Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

Att resa till ett drömställe

Alltså.
Jag.Är.I.Skottland.
På riktigt!

Nyper mig i armen. Blinkar och skakar på huvudet. Jodå. Planet jag just klev av, landade i Edinburgh. Taxin, den lilla grå bubbelliknande grejen med hjul och en chaufför -på fel sida- som pratade sjungande, lätt (svår) engelska och släppte av oss utanför hotellet och rummet - med heltäckningsmatta, engelskt (skotskt?) kallt, och med intressanta laddare i väggen tillhör ju faktiskt Skottland.

Spännande!!

Jag är på ett Drömställe. Fast jag är vaken.

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.

Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.

Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.

-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!

-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.

-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.

Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?

Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.

Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.

😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.

Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.

Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.

Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!

Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.

Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.

Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.

Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.

Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.

Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.

Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.

För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!

När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.

Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.

Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.

Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.

Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.

Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.

De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊

Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.

De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.

Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.

Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!

Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;

Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 

En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 

CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 

Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓

Ny ras in town

En gång i månaden har vi exteriördomare en träff för att lära oss mer om vårt favoritintresse - hund. Förstås har ämnet "exteriör och döma hund" största prio, och var fjärde vecka får vi alltså påfyllning med en massa intressant information från stora rasentusiaster och mest spännande - vi får nästan alltid träffa hundar av den ras vi pratar om.

I går var det föreläsning om AHT - american hairless terrier- och det var både intressant och lärorikt. Klubben hade dessutom ordnat ett stort gäng hundar av olika färg, storlek och kön, och alla samsades fint i Vita Huset där vi ofta håller till under de här temakvällarna.

Jag har under många år mött de här fina hundarna i de kattkretsar jag rört mig, många sphynxägare/uppfödare har även AHT.
Nu var det kul att få se dem på nära håll, känna, klämma och lyssna till det som föreläsarna hade att berätta.

TACK AnnKatrine Johansson och Anders Daniels för en givande kväll. TACK alla gulliga hundägare som kom med fina hundar att titta på, utan er blev det svårt att ha de här utbildningsträffarna!

Den här bilden har jag stulit på nätet -
Läs mer HÄR  

TUR att husse köpte storbildsskärm! Den är perfekt att ha bildspel med hundar på....
Titta noga så ser ni en av de deltagande AHT`killarna på trimbordet. 

Sex månader och söt som socker.
AHT kille 

En del av kvällens 22 deltagare
Vårt vardagsrum är ganska stort, men när vi blir så här många blir det liksom lite trångt 😊

Anders Daniels, kennel Toyshop

Läs mer om American hairless terrier och klubben HÄR  och HÄR

Exotiskt på Bali

Idag har vi bränt oss.
Idag har vi ätit gott.
Idag har vi badat så länge så jag fick russinfingrar.

Vi är heeelt slut av att göra typ - Inkentinken.
Så det här med att blogga orkar jag helt enkelt inte.

Ni får hålla till godo med en härlig hundbild:

James den exotiska. 

De här två herrarna träffade jag i en bar vid stranden. De satt där hela dagen, med bara korta avbrott när den fyrbenta fick svalka sig i havet.
Jag kunde inte låta bli att fråga om jag fick hälsa, klappa och prata lite, vilket hussen blev ytterligt stolt över. Fota fick jag givetvis också - men helst bara hunden.

Vovven hette James, var en mycket älskad familjemedlem, och hade noga valts ut eftersom hans ägare tyckte det var exotiskt att bo på Bali, och faktiskt äga en polarhund.

Jag berättade att jag var på Bali för att jag skulle döma en hundutställning. DET tyckte James husse var fantastiskt kul, han skrattade gott en lång stund.
Tänka sig! Hundutställning i Indonesien!!
Jag skrattade också, tänka sig - en POLARHUND på Bali!
Och så skrattade vi lite till, och gick var och en till sitt.
(Fast det vara bara för att få till slutet, jag gick, James och husse satt kvar och minglade i baren tills det blev mörkt)

En trött -men underbar- dag på Bali

När vi checkade in på vårt hotell i går natt talade portieren med leende om att frukost serverades mellan 06:30 och 10:30.
Vi log också.
Allvarligt - VEM äter alls dagens första måltid runt lunch? Hahahahaha!!
Vi skulle såklart få ut mest möjligt av dagen, solen och ledigheten. Frukost kl 08:00 var det vi såg framför oss.
Typ.

Sedan packade vi upp, skrattade åt den overkliga känslan av att faktiskt vara på Bali och åt chips. Ja, och så surfade vi en sväng.
En ganska lång sväng.

12:00 vaknade jag abrupt när kompisen deklarerade att vi just missat frukosten.
VA!!!
Hahahaha, nope, hon måste sett fel. Vi vaknar INTE 12:00.
Vi vaknade kl 12:00.

Trötta, jetlaggade och hungriga begav vi oss ut i hettan, hittade mat och ramlade sen ihop i varsin solsäng vid havet.
Där låg vi hela dagen och glodde på människor, vilda hundar, djurlivet på stranden och drack juicedrinkar och läste böcker.

Middagen fick vi i skymningen - för att sedan avsluta kvällen på ett spa.
Heeelt mosade piggade vi upp oss med varsin glass på restaurangen, innan vi ramlade in i våra sängar på rummet.

Här ligger vi nu och försöker få till ett avsnitt av Så mycket bättre innan det är dags att sluta våra blå. Imorgon ska vi vara beredda och INTE vakna till lunch. :)

Med mobilen i högsta hugg har jag förevigat några av våra upplevelser i dag;

Flisan - en dag på stranden 

Den här glada killen hade också en dag på stranden.
Vi såg honom pinka på fler turisters väskor.
Och vi skrattade så dog där ute i vattnet där vi låg och guppade.
Tills han styrde kosan mot VÅRA saker. GISSA hur snabbt vi kunde springa! 

Här bor vi! 

Juicedrinkar e gött

Kolla!! Det bodde nån inne i snäckan! 

Fin pippi

Haha! Jag vet, men det gick inte att låta bli.
Den här hade visst också fått pippi.
Och han gjorde så att alla småbarnsföräldrar fick lite (mycket) pippi.
Hoppsan!  

Här bor Angelique. 
Och hon är helig

Angelique - The Cow

Middag vid stranden

Idag har jag sett tre katter. Och vet ni vad? 
INGEN har lång svans! 

Bali by night 
Eller rättare sagt, by kväll

Nu är klockan 19 hemma, och 01:00 här på Bali. Vi ska sova igen.
Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi är FRAMME!

RÅÅÅSA gänget har intagit ett trebäddsrum, och nu väntar sängarna. Gäsp! 

Ja, herregud, klockan är 01:30 balinesisk tid, och vi har landat på vårt hotell, i våra sängar, med våra mobiler.
Helt sjukt - men vi är här - och det känns så kul!!!

Vår resa startade kl 22:40 då vi lämnade Arlanda och ett kyligt Stockholm. Planet, något sorts mutantplan, för större mackapär har jag då sällan skådat - med värsta faciliteterna för de som reste första klass fick mig genast att önska att jag vore rik. Och ja, jag VET att man inte blir lyckligare av pengar, men allvarligt, man BLIR lyckligare av att surfa på sin resa, och slippa sitta inklämd mellan främmande och försöka få plats med sina egna oansenliga armbågar.
Jag blev grymt avis på alla businessclassare.....

Det här planet, en Dreamliner, kändes som helt omöjlig att få att lyfta, jag menar - det var ju GIGANTISKT (och tungt....)
Men det kunde flyga, och när jag hämtat mig från all ofattbar lyx - egen TV, filmer, spel, musik, karta, shopping och jag vet inte allt, somnade jag som en baby.
Med strumpor, filt och kudde som flygbolaget bjöd på. Och med hundratals främmande runt om kring. Det kändes lite konstigt måste jag säga.

Dreamliner-kit. Öronproppar,
tandborste OCH tandkräm, strumpor, filt och ögonbindel. Hehe!

Efter några timmar väcktes vi av en pigg flygvärdinna som bjöd på middag. jag blev faktiskt ganska sur. Vem i allsindar vill ha middag efter midnatt? Jag ville ju sova!
Nåväl, maten intogs, och sen gick färden vidare mot Doha, som ligger i Qatar. Och den flygplatsen.... HERREGUD.
Vi tänkte att vi skulle fördriva tiden med lite shopping, tills vårt nästa plan gick, men det blev inget av med det kan jag säga.
Och då pratar jag tillgång och efterfråga. På stålar. Hahaha!!

Om jag vore rik skulle husse fått denna..... KOLLA priset! 

Knappa två timmar senare satt vi på planet som skulle ta oss till slutdestinationen - Bali. Vi har nämligen bestämt oss för några dagars semester innan jag ska döma, och eftersom utställningen ligger i Surabaya, passade detta bra.

Väl på planet blev det frukost. Gott, men eftersom vi tryckt i oss latte och croissant medan vi väntade blev vi galet mätta.
Ja, vad gjorde vi sen? Sooooov.
Och sen sov vi mer, och sen sov vi lite till....

Flera hundra pärs på planet, och nästan alla bara sov. Hela tiden.
Jösses... 

Märkligt för alla hade sina fönster neddragna på planet som dessutom var totalt nedsläckt. Mysigt ett tag, men sen fick jag lite kli i kroppen av allt mörker och sova.
Allvarligt, sååå kul är det inte!

Dodos "bredvidgranne". Hon tyckte uppenbarligen inte att det var tillräckligt mörkt,
så hon kröp under filten och stannade där.... 

När vi landade kl 23 på Bali tumlade vi glada ut ur vår maskin och jag skakade av mig känslan av att jag levt som en mullvad i nästan ett dygn.
Jag fattar inte hur alla andra ska kunna sova mer i natt - de hade ju inte gjort annat?

Efter att ha gått igenom passkontrollen (som var tre kilometer lång), väntat på vårt bagage en timme (Jeflar vad det var tråkigt), gått igenom ytterligare en passkontroll fastnade vi i en flygande kontroll och fick visa upp vårt bagage. IGEN. Suck.

Vakten vid bandet ville helst prata Zlatan och Abba, och han vinkade glatt när vi väl fick gå, medan han ropade hejdå på hemmasnickrad svenska.

Så ramlade vi ut bland miljoners människor, tung och fuktig luft, med miljoners taxichaufförer som var vildare än vildast. Ihärdigast var en blåklädd herre som resolut följde oss och köpte vatten, väntade utanför damtoan och forslade oss till sin taxi där han utan knot släpade och tryckte in allt vi hade i sin lilla bil.
Sedan körde han oss med tungan rätt i mun i miljoners knop genom stan, tutade på alla mopedister och skrattade när vi nästan svimmade.
Nä vi väl var framme var vi dyngsura av svett, både av nervositet och det galet varma och fuktiga vädret.

Några apor såg jag inte (Jag ÄLSKAR apor!) men en kackerlacka, en gatuhund, en ödla och en massa vacker fågelsång har vi hunnit med.
Och då är det mitt i natten.

Nu är klockan 20:30 hemma och här 02:30.
Vi ska sova igen. Jösses och godnatt :)