Ett svårt beslut

För många år sedan hade jag en dröm. En dröm om att leva med hästar.
Som så många andra unga tjejer startade min dröm i barndomen, och den gick aldrig över. Önskelistorna kröntes alltid med; 1. En Häst. 2. En Hund. Och så satt jag där med drömmen om mulen, de mörka ögonen och en trygg rygg som alltid ville bära mig.
Förstås så visste jag att jag aldrig i hela universum skulle få en häst, knappt rida på ridskola, och ett ridläger var det inte tal om.
Ändå fick den där hästen stå på listan. För en dag….

Sedan blev jag stor och kärleken till hästen fanns kvar, men passionen, intresset, livet och den stora lusten var förstås hos hunden och det är det jag idag ägnar mig mest åt. Ja, och så lite katt såklart. 😉

Men den där kärleken till häst lider mina döttrar dock svårt av, och jag minns ju såklart hur det kändes det där, att längta tills jag nästan sprack…  så häst fick det bli. Vi tror på att försöka leva sin dröm så gott det går.

Tjohooooo! 

Och så, 2012 flyttade våra första hästflickor in, och lyckan i familjen var stor.

Vi hade liksom HÄST!

Två små personligheter betade i trädgården. Två gott luktande varelser tuggade sitt morgonhö med sådan njutning att man lätt fastade i ljudet själv, och fick uppleva den bästa av Mindfulness varenda morgon.

Två små själar gnäggade när de såg oss, - Ibland när vi kom stack de och lät oss jaga dem tills de allra nådigast tyckte att vi fått nog och lät oss fånga in dem.
De verkade trivas i vårt lilla ministall, de ÄLSKADE döttrarna och de gillade att springa med våra hundar. 

De lydde fint när de blev tricktränade, de mumsade morötter, äpplen och blev en självklar del av familjen.
Våra hästar.

Hundpromenad

Hej - vem är du? 

Ligga fint och få godis e kul!

Så gick det som det ofta går hos oss, nån ynglar av sig, och vi blev plötsligt fler.
Blixten föddes.

En mörk ovädersnatt, många veckor för tidigt, och alldeles ensam med sin mamma kom han till världen.
Månader av oro för min del var plötsligt slut – och liksom ÄNNU mer på plats. För hur i allsindar ska ett så för tidigt litet fölbarn med taskig födelsevikt, krokiga ben och totalt okunniga ägare kunna överleva?

Jag oroade mig MASSOR!
(Och jag fick MASSOR av goda råd och hjälp på vägen av fina vänner. Tack speciellt till Er)

Ganska ny på jorden <3 

Och medan jag gjorde det visade sig vår lilla Prins ha en vilja av stål, och under hundtäckena han hade på sig för att hålla värmen, växte han långsamt, men säkert.
Han fick förstås uppmärksamhet de luxe, och jag kan tro att inget litet föl i hela universum var så observerad, älskad och omhuldad som vår lilla plutt.

Vi hade fantastiska knappa fyra månader innan hans mamma blev sjuk, och så dog hon.

Mera oro. Mera sorg. Och en galet sorgsen liten hästkille som planlöst grät, ropade och vandrade runt och letade efter mamma.
Vi blev förstås mammor allihop. Ja, vi dög ju knappast, men nöden har ingen lag och mammor fick vi bli.
Blixten blev allas vår lilla baby/föl/valp/människa. Fast han var en häst.

Fortfarande hade vi två små hästar.
Förvisso inte två ston, men det fick gå.

När man inte har kompisar får en boll duga att busa med :) 

Blixten växte upp, och han var så älskad och omtyckt i vår familj! Som en hund gick han hundpromenader, åkte med till djuraffären och handlade, tränade med dottern, ställdes ut och när tiden var inne kunde han dra oss i en sulky.

Duktig draghäst

Han var busig, speciell, personlig, orädd, klok och alldeles underbar. Han till och med vann på utställningar, och när tiden var ännu mer inne blev han pappa till några underbara söta små föl.
Åren med Blixten gick, och det var fantastiskt att dela vardag med honom. Allt var bra, förutom att han var en hingst.
Och en häst. 

Storleken har INGEN betydelse. Sådetså.

Vi bor inte till så att vi kan ha en massa hästar, och vi har inte möjlighet att ha fler än två små i dagsläget.
Blixten fick gå i en hage, och vårt lilla sto i den andra. När vi vaktade på dem kunde de leka, men bara under uppsikt. Herr Blixt skulle nog platsa i MeToo debatten om han inte hölls hårt i öronen vad gällde sitt uppförande med flickor, och jag kan säga att dottern höll honom hårt i örat. <3

Vän av ordning skulle kanske tänka att man ju faktisk kan kastrera. Sant. Det kan man. Fast vi vill inte det, Blixten är en underbar, komplett och galet stabil kille, och han har nog en hel del till att ge.
Nej, valack kunde vi inte tänka oss att han skulle bli.

Så en dag kom ett bud igen. För de har varit några stycken genom åren, och vi har alltid tackat nej.
Vi fick erbjudande om att vår lilla-stora Blixt skulle få bo på en gård med en egen flock tjejer! En egen gård med allt man kan önska sig, inklusive kärlek, uppmärksamhet och kunskap om hästar i massor.
Vi sade nej.
Nej.
Och sen sade vi ja.

Det är ensamt där ute i vår hage, ingen att springa med, ingen att göra barn med och frustration när stona hemma och hos grannen brunstar.
Vi sade ja och fick panik. 

Puss! 

Vad hade vi gjort?
Sålt vår alldeles egna babykille…!? ☹
Hur kunde vi?
Tankarna flög och for och känslorna i hjärtat stormade.

Vi tänkte att vi kunde ha två ston om vi gjorde så. Två tjejer som kan gå tillsammans, prata hästprat, äta ihop och leka.
Kanske få föl ihop och se sina barn bli vänner. Och vi tänkte att Blixten skulle få brudar att gifta sig med, tränas mer än vi har tid med och faktiskt få vara häst sådär som killar behöver. Det tänkte vi.
Klokt och faktiskt bäst för alla.
Men känslorna skrek NEEEEJ!

Blixten är i detta nu på väg till sitt nya hem. Vi får rapporter om att allt går bra. Han är cool, käkar hö, pratar med alla och sover gott när han är trött.
Mitt hjärta skriker och det är tungt i halsen. Tänk om det inte går bra? Tänk om de inte tycker om honom? Tänk om han inte trivs? Tänk om han kommer gråta på nätterna? Tänk om tänk om tänk om….

Och så får jag kvittrande sms från nya matte.
Hon kan knappt bärga sig tills vårt fina Blåöga är hos henne. Boxen är klar. Vagnen väntar. Brudarna klara i hagen.
Hon skickar med filmer och vi förundras över hur fint och välordnat en del hästmänniskor har det.

Såklart jag ser och fattar att Blixten får det perfekt.
Perfekt sådär som en hingst ju ska ha det. Tjejer, kärlek och mera relationer liksom.

Det blir bäst för oss alla, men det var så svårt att bestämma.

Tack för den här tiden finaste Lilla Blixt.
Jag är så tacksam att vi fått leva med dig, och jag kommer aldrig att glömma dagarna med dig.

Ha nu så himla kul, och spring, lek och njut av alla dina små nya hästkompisar! 😊💜