SM-GULD!!!!!!

Jag tror på mångfald, och jag tror att många av våra hundar är lite för nära i släkt. Därför har jag under åren försökt hitta avelsdjur i andra länder som inte använts här.
Det har förstås hänt att även jag har använt en såkallad matador, men företrädesvis letar jag alltid efter BRA hundar (och katter) och annorlunda stamtavlor som inte är överrepresenterade hos oss.
Det är inte lätt skall jag säga.

På dobermannsidan gick en STOR, STOR dröm i uppfyllelse när jag för två år sedan fick hem mina hett efterlängtade argentinskor. Båda så fina, fulla med nya linjer -förhoppningsvis bra- och proppfulla med egenskaper som var nya för oss.
För jag skall säga att våra hundar är annorlunda. De ser annorlunda ut än våra europeiska, och de är annorlunda. Mest faktiskt bara positivt :-)

Först kom Tania och hon blev den som fick stanna hos oss. Brun, vacker, vild och alldeles fantastiskt! 19 månader ung ställde vi ut henne i Kroatien, och på FYRA dagar vann hon de erfoderliga meriterna och blev CHAMPION! Om jag är stolt? Mmmmm :-)
Snabbt ordnade vi HD, ögonspegling och mentaltest. I ett huj, förstås som alltid med vår vilda, balanserade Tromb :-)

Någon tid efter att Tania kom till oss var det dags för Verna. För jag köpte två tikar då jag inte helt kunde bestämma mig för vilken av flickorna som var bäst.
Och lite pessimist är/var jag, funderade i banorna att när det blev fel på den ena kunde jag alltid ha den andra kvar för avel..
Vi hämtade Verna, och häpnade över att vi fått  (njae, kanske mera köpt...) ytterligare en helt fantastisk hund!
Lika vacker som Tania, lika lovande och lika underbar och härlig i sättet. Framåt, glad, trygg och utrustad med en för vår ras, ovanligt egenskap, "will to please" och en fantastisk inställning till arbete insåg jag snabbt att jag aldrig skulle ha tid att ta hand om, meritera och framförallt njuta av dessa två underbara tikar.
För Verna klarade också av HD röntgen, ögonspegling och mentaltest alldeles galant.
Räddare i nöden blev Pia-Maria och hennes man Nathan, som numera bor med, älskar och inte minst meriterar finaste Verna. (Som för övrigt till vardags kallas för Ina)

Rapporterna haglar in, likaså meriterna vad gäller Rallylydnad och inte minst vanlig lydnad. Och igår slog duon till rejält och på Vernas premiäråk vann de över hela bunten brukshundar, damer OCH herrar!! Verna och Pia-Maria fick CERT och SM-GULD!!
Jag vet inte vad jag skall säga, så jag ler bara vidare och är omåttligt stolt!! Vilken duo Ni är Pia-Maria!!! Hatten av för dig, GUD vad ni är BRA!!



Draghunds-SM 2014, start combined, blandade klasser
Titta på slutet av filmen efter Pia-Marias rosa mössa och läs hennes rader här:

Vi är klart sist ut, för Ina förstod ju inte vad hon skulle göra (första gången vi drar med andra hundar). Efter 5km växlar vi över till lina som 3:a!!! Vi har alltså kört om ALLA ekipage på ett smalt skidspår! Det kallar jag samarbete, fina hunden

SKRYT-Måndag!

Hemma från Norge där vi ställde ut våra hundar  helgen, och resultaten blev väl inte vad jag hade hoppats på. 

Någon Norsk Vinnar titel blev det inte, även om våra fyrbentas resultat inte var fy skam; 

KLBTW-13 Jean Dark Lemon Tree fick EX, CK och vann Öppna
klassen i hård konkurrens av 12 andra kombattanter

NORDJUNV-10 SEUCH DKUCH VDHCH Sun Hee´s Im A Marionette
fick EX, CK och blev 4-bästa tik

Jean Dark Lady In Red fick EX, CK och fick en tredje
placering i öppna klassen. 

 Samtidigt som vi var i Norge ställdes några av våra dobermann ut, och resultaten lät inte vänta på sig:

Jean Dark Tease BIR-Valp i Karlstad för G. Trangärd
JÄTTEGRATTIS Christer till din fina Pluto! :-)

LP Korad SPH I Jean Dark Orlane fick EX men inte certet denna gång.
Grattis iallafall Cia och Per - snart har hon det där sista och då får fina "Pinja" ännu en titel :-) 

Jean Dark Timeless ställdes ut både lördag och söndag. = STORSLAM!!!
BIR och BIS-4 för Petra Junehall under lördagen i Rättvik
BIR och BIS-2 för Bo Wiberg under söndagen i Gagnef Floda
WOW så stolt jag är Ammi och Anders över vår fina pingla!! 

Och sist, men INTE minst:                      

ZIXTEN. - ZNYGGZIXTEN :-)

CH Jean Dark Obelix ställdes också ut både lördag och söndag. Han fick sitt sista CERT och blev således champion. Som snyggt avslut och GRÄDDE på moset blev han BEST IN SHOW!
Och han drog till rejält med ytterligare en BEST IN SHOW vinst på söndagen.
WOW WOW WOW !!!!!
TVÅ BIS PÅ TVÅ DAGAR!! Vilken katt vi har Anne! Tusen miljoner tack för att Du är så duktig, aktiv och energisk i tävlingssammanhang. Om du bara visste s glad och stolt jag är :-)

Ps, bilden är från när Zixten var baby, nya bilder står på "Att-göra-agendan" 

Jag är förstås stolt som en TUPP!
TACK alla underbara valpköpare, vänner och snälla uppfödar och tävlingskollegor. :-) Jag är så glad över era gratulationer och snälla ord.
Och ofantligt GLAD över våra fyrbenta som fötts här hos oss i Vita Huset och som flyttat till nya familjer, där de får utvecklas så fint och göra sån härlig reklam för oss och inte minst för sin ras (och art)

TACK-TACK-TACK!!

En ouppnåelig dag. Alldeles på riktigt!

SW Jean Dark Happy SIA n 
e. GIC Sirius Naryschkina SIA n 21
u. Jean Dark Ariel SIA n 

Happy högt upp i luften. Tycks fundera på vem karln som visar henne är?
Och vad alla människor där nere tittar på?

Häromdagen hände en helt fantastisk sak, ja, faktiskt helt galet när jag tänker efter. Jag borde kanske ha bloggat om det då, precis när det hände, men det gjorde jag inte.
För jag var tvungen att smälta det själv.

Det här med med avel ligger mig varmt om hjärtat. Jag är otroligt intresserad och brinner för uppfödningen av ”mina” raser.
Så gott det går och jag bara kan, försöker jag följa rasstandarden, och kanske lägger jag extra vikt vid vissa saker. Jag har en del ”favoritegenskaper” på de raser jag jobbar med och avlar på helt enkelt.
Att de skall vara så sunda och friska som möjligt, och givetvis utrustade med en stark mentalitet skriver jag inte, för det är förstås nummer ett.

Det är otroligt svårt att lyckas med uppfödning.  Ja jag vet, att para två hundar eller katter är inte så svårt, men att bevara sin ras, förbättra den och kanske tävla och få lite meriter på sina djur är betydligt svårare. För det är inte alltid Moder Natur vill samma som jag, och då kan det bli marigt.

En del har en ras och art att koncentrera sig på, och jag har valt att göra det svårare genom att försöka mig på några raser inom hund och några raser inom katt.
Ibland är det tungrott, men desto mer kul när det går bra.

Och så hände det.
Förstås när jag inte var med. För för lång, lång tid sedan tackade jag ja till ett domaruppdrag, och det var ju skoj, jag tycker det är roligt och utvecklande att döma hund.
Den lilla detaljen SW bara, den hade jag missat när jag bokade detta arbete. Och SW står här för Scandinavian Winner – Catshow.

I år gick den av stapeln i Sverige, inte så långt heller, Norrköping var staden som fått äran av att arrangera detta ganska stora och berömda arrangemang.
Scandinavian Winnershow.
Creme de la creme a la cat.

Bara de finaste av fina deltar, de kvalar in, genom att ha blivit BIS på en utställning under året. Och det hade ju vår Happy blivit.
Hon ställdes en endaste gång i år, knep ett BIS och blev således kvalificerad till SW. Som vi inte kunde åka på – för jag skulle döma.

Fast såklart Happy åkte, utan mig tillsammans med bästa Jill på La Bell katteriet. Hon hämtade vår lilla skrutta och tog med henne ut i Stora Vida Världen. (Eller ja, mer korrekt sagt, till Norrköping)

Första dagen, lördagen, var det vanliga utställningar hela dagen. Happy fick cert och fantastisk kritik. Och sen fick hon följa med Jill, Nisse och deras katter till hotellet och bo där. Vår lilla Globetrotter…. Kunde hon leva utan oss och sin vanliga bredgottsmörklick till frukost?

Det kunde hon tydligen, för dagen efter var hon på topp, och jag fick SMS om att hon Nominerats och skulle upp i panel senare under dagen.

!!!!!!!!
Jag kan säga att fjärilarna hoppade extra i min mage och för ovanlighetens skull när jag dömde fladdrade tankarna lite ibland. :-)

Tyvärr missade jag Le Grand Finale. Fast det gjorde inte Jill och Happy. Snyggt visad inför hela Katt-Elit-Skandinavien charmade vår lilla Happy alla domarna uppe på podiet. Visade sig från sin vackraste sida och pratade tillbaks till alla som tilltalade henne.

Happy ÄR en sötis när hon lägger manken till :-)

Happy fick SAMTLIGA domares röster.

Happy blev Scandinavian Winner 2013!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och jag var inte ens där… :-)

Kanske hördes mitt LYCKOskrik ända till Norrköping? Jag vet inte, men jag blev så GLAD när Jill ringde!!
Att få föda upp en så fin katt som Happy hör inte till vanligheterna, och att dessutom få en så fin vinnartitel som SW på sin katt har alltid känts ouppnåeligt för mig.
Och nu är vi där.

SW Jean Dark Happy.
Snyggt  va? :-)

Nu tänker jag inte skryta mer, bara lyckligt dumflina och vara glad och stolt ett tag till.

JILL – du är världens bästa. Jag är så otroligt lycklig och tokglad!! 

Jill på podiet, blir intervjuad och Happy svarar glatt :-) 

Den italienske domaren, Luigi Comorio skärskådar Happy innan han slutligen bestämmer sig.
Happy skärskådar tillbaka.... 

Och HÄR har ni vinnaren!! 

TRE påsar fulla med priser vann vår lilla *Stjärna*
Hennes kattkompisar blev jätteimpade!

Väl hemma somnade Happy ganska snabbt
 under dotterns täcke med Luna och Saga <3
Det frestar på att vara kändis :-) 

Den här bilden har jag stulit från nätet.
Den föreställer samtliga katter med titeln SW. Finaste av finast är förstås kissen längst ned till höger :-) 

Memea och Jeanett funderingar på nätet

Häromdagen läste jag ett intressant inlägg på Memea Mohlins facebooksida.
Ja, det är ofta intressanta tankar där, vilket inte är så konstigt i och för sig. Kan man skriva böcker som bla "Lystra" och "Inkallning är så mycket mera", måste det bubbla över med kloka funderingar allt som oftast. :-)

Nåväl. Den här dagen fångades mitt intresse av Memeas tankar, som jag återger i sin helhet här;

Oj oj, nu ger jag mig ut på djupt vatten. Och kanske har jag inte rätt att uttala mig heller eftersom utställningsvärlden inte intresserar mig. Men ofta förundras jag över hur utställningsvärlden tänker. Här kommer min fundering. Om det är så att rasstandarden säger att en ras ska ha låg svans eller stort förbröst, si eller såna vinklar eller vad det nu kan vara. Om det nu är så och min hund inte har ngt av det där. Men att jag kan kamoflera det genom att lära min hund diverse trick som gör så att det ser ut som om den har (det där den egentligen inte har). Och så säger vi att domaren går på det och premierar min hund, varpå min hund blir efterfrågad i avelssammanhang. Kan jag då säga att jag finner rasen utseende viktigt? På ngt sätt har väl jag då ändå bidragit till att försämra den. Eller?? Bara en fundering alltså. Men det är som sagt tveksamt om jag får öppna munnen i det här sammanhanget. Själv håller jag mig till tesen "en bra häst har inte någon färg".


Jag läste inlägget igen, och lät ögonen fara över alla kommentarer. Och kände att jag också hade funderingar kring detta.

Så de kommer här;
Klart du har rätt att ha en åsikt. Det har man alltid. När jag läser din fundering tänker jag att du till stor del har rätt. Utställningar kan i mångt och mycket påverka oss i hur vi tänker kring framtida avel.

Min tro är dock att majoriteten av våra domare ser igenom några trick och självklart inte missar en tex dåligt vinklad skuldra, en svag rygg, ett för rasen dåligt huvud eller tex trista rörelser.

Jag hoppas också att vi uppfödare tänker oss för både en och två och tre gånger innan vi avlar. Titlar och utställning är en sak, uppfödning en annan.

Vidare hoppas jag att hundägarna hjälper till här - man måste inte vinna på liv och död. Och till vilket pris vill man vinna?

Jag tillåter mig att spåna vidare..
Om jag har en brukshund som reagerar på skott, då kan jag ju träna den som bara sjutton, förhoppningsvis klara mig med ett nödrop och få mina meriter och hunden en dag valpar. Blir de skottfasta?

Jag kanske har en hund med ganska mkt rädslor. Egentligen inte så särskilt bra hund, men jag är en väldigt duktig och ambitiös tränare så jag satsar allt och får min vovve till lydnadschampion. (Bruksbiten funkade inte)
Många blir impade och vill använda min hund.
Rädslorna sprids?

Min hund har dålig tillgänglighet. Jag kör spår och slipper närkontakt. Meriterar hunden och avstår budföring.
Ställer inte ut, men lyckas få ett bruksch.
Hoppas valparna kommer att gilla folk mer?

Jag vill ha bra MH - statistik och tar ut alla mina kullar och tränar i skogen innan testet.
Min statistik blir lite bättre, kanske inte rasen, men ändå..

Vår son har inget läshuvud, och vill bli sotare (förlåt alla sotare, bara ett exempel) men vi vill ha honom till läkare så vi mutar, hotar och puschar honom. Det tar nästan dubbel tid men det gick!
Blir han en engagerad läkare?

Såhär håller ju vi människor på... Till viss del.
Alla gör det definitivt inte. De flesta vill sina raser gott, och försöker avla med sunt förnuft, fingertoppskänsla och ödmjukhet.
Och med stor kärlek till sina raser.

Fick jag önska något skulle det vara att vi tvåbenta hjälpte varandra lite mer.
Att de äldre gav de yngre mer tips och hjälp i rätt riktning. Vi i Sverige är otroligt bra på att testa våra hundar, att meritera dem etc.
Jag skulle önska att vi också gav ägarna, förarna och uppfödarna mer verktyg att förstå testernas resultat, att lära sig just sin ras specifika egenskaper, som ju måste behållas och förvaltas och ibland förbättras.

Memea är klok och kunnig, titta gärna på hennes sida, och har du inte läst böckerna - Skynda dig till bokhandeln!! Jag försöker alltid tvinga mina valpköpare att införskaffa några av hennes böcker, de passar ypperligt bra när man skall börja träna med sin dobermann.

GÄÄÄÄÄÄSP........................ VI VANN!!!!!!!

BIR!!
Dömde gjorde den kroatiska domaren D. Reicher
Bildkvaliten är inte skoj, vi har fotat av kameran.... 

Igår kom vi hem kl 03:00. Och det var inte för att vi partat på stan :-)
Tania, vår dobermann fick sitt tredje CERT på tre dagar och slutade som BIR! Vi blev förstås överlyckliga där vi stod med BIR-rosetten i det allt mer mörknande Split, när vi förstod att vi skulle få äran av att sitta på gräsmattan i nästan fem timmar och vänta på finalen som startade efter Midnatt. (Hundfolk är nog faktiskt inte kloka)

Trum/trum/trum med tårna... Människor och hundar vimlar förbi.
Natten tar över, och det är en fantastisk stämning här i Split.
Vi börjar bli lite trötta, men njuter av atmosfären. Vilar och laddar för finalen.

Nåja, vi fick förstås visa våra kineser också, och det var spännande och roligt det med. Här var det också mer ombytligt, och i alla klasser byttes det vinnare mot de föregående dagarna. Ganska rättvist, (Hm) för på tre dagar har tex samtliga championtikar fått varsitt cert. Och idag(förlåt, i natt) var det samma ”rotering” i hanhundsklasserna och den öppna tikklassen. För oss var det bra – för nu var det Lunas tur att erövra Certet!
Tjohoooooo!!  Fyra reservcert, två CERT och ett reservcacib har det blivit på de här dagarna. Ganska bra resultat. 

Jean Dark Lady In Red och Felica
CERT i natt :-) 

Strax före kl 02:00 sprang vi alla in i finalringen, och Tania kändes glad, sprallig och på topp! Hon var lite seg i början, men vaknade till liv vartefter.
Det var en fantastisk stämning, dansare i finalringen ryckte med publiken in, syrsorna sjöng så högt att jag nästan trodde det var fåglar, härlig medryckande musik strömmade ut från högtalarna och mjuka vindpustar tog fatt i hår och kläder. Skönt när man mest går runt som en klibbig klubba från någons mun…

Det blev ingen placering, men vi fick fylla på vår minnesbank med fantastiska upplevelser och erfarenheter :-)

Saga har också fått cert :-)

Strax efter kl 03 knödde vi in oss i taxin, ramlade ut i en hög ”hemma”, lyckliga och glada skrattade vi oss upp för alla de hemska trapporna, flåsade in till aircondiotionern i lägenheten, firade med chips, mat och fnitter för att ramla i säng kl 04:00.
Jösses så trött jag var! Och jag kan berätta att hundar också kan ha ringar under ögonen :-)

Säkert blir det MASSORMASSOR att skriva om i bloggen – men först – lunch i stan! 

GLAD TRIO :-) 

Klockan är 04:00
Godnatt från Split
zzzzzzzz

BEST IN SHOW!!

I söndags morse fick vi ett föl. Och alla andra händelser den dagen bleknade.
Lite synd, för det var inga små saker som hände. Faktiskt.

Till exempel så ställdes CH Jean Dark Filurkatten ut i Märsta, på Birka kattklubb och slutade totalt som BEST IN SHOW!!!!
Fina Filuren har ju haft en fantastisk karriär som fertil hane, och nu som kastrat går han i andra klasser på utställning. Detta var hans första tävling på nytt vis, och det skötte han ju med den äran.
STORT GRATTIS Anne – vilken katt vi har!!! 

CH Jean Dark Filurkatten SIA b
e. CH Jean Dark Berliouz OSH b 24
u. Jean Dark Yan Lin SIA f

Filurens bedömning:
Typ: SUPER elegant, SUPER long, SUPER SUPER!
Huvud: SUPER profile, SUPER wedge
Ögon: ex shape, ex blue
Öron: ex large, set perfectly
Päls: SUPER + hjärta
Svans: ex long and tapering
Kondition: ex
Allmänt intryck: Super attractive gentleman</

World Winner Dog Show 2012 (Varning, lååångt)

Just hemkommen från World Winner Dog Show i Österrike.

Vi flög till Munchen och körde hyrbil de sista milen till Salzburg -och lite till- till den sömniga, lilla staden Anif, omgärdad av skyhöga berg, så vackra att jag nästan tappade andan av att se dem.

Skräckresan
Med oss på resan hade vi tre hundar, varav två egna, kinestikarna Saga och Luna. De är vana små globetrotters redan, och vi kände oss trygga med det när vi troppade upp på Arlanda för att checka in oss själva och de fyrbenta på flyget.
Efter en stund vid disken kändes det varmt. Efter ytterligare väntan nervöst. Och när damen på andra sidan krasst meddelade att hundarna inte fanns inbokade på planet höll jag på att svimma.
Tur klockan bara var fem på morgonen och vi inte hunnit äta frukost, då gör det nämligen inget att magen vänds ut och in. Nästan i alla fall.

Efter ett hysteriskt anfall, och ett ännu mer apoplektiskt utbrott från min medresenär, även hon hundägare, fick hundarna till slut följa med. OM vi hann få alla papper inordning;
Kopiera alla pass (?)
Skriva i alla uppgifter
Försäkra att hundarna hade ditt och datt
Skriva under på vad allt vägde. Exakt. (Inte visste vi det…?)
Fylla transportlådorna med klistermärken typ ”LIVE ANIMALS”
Klistra på ännu mera ”My name is, I am a dog, I live in Sweden blablablabla”
Skriva att vi hade mat och dryck tillgängligt hela tiden i transporten (Jag menar, vi skulle ju för bövelen till WORLD WINNER DOGSHOW! VILKEN normal kines kan ha fri tillgång till mat i sin transport. I FYRA TIMMAR?!?!) Suck.
Jag skrev att våra hundar hade det, bad en bön och hoppades ingen skulle upptäcka bristen på sanningshalt om de synade buren som lappen hängde på… För då skulle våra hundar förvandlas till tjocka griskineser…. Omöjliga att ställa ut.

Pappren ifyllda, hundbiljetterna betalda, hundarna avlämnade till en låååångsam
Herre i uniform som sävligt först körde våra transportburar genom röntgenapparaten, fyllde i papper -ja, ännu mera!- ringde en kollega och sedan sade åt oss att vi kunde gå.
Och vi SPRANG!
Genom gaten, handväskorna fladdrade och det pep. Det pep i säkerhetskontrollen. Det gör det alltid när jag skall igenom.
Visitation och springa vidare för livet. Andan i halsen, och så satt vi där. Skrattade gott och var nervösa att våra tre guldklimpar inte skulle hamna på rätt flyg. Men det hade de gjort försäkrade en lugn flygvärdinna som också förklarade flygrädda mig att jag inte skulle dö i dag heller. Nehej det kändes ju bra. Eller. Inte.

Några timmar senare landade vi för andra gången. Första var i Amsterdam med stopp ett par timmar, och sedan vidare till Munchen. En nära döden upplevelse om man inte gillar att flyga. Ja, att man får TVÅ starter och Två landningar på samma resa. Two for the price of one typ.
Mörbultade och lite hungriga (maten på KLM är inte precis en gastronomisk upplevelse) kastade vi oss av planet för att hämta våra gullegrisar.
Hundarna skulle hämtas vid en hiss blev vi upplysta om, och när de äntligen kom blev vi själaglada.
Deras burar stod uppradade med en annan hund på en vagn, skjutsad av en allvarlig tysk man, som inte kunde engelska.

Jag böjde mig fram och hälsade lyckligt på våra två hundar.
I buren kikade en glad Saga fram, och jag tittade närmare för att hejja även på Luna. Hon var bakom Saga, för hon syntes inte.
Hon syntes I.N.T.E!!!!!
Faktum var att Luna inte syntes, för hon var inte i sin transport.

Det är märkligt.
Ibland när det händer saker på kort tid hinner man tänka massor. Sådär liksom kilometer av tankar. De flyger genom huvudet med en faslig fart, massormassormasor, fast det bara går någon ynklig, hundradels sekund.
Medan jag stod där, framåtlutad funderade jag på vad jag skulle säga till dottern, om att vi nu endast hade en kines med oss till Österrike. Att vår andra hade blivit en millimeter stor och krupit ut genom gallret och sprungit bort. Eller blivit en hund-ande och flugit sin kos? Eller hade hon dött och de hade kastat henne i Amsterdam?
ELLER VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD HADE HÄNT MED VÅR HUND???????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderade ytterligare lite på om Luna kanske hade blivit platt och låg under filten?
Fast det gick inte att titta, för någon hade låst hela transportburen med sådana där långa plaststroppar, heter de buntband? Säkert tio stycken. Någon som var ordentlig hade ansträngt sig att låsa in vår -numera ena kinses- Och nu gick det inte att öppna. Jag fick panik och bestämde mig för att svimma. Det har jag aldrig gjort någon gång vad jag vet, så det kändes nytt. Hela golvet gungade under mig i alla fall.

Vi kollade den andra buren, och kompisens lilla Vickan satt allvarligt och tittade tillbaka på oss. Phu, då hade vi två av tre hundar i alla fall!
Och så upptäckte vi den tredje buren, där en sur hund studsade runt.
Vår hund!
Luna hade fått en egen transportbur i Amsterdam, och nu tronade hon så liten hon var, i en rymlig, egen bur med tidningspapper i botten. Jag blev förstås sur som ättika. Sätta min hund utan filt, på äckliga tidningspapper!

Nåväl. Hundarna fanns hos oss, bagaget var med. Alla var hela. Ingen död. Att den hundtransporterande personalen allvarligt erbjöd oss 1000 euro för Luna (present till hans lilla dotter?) viftade vi bort och styrde kosan mot hyrbilen.

Här är vovvarna på väg hem, och den resan gick helt smärtfritt

Hotellet
Två timmar senare rullade vi in på det österrikiska hotellets parkering, tumlade ut ur den grymt packade bilen - och insöp den mjuka, varma luften. Det var hett, luktade hö, duvorna kuttrade exotiskt och de enorma bergen tornade högt över oss, ända upp i himlen, fulla med snö.
Rummen var underbara, och det kändes inte svårt att veta att vi skulle tillbringa fyra dygn på det här stället:-)

Medan vi packade upp anlände Norska Landslaget i Lydnad, glada, spralliga och med fina hundar.
De njöt som vi av naturen, och passade på att ta gruppfoto och låta sina hundar busa lite på de stora ängarna utanför hotellet.

Andäktigt vackert utanför vårt hotell

4 kilometer. 2 timmar…….
Så var det utställningsdags. Vår unga junior skulle in i ringen klockan 10 och vi startade i ottan för att inget skulle gå fel. Vår fina tyska Mercedes såg ännu en gång ut som en fullpackad japansk tunnelbana….. Men bara fyra kilometer gör inte ont att sitta trångt, så den korta biten oroade oss inte.
En timme senare hade jag ont i magen, och stresstittade ideligen på klockan. Motorvägen var galet full, och vi såg varken fram eller bak. Det tutades, pekades fingrar och osade svordomar i var och varannan bil. Två bilister krockade precis framför oss i en rondell, och jag kände mig mig plötsligt dödsnervös över att någon mer stressade än vi, skulle bonka in i vår bak och mosa våra hundar som satt i sina burar därbak.
Tjugo minuter i tio stannade vi dock utanför utställningsplatsen och fick instruktioner av polisen (!!) hur vi skulle ta oss in på platsen.
Det vill säga; packa av hundar och spriiiinga in, och mer eller mindre kasta sig in i juniorringen med andan i halsen. Det kändes mindre skoj, även om vi var glada att hinna - för det var det många som inte gjorde denna dag…

Resultatet blev ganska bra, båda våra tjejer fick fina placeringar, och även om vi ju helst -alltid- vill vinna, känns det fantastiskt att få så fina placeringar med en -för oss- helt ny ras. :-)

I andra länder finns andra sorters hundar. Vi såg en hel hööög varg/hund/blandningar. Black and Tan pudlar, svartvita pudlar, och här, en tigrerad mops! Hans matte berättade stolt att hon specialbokat just en randig mops, och att han kostat en förmögenhet. Mamma var gul och pappa var amerikan, och även han tigrerad. 

Rolig statistik på antal deltagarländer

Glädje och ofattbar sorg
På samma hotell som oss bodde många hundmänniskor. Det var roligt, för här fanns alla sorts vovvar; stora, små, mörka, ljusa, lugna, spralliga och många adjektiv till:-)
Alla hade engagerade och duktiga ägare, och inga kisspölar, högar av pälsar eller skälliga hundar störde.

Några vi lade extra märke till var det norska landslaget i lydnad. De var så glada, entusiastiska och hade så fina och uppmärksamma hundar. Dessutom var de så typiskt norska… Flaggan var alltid med, de tjattrade i munnarna på varandra nonstop, och var de än gick så såg man dem i sina färger -röda, vita och blå.

En av kvällarna märktes de lite mer.
Just som vi gått till sängs hörde vi dem efter vår sista kvällsrastning, och deras kallande efter en av hundarna.
Ropandet tilltog, och många var det som letade efter den lilla vovven hela natten. Och när gryningen kom hörde vi den förtvivlade ägaren som mottog besked av den lilla byns poliser. Hennes sorg och smärta där i rummet alldeles bredvid vårt…..
Det kändes förskräckligt, och jag tror ingen på hela hotellet sov den natten.

Sista dagen deltog det norska landslaget med nästan fullt lag. En fyrbent fattades, och det var ekande tomt vid ägarens vänstra sida.
Samtliga hade sorgeband på, och där var  blommor och tyst minut för den lilla saknade på hela stora World Winner 2012.
Och vi var nog många som rös av skräck och sorg och samförstånd med den olycklige ägaren. För vi vet alla så väl hur ont det gör att mista sin bästa vän.

Våra mesta tankar den här resan har gått, och går till denna händelse och de drabbade. Jag är mycket imponerad över hur starka de var, och hur mycket de höll ihop, hjälpte varandra och stöttade varandra.
I med och i motgång.


Clubshowen - och CERT!
Söndagen använde vi till att ställa hund på en annan utställning, och det var en klibbig, dyr och rolig tillställning!
Våra anmälningsavgifter hade tydligen inte kommit klubben tillhanda, och mer än hälften av alla vi såg fick betala ytterligare för sina hundar. Inte sådär värst kul, det kostar ju en slant att betala dubbelt...

Värmen låg som en härlig, varm kub runt oss, och vi förstod tidigt att vi skulle bli solbrända. Trevligt, när man är van vid regnigt, svenskt vårväder..:-)

Utställningsplatsen låg fint utanför en slottspark, nedbäddad mellan berg, sol och blå, blå himmel. Ingen endaste i princip hade egna utställningstält, utan stora, vita JÄTTEtält fanns över samtliga ringar, lunchställen samt finalring.

Luna och Saga

Det visade sig vara ett smart drag - istället för att sitta och kura i sina egna tält, rådde en fin gemenskap, och vi såg också mycket mer än bara ett guppande tältland.

Dagen visade sig bli lyckad - Saga fick sitt femte cert, i ett femte land! Hon slutade som tvåa bästa tik totalt, endast slagen av Juniorvärldsvinnaren från lördagen. :-)
Lilla Luna blev tvåa i sin klass, slagen av samma snygga ryska juniorvinnare.

Ett av alla megastora tält på utställningsplatsen

Saga - CERT och TVÅA bästa tik!

Luna, tvåa bästa juniortik

Fantastiska Skandinavien
1:a och 2:a och 3:a och TOTAL WORLD WINNER!!! 

Summa summarum var det en härlig upplevelse. Österrike är andäktigt vackert och det är otroligt att få uppleva så många vackra hundar på ett och samma ställe.

Den alldeles totala VÄRLDSVINNAREN blev ju faktiskt en SVENSK hund, en superprydlig och extremt välvisad saluki.

Och första pris på lydnads VM gick till Finland, andra priset till Sverige och tredje platsen till Norge.

Hatten av för oss skandinaver - vi är ju ganska bra på hund:-)

Tusen TACK Cathrin, Liselotte och Felicia, för en alldeles underbar, härlig och spännande resa!
TACK Felicia, för alla fina bilder!

Luna, Vickan och Saga

Saga på utställningsplatsen, med vackraste bergen i bakgrunden

20 ÅR

Fantastiska framgångar, minnen och upplevelser
Ja, det har vi haft i många år, men när det gäller våra uppfödargrupper kan jag stolt konstatera att en era är slut:-)

2011 års andraplacerade grupp. För första gången
foto S Lourie

I 20 (!!) år har kennel Jean Dark vunnit uppfödargrupperna på Stora Stockholm. Vi har tävlat med otaliga grupper, hundar, människor och färger på våra kläder. Hanar, tikar, unga, gamla, bruna och svarta. Busiga, glada, truliga, uppfostrade och ibland lite ouppfostrade.... Alla med en gemensam nämnare - de heter Jean Dark och är födda i min valplåda.
Blundar jag lite snabbt ser jag några av de deltagande Jean Darkarna med sina parfymnamn dansa förbi mina ögon, alla lika vackra och ståtliga där som på riktigt.

Jean Dark Jean Jacques (kennelns förstfödde dobermann, född 1988)
Jean Dark Eclusive Echo
Jean Dark Explosive Esso-S
Jean Dark Ellen Betrix
Jean Dark Elisabeth Arden
Jean Dark Alain Delon
Jean Dark Noá Noá
Jean Dark Délle Montana
Jean Dark Diva Dauphine
Jean Dark Dior Duchesse
Jean Dark Ralph Lauren
Jean Dark Rive Gauche
Jean Dark Royal Secret
Jean Dark Rose Cardién
Jean Dark Rumba Rapsody
Jean Dark Kalvin Klein
Jean Dark Kastor Kanebo
Jean Dark Kenzo Kastelli
Jean Dark Knowing Kho I Noor
Jean Dark Barking Boss
Jean Dark Brown Is Beautiful
Jean Dark Christian Dior
Jean Dark Coco Dellon
Jean Dark Choq Capone
Jean Dark Chocolate Chloe ta
Jean Dark Cacharel Comtesse
Jean Dark Fidji Fuirinus
Jean Dark Facconable Fernando
Jean Dark Ferox Fahrenheit
Jean Dark Gentleman Gere
Jean Dark Gucci Gasoya
Jean Dark Gloria Vanderbildt
Jean Dark Hugo Boss
Jean Dark Helena Rubinstein
Jean Dark Havanna Harmonia
Jean Dark Innocence ideal
Jean Dark Iceberg Inferno
Jean Dark Issey Miyake
Jean Dark Lafayette Lacoste
Jean Dark Luciano Pavarotti
Jean Darl Laura Biagotti
Jean Dark Laura Ashley
Jean Dark Liz Claiborne
Jean Dark Monsiour Chanel
Jean Dark Monsieur Milton
Jean Dark Midas Montana
Jean Dark Magriffe
Jean Dark Miss Dior
Jean Dark Old Spice
Jean Dark Otto Kern
Jean Dark Organza
Jean Dark Ombre Rose
Jean Dark Sun Moon Stars
Jean Dark Tsar Van Cleef
Jean Dark Too Much
Jean Dark Ungaro De Jacomo
Jean Dark Uomo Fairytail
Jean Dark Unzipped
Jean Dark Vanilla Fields
Jean Dark Weekend Wannabe
Jean Dark Xlimited
Jean Dark Yang
Jean Dark Yardely Gold
Jean Dark Adventurer
Jean Dark Anais Anais
Jean Dark Attitude
Jean Dark Baldessarini
Jean Dark Black Pearls
Jean Dark Carolina Hererra
Jean Dark Cheap and Chic
Jean Dark Dolce Gabbana
Jean Dark Egoiste
Jean Dark Extravagance
Jean Dark Estee Lauder
Jean Dark Funtastic
Jean Dark Fantastia
Jean Dark Grabazzi
Jean Dark Guess
Jean Dark Gosssip
Jean Dark Havana Reserva
Jean Dark Handsome
Jean Dark High Love
Jean Dark Hot Couture
Jean Dark In Canto
Jean Dark I Love You
Jean Dark Jackpot
Jean Dark Kanon
Jean Dark Kingdom
Jean Dark Kiss Him
Jean Dark King Liqueur
Jean Dark Kia Ora
Jean Dark Kiss and Tell


Jag har säkert glömt någon, minnet sviker lite allt som oftast, och speciellt när man sitter och blickar 20 år tillbaka. Alla härliga hundägare är förstås en stor del i de enorma vinster vi haft samtliga år på Mässan, alla som ställt upp, väntat, hjälpt till, varit positiva och tålmodigt låtit sina hundar vara med i finalerna. Ibland har det gått bra, ibland inte alls.
Men vinsterna i rasringen är något jag är ofattbart stolt över - TÄNK….!!

20 års vinster med uppfödargrupperna….!!

Hatten av också till alla handlers, Liselotte, Anna-Lena, Marika, Pernilla, Ammi, Kicki, Mia, Björne, Thord, Therese, Mariann, Elaine, Cathrin, Anja, Maria och de senare åren bästaste dottern Felicia!

Och hatten av till min underbara familj, först min man, och sedermera döttrar som varje "Stora Stockholmdag" fått leva med att jag i alla lägen deltagit på Mässan. Det har varit graviditeter, förlossningar, födelsedagar, dop, viktiga familjehögtider, matcher och en massa annat i det civila livet som kallat.
Jag har varje år deltagit på Mässan, i alla lägen......:-)

Så fick vi för första gången på 20 år stryk i rasringen, något som mest var ganska nyttigt. Det är aldrig bra för en ras att bara ha en vinnare, även om det är roligt för den som står på topp.

Kanske är bollen kastad till näste man (kvinna) att ta vid, och vinna 19 år till. Eller så kräver vi tillbaka vinsten 2012. :-)

Time will tell.
Roligt har det i alla fall varit.

Tack Alla!

Som värdigt avslut på de 20 åren blev vi hämtade med Limousine,
och fick avnjuta en underbar middag i goda vänners lag 2010.

Limousine är fin:-)

En sista bild på vrålåket utanför resturangen. TÄNK att jag fick åka från Mässan och ända hit.
Tack alla underbara vänner för en härlig kväll, det är ett helt år sedan, men jag minns det som igår! 

IDC i Ungern 2011

Jag har tagit som vana att åka till den stora IDC:n varje år. Nästan i alla fall. Den är fantastisk att få uppleva, och det känns numera nästan omöjligt att stanna hemma varje år, den första helgen i september.

För första gången på länge flyttades dock IDC, och istället gick den av stapeln sista helgen i augusti, och vi missade ett annat älskat inslag i vår hundkalender - Gotlandsutställningen.
Men, vad är väl en bal på slottet, IDC måste upplevas, och resan till Ungern planerades tillsammans med goda vänner och valpköpare.

Fredag morgon gick flyget till Budapest, lastat med en del av vårt gäng, samt vår egna fyrbenta globetrotter Ior - Jean Dark Grabazzi.
Ytterligare en dobermann fanns med på planet, Divo, med Therese och Tobbe.

Det är alltid lite nervpirrande att flyga med hund, även om det enligt min erfarenhet alltid brukar gå bra. Sist jag hade med vår dobermann, var till Kroatien, då Grabazzis mamma Lara, fick åka hela långa vägen med oss för att träffa sin utvalde.
Det hela gick dock fint, och ingen av hundarna verkade särskilt stressade av uppståndelsen runt dem.

Divo och Ior lyfts ut ur planet, de undrar nog var de är.... 

Här kommer Ior! 

Husse lyfter av transporten

Hallå, mår du bra? 

Vi anlände i Budapest få timmar efter att vårt plan lämnat Stockholm, tack och lov. Jag avskyr nämligen att flyga!! Usch. Ju kortare tid jag måste tillbringa i ett plan, desto bättre. 

Vi hann knappt ur planet förrän den ungerska värmen nästan knockade oss, och för en sekund, där jag stod på flygplanstrappen, undrade jag om vi av misstag hamnat i Egypten…!
Det hade vi inte, men näst intill, och timmen i taxin till hotellet var olidlig varm. Konstigt att de kör med airkonditionvarianten ”nedvevade-rutor-funkar-lika-bra” i vissa länder. För mig är det ibland en nära döden upplevelse.

Ior/Grabazzi i den ungerska taxin

Vi vacklade ut framför vårt fina hotell tidig eftermiddag, och allas våra kroppar chockades svårt av den +44 gradiga värmen!! Vi överlevde dock, men behövde fylla på både mat och vattenförrådet, och vi blev således sittandes en bra stund utanför hotellet där vi servades med god ungersk mat och dryck. MASSOR av dryck. För min del bestående av coca cola och vatten.
Resten av dagen använde vi till att inspektera omgivningarna, rasta hundar och bara mysa med alla internationella vänner som är så härliga att umgås med, och som vi möter alldeles för sällan.

Pustar ut, fikar och dricker

Våra svenska hundar var inte heller vana vid den dundrande värmen

Nadja bad Felicia att fota henne och resesällskap

Lördag förmiddag använde vi till shopping, en sysselsättning man absolut bör lägga tid på i Ungern. Allt är så billigt! Fullastade med skor, väskor, kläder och annat blingbling fick vi en snabb lunch innan taxin tog oss till utställningsplatsen, där vi fortsatte shoppa -hundsaker- och titta på alla fina valpar och juniorer.

Vi kom nog alldels för sent i säng när dagen tog slut, men det är ju underbart att sitta ute och äta middag i goda vänners sällskap. Och med huvudet fullt av sol, värme, shopping och vackra hundar var det en lätt sak att följa med John Blund.

För första gången fanns dobermann med svans representerat också

Fint!

Lugnet före stormen... Alla har "siesta" innan finalerna

Så varmt att småbarn och hundar badade:-)

Söndag morgon vaknade vi med tuppen, bildligt talat. Hur fint hotell man än bor på i vissa länder, hör man oftast tuppen gala in den nya dagen. Mysigt:-)

När vi anlände till utställningsplatsen var de 44 plusgraderna som bortblåsta, och alla två och fyrbenta, frös som sjutton. Peruken fick man hålla hårt i, för vindarna som for fram verkade ha tagit fel på den vackra slottsparken med hundutställning, och den ansträngda, råbarkade, ungerska pustan!
Nåväl, vi överlevde det också, och stelfrusna med hackande blå läppar, gick vi runt och sträckte på benen och tittade på alla dessa vackra hundar och människor från världens alla hörn.
Människor med olika tro, hudfärg och nationalitet.
Alla samlade kring detta älskade ämne - Dobermann.

Värmen kom smygandes kring lunch, och plötsligt frös vi inte mer. Blåsten försvann och snart ersattes våra kalla kroppar av en behaglig värme. Trevligt! :-)

Det blev dags att visa hund, och först ut var vår egen Korad DKUCH SEUCH SPH I LP Jean Dark Jackpot.
Han visades i bruksklass bruna hanar, fick ett excellent och slutade på en hedrande sjätteplats. Inte illa i den mördande konkurrensen som finns just på IDC:n. Tack Eva och Bennie som körde hela vägen till Ungern för att umgås och visa fina Jack!

I klassen efter visades halvbror Grabazzi, och även här dömde den tyska dobermannklubbens ordförande, Mr. H. Wiblishauser.
Vi visste att han tyckte om vår chokladprins, men med övriga tungt meriterade championhanar i samma ring, och från världens alla hörn, kändes det osäkert med resultatet.

Grabazzi fick dock en strålande kritik, och en klapp på huvudet av både domare och medhjälpare i ringen, Mr R. Beunekens, kennel V Roveline.  OCH VI VAR I FINAAAAAAAAAAAL!!!!!!

Finalringen

De resterande timmarna använde jag till att hitta hanar, dvs lämpliga kavaljerer till våra hemmavarande tikar, spana in snygga/trevliga dobermann och för övrigt följa de olika draman som alltid går hand i hand med våra IDC:n.
I år var det alla serbiska hundar som diskades. Den ena serbiska hunden efter den andra åkte ut, och jag såg många tårar och ruskigt besvikna hundägare lämna tävlingen. Säkert hade de åkt långt, och hade lika mycket glädjebubbel i magen som vi med våra bruna killar, men deras dröm tog alltså slut innan de ens fick veta om de kommit till final. Usch så snöpligt.

Som vanligt drar finalerna ordentligt ut på tiden, och vis av erfarenhet paxade vi plats långt innan, och gladdes över att vi i år skulle slippa stå alla timmar och följa skådespelet. Nu hade vi en perfekt plats direkt invid det höga kravallstaketet, stolar att sitta på, och sällskap av hela vårt glada gäng.

Peter är euforisk och fortfarande superlycklig!

Det verkar inte gå över:-)))

Många vill se finalerna 

Så satt vi då där och såg fina nya dobermann, och lika fina gamla, och en hel del kändisar.
En av de äldre var nioåriga Fedor del Nasi. Efter en snabbtitt i katalogen kunde jag konstatera att han hade avkommor i nästan varje klass, och han hade präglat nästan varenda en med sitt vackra yttre. Han verkade vara ytterligt trevlig inuti också, där han stod och solade sig i glansen av alla applåder, och ropen av sina dubbelhandlande ägares två barn.
Vi såg stora namn som Leo v Märkischenland, Pride of Russia Kaspiij, Urbano del Diamante Nero, Tahi Reme Giniti, Grand Mollis Armani, Maxim di Altobello och Fan Fan de Grande Vinko. Vackra, kända hundar, som alla satt sin egen prägel på allas våra dobermann.

Leo V Märkischen Land

Här bakom står de fantastiska bröderna,
Obi V Kenobi och Oksamit  de Grande Vinko

Så var det dags för vår egna Ior-Grabazzi att tävla, och efter att ha armbågat oss ut från vår plats, fick vi armbåga oss vidare in i finalringen.
Samtliga domare dömer tillsammans, och alla hundar ställs upp bakom en linje. Någon meter framför finns ytterligare en linje, och bakom den får man ha sina dubbelhandlers.

Domarna

Grabazzi och jag hade husse Peter. De övriga hade både en och två och tre:-)

Den här vovven hade tre handlers. En i snöret och två framför.
Hur många bollar de hade vet jag inte.
Men jag såg några i armarna, vid fötterna och en extra i ryggen! :-))

Bollarna utomlands är INTE modell/storlek tennisboll

En dubbelhandler måste vara BRA.
Storlek och ålder har ingen betydelse...

Resten av hanarna i championklassen var italienske Angus Di Prisconte, tyske A´Condor v Residenzchloss och ryske Grand Mollis Armani.

Ryssen placerades snabbt på fjärde plats, och den tyska hunden som trea. Jag höll andan. Hur länge kan man egentligen hålla andan när man visar hund? Länge… Jag höll andan medan domarna tittade på min hund. Jag höll andan när domarna tittade på den italienske hunden. Och jag höll på att svimma av syrebrist när de viskande hade en snabb överläggning med varandra. Jag hann se att det var lika illa ställt med den italienske handlern… :-)
Så var det plötsligt över, och fina Grabazzi blev nummer två.
Italienaren vråååålade!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det ville jag också göra, men det hade knappast sett bra ut. :-) :-)

Den plötsliga besvikelsen gick dock snabbt över, och jag kunde gratta min överlyckliga motståndare som fortfarande hoppade runt och skrek ut sina glädjeyttringar på italienska.

Vi armbågade oss ut ur ringen, och fick kramar och ryggdunkningar av människor från världens alla hörn, sydafrikaner, amerikaner, portugiser, ryssar, italinerae, letter, finnar, danskar och ja, en massa massa gulliga och vänliga dobermannälskare.
Ior fick en bamsekram av husse, och en bamsestor staty som han sedan blev förevigad med.

Och så var det ”bara” Le Grand Final kvar.

Fotograferna var på hugget

:-)

Slutresultaten blev fantastiska;

Vår Grabazzi blev endast slagen av den slutgiltiga IDC Segraren bruna hanar - Angus Di Prisconte.

IDC Segrare svarta hanar gick till DANMARK!!!! Grattis till Dobergaardens Forever Atos!!!

IDC Segrare Svarta tikar gick till SVERIGE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stort GRATTIS till Way Out West Blazing Expressions med sin säkert mycket stolta matte!

Vår taxi hem var full av trötta, glada och slagna hjältar. Middagen intogs på ”vår” favoritresturang och mätta, belåtna, solbrända, glada och såå trötta stupade vi i säng.

TACK Ammi, Felicia, Peter, Mariann & Ronny, Eva & Bennie, Therese & Tobbe, Matthias & Folke för ännu en oförglömlig och fantastisk resa i dobermannens tecken!
Jag längtar redan till Italien nästa år:-))

Priser till alla placerade hundar

De glänste i solskenet!

IDC

Finaste Grabazzi
har deltagit på fyra IDC i sitt liv, och placerat sig på TRE !!!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hem kom vi också;

Usch, jag gillar inte att ha molnen nedanför mig själv....

Kö till incheckningen, pokal och hund är med

Tålmodiga grabbarna

In i buren, för att köras till planet

Hussarna säger hejdå

Det svåraste ögonblicket när man skall flyga,
är när en okänd tar ens hund med sig

Hejdå, vi ses snart!

Hundarna lastas ur på Arlanda

Väntan på grabbarna grus

DÄR ÄR de ju!!

Och äääntligen är de med oss igen

Moder Svea vill ha koll på hundar, katter, mask och pass

Borta bra men hemma bäst:-)

Gossip G.L.A.D!!!!! "Hej mammaaaaaaa, var har du varit!!!"