Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊

Mors Dag - Elvlingarna

Ja, på självaste Mors dag kom de - Elvlingarna!
Phu, vi är så trötta! Ungarna på att födas, mammahund på att kämpa, och jag på att tvätta (Nio maskiner so far) rasta, peppa och oroa mig.

Nu tar vi kväll och så får vi uppdatera mera när vi piggat på oss.

Avtryck

Avtryck

"Stunning.......impressive....skilled breeders-handlers-groomers! Congrats to all of you involved! Jean Dark leaving imprints!"

 Anne-Catherine Edoff

Den gångna helgen har vi tävlat.
Inte bara vi, utan också våra valpköpare, fantastiska människor som älskar sina fyrbenta vänner från oss. Och det gör mig glad. Man måste älska sina hundar. 
Annars är det liksom ingen…… - vits?

När jag bestämde mig för att börja föda upp tänkte jag så mycket.

Jag tänkte att jag bara skulle föda upp snygga, trevliga, dugliga och attraktiva djur.
Jag tänkte att jag bara skulle ha fint, bara kul, och förstås - aldrig tårar.

Så ung jag var! Och så blåögd.

Idag är jag fortfarande blåögd. Fast mera gammal och luttrad och eftertänksam, även om det går för fort fortfarande också ibland. 
Håhåjaja.

Jag vet nu att med uppfödning kan man aldrig, aldrig klara sig undan de problem som finns i rasen.

Finns där HD får man det. Finns där hjärtfel får man det. Finns där dålig mentalitet får man det också.

Man får liksom allt.
Man får extra allt.

Det gäller att fundera igenom vad som finns och vad man vill ha och vad man kan få. Det gäller att tänka klokt, och ha en plan.

Ibland funkar planen och ibland funkar den inte alls. 
För så är det med uppfödning.

Det gäller att förstå att man får en bit av kakan från rasen, i varje djur man föder upp. Ibland mer av en sak och ibland mindre. Precis som när man skär en tårtbit. Ibland finns där mer av chokladen och ibland får man mindre av frukten.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, och så åker man!
För shit vad man får åka som uppfödare! Berg och dalbana. Vänner och ovänner. Friskt och sjukt. Fint och fult. Spännande och tråkigt. Sorg och glädje.
Men allra mest är det egentligen bara berikande. Fantastiskt!

Jag vet en annan sak också;

Jag äger inte min ras.

Jag äger inte min linje.

Jag äger inte blodet.

Jag äger inte rasen.

Jag äger inte planerna eller tänket.

Jag äger mina upplevelser. Och jag äger tiden jag får ha med mina hundar (katter och hästar). Jag äger det jag producerar till viss del, men egentligen mest, så lånar jag det från framtiden. 
Och från de nya uppfödarna (ni vet, den där unga, snobbiga, som kan allt, som inte frågar nåt, som gör som hen vill och inte pratar med mig. Inte för att jag hjälper hen heller, hen vill ju inte ha hjälp. Jag har inte frågat men jag ser det tydligt, att hen inte vill samarbeta/ha hjälp/råd osv) 

Jag tänker att man har en viss tid på jorden.

Och med det en viss tid som uppfödare.

Det går fort att förändra och det är svårt att bevara OCH hålla kvaliten. 
Det är faktiskt jättesvårt. - Men det går. 

Jag tänker mig att en dobermann ska se ut på ett visst sätt. På det viset som jag tolkar rasstandarden.

Och jag tänker mig att den ska ha en mentalitet som överensstämmer med det jag läst och lärt mig, också det från rasstandarden. Precis samma med våra chinese crested dogs.

De ska ha ett visst utseende och faktiskt definitivt en viss mentalitet.

Den gångna helgen har våra fantastiska valpköpare tävlat med sina fyrbenta och vunnit helt ofattbart mycket!!

Jag är otroligt glad och stolt, för i det stora arbetet vi gör här hemma med tankar, planer, förlossningar, uppväxten, tårar, nattvak, hjärtesorg, sjukdomar, glädje och spännande vardag så finns ytterligare parametrar som måste passa in – duktiga valpköpare, kunniga valpköpare, pälsskötsel, bygga muskler, tillvarata hjärta och själ på sin fyrbenta bästa vän, träning, träning och åter träning, och förstås viljan att visa upp sitt djur inom den gren man bestämt sig för.

På Facebook fick vi en kommentar som jag blev väldigt glad över. Den speglade nämligen just det jag tänker är så viktigt.

Avtryck.

När jag en dag inte längre föder upp så hoppas jag mina duktiga döttrar tar vid med helt eget tänk.

När jag en dag inte längre finns så är min stora önskan att jag gjort bra för de raser jag varit involverad i.

Raser jag fått låna, avla inom, och ha roligt med.

Jag äger dem definitivt inte, men jag är galet involverad!

Jag vill göra mitt bästa, göra snygga och fina djur som är friska, stabila och får må bra. Jag vill att de ska besitta den mentalitet som beskrivs i standarden, jag vill att ägarna ska ha roligt med sina fyrbenta vänner, jag vill att djuren ska må bra i sina kroppar och jag vill också själv gärna må bra i de världar jag rör mig i. Jag vill ha vänner – inte ovänner.

Uppfödning är på ett vis som att sätta sig vid ett fantastiskt dukat bord med goda saker. Som aldrig tar slut!

Det gäller att ha roligt med de andra middagsgästerna, njuta av maten, och lämna plats till de andra när man är mätt.

Uppfödning är att ha kvalitetstid när man lever. Det gäller att ha kul – för man lever så kort och är död så länge!

Jag har KUL när djuren från oss är fina och människorna som samarbetar med mig är glada. Och jag gillar tanken på att jag satt avtryck till den som ska ta över efter mig.

Tack gulliga Ancan för dina fina ord. Jag kommer suga på den karamellen länge! 😊

Här är helgens resultat i form av dotterns facebookinlägg:

What a weekend!
Best In Show 3
Best In Show 4
Best In Show Junior 2
Best In Show Junior 3 
Best In Show Puppy 1

New Championship
Puppy title

BOB x 4
BOS x 3
BOB-junior x 2
BOB-baby/puppy x 3 (three different countries)

4th place in tracking (elite class), just 10 points from CC!

🇫🇮 Photo 1: CH Crufts W’18 NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Junior of the year’18 Jean Dark King For A Day
BOS, CC, CACIB and Finnish CHAMPION (total entry 40) under judge Sue Dykes, UK.
Excellent shown for the second time by Jeanett Lemmeke 🤩 Owned by us. Photo by Kristy Bello

🇫🇮 Photo 2:
DKJW’17 SEJW’17 Jean Dark November Rain
BEST OF BREED, CC and Nordic CC
Owned by Sussi Nilsson, kennel Tinted
Photo by Per Nyberg at another show

🇧🇪 Photo 3 (top): Jean Dark Quick Fix
BOB-baby again! Photo from another show with the judge
Owned by Holtrust Esmy

🇸🇪 Photo 4 (top): BPIS NOJW’17 Multi BOB Jean Dark Xpec - BOB x 2, BIS-3 & BIS-4
Jean Dark You Are Divine - BOS x 2, BJIS-2 & BJIS-3
Owned by Mario J Costa & Pether Ohlen

🇸🇪 Photo 5 (middle): SECH LPI LPII SPHIII Jean Dark Throfee - 4th place in tracking in elite class!
Owned by Cia Nordin

🇭🇺 Photo 6 (middle): HGPW Jean Dark Quietly Making Noise
BOB-baby, Best In Show puppy and hungarian grand puppy winner
Owned by Bodnár-Máté Rita, kennel Licky Lips

🇬🇧 Photo 7 (bottom): Jean Dark Puffibly Maybe at Lubadusi visited her first show and became BOB-puppy and shortlisted among the six best
Owned by Jo Skelton, kennel

We’re so happy and proud of all of you! Thank you for loving “our” babies and taking such good care of them 🥰 You’re all amazing!

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.

Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.

Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.

De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.

De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.

-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!

-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.

-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.

Och så vidare.

Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?

Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?

Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.

Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.

😊

För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.

Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.

Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.

Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!

Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.

Medan vi andra gnällde.

Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.

Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.

Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.

Idag är livet annorlunda.

Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.

Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.

Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.

För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.

Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.

I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!

När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.

Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.

Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.

Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.

Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.

Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.

Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  

Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.

Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!

Förstås vill inte ägarna det.

De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren! 😊

Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.

De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.

Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.

Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.

Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.

Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.

Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.

Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.

En Grab And Go!

Här är några få som jag lyckats hitta bilder på i den sena natten... Det finns en hel del fantastiska Grab And Go Hundar jag sett genom åren, i alla möjliga raser, men på bild i bloggen nu i natt blev det dessa nedanstående som fick illustrera mina tankar;

Jag väljer att visa en hund som absolut inte är felfri,
men en för mig, absolut fantastisk Grab and Go Hund.
CH Rottriver´s Gaston. En underbar rottis. Överallt. Hela tiden. 

En till Grab And Go
CH Sobers Xtravaganza. Är just det - extra allt.
En tik som etsat sig fast på min näthinna, vacker som få,
och alltid när jag ser henne väcks ett habegär som är svårt att kontrollera.... 

CH Raviol Iz Zoozfery. Tyvärr har jag bara en huvudbild.
En tik som imponerade på mig så galet mycket att jag nästan inte kunde andas när jag såg henne.
WOW!
Raviol föddes 1997 och jag såg henne första gången som ettåring.
Suktade sedan på henne i ett par år, och sen hade jag den stora lyckan att få köpa en av hennes döttrar. 

Här är ytterligare en fantastisk hund. Vacker inuti och dessutom utanpå.
Om jag inte missminner mig vann CH Triumphs Blaze TVÅ best in Show på Stora Stockholm
OCH han jobbade heltid som polishund.
Han gjorde dessutom min dag den här dagen då jag gjorde något som för mig var väldigt obekvämt.
Jag lussade, och för det vann jag en sak jag otroligt gärna ville ha - en resa till Crufts.
Hursomhaver, jag står där bakom den här helt underbara hunden,
och där och då började jag bli medveten om fenomenet Grab And Go 💓

Sex dagar - onsdag - och lite till...

Molly är trött och varm. Vi bäddar in henne till ungarna, och stoppar direkt i henne medicinen vi fått med hem.
Hoppas den tar febern!

Dagen rullar på, jag erbjuder Molly mat med jämna mellanrum, hon är inte så intresserad, och jag känner mig stressad över att hennes mjölk behöver näring för att finnas för hennes små. Jag hoppas verkligen antibiotikan kickar in nu.

När hopplöshetskänslan tar överhanden klappar jag lite på Emma med såret, och förundras över hur fint hon verkar må.
Det enda molnet på himlen verkar vara smärtstillande och antibiotika som jag tvingar i henne tre gånger om dagen, och tratten som stör, annars kör hon på som vanligt, fullt ös, kliver bland husets stök, leker med sina kattkompisar och är allmänt överaktiv.
Precis som vanligt med andra ord.
Fast med hela undersidan ihopsydd.

Dagen rullar på och Molly blir inte bättre.

Morgonen därpå är hon sämre och vi åker in ytterligare en gång. Packar ner ungar, ser till att bilen är varm, städar hemma så det är fint och ringer veterinären och förvarnar att vi är på väg.

Molly är sjuk, och de vet inte varför. Feber de luxe, tröttare än tröttast och jag tror hon tänker dö.

Blodprov, dropp och ännu mera dropp.
Lite mera blodprov och lite mera dropp och när Mollan kommer hem (full med vätska under huden överallt) ser hon ut som en sån där Blåsfisk, fast mycket tröttare.
Och sjukare.

Vi matar kattungarna och jag panikar inne i mitt huvud. Fattar att det inte går så länge till. Fast vad som inte går fattar jag inte helt, VAD ÄR FEL liksom??????

Molly kokar, babysarna surar och vill inte ta flaskan och vi hör oss för hos alla vi känner som kan tänkas ha en kattmamma som skulle vilja ta sig an en trio kattungar.

Ingen kan och jag hänger med huvudet och förstår att de små kanske inte kommer klara sig.

Dag sju.

Torsdag är Molly totally slut som artist. Eller katt.

Ungarna är smala trots att jag varit uppe halva natten och dottern den resterande tiden. Vi får bara inte i dem mat, de vägrar. Trutar kränkt med munnarna, skrikgråter och viftar ilsket med små ben. Bara mammas tuttar duger. Och mamma är helt slut.
Fasiken!

Vår sjuka mammakatt får åka till doktorn en tredje gång, och när jag ringer och talar om att vi är på väg förklarar jag att om Molly inte är död när hon kommer fram får de göra vad de vill, men hemma vill jag inte ha henne mer. Febern är farligt hög nu och vår tappra katt orkar absolut ingenting.
Hon är galet sjuk, och jag är sjuk av oro.

Förstås blir hon inlagd och timmarna , minutrarna och dagen släpar sig fram. På eftermiddagen ringer jag och förstår att veterinären fortfarande opererar på vår katt. Och så fortsätter tiden att sega, tills doktorn hör av sig och meddelar att Molly lever, men heller inte mer.

De där nio liven har hon kvar max två av säger han, och berättar att de upptäckt att Mollys livmoder spruckit och hon hade en rutten, död unge simmandes runt i buken.

Operation och skötsel av vår kisse tog hela dagen, och han suckar lätt, berättar att hon alltså lever, men inget mer.
Hon kan lika gärna dö. Time will tell.

Senare samma dag kommer vår nakenfis hem, hon är trött, ledsen och vill att jag ska sitta hos henne och bara klappa, prata och vara nära.

Såklart jag gör.

Natten är lång, jag tittar till kattfamiljen en gång i timmen, förundras varje gång att Mollan inte är död, och tvångsmatar de små med mjölkersättning och böner om att de snälla, snälla, bara kan tänkas äta av nappflaskan.

Det kan de knappt, och fast jag får i dem lite av dem nyvärmda mjölken, spottar och fräser de mest och skriker efter mamma.  

Mamma orkar inte helt ta hand om dem, och hon orkar inte heller att vi tar undan ungarna. Så sjuk som hon är, vill hon ändå ha sina små, och det får hon.

Hur det hela nu än är, så piggar Molly på sig. Sakta, sakta, sakta återvinner hon sina krafter, och efter ett par dagar kan vi plötsligt sluta tvångsmata kattungar, sluta vattna, mata och vända på mammakatten, som nu -vingligt och långsamt- kan gå på toa, äta själv och ta hand om sina ungar och till och med mata dem.

INGEN har dött – och vi tvåbenta får äntligen SOVA!!
Uppfödning är sannerligen lycka ibland. Olycka, men outsäglig lycka när det äntligen vänder!

Och nu kan jag meddela att jag snurrat till de här dagarna, de fem dagarna som det skulle bli, blev ju så många fler.

Vad var det som hände?

Dobermannvalparna föddes och blev bara två = Stor besvikelse

Kattungarna föddes, och deras mamma dog nästan = Ganska hemsk upplevelse

Emma nakenkatt skar upp halva underredet = Men överlevde och klarade operation och har intakta ungar kvar i sin livmoder

Agda höna tvärdog och jag grät en skvätt

Håhå jaja, har jag glömt nåt får ni leva med det. 😂
Linn - du är världens bästa, det hade aldrig gått utan all din hjälp! 💓

#Ochsåfortsätterdagarnaivitahusetprecisomförr

Uppfödare i samarbete

För några år sen startade jag en Facebooksida som jag kallade Dobermannuppfödare i samarbete. Anledningen till det var att jag var galet less på alla stridigheter oss uppfödare emellan, och förstås livrädd för hjärtfelet DCM som plötsligt spred sig som en löpeld inom vår fina ras. Jag tänkte att vi aldrig skulle bli av med en sådan allvarlig defekt om vi inte samarbetade.

Vi blev trots tidigare historia många som ville jobba tillsammans med varandra i gruppen, idag skulle jag tro att av de flesta aktiva svenska uppfödarna ingår i vår samarbetsgrupp.
Gruppen fyller sitt syfte ganska bra, vi är många som delar funderingar, erfarenheter och händelser inom just vår ras. Just så som var min tanke.
Vi har också hunnit setts över middag och fika, lyssnat till en veterinärföreläsning och här känner jag att vi nog skulle kunna göra mer, när tiden och livet vill :)

Parallellt med detta skapade jag också sidan Dobermann DCM, och på de fem år gruppen funnits har den växt till att idag innehålla 8400 medlemmar från alla världens hörn. Många tårar delas där, en del snytingar (vi jobbar hårt på att alla ska vara snälla och arbeta konstruktivt) men framförallt en hel massa, massa erfarenhet finns om hjärtfel i denna grupp.

Kort tid efter startade jag även Siames och Orientaluppfödare i samverkan, samt samma sak på sphynxsidan, och jag vet att andra startat liknande grupper inom sina raser.
Faktiskt såg jag en sådan grupp startas idag, och det gjorde mig så GLAD! Kul att fler tar efter!

Ett av de bästa sätten att komma framåt i en ras är just samarbete.
Det är också ett roligt sätt att arbeta med de fyrbenta som man gillar och är intresserad av.
Man kan -förutom att slåss, konkurrera och ogilla
- umgås, nyttja varandras linjer, lära av varandra, skratta ihop (gråta med för den delen) och få hjälp av kollegor.
För vi uppfödare är inte bara konkurrenter - vi är ju faktiskt KOLLEGOR. Vi brinner för samma ras/katt/hund/häst, och troligtvis har vi en hel massa bra saker att ge varandra.
Vi kan ge till en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.
Vi kan få av en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.

Min kollega kanske inte har valt samma väg som jag, men jag vet ju faktiskt inte vilken väg som är rätt.
Kanske min.
Kanske min kollegas.
Time will tell.

Hursomhelst - jag gillar verkligen tanken på att fler börjar få upp ögonen för hur viktigt samarbete och gemenskap är,
HEJJA er som jobbar för det, starta fler grupper och testa middagar/möten/babbelkvällar och kanske en och annan föreläsning!
Det är så KUL!

* Så hörni, starta grupper - Facebook är en enorm tillgång vad gäller detta- håll grupperna vid liv, var rädda om varandra, umgås och låt er ras utvecklas med er och andra.
* Försök träffas IRL, det gör att man lär känna varandra OCH faktiskt är snällare.
* Gör roliga saker inom er ras också, inte bara prata och jobba mot sjukdomar (även om det är SUPERviktigt!) man måste också göra kuliga saker och få skratta ihop. Det kan vara nog så tungt att föda upp ibland.

Hur ska jag kunna hålla mig....!!

Ja, hur ska jag klara att vänta? Jag AVSKYR att vänta. Har alltid gjort, och kommer nog alltid att göra.
Vänta suger.

Idag har vi fått till en drömparning, och nu börjar alltså mardrömmen med att vänta. Blev hon dräktig? Vad finns i magen? Blir det bara hanar? Blir det bara tikar? Vad får de för färg? Blir de snygga? Blir de det vi planerat? När kommer de? Blir förlossningen lätt? Överlever de?

Sen kommer valparna, och då oroar vi oss för om de ska dia ordentligt, hålla sig friska, om mamman ska vara duktig och om vi ska få dem sålda. Och så vidare.....
Sådär håller vi uppfödare på, och blir inte familjen galen på oss blir vi nästan galna på oss själva. Men ändå går det inte att låta bli 😊

Idag har vi parat vår fina Annie med en hane som dottern suktat länge efter, och som jag efter att ha sett hans fantastiska barn bestämt mig för är den enda i hela universum vi tycker passar att tillsammans med vår sötnos.

Just nu är vi så glada att inga valpar (om det blir några) är till salu. Vi ska behålla alla själva! (Säg inget till husse bara) 😁

Tusen tack Arja som lånar ut sin Prins till oss, och tusen tack Tiina för all hjälp!

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song Tillsammans med mamma Saga - DKCH SECH VDHCH NORDJW'10 SWVW-17 DKVW-17 NOVW-17 Sun-Hee´s I´m A Marionette- till höger

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song

MULTIW MULTIJW MULTICH DKJW'14 NOJW'14 NORDJW'14 HEJW'14 FIJW'14 SEJW'14 NORDW’16 Bundessieger'15 reserve-EUW'15 MoletaiCW'15 SummerW'15 NORDW'16 BISS INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH DKCH LTCH VDHCH BGCH BGGCH Jean Dark Annie's Song

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-10 FINW-12 HEW-13 SEW-13
Tulimyrskyn Barbapapa

BALTCH EECH FINCH INTCH(FCI) LVCH LTCH SECH HEJW-13 HEW-13 NORDJW-13 FIJW-13 LVJW-14 BALTW-14 CLUB WINNER 2014 HEW-14 FIW-14 SEW-14 TLNW-15 EEW-15 CLUB WINNER 2015 FIW-15 CLUB WINNER 2016 HEW-16 FIW-16 Arte Figure Happy Ending Vinner BIR
Hon är dotter till Barbapappa, och i mina ögon en helt outstanding kines.
Kuriosa är den fina hanen som blev BIM denna dag,  CH Beanie Baby Boy Freuhartang, är pappa till Annies första kull, där vi själva har Jean Dark King For A Day 

Annies son -

DKJW-17 NORDJW -17 SEJW-17 Jean Dark King For A Day

Givetvis är både Annie och Barbapappa ögonspeglade UA, patellaundersökta Ua, PLL fria och Annie PRCD-PRA fri och Barbapappa carrier.

Vi hoppas och tror massor på denna kombination. Sunda, trevliga, snälla och trygga föräldradjur med en lite extra exteriör borde mynta gott för framtiden.

Förhoppningsvis får vi ett knippe lovande valpar, och dem säljer vi företrädesvis till dig som är mycket tävlingsintresserad OCH full av tid och kärlek till Din nya lilla kompis 💗