Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊