Corona, valpar och en del bajsprat

En Olycka kommer sällan ensam

 Coronaprat tyvärr – Och en del prat om bajs (är du känslig så scrolla)

Söndagsbarnen är många, jättemånga faktiskt.
Så många att de myllrar. 

Jag betraktar dem mest hela tiden, lycklig i hela mig. Det var så länge sen vi hade dobermann valpar, och fast det har fötts hundratals av dem hos oss, genom mina 30 år med rasen, bubblar det av glädje i min mage när jag sitter hos de små.

De trutar med sina små munnar, kniper med ögonen som de inte har öppnat, piper efter mamma och knorrar när de kravlar sig nära varandra.
Jag kan inte fatta att de ska växa upp till stora, vackra, starka, stolta ADHD hundar med spring i benen och svårt att stå still.
Just nu är de bara bräckliga små knyten.

Mammahund är trött, förstås, det är alla nyblivna mammor. Särskilt om hon är förstagångsmamma, och lite extra om hon också fått just 11 (!!) ungar.
Valplådan är full av öron, tassar, svansar, mjölkfyllda magar och nyföddhetsskrik, och hon rastar sig på vingliga ben, kastar sig över maten vi serverar, och sover tungt och trött med fjärilslätt sinne – ifall nu någon av telningarna skulle komma att behöva henne.

Det andas lugn och ro i valplådan och mina kritiska ögon hittar inget att oroa sig över, så jag städar, matar mammor och pussar snabbt på mina alldeles egna fosterbarn, airedalevalparna som bästisen har  hos oss.
De är tre veckor, ulliga, krulliga och väldigt spännande – jag har aldrig haft små terrierbarn hemma förut.

Söndagsbarnen växer och de är två dygn när mammahund blir dålig i magen.
Hon bajsar överallt, olycklig och sliten, och kräktes hon inte nu också? Jag torkar, tröstar och får ont i magen av oron över allt som kan hända.
Nyblivna mammor ska inte bli sjuka. Inte,inte!
Kanske hon bara ätit lite för många moderkakor? Ja, så är det nog. Det blir man ju helt kass i magen av, alla håller med och det gör jag själv också.
Fast när jag ser bajset från den ledsna mammahunden förstår jag att det är något mer.
Jag ringer veterinären och får dunder medicin, sånt som man bara tar till när det är illa.
När bajset är rödsvart och bara geggigt vatten och mammahund gråter för det mest gör ont, då är medicin det bästa.

Redan samma dag vänder det, och jag pustar ut samtidigt som jag försöker hinna med alla måsten. Städa, rasta hundar, mata katter och svara i telefonen.
Gud vad det ringer?
- Hej har du dobermannvalpar till salu? Vi söker en brun, en tik.
- God dag, jag skulle vilja prata dobermann, vi önskar oss en svart hane, kan vi få köpa en?
De mailar också, och alla vill just ha en liten dobbis.
Roligt! Jag ber dem återkomma, valparna är alldeles nya, mycket kan hända och jag vill se att de lever innan jag börjar lova bort dem.

Det är eftermiddag, jag har städat, påbörjat middagen och måste hinna handla innan mötet i kväll.
Rattar bilen till ICA och njuter av solen på vägen in.
Jag minns det som om det vore igår – när de elektriska dörrarna öppnas behöver jag hosta.
Bara sådär.
Det går ju inte.
Man HOSTAR INTE i coronatider!! I alla fall inte i mataffären, vad ska alla tänka? Jag lär inte ens komma ut levande?

Jag letar i handväskan efter inhalatorn, och som vanligt med bra att ha saker finns de aldrig på plats när man som mest behöver dem, så jag kväver astmahostan och förbannar den som rökt nånstans och låtit mig andas in deras äckliga stank som jag blir sjuk av.
Bannar mig själv och bestämmer att jag bara måste bli mer uppmärksam på sånt runt mig som gör mig sjuk.
Host-Host-Host-Host-Host-Hoooooooost -jag kväver hostan och känner hur det tar emot att andas. Handlar snabbt som en blixt, betalar och störtar ut från butiken. Hostar som en tok där på framsätet och känner mig plötsligt som 80 år och himla jätte-trött.

Medan jag rattar ut bilen hostar jag.
Och hela vägen hem hostar jag.
Och när jag kör in på parkeringen hostar jag och tappar andan. Jag kan inte andas!
Det är en skrämmande känsla.

Mannen står beredd med inhalatorn och förebråelser att jag åkt utan den. -Tänk om du glömt telefonen då? Hur skulle du då kunna få hjälp snabbt?
Han har förstås en poäng, jag måste bli mindre slarvig, tänker jag och panikandas tills jag får lite kontroll över hostan och kan se till valpar och vuxna hundar, äta middag och koncentrera mig på att må bra.
Andas långsamt. Inte där uppe, utan med magen.
Ett och två.
Mötet går bra, jag undviker att prata och tar det sista av kvällen med familjen och en TV serie.
Jag känner mig stukad, trött och tungandad.
Gör det inte lite ont i bröstet också?
Jag bestämmer mig för att jag är en gnällspik, rastar hundar, säger god natt till hönsen och lägger mig i resesängen bredvid valplådan.

Mammatik behöver ut ofta, och det är okej för mig, jag sover dåligt och det trycker dovt över bröstet. När klockan slår morgon ringer jag sjukvårdsupplysningen som upplyser mig om att jag genast ska till en läkare.
Jag har ingen lust, vem ska då sköta valparna? Husse kanske?
Tanten i luren skrattar inte, utan säger att folk i riskgruppen som har svårt att andas genast ska till akuten.
Tänker jag åka eller ska hon skicka en ambulans?

Jag skrattar och säger att det inte är så farligt och hon frågar om jag har någon där så jag inte är ensam?
Förklarar att jag absolut inte får åka till vårdcentralen utan ska in till sjukhuset nu. Genast.  
Jag vill inte, funderar över alla som kommer smitta mig med corona på akuten men lovar absolut att åka in när hon säger att hon tänker skicka en ambulans om jag inte kan ta mig in själv. Såklart jag kan!
Fast först ska jag mata mammahund med dietfoder, se till att alla valpar mår bra, en, två, tre, fyra, fem …. Och 11:an var fin och tjock också!
Hönsen väntar hungrigt och jag hinner plocka lite i huset innan vi åker.

Mannen kör och ser allvarlig ut.
Jag känner mig också allvarlig och det känns så lagom kul att parkera bilen och tas emot av en väktare utanför akuten.
Han frågar vänligt vad vi vill, står stadigt med armarna i sidan framför kravallstaketet och pekar mot utomhuskön till det lilla nybyggda trähuset utanför akuten.
Det är nya tider nu, även på sjukhuset i Danderyd.
Vi sätter oss på stolarna som står uppradade med en dryg meters mellanrum och jag smygtittar på de andra i kön.

En äldre svart kvinna som ser trött ut.
En äldre vit man, sliten och mörk under ögonen. En bastant kvinna och en fågeltunn herre och så jag.
Jag är också trött och andningen funkar sådär. Jag märker att mannen betraktar mig och jag går ut i solen och lutar mig mot en lyktstolpe.
Det värmer skönt och jag står alldeles stilla och koncentrerar mig på att luften ska in… och ut, in…. Och ut och så är det vår tur.

Sjuksköterskan som tar hand om mig är vänlig och det är läkaren också.
De frågar tusen saker, kollar syresättningen, förklarar för mannen att jag andas ganska illa och att han ska åka hem. Han får inte följa med in och det är ingen ide att vänta för det kommer att ta tid. Han ser orolig ut och kramas hejdå medan jag koncentrerar mig på att andas och förklara för mig själv att trycket över bröstet inte är på riktigt, fast det är det.
Det sitter som ett spännband runt mig och irriteras och skräms lite om vartannat.

Sjuksköterskan tar mig in i vimlet av gångar, korridorer och vitklädda människor med gasmask.
De ser alla ut som på TV, stackars dem, så ofattbart tungt att arbeta på det här viset. Jag känner stor sympati för de som jobbar och går lydigt in på rummet jag blir hänvisad till.
-Du får INTE gå ut härifrån själv, inte ens på toaletten. Måste du ut så ring på oss säger sjuksköterskan, trycker ett larm i min hand och ber mig installera mig i sängen.
Jag gillar inte sängen och stannar i en stol som jag ändå inte får behålla när läkarna och de andra sjuksköterskorna kommer och går under dagen.
De känner, klämmer, kollar, rullar sängen in på MR, EkG:ar och UL och tar blod och Hmmm-ar, och kommer med kollegor, pratar och pekar och diskuterar och jag känner hur de vita väggarna utan fönster kryper närmare in i hela mig och så längtar jag efter min familj, mina höns, gräsmattans sommardoft och vinden i håret. Och hur mår egentligen alla mina valpar?
Jag messar dottern ofta och frågar och hon svarar med en leende emoji att de har koll.
Så klart de har!
Men jag blir nästan knäpp av att inte ha det. 

Det här var ju inte den roligaste dagen jag haft i livet.
Tur den är över! 

När jag får komma hem är jag trött, lite ostadig på benen, och covid-19 positiv. Lungorna är lite påverkade och vätskan i hjärtsäcken gör att det tar emot att andas och jag flåsar som en gammal tant i uppförsbacke.
Det blir karantän tills jag är frisk och lite till, och familjen får spunk av oro och ingen sover hela natten. Nätterna.
Mannen kollar ofta om jag andas, dottern ringer till pappa och frågar hur mamma mår, och själv har jag svårt att få luft och att hitta ett bra sätt att ligga så att det faktiskt går att få till lite sömn.

Jag sover. Vaknar och sover.
Och så gnäller nästa hund. Hon måste ut.
I sommarnatten kräks hon och bajsar så det sprutar. Jag hostar och tror lungorna ska sprängas och undrar om det ska vara så här? När ska jag bara må bra? När ska hunden bara få må bra??

Kompisarna mailar och ringer, frågar hur det går och jag känner mig rådvill. Hur går det? Hur vet man det?
Hur mår jag?
Faktiskt för jefligt, men jag svarar att det nog känns lite bättre än i går. Och det gör det för nästa hund bajsar lite mindre och kanske jag får sova i natt?

Så går dagarna, långsamt och med lite, lite ork.
Varannan dag insjuknar en av våra hundar, skriker av smärtan i magen, det gör mig nästan tokig, och så kräks de i soffan, på mattorna, i biabädden och i vår säng och i resten av hela huset.
Husse torkar och rastar, jag också, fast långsammare, för inget jag gör går fort.
När två veckor har gått är alla friska utom jag. Det ringer valpköpare och jag orkar inte prata i telefonen.
Några mailar och jag orkar inte svara. Faktiskt så orkar jag inte städa, ingen hund får en endaste meters promenad och middag lagar jag inte, knappt att jag har lust att äta. Det trycker till och från över bröstet, jag äter Alvedon och hoppas det ska ge sig, förbannar profylaxandningen och blir arg när dottern säger jag flåsar som en hund.
Det gör jag inte alls! (Fast det gör jag ju)

Så är hundarna fina i hullet, alla utom en blev sjuk och valparna klarade sig. Det är lördag kväll och vi ska grilla.
Mannen och kompisen tar var sitt glas vin, babblar och njuter av maten medan jag tittar till valparna.
De är 10 dagar och jag hinner se hur en av dem spänner sig och kaskadspyr rakt ut i luften samtidigt som en annan bajsar något redigt äckligt.

Det vänder sig i min mage och jag kastar mig på telefonen – Veterinären svarar direkt, och med lugn röst berättar hon att jag måste ha medicin, genast och det går bra att köra in till city nu och ordna det.

Kompisen har druckit vin.
Mannen har druckit vin.
Jag orkar inte köra så långt....

Jag kör in till city med kompisen som sällskap.
Rattar in till Klarabergsgatan och fast jag aldrig svimmat känner jag att det är nära när vi kliver ur bilen.
Kompisen står i kön och jag räknar andetag och längtar hem till min säng.
Tar ett steg framför det andra och sitter ner medan vi blir expedierade. Bilen hem och medicin till de små.
De snörper ledset på sina munnar och mammahunden frågar oroligt om jag verkligen vet vad jag håller på med?
Det vet jag inte, men jag viskar till henne att hon kan vara lugn, vi ska fixa hennes ungar så de mår bra. Snart kommer de att må bra. Jag lovar på heder och samvete. Annat kan man bara inte göra tilloroliga nyblivna mammor. 

Jag tror vi mister alla små barn - de är tunna och gnälliga och vägrar ta emot extramaten jag erbjuder med nappflaska.
Livet känns ganska outhärdligt och hela tiden är jag så galet trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag är uppe om natten och rastar magsjuk hund -den sista i flocken drabbas såklart också, och så ser jag till att de små som inte orkar dia får mjölk när ett syskon lyckats dra igång mjölken att spruta.

Mellan matningarna tassar jag ut på balkongen, lyssnar till fåglarna som sjunger så de nästan ramlar av grenarna i våra stora träd.
Det är silverälvor på ängarna och hästarna frustar dämpat och tuggar gräs.
Den rena nattluften gör gott i min kropp och jag sitter där invirad i mitt täcke tills nästa matning av de små tar vid.

Sommarnatt är alldeles underbart vackert! 💗

Så där går natten. Nätterna. Och så sakteligen vänder det. Valparna tjockar på sig.
Ingen har dött!
Den sista magsjuka hunden slutar bajsa och den unkna lukten av Klorin, Ajax och kräks tvättas bort och försvinner så sakteligen från Vita Huset.

Hundarna är friska! Valparna också!
Inte jag.

På läkarmötet berättar fru doktor att jag kan förvänta mig veckor, kanske månader av fortsatt akut trötthet och att det inte alls är konstigt att känna att jag inte orkar lyfta armarna. Att fingrarna inte vill blogga eller att jag tappar glasen när jag ska dricka.
Hon säger att jag kommer orka gå uppför trappan till vårt hus mer och mer, att jag ska vara ute mycket och försöka acceptera att jag faktiskt inte orkar att orka.
Vila.

Jag vill inte vila. Bestämmer mig för att coronan är på låtsas och att jag tänker ta tillbaka min kropp, NU.
Går en lång promenad med hundarna, njuter och mår bra och får skäll av mannen som är så himla tråkig. Det är ju nyttigt att komma ut, det vet man ju!
När jag kommer hem hamnar jag i schäslongen och orkar ingenting. Hannah ligger lyckligt bredvid och spinner i evigheter. Hur lång tid kan en katt spinna egentligen?

Middag går inte och efter ett par timmar accepterar jag att dagen är slut och går och lägger mig. Jag som hade planerat att svara en massa mail, klippa 198 valpklor, kanske dammsuga (när gjorde vi det senast?) och försöka ringa upp några av valpspekulanterna.
Istället somnar jag och vaknar dagen efter lagom tills airedalevalparna ska ha frukost. Det känns som om jag aldrig sovit, och efter en lång dag med valpar, städning, kloklipp och annat smått och gott är jag lycklig som en unge att få krypa till kojs igen.
Och så vaknar jag pigg.
Jag är pigg!!

Jag har energi och vägrar släppa den!
Använder den till att städa köket, kattlådor, gå en sväng ute, plockar ogräs, babblar med en kompis i telefonen och solar benen medan jag rastar krullungarna på gräsmattan.
De är underbara!
Tjocka och glada galopperar de på stället, snubblar och leker och skäller och hoppar på mig. Vi skrattar ihop och när de kroknar bär jag in dem i valplådan och så tog orken slut som luften som gått ur en ballong.
De telefonsamtal jag bokat till eftermiddagen avbokar mannen och jag vilar på soffan med en katt under vardera armen.

Jag lär mig att vardag med corona är upp och ned. En hel del upp och så – PANG! Så blir jag trött och då måste jag vila.

Kanske kan det vara bra för de som vill prata, eller hälsa på oss att veta att jag nu för tiden är lite konstig/are 😊 Och att jag inte är sur eller suckar med flit, jag är mest trött och har svårt att andas till och från.

Jag vill gärna ses, men orken är begränsad och jag vet inte alltid när jag tänker bli trött.
Det liksom bara kommer.

Förhoppningsvis vänder det snart – och då är jag som vanligt igen, pigg och snabb.
Fram till dess är jag också jag, fast ganska trött, lite sliten och ganska långsam.

Jag kan också konstatera att 2020 inte precis är mitt bästa år. 

* Alla hundarna fick magsjukan från helvetet.
* Valparna smittades och dog nästan.
* Jag har torkat så mycket bajs att jag klarat av min kvot ända fram till 2045.
* Vi har inga kunder på pensionatet vilket inte hänt någonsin, och ekonomin suger.
* Alla roliga domaruppdrag försvann och jag fick inte ställa ut mina fina greyhoundvalpar.
* Dessutom fick jag corona.

Jag har världens bästa vilarkompisar

Men -
Vilken sommar!! Solen skiner från klarblå himmel non stop, och jag har supersöta nykläckta kycklingar ute i min hönsgård!
Mina underbara vänner kollar varje dag hur jag mår, och världens bästa man lagar den ena goda middagen efter den andra.
Linn, Sofia och Felicia hjälper till så vardagen funkar - 💗

Jag har mer tid än jag någonsin haft och jag hinner tänka, fundera och betrakta fåglarna, sniglarna, myrorna och till och med se hur gräset växer på vår tomt.

Idag såg jag ett flygplan för första gången på länge och jag är glad att jag inte jobbar eller ska döma utan kan gå här och lalla i min egen takt och bli frisk i lugn och ro.

Jag har planterat blommor, det tog rätt lång tid, men det gör inget. Jag ska ingenstans.

Alla ni som vill komma och hälsa på – nu vet ni varför jag är lite seg – men vi ses när valparna fyllt fem veckor. 

Och det ska bli så spännande!  

Glad Midsommar! 😊

Man kan äta ute fast man är hemma-lunch med mannen i det fria 😊

Det gör gott i hjärtat att se när ens bästisar också gillar varandra

Våra hemma-kläckta brahmaungar är tama,
älskar att kramas och vi gillar dem såååå mycket! :)

Mannen satte upp en hängmatta och det är en bra att ha sak när man är lite seg...


 

                                                                   Selfie med mamma! 

Tänk positivt! 😊💗

TUSEN TACK Monica Staveborn för all hjälp -vad gjorde jag utan dig! 💗

Sju dagar och egna namn!

Fötter.... 💗💗💗💗

Idag fyller Elvlingarna en vecka!
Det är ju galet så fort tiden går, och galet så många de är.... 💗

Mjölken räcker ganska precis, och vi har försökt stödmata, men då rynkar de truligt surt sina ansikten i griniga grimaser och vägrar äta-bara mammas mat duger,och den ska serveras från hennes kropp. Jag fick helt enkelt ge upp, inga nappflaskor till dobbisbarnen funkar.

Mamma Tara älskar sina små, och vaktar dem som en hök. Eller en tiger. Eller bara som en dobermamma med rabies. 💀

Vi människor som hon känner duger fint, och hon åmar sig stolt och nöjt om vi vill titta på hennes små, men främmande eller familjens andra hundar göre sig icke besvär, och hon vill varken se eller höra dem.
Går de förbi valplådan blir hon upprörd och arg. Vi skrattar och tänker att hon nog kommer älska att någon annan tar sig an hennes små lite, om några veckor sisådär.
Förmodligen kommer hon gilla avlastning från 11 busiga ungar då.

Namn har de fått, och egna fina garnhalsband så vi ser skillnad på dem. Extra viktigt när vi behöver ha koll på att de alla får tillräckligt med mat.
Som vanligt så döper vi våra dobermann efter parfymer, precis som vår första kull som föddes i mars 1988.

Killarna heter:
* Jean Dark Zero
* Jean Dark Zingaro
* Jean Dark Zipped
* Jean Dark Zippo 
* Jean Dark Zync 

Och tjejerna:
* Jean Dark Zasmin
* Jean Dark Zara
* Jean Dark Zinzi 
* Jean Dark Zoella 
* Jean Dark Zollipops 
* Jean Dark Zorannah 

Vem som ska bli vem vet jag inte än, utan allt får ta lite tid.

Hela högen 

Röd, svart tik 

Blå, brun hane 

Grön, svart hane 

Blå, svart hane 

Rosa, svart tik 

Orange,brun tik 

Alla får nästan precis plats vid matbordet.. 

Vi börjar miljöträningen med start - Gilla människor redan nu :) 

Första dygnet

Många frågar om de små och svaret är att de mår bra. 😊

Deras mamma hade en lätt och snabb förlossning, för att vara en dobermann, vilket nu ändå inte betyder att det att föda barn är en peace of cake.

Tara var galet trött i går, och hon är fortfarande sliten, JÄTTEhungrig, lite vinglig på benen som nu tappat all sin svullnad, och kanske ganska uppfylld av vad som just hänt henne?
Hon älskar -ÄLSKAR- sina små, och oftast får vi dra ut henne för att hon alls ska tycka det är en bra ide att rasta sig.

Elvlingarna är som elva ungar mest - en hel hög hungriga, hungriga och hungriga ungar.
Det finns inte elva tuttar, så de måste turas om, och ofta äter den som är störst två gånger och en blir lätt utan.

Ifall ni undrar vad jag gör så kan det vara så att jag övervakar matningen så det blir rättvist, försöker övertyga Tara om att hon måste ut, jag kanske tvättar en av dagens alla filtar -små valpar kan smutsa ner och även mammor som är nyförlösta....
Glömmer jag svara om någon skriver så skriv igen.

Bebisarna ska som vanligt ha parfymnamn och denna gång på bokstaven Z, en bokstav vi redan haft till en dobermannkull, och året var då 2002. Nu är nollorna på annat vis - och vips har vi tagit oss 18 år framåt!
Galet...!

Namnen är nästan färdiga, som vanligt blir det parfymnamn.

Här är några av gårdagens mobilbilder;

Tidig morgon. Alla sover...

Nyblivna mammor serveras alltid maten på sängen hos oss

Snabbt ut och kissa, och snabbt en av favvissysselsättningen - rulla sig i gräset!
Taras matte Camilla berättar att detta sysslar hon med hemma också, ofta och mycket. 

Brun kille och mammas fot 

Apropå fötter...

När vi inte äter, sover vi...

Första dygnet är nästan slut 

Och Godnatt från Vita Huset 

Mors Dag - Elvlingarna

Ja, på självaste Mors dag kom de - Elvlingarna!
Phu, vi är så trötta! Ungarna på att födas, mammahund på att kämpa, och jag på att tvätta (Nio maskiner so far) rasta, peppa och oroa mig.

Nu tar vi kväll och så får vi uppdatera mera när vi piggat på oss.

Sex dagar - onsdag - och lite till...

Molly är trött och varm. Vi bäddar in henne till ungarna, och stoppar direkt i henne medicinen vi fått med hem.
Hoppas den tar febern!

Dagen rullar på, jag erbjuder Molly mat med jämna mellanrum, hon är inte så intresserad, och jag känner mig stressad över att hennes mjölk behöver näring för att finnas för hennes små. Jag hoppas verkligen antibiotikan kickar in nu.

När hopplöshetskänslan tar överhanden klappar jag lite på Emma med såret, och förundras över hur fint hon verkar må.
Det enda molnet på himlen verkar vara smärtstillande och antibiotika som jag tvingar i henne tre gånger om dagen, och tratten som stör, annars kör hon på som vanligt, fullt ös, kliver bland husets stök, leker med sina kattkompisar och är allmänt överaktiv.
Precis som vanligt med andra ord.
Fast med hela undersidan ihopsydd.

Dagen rullar på och Molly blir inte bättre.

Morgonen därpå är hon sämre och vi åker in ytterligare en gång. Packar ner ungar, ser till att bilen är varm, städar hemma så det är fint och ringer veterinären och förvarnar att vi är på väg.

Molly är sjuk, och de vet inte varför. Feber de luxe, tröttare än tröttast och jag tror hon tänker dö.

Blodprov, dropp och ännu mera dropp.
Lite mera blodprov och lite mera dropp och när Mollan kommer hem (full med vätska under huden överallt) ser hon ut som en sån där Blåsfisk, fast mycket tröttare.
Och sjukare.

Vi matar kattungarna och jag panikar inne i mitt huvud. Fattar att det inte går så länge till. Fast vad som inte går fattar jag inte helt, VAD ÄR FEL liksom??????

Molly kokar, babysarna surar och vill inte ta flaskan och vi hör oss för hos alla vi känner som kan tänkas ha en kattmamma som skulle vilja ta sig an en trio kattungar.

Ingen kan och jag hänger med huvudet och förstår att de små kanske inte kommer klara sig.

Dag sju.

Torsdag är Molly totally slut som artist. Eller katt.

Ungarna är smala trots att jag varit uppe halva natten och dottern den resterande tiden. Vi får bara inte i dem mat, de vägrar. Trutar kränkt med munnarna, skrikgråter och viftar ilsket med små ben. Bara mammas tuttar duger. Och mamma är helt slut.
Fasiken!

Vår sjuka mammakatt får åka till doktorn en tredje gång, och när jag ringer och talar om att vi är på väg förklarar jag att om Molly inte är död när hon kommer fram får de göra vad de vill, men hemma vill jag inte ha henne mer. Febern är farligt hög nu och vår tappra katt orkar absolut ingenting.
Hon är galet sjuk, och jag är sjuk av oro.

Förstås blir hon inlagd och timmarna , minutrarna och dagen släpar sig fram. På eftermiddagen ringer jag och förstår att veterinären fortfarande opererar på vår katt. Och så fortsätter tiden att sega, tills doktorn hör av sig och meddelar att Molly lever, men heller inte mer.

De där nio liven har hon kvar max två av säger han, och berättar att de upptäckt att Mollys livmoder spruckit och hon hade en rutten, död unge simmandes runt i buken.

Operation och skötsel av vår kisse tog hela dagen, och han suckar lätt, berättar att hon alltså lever, men inget mer.
Hon kan lika gärna dö. Time will tell.

Senare samma dag kommer vår nakenfis hem, hon är trött, ledsen och vill att jag ska sitta hos henne och bara klappa, prata och vara nära.

Såklart jag gör.

Natten är lång, jag tittar till kattfamiljen en gång i timmen, förundras varje gång att Mollan inte är död, och tvångsmatar de små med mjölkersättning och böner om att de snälla, snälla, bara kan tänkas äta av nappflaskan.

Det kan de knappt, och fast jag får i dem lite av dem nyvärmda mjölken, spottar och fräser de mest och skriker efter mamma.  

Mamma orkar inte helt ta hand om dem, och hon orkar inte heller att vi tar undan ungarna. Så sjuk som hon är, vill hon ändå ha sina små, och det får hon.

Hur det hela nu än är, så piggar Molly på sig. Sakta, sakta, sakta återvinner hon sina krafter, och efter ett par dagar kan vi plötsligt sluta tvångsmata kattungar, sluta vattna, mata och vända på mammakatten, som nu -vingligt och långsamt- kan gå på toa, äta själv och ta hand om sina ungar och till och med mata dem.

INGEN har dött – och vi tvåbenta får äntligen SOVA!!
Uppfödning är sannerligen lycka ibland. Olycka, men outsäglig lycka när det äntligen vänder!

Och nu kan jag meddela att jag snurrat till de här dagarna, de fem dagarna som det skulle bli, blev ju så många fler.

Vad var det som hände?

Dobermannvalparna föddes och blev bara två = Stor besvikelse

Kattungarna föddes, och deras mamma dog nästan = Ganska hemsk upplevelse

Emma nakenkatt skar upp halva underredet = Men överlevde och klarade operation och har intakta ungar kvar i sin livmoder

Agda höna tvärdog och jag grät en skvätt

Håhå jaja, har jag glömt nåt får ni leva med det. 😂
Linn - du är världens bästa, det hade aldrig gått utan all din hjälp! 💓

#Ochsåfortsätterdagarnaivitahusetprecisomförr

Fem dagar - söndag

Jag vaknar av annorlunda ljud. Inte hemtama.

Och att jag ligger helt i fred.

En märklig ensam känsla. Ingen kliver på min mage. Ingen slickar mig i ansiktet och ingen ligger vid mina ben och tvingar mig att ligga som en hoprullad ostkrok.

Hela den gigantiska dubbelsängen är bara min, och den är galet tom. Dessutom har jag sovit länge, hela natten, och vaknat av mig själv.
Klockan är sju och ljudet av klapprande hovar på hård asfalt närmar sig och försvinner nästan direkt i fjärran, samtidigt som jag hör bildörrar som slår igen, en skällande hund och någon som pratar utanför min dörr. Stresspratar, skyndar på en annan och så försvinner även det ljudet så sakteliga.
Utomlands är sannerligen inte hemma. 

Jag gör mig iordning, äter frukost i slafskläder (vågar inte ta risken att söla ner mig innan showen) och förundras över hur olika maten kan vara i andra länder. Annorlunda men god! 😊

Lite nystrukna kläder, smink och med uppsatt hår-senare är jag klar att hämtas av utställningsarrangören som kör mig med sin roliga och superfina taxdekorerade bil.

Rumänien är som sagt var ett nytt land för mig, och jag insuper omgivningen från min plats i bilen med stort intresse.  
Det finns nästan inga motorvägar alls i landet berättar min chaufför, och rycker beklagande på axlarna.
Det tar tid att åka bil, tågtrafiken är obefintlig och han hoppas och önskar att vägarna snart ska förbättras.

Han har förstått att jag tycker det är spännande med djuren, och pekar på de trekantiga skyltarna med varning för kor.
Korna här i Rumänien finns överallt och förstås också i bostadsområdena. Ägarna släpper ut dem lösa tidig morgon, och sedan äter damerna det de hittar av gräs och vandrar sedan hem när dagen börjar ta slut.
Annorlunda!

Vi åker ytterligare kilometer och stöter på en flock får. De betar lugnt och blinkar inte ens när vi nästan touchar några av dem där de står i vägkanten och mumsar gräs.
Min frukost är farligt nära att åka upp, och jag viftar med armarna och ber att få fota fåraherden som står och hänger på sin käpp och tittar på sin fårflock. Hans båda hundar av oigenkännlig vall/vakthunds-aktig ras ligger utslagna bredvid honom i gräset.

Den här bilden har jag stulit från nätet, mina egna blev inte så bra... 

Känslan av att jag hamnat bakåt i tiden gör sig påmind igen när vi passerar ytterligare en fåraherde, och tre ekipage magra hästar med trävagnar med leende människor, och bagage på släp.

Chauffören berättar att hästvagnana är ett stort problem, de har varken reflexer eller lysen och bilisterna kör ofta på dem när de är ute i mörkret. Gatulykter finns förstås inte, och olyckorna är ofta förfärliga.

Jag är glad att vi har saktat ner lite, håller illamåendet stången och stirrar rakt fram medan jag rabblar rasstandarden inne i mitt huvud och påminner mig själv om det jag måste minnas när jag ska jobba i ringen sen.

Vi är framme ganska snart och utställningsplatsen är spännande och otroligt fin. En veterinärklinik, modern med den senaste tekniken finns på platsen, ett antal välskötta små trästugor för gäster, ett hus för umgänge och innehållande restaurang mitt emot och så två stora kennelbyggnader med rastgårdar intill.
Där finns förstås också en gigantisk jättegräsmatta, inhägnad och klar med ring och plats för alla som vill. Och en hel del till faktiskt.
Stället är fantastiskt!

Människor nickar vänligt, tittar nyfiket och alla pratar glatt om det gemensamma intresset för dagen – dobermann.

Själv får jag eskort till ringen och jag passar på att njuta av synen som är bland det vackraste som finns, underbara dobbisar överallt!
Två bruna tikar ligger tätt i solen med sin matte.
Några unga hanar stirrar utmanande på varandra och struntar i sina ägare som rycker i dem och svär. (Tror jag, jag förstår förstås inte ett ord av det som sägs)
En liten babyvalp sover sött på sin näsa och jag håller i mig själv för att inte bara sjunka ner och krama den. Längre bort ser jag en fyrbent slyngel som smitit och hussen skriker irriterat på sin hund som hoppar på nästan okontrollerat glada ben runt, runt sin ägare medan han har ett stort smajl i sitt svarta ansikte. Så TYPISKT dobermann!

Innan jag börjar hinner jag kolla min telefon, och på skärmen dyker det upp en bild på en brun dobermannvalp, som följs av ett pling, och ytterligare en bild på en nyfödd, fast denna gången en kattuge…!
Det fladdrar till i min mage av spänning, och jag vill kasta mig på telefonen och ringa hem!
Det går såklart inte, och istället stänger jag av den och återgår till ringen och det jag ska göra där.

Två söta tjejer ska vara mina ringsekreterare och vi småpratar lite på knacklig engelska innan dagens arbete.
Bedömningen ska göras på ett standardiserat papper, jag som domare ska kryssa i hur jag upplever var och en av de ca 50 hundarna enligt ett redan färdigt formulär.
En ringsekreterare ska hålla ordning (på vad som nu kan dyka upp, samt skriva i alla hundars resultat på en tavla som alla kan se i publiken) Den andra ska skriva åt mig, och hon följer mig troget, hack i häl hela dagen.

Solen gassar, och det är lite svettigt under kavajen. Inte för att det gör något, finns det alls bättre saker man kan göra än att döma en dobermannspecial i solsken? 😉

Så kommer hundarna. Ja, och deras ägare förstås. Som på de flesta ställen i Europa bedöms vår ras uppdelad i brunt och svart.
Svart först, med start baby, valp, junior och så fylls det på i åldersordning. Hanar först, sen tikar, och allra sist börjar man om, men med de bruna.

Generellt kan jag tycka att hundarna i Rumänien hade väldigt bra huvuden. I alla fall om jag jämför med våra skallar i Skandinavien, där vi totalt tappat bort underkäkar, längd och vackra uttryck. Nu var dock inte alla vovvar jag satte händerna i alldeles utmärkta, jag noterade många hundar som var alldeles för köttiga och hade fladdriga läppar och löst halsskinn.
Vi bör nog också se upp med proportionerna – en dobermann ska vara en hund med kraft OCH elegans och den ska vara kvadratisk.
INTE låg och lång med korta ben.

Nåväl, majoriteten av hundarna jag såg var fina representanter för rasen och den vinnande tiken hade jag LÄTT kunnat tagit med mig hem.
Hon var som en påse smällkarameller utrustad med ett fantastiskt huvud, långt ädelt och med det underbaraste uttryck man kan tänka sig. Ett Sammetsöga helt enkelt! <3

Min Bir-Vinnare. En fantastiskt tik med det mesta av det bästa

Några av hanarna var nästan lika bra som tiken, och jag såg i katalogen senare att de var nära släktingar till BIR-tiken.
Roligt när man kan se att uppfödare har hittat sin linje, och arbetar efter den!

Dagen blev lång, jag hade bestämt mig för att skriva egna åsikter också om varje hund, och förstås ge öppen kritik.
Min engelska haltar betänkligt, så jag hoppas de flesta fick med sig det jag försökte förmedla.

Underbart är kort, Dobermanndagen tog förstås slut, och jag fick skriva under alla diplom vid middagstid, medan flinka frivilliga plockade ned utställningen och vinkade av lyckliga, trötta, glada, arga, uppspelta och några stolta hundägare.
Man kan nog absolut säga att känslorna lätt svallar för oss hundägare, och inte alla är bekväma med att få sin hund bedömd om den inte får en bra placering. Vi domare vet förstås att det är så, men ibland är det ytterligare en utmaning, i alla fall för mig, att hantera besvikna, arga och ibland frustrerade ägare också.

De allra flesta var dock på gott humör, och de korta metrarna ut till bilen tog nästan en timme då så många vill prata, hejja och fråga saker.

Ett snabbt samtal hem hann jag med, två små valpar hade fötts, mammahund jobbade på och det gick bra, om än lite segt hälsade dottern. Molly katt var desto mer effektiv, tre ungar i rapp följd, och hon låg nu nöjd och glad med sin trio och bara mådde bra med mat på sängen, serverad av yngsta dottern.

Bilfärden till hotellet kändes underbar, det var skönt att sitta ned, och ännu skönare att få en dusch, rena kläder och varm mat i goda vänners sällskap.
Middagen serverades enligt rumänsk tradition, olika varianter kallt kött, många sorters ostar, lök, supergoda tomater och gurka, skålar med ris och grönsaker och grillad kyckling.

Mest minns jag att vårt hundprat fortsatte, och nästan tre timmar swishade iväg som ingenting.

Trött och glad över en händelserik dag tumlade jag i säng kl 23, slöt ögonen, somnade  - och vaknade.

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Forts följer.. 

Valpar i magen!

Japp, vi tror det är smått i Tanias mage.
Den är större, hungrigare och magägaren är stånkig, surig och vansinnigt hungrig. Alltså. jag menar H.U.N.G.R.I.G med ett jättestort H!

Spännande som bara den, och vi är förstås superglada!
Fortsättning följer 😊

Många undrar - vi vet inte, men planerar :)

Jean Dark Untold med sina små kompisar i Jean Darks A kull 

Vi planerar valpar undan våra två tikar Tania och Annie under våren/sommaren. Vi väntar på löp när som helst, och när vi parat och ser att tjejerna förhoppningsvis är dräktiga tar vi emot besök.

Vi vill att du som vill ha en dobermannvalp kan tänka dig att ställa ut några gånger under din hunds liv, att du ser det som en självklarhet att höftledsröntga, mentaltesta och hjärttesta ett par gånger. Vi hjälper givetvis till, men du måste själv vara intresserad av att få detta gjort.
Positivt också om du kan tänka dig att träna lydnad/bruks med din nyfikna, aktiva och glada dobermann :)

Vidare är det viktigt för oss att våra småttisar inte ligger ensamma hemma (eller i hundgård) för många timmar om dagen, och att du som ägare har ett intresse av att aktivera och låta din hund vara med i er vardag.

Är Du intresserad av en valp? Hör av dig till mig på mail: kennel@jeandark.com

CH Tania de Akido San 

Multi CH Multi Vinnare Jean Dark Annies Song