Hej jag heter Okie!

Hej! Jag heter Okie och är alldeles ny.

Mitt namn är nytt, min ork är ny, mitt utseende är nytt, ja hela jag är på ett vis ny. Fast inuti mig bor mitt förut-jag också. Ibland poppar det gamla upp, och då blir jag osäker och ledsen, eller arg eller egentligen mest rädd.
Faktiskt har jag inte helt koll på vad jag känner, de bara kommer, känslorna.
Det är också nytt för mig. 

Alltså, historien om mig är som så att jag föddes och växte upp tillsammans med alla mina syskon och min fina mamma Annie.
Faktiskt minns jag inte så mycket från den tiden mer än att jag alltid var glad och hade massor med spring i benen.
Hela jag ville alltid göra något kul, och allt var kul!

Sen blev vi äldre och fick nya familjer. Jag flyttade också, precis som de andra och min nya husse var jättesnäll och trygg.
Precis som jag var van vid från mina första människor.

Ganska snart fick jag börja vara ensam, mer och mer, och längre och längre och husse började förändra sig.
Det var inte så himla kul, och ofta grät jag högt. Husse lät mig bara vara i köket och sen sa han att hundar måste klara av att vara ensamma.
Jag gjorde inte det.
Jag var himla dålig på det faktiskt. I alla fall i början.

Det kändes som om väggarna kröp in i mitt huvud, och jag lyssnade efter alla ljud utifrån. Grannarnas prat, TV apparater, avlägsna motorljud, skrattande barn och sjungande människor i badet.
När jag koncentrerade mig kunde jag höra allt och alla verkade ha så roligt, alla utom jag. Dessutom kände jag mig rädd.

Det var svårt att sova för det luktade ganska illa i vårt kök.
På slutet fick jag bara vara där, i köket.
Husse sa att det var då själva farao att jag var tvungen att göra toalett överallt jag var.
Fast jag visste ju inte var jag skulle göra toaletten alls, ingen visade mig? 

Några gånger kastade han mig in på badrummet och det var inte kul. När man träffar väggarna där inne gör det ont i kroppen och om nån stänger dörren blir det både kallt och mörkt. Jag gillar INTE badrum alls!
Ibland ropade jag högt efter någon, och när grannen ovanför bankade i golvet blundade jag hårt och ropade ännu mer.
Ju mer jag ropade ju mer bankade de där uppe. Ibland såg jag mamma Annies mjuka ögon i mitt minne och undrade vad hon gjorde?
Var hon kvar där på den oändligt stora gräsmattan med de andra hundarna? Var hon stormatte där också? Jag minns att hon fanns men jag minns inte mer. Kanske en svag doft av henne, håret, parfymen och skrattet?
När jag öppnade ögonen försvann allt i ett blink och jag var tillbaka i det kaklade mörka rummet och hade ont.

När husse öppnade var han ofta arg och ljuset sved i mina ögon.
En dag fick jag aldrig mer vara i badrummet – jag skrek för mycket och störde sade han, och lika glad var jag för det.
Köket var ensamt det med, men i alla fall kunde jag nästan se ut genom fönstret, himlen och några trädtoppar.
När husse inte var hemma låg jag på bordet bland tidningar och gamla glas och tallrikar.

En dag fick jag en present! En Lillebror!
Han var såååå liten, minsta fötterna jag sett på en hund, stora ögon och en tanig pynkig kropp. Han var väldigt söt och jag var så glad över att slippa vara ensam! 
Förstås fick jag sluta ligga på bordet och sova – Lillebror nådde inte upp, hur vi än försökte var han för liten, men det gjorde inget, vi sov i en hög tillsammans och det var skönt att ha någon att ligga nära.

Ofta när husse försvann fick vi lite mat, bröd, pålägg eller katt eller hundmat som han slängde ut och vi kastade oss över det.
Jagade genom bordsbenen, knaprade på en matrest tillsammans, åt från var sin ände och så lekte vi tafatt under stolarna tills vi blev trötta och så vilade vi.

Jag brukade berätta för Lillebror om tiden när jag också var liten, om tiden när vi var så där många hundar i det stora vita huset där vi hade människomattar som kramades och hade mjuka händer och vi fick vara ute på gräsmattan som doftade sommar, värme sol och himlen var oändligt stor och liksom aldrig tog slut.
Jag förklarade och förklarade och Lillebror förstod ingenting. Hur ska man förstå hur en gräsmatta doftar om man aldrig sett någon, eller hur stor en himmel kan vara och hur varma strålarna från solen egentligen är?

Lillebror trodde nästan inte heller på att man kunde sova i en människosäng eller få massage och kramar av människorna, han trodde mest att alla hade hårda händer och vassa röster, som husse.

Till slut tog mina förklaringar slut, jag mindes knappast inte mattarna mer, och dagsljuset på min hud kändes lika avlägset som att känna sig mätt och inte fundera över mat.  
Min mage var alltid hungrig, knorrade och protesterade och allt oftare kände jag mig trött och hängig.
Jag blev bra på att bygga ett bo i tidningarna och sen bara sov jag.
Jag sov och sov och sov.
Kissade ibland, nära spisen, för där försvann det oftast bakom eftersom golvet lutade lite där.
En gång kissade Lillebror vid kylen och när husse hämtade sina öl halkade han och blev vansinnig.
Märket från ölburken satt kvar på Lillebrors kropp i flera månader, men först blödde det hemskt och Lillebrors tårar tog aldrig slut.
Jag försökte gå emellan, men då sparkade husse mig i pannan och det kändes som om huvudet skulle gå i tusen bitar.
Det gjorde det inte, huvudet alltså, men både Lillebror och jag lärde oss att hålla oss hur länge som helst, och att när det inte gick mer fick det bli nånstans husse inte gick.

Som sagt var, jag började sova mer och mer, dagarna var ganska tråkiga, ensamma, mörka, och när man bli väldigt hungrig så blir man också väldigt trött.

Jag låg ofta intill Lillebror som också var mer och mer trött, faktiskt så hade han slutat tjata om att vi skulle leka kull runt bordet, och dagar och nätter flöt in i varandra och månaderna gick.

En dag när vi inte sett husse på nästan en vecka och vi hade boat ner oss under tidningarna och bestämt oss för att det alltid skulle vara vi två, både i köket och i hungern och kanske i hundhimlen rasslade det till i dörren och husses barn kom på besök.

Jag hörde dem ute i trappuppgången och deras mamma som sade att de inte fick gå in i misären och så kom hon in medan hon höll för näsan och klagade högljutt över stanken.
Lillebror blev jätterädd och skrek högt när hon försökte få tag i honom och jag morrade åt henne först, men när jag kände lukten av köttbullarna hon hade i handen fick hon koppla mig. Barnen grät och sa att jag var ful och slapp och frågade om jag skulle dö.
Klart jag inte tänkte dö! Vem skulle då ta hand om Lillebror?

Med Lillebror nära mig fick vi åka bil hem till dem och så blev vi badade och fick mera mat och sova hos ett av barnen.
De grät och kramades och ville aldrig släppa mig.
Det ville inte jag heller. Jag hade nästan glömt hur det var att vara nära människor, att de luktade gott och att de kunde prata så mycket och så högt!

Dagen efter fick jag åka bil igen, till en som kallades uppfödaren. Hon fanns i ett stort, stort hus, och allt jag kunde tänka på var vad Lillebror gjorde och om han var rädd och ensam? Han skrek när jag åkte och fast jag ropade hejdå och jag kommer snart, lyssnade han inte.
Barnen höll i honom och vinkade till mig. Sa att jag skulle få det bra hos uppfödaren. Jag ville bara vara med Lillebror.
Uppfödaren pratade länge med barnens mamma. De tittade på mig flera gånger och jag tror de grät fast jag vet inte säkert. Jag vågade inte titta tillbaka, utan stirrade ner i golvet hela tiden. Uppfödaren kom närmare, pratade med mig, satte sig på huk, och verkade snäll.
Ändå blev jag blev superrädd när jag såg henne. Jag ställde mig längst bort i kopplet och ville inte att hon skulle ta i mig alls. Tänk om det skulle göra ont!

Det gjorde det inte, hon hade mjuka snälla händer, en vänlig röst och hon kändes mjuk att sitta hos när hon lyfte upp mig.

Samtidigt med att jag fick en slängkyss av barnens mamma gick uppfödaren upp i huset med mig.
Jag fick ett långt bad, och så klippte hon bort alla mina tovor och berättade för mig att jag var superfin, och bara kunde bli finare nu.
Jag skulle få långa promenader, sol på min bleka kropp och snart skulle inga blåmärken synas och jag skulle vara lika snabb som vinden och glad som när jag var valp.

                       I mitt nya liv ingår att vara ren och bli badad. Jag tycker det är helt                                                          okej, för att lukta illa och ha tovor och för långa klor är inte kul alls. 

                                                       Jag har testat det... 

Det blev faktiskt himla jobbigt kan jag säga.
Hos uppfödaren bodde en massa kompisar som jag fick lära känna. De tyckte oftast jag var korkad.
- Fattar du inget alls eller? Så där gör man inte. Norah undrade om jag var blåst. Jag visste inte vad det betydde, och då skrattade Barbie och sa att jag var ganska ful och undrade var jag kom ifrån? King, den stora killen svarade att det inte spelade nån roll var jag kom ifrån, jag skulle tillbaka dit och inte lägga mig i hans flock. 

                                            Här är jag och mina kompisar! 

                                           Jag slapp stå bredvid surkartet King

Den där King var jag ganska rädd för faktiskt, och mattarna fick rädda mig många gånger när vi blev osams.
Saga, den gamla, stirrade på min mat och himlade med ögonen när jag inte åt. Viskade att man inte måste ha maten på golvet, utan skålar var bra. När jag inte vågade testa erbjöd hon sig att äta upp så jag slapp… men jag var ju hungrig.
Matten såg det och satt med mig i lugn och ro, så nu äter jag lika snyggt som alla de andra, och godisbitar är ju galet gott!
Tänk att jag inte vågade testa i början? Jag ääälskar godisar nu!!

Numera älskar jag godis,och jag tigger gärna,
och jag vet att det mesta är gott och att det inte är farligt att smaka. Mat är gott! 

Sen fanns det också några enorma monsterhundar i familjen. De var typ gigantiska och jag blev så galet rädd för dem, speciellt den vita, Celia, hon var som ett jättespöke! 

                         Så här uppfattar jag Celia, SUPERLÄBBIG JU!! 

När de kom nära körde jag mitt skällande allt jag kunde och då gick de oftast. Jag kan skälla hur högt som helst faktiskt!
Gammelmatten hatar det. Men jag kan inte låta bli, det bara bubblar upp och kastar sig ut från min kropp. Jag behöver skälla när jag blir rädd eller när det är kul och mycket känslor, speciellt om jag inte vet vad jag ska göra.
När jag skäller och springer runt runt, så känner jag mig mindre rädd och så har jag också nåt att göra.

I alla fall så har jag faktiskt fått en bästis.
Hon heter Blomma och vi leker och leker och leker. I början försökte King stoppa det men mattarna säger till honom, så nu låter han mig vara.
Jag kan leka med Blomma allt jag vill, sova med henne också och hon är faktiskt min bästa vän nu. Min bästa hundvän. 

Här är jag i somras, i något som hette Skåne. De hade huuuuuur mycket vatten som helst! Jag trodde faktiskt nästan inte mina egna ögon... Men det var kul! 

Ju mer tiden går här i Vita Huset som mitt nya hus heter känner jag att jag älskar mina mattar och mitt nya liv. Varje dag är bra, varje dag är spännande och varje dag är snäll. Det känns nytt.

Förresten har jag blivit alldeles svart i skinnet! Och jag har blivit snabb som vinden, det blir man när man jagar en greyhound som Celia varje dag.
Hon är inte farlig, och himla kul att springa efter, det känns som om jag flyyyger! Det är så roligt att jag aldrig vill sluta, och inte blir jag trött längre heller. Jag gillar min kropp faktiskt! Den kan göra allt  jag vill nu. 

Mattarna var tveksamma till att ha mig lös ute, de var rädda att jag skulle springa bort – ha! De fattar ju inte så mycket, fast de är ganska kloka.

Det är ju JAG som är rädd att de ska försvinna!
På varenda promenad måste jag ofta, ofta försäkra mig om att jag är jag och att de är där. Jag vill INTE att de ska försvinna! Jag springer förbi, och stannar till, måste ha ögonkontakt och gärna en godis, eller i alla fall att de säger hej så jag är säker. Sen kan jag springa igen. 

                                            Jag behöver liksom prata lite med dem ute också... 

Jag känner att jag måste ha lite koll. Såna här människor ska man vara rädd om.
Jag har sagt det till de andra, att man kan råka få en annan sorts husse eller matte, och vad som händer då, men de verkar inte fatta.
Ja, jag tar i alla fall inga risker, jag tänker se till att vi aldrig tappar bort varandra, för jag vill aldrig mer bo som jag bodde förut. Det var faktiskt inte så bra. Inte alls när jag tänker efter. 

Om nätterna sover jag i sängen hos ena matten, och jag älskar att ligga nära henne. Hon luktar så gott, är alltid snäll och jag kan liksom inte få nog av att hon klappar mig.

När hon slutar krafsar jag på henne och då skrattar hon och kramas. Det gör den andra också, och hussen vi har är faktiskt också jättesnäll. Han är ganska stor så jag höll mig undan i början, tänkte att de där händerna nog kunde göra ont, men ingen av de andra var rädd och Blomma klättrar runt i hans famn och bara pussas, jag tror nog att jag med kan vara nära honom nu.

När jag tänker efter är mitt liv helt fantastiskt!
Jag är alltid varm, jag är ren och har inga smutskockor i håret, min mage är alltid mätt och jag får kramar varenda dag.
Mina kompisar är toppen att leka med och jag får sova nära min snälla matte som har varma mjuka händer, och aldrig slåss eller sparkas. 

Fast nu kommer kruxet – jag trivs ju fantastiskt med mitt nya liv. Men det är en liten grej som skaver. Och mina mattar säger att man ska leva utan saker som skaver. Att livet ska vara helt bra.

Alltså, jag känner mig stressad av för många hundar, och det känns jobbigt när han King blir sur på mig hela tiden.
Jag hamnar lätt utanför och om det blir mycket tjo och tjim blir jag stressad. Mattarna har berättat att jag skulle kunna få en alldeles egen människomamma -eller husse- och när de sade det blev jag först jätterädd, men sen när jag funderat på det kanske det inte är så dumt? 

                      Jag har massor med kompisar, men skulle egentligen vilja ha min egen människa. 

En egen matte, inte för många killhundar, helst bara tjejer så ingen blir sur på mig. Jag försöker göra rätt, men det tar liksom lite tid att lära sig allt som alla de andra redan kan.
Tänk om det finns någon som har en stor famn, och som skulle kunna tänka sig att gå några kurser med mig? Jag älskar att lära mig saker, och mattarna säger att jag är jättesmart och jättesnygg!!! (Min gamla husse sa alltid att jag var dum, så det trodde jag länge var sant)
Men jag gillar att klura, träna, och vara ute och springa och vara alldeles fri i naturen! Gammelmatte säger att mitt förråd är på minus vad gäller att leka, springa och kramas och att det behöver fyllas på hur mycket som helst – och jag tror faktiskt hon har rätt! 😊 

Jag avskyr att vara ensam, fast jag är himla bra på det. Jag bara borrar ned mig i sängen och stänger av allt. Faktiskt är jag BÄST av alla hundarna i Vita Huset på att vara ensam.
Gammelmatte säger i alla fall att jag aldrig mer ska vara ensam, jag har fyllt min kvot för livet på det,så nu är det slut med det säger hon.
Det känns bra, för jag tycker inte alls om att vara ensam. 

Jag tränar och tränar på att vara duktig och stå fint som de andra.
Det går bättre och bättre! Här var jag fortfarande tunn och blek säger matte. 

Fast här börjar det likna nåt,visst?
Jag har blivit solbränd och känner mig SNYGG och glad! 

Jag skulle faktiskt vilja ha en alldeles egen matte (för om jag ska vara ärlig så gillar jag människotjejer lite mer än killar) och så ska hon skratta mycket och älska mig mest i hela världen. Jag kommer älska henne ännu mer hursomhelst!
Hon måste ha en massa tid med mig och inte lämna mig ensam alls mycket. Och så måste hon ha tålamod för ibland har jag inte lärt mig lika mycket som vanliga hundar och ibland glömmer jag bort att alla människor nu är snälla och tror jag att de tänker slåss och så blir jag rädd.
När det händer vill jag helst ha en lång kram. Jag gillar barn och jag är jättesmart och klurig, så det är bra om du är det med 😊 

I alla fall.
Om du skulle vara en sån matte, som inte bor för långt från Stockholm, får du gärna skriva till mina mattar – de vill ha mail eller PM på Facebook.
De hälsar att om allt går som de tänkt sig så vill de att jag ska bli pappa framöver, så jag ska minsann få gå på utställning och mentaltest och andra tester med, spännande ju!

Glada hälsningar från Okie 

 Läs mer om Okie här

Panik i kubik

 

Jag är så himla cool. Jag är en tväräkta hundmänniska, och har varit det sedan jag typ var en spermie, 
- jag tänker på hundar, skriver om hundar, jobbar med hundar, har hundar som hobby, jag nästan andas hundar. På riktigt! 
Nu är jag ganska gammal, och har upplevt mycket och känner mig ganska trygg. Jag har erfarenhet. Rätt mycket faktiskt. Så jag behöver knappt oroa mig. 

Nu är vi på tjejsemester, en sådan där lat, solig sak full med god mat, inga måsten och långa hundpromenader längs havet.
Jag ÄLSKAR havet!!

Det är vilt och vackert, grönt och blått och svart och genomskinligt. Stilla, bottenlöst och hemlighetsfullt, eller fullt av vind och kyla och upprörda vågor.
Det går varken att se sig mätt på eller tröttna på doften av tång, frihet och känslan av håret på ända och hjärtat som hoppar glädjeskutt i kroppen när fötterna strosar i vattenkanten.

Kompisen med hund har växt upp här på Västkusten, och hon ler lite och suckar över alla mina glada rop om maneter, sjöstjärnor, sand mellan tårna och klipporna med roligt formade träd och buskar.

Min hund är lika glad som jag, jag ser hur det spritter i henne, och hon kastar sig i full kraft över sandstranden och springer med det där leendet som bara en greyhound-tonåring i full frihet på en strand kan göra.

Min fina vintunge far som en blixt över sant, berg, stock och sten och rätt vad det är ut i vattnet.
Där kastar hos sig ner, flåsar lyckligt och doppar huvudet under ytan, bubblar, fnyser och försöker locka ut sin airedalekompis att bada med henne, ett ganska hopplöst projekt, och sedan övergår de båda till att studera maneter i strandkanten. 

Vi upptäcker det inte först, och Celia hinner både nosa, smaka och peta på nässeldjuren innan vi ser henne och fyar henne. Aldrig har jag egentligen sett så många brännmaneter på ett och samma ställe! 
Hon lyssnar förövrigt inte något vidare, utan rivstartar och fladdrar med sitt lyckliga minspel och ser mest ut som en glad clown där hon flyger över stranden så sanden yr.

Sådär håller hon på och vi packar ihop oss och strosar tillbaka. 

Väl hemma äter vi frukost och låter våra sandiga solvarma hundar vila i korsdraget i stugan uppe på berget.
Krulltotten ligger utslagen, trött och glad medan hon följer oss med hungrig blick. Min vita unge flåsar och tuggar på sängen. Träflisorna flyger och vi stirrar på henne.
Hon gnager väl inte på sängstolpen???
Celia tar ett rejält tag och sliter av ytterligare några flisor och kompisen skriker för full hals. STOPP FÖR BÖVELEN,VAD GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DU?!

Celia ser beslutsam ut, och inte alls sådär olycklig som hon alltid blir om vi blir arga, och tar ett rejält tag i dörrmattan och försöker gnaga av bitar på den med.
Kompisen ryter irriterat och jag springer dit och tar henne med mig ut på tomten.
Hon hässjar och ser konstig ut och kastar sig över allt gräs hon ser, sliter av det och tuggar frenetiskt. Jag låter henne hållas och känner samtidigt hur oron slår till som med ett basebollträ, rätt i magen.
Ska hon dö nu? Vad håller hon på med? Är hon inte lite svullen i buken? Magomvidning?
Jo, magomvridning är det! Celia ulkar och ulkar, hon ser ut som jag kände mig när jag var gravid och hade sura uppstötningar.
Tankarna rusar och jag funderar på var det finns kvalificerad veterinär hjälp här på kusten om Cillan nu skulle behöva opereras?
Celia ulkar till och kräks med full kraft upp en jätteboll med gräs. Bra! Kanske hon ätit något opassande bara och mår bra nu, tänker jag.
Så är det inte.

Cillan fortsätter kasta sig över buskar, pinnar, sly och gräs.
Tuggar som en bäver och flåsar stressat när jag försöker stoppa henne. Det känns inte alls bra, och jag messar en uppfödarkollega  och filmar det som händer och får svar med vändande sms.
Inget mer gräsätande!
Ge henne fem skivor vitt mjukt bröd i små bitar. Kanske hon ätit något som gett henne magsyra, hon bör må bättre om 20 minuter.

Jag tänker att Bitte inte kan vara klok, min kräsna greyhoundunge kommer ALDRIG, aldrig att äta bara torrt bröd, men det gör hon såklart. ....
Långsamt och oroligt snappande efter luft och bröd tuggar hon i sig de fem skivorna medan airedalen suget ser på.
Kompisen tar tid och 20 minuter senare är Cillanpillan fortfarande lika olycklig, flåsar och vill kasta sig över soffa, gardiner, matbordsben och allt hon kan få in i munnen.

Jag är nästan ett nervvrak inuti och betraktar hennes mage för att se när den börjar svullna. Det har den inte gjort än, men hon är lite bukig.
Man dör av magomvridning om man inte får hjälp pronto, det vet jag, och så ringer jag till alla kustens veterinärkliniker medan jag förbannar semester, sjuka hundar och tänker att Cillan kommer dö.
Vad ska jag då göra?
Jag behöver ju henne!

Medan vi väntar på veterinärtider pratar vi om brännmaneterna. Kan det ha varit dem? Kan hon ha bränt sig inuti? Har hon blivit ormbiten? Förgiftad? Är det magomvridning eller vad håller hon på med?
Åh, vad jag önskar att hundar kunde prata!

Det är fullt hos alla tre kliniker jag ringer till och alla säger dessutom att de tror min lilla vintunge blivit förgiftad och att jag ska snabba mig in med henne.
Fast de har inte tid. De är fullbokade.

Jefla Västkusten. Värstkusten alltså! Hur kan de inte ha veterinärtider??!!! Jag vill hem till Stockholm och mina bästa veterinärer NUUUUUU!!!
Med gråt i magen och ett hjärta som hamrar i hundraåttio knyck får jag en tid hos det största djursjukhuset, det inne i Uddevalla, dit är  det dryga sju mil till, enkel väg.
Tur kompisen kan köra, för jag orkar fortfarande inte ratta bilar, gå för långt eller hitta på för mycket tokigheter efter coronasjukan för ett par månader sen.

Sju mil är alldeles för långt, när man har en sjuk hund och stressade nerver, tur kompisen kör klokt och bra medan Cillan sover på golvet. Hon har försökt knapra på bilstolen, gummilistorna och min väska, men somnar till slut och jag vågar knappt röra mig av skräck för att hon ska vakna, och fortsätta flåsa och försöka äta allt i sin väg.
Oron studsar runt i min mage och jag struntar i att den stora kliniken kommer debitera mig så sjukt mycket att jag aldrig kommer våga berätta om räkningen för husse.
Bara de gör henne frisk!

När vi kommer fram är kompisen trött efter körningen och jag är stel och rädd för vad som ska hända och Celia vill inte gå in utan kompisarna.
Skyltarna utanför välkomnar oss och påminner att bara en per djur får följa med in. Framför mig står en ensam ung mamma med en jättejättesjukliten valp i famnen. Den har ätit något och har kanske svimmat? Det ser i alla fall inte bra ut.
Hon har fyra tvåbenta ungar med sig också, och sköterskan skakar uppgivet på huvudet när hon släpper in fem personer på en enda liten valp och nej tack, hon vill inte se efter några barn.

Jag fattar att det inte kommer vara någon ide alls att försöka övertyga henne om att jag också behöver någon med mig.

Istället fyller jag i alla papper, letar i huvudet efter när Cillan är född, hennes id nummer och var hon nu är försäkrad igen? Varför kan jag inte mitt försäkringsnummer utantill egentligen?

Vi får komma in ganska snabbt och Vintungen är glad och vill gärna väga sig medan vi väntar.
Hon flåsar inte alls och har slutat ulka.
Såklart.
Typiskt alltså!
Hon tycker det är mysigt när veterinären som  visar sig vara en ung tjej som gillar greyhounds, kommer. Kråmar sig i hennes händer och visar gärna upp slemhinnor, reaktionsförmåga och temperatur om hon får en liten godis.

Kliniken hittar inget och bestämmer sig för att ta ett knippe blodprover.
De erbjuder sig också att lägga in Cillan på dropp och konstaterar att hon med största sannolikhet fått i sig trådar från brännmanet och har superont i halsen.

Jag känner att vi vill hem och betalar och styr kosan hemåt.
Vi är tillbaka i huset på eftermiddagen, Celia trött och medtagen, Krullisen uttråkad efter en dag i bilen, och kompisen och jag totaltslut efter känslornas berg och dalbana.
Vi får sms meddelande att Celias tester är helt UA, hon är frisk! 

Plötsligt känns den bortkastade dagen helt okey, och vi tar en kort promenad och grillar medan vi njuter av solnedgången, havet och jag av min superfriska hund. 

Jag bestämmer mig för att jag nästa gång någon av mina hundar blir sjuka INTE ska bli så himla rädd, för det går ju nästan alltid bra, och det är ju så dumt att oroa sig i onödan.

Faktiskt. 😊 

Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊

Första Kärleken

Drömmen om en hund – 6 år 

Utanför matbutiken står han och röker en cigarett.
Drar långa bloss, knäpper lite med fingrarna så askan trillar av, och släntrar bort till stenmuren vid parkeringen och sätter sig i solen. Lite nonchalant betraktar han människorna så hastar förbi, de flesta i en båge runt honom, han ser ju sådär halvtuff ut så de kanske blir rädda?

Vad jag gör där vet jag inte, för hela världen har stannat.
Ibland gör den så, världen. Liksom stannar till och tar sats igen, och mitt i det där vakuumet hamnar jag.
Det är så märkligt, för även om det bara tar några sekunder, så känns det som timmar.

Jag har bara ögon för Hunden.
Den är helt svart och glänser som sammet i solen. Musklerna spelar under pälsen, och huvudet är ädelt som på en rashäst och när jag betraktar den närmare fastnar jag nästan i hennes ögon. Svarta, mandelformade, bottenlösa, kloka och modiga.
Hunden ser hela tiden troget på sin ägare, och det syns hur de två har en ordlös kommunikation med varandra.
Om andra hundar som går förbi dem. Om pinnen hussen sparkar till, om att inte dra i kopplet och om saker jag inte kan tyda.

De är ett, och ingen annan stör deras kommunikation.
Jag tittar och tittar, och kan inte sluta.

Han märker det och släntrar fram till mig – Du, gillar du hundar eller har du bara käkat glosylta?

Jag tittar tillbaka, försöker dra åt mig ögonen, men det går fortfarande inte. Möter hans blick och svarar allvarligt;

-          Din hund är det finaste jag har sett! Hon är som en varelse, inte en hund! Får jag klappa henne?

-          Haha, vicken rolig unge du är! Är du inte rädd? Han fimpar cigaretten, knäpper med fingrarna –Plats!

Hunden lägger sig och ser uppmärksamt på honom medan han kastar cigaretten i papperskorgen bredvid mig.
-Kom hit, kommenderar han sedan, och frågar om jag vill röra tiken.

Det vill jag, och jag glömmer nästan att andas när hundens vackra huvud, rygg och kropp är under mina händer. De smeker andäktigt.

Pälsen är mjuk och hård på samma gång, musklerna spelar i mina händer, och jag bestämmer mig i ett nafs för att det här är framtiden!

             - Din hund är fantastisk! Du måste vara så lycklig som har en sådan underbar hund! utbrister jag, och killen skrattar när jag säger att jag också ska ha en sådan hund. En exakt likadan.

-          - Jaja, du får allt skynda dig att växa först då. En dobbelman är inget för snorvalpar!

Han flinar snett, tänder en ny cigarett och ropar med sig hunden.
Helt i onödan egentligen, den lacksvarta tiken har ändå bara ögon för sin husse. Hon viftar på sin lilla svansknopp och travar elegant och kraftfullt med honom när han hoppar på sin cykel och försvinner bort från affären.

Jag sitter kvar och känner på känslan av att ha blivit tagen med storm för första gången i mitt liv 💗

Mannen som inte gillade hundar

Foto C Benjaminson

Mannen som inte gillade hundar

Mannen som inte gillar hundar dyker upp genom åren nu och då, alltid stilig, charmig, en artig röst och utrustad med en vass tunga.

Jag möter honom när hans fru lämnar och hämtar sin kraftfullt eleganta hund på pensionatet där jag jobbar. 

Jag möter honom på utställning, och ibland på fest, eftersom vi umgås i samma kretsar, och jag möter honom i samtal varje gång vi stöter på varandra. 
För han vill gärna prata med mig.
Han pratar om allt möjligt - om det lilla huset utomlands dit han gärna reser mest hela tiden, fast utan sin hund, förlåt, sin frus hund, om politik, om människor, om bilarna på vår uppfart och förstås, älsklingsämnet, 

 - att ogilla hund.

För allt med hund är ju så erbarmligt jobbigt. Frun protesterar, men han står på sig. För jo! Alltså, hund ÄR bara jobbigt!

De är dyra. De tar så mycket tid. De är i vägen. De tvingar en att måste ha en större bil. De slåss. Eller så är de bara för påflugna.

De måste ha världens dyraste utrustning. (Här brukar frun fnissa och hålla med, - man vill ju ha FINA saker till sin hund!)
Och hundar tvingar en att inte kunna ha semester var och när man vill. De fiser, väcker en om morgonen och vill gå ut mest hela tiden. 

Han håller med när hans fru påminner honom om att han ALDRIG ens håller i kopplet när hunden och hon ska ut. 

Att han aldrig ens går med ut.
Mannen som inte gillade hundar ändrar sig plötsligt och håller inte helt med längre, han HAR gått med vid något tillfälle, hm… förra året var det visst nog, han minns inte helt, men det regnade. Kanske.
Och det hela var oerhört jobbigt.

Jag ser dem framför mig där de står i foajén på pensionatet. Vi småpratar och jag får veta detaljerna kring mat och skötsel av hunden. 
Mannen är med och han vandrar fram och åter på stället, knorrar lite.

Frun ler mot mig och vill skriva in sin hund färdigt. Smeker hennes öron, betraktar den fina pälsen och berättar varje gång vi ses hur mycket hon älskar sin hund. 
Sin fina, fina bästa vän.

Hunden har flera meriter på utställning, hon är lydig efter att ha tävlat bruks och lydnad – omskött och på ett vis tätt ihop med sin matte, sitter hon och betraktar sin människa där framför mig. 

Hunden är fin.
Ett vandrande kärleksdjur. Glänsande, glittrande, älskad och omhuldad. Tillitsfulla ögon och ett behagligt sätt. 

Hennes bur bak i mattes fina röda bil är stor och ren och full med mjuka filtar. Väskan hon alltid har med sig har påsar med mat för varje dag, noga uppvägt, små askar med godis och förpackningar med tuggben.
Några reflexhalsband måste ögonstenen ha, extra mjuka filtar och såklart utekläder ifall det blir kallt.

När de reser messar matte varje dag, fast hon försöker låter bli för hon vill inte vara till besvär, och hon blir galet glad varje gång jag skickar bilder av hennes fina tik.

Så kommer de och hämtar och det är rörande att se. 
Glada, glada matte. Glada, glada hunden och så husse som betalar, trampar lite på stället, vill gå direkt – tid är pengar - pratar om räkningen och hur kostsamt det är med hund och luktar hon inte lite extra illa nu, när hon varit inackorderad?

Och jag håller med, visst är det kostsamt att ha hund. Och visst är det dyrt på pensionat. Men om vi sänker priserna har vi nog inte råd att hålla på....
Huset kostar, personalen kostar, skatten kostar, värmen kostar och – Mannen vet. -Ja, jag veeet säger han. Suckar lite, och grimaserar illa när han får räkningen.
Grinar ännu mer illa när hans fru säger att de har råd. Att de har mer än råd. Att hon vill ha en katt förresten också. Fort! 😊

Han packar ihop de sista sakerna, och går ut i bilen. Stönar över alla attiraljerna hans frus hund har, som han måste bära, och vara med att betala.
Och så gör han det, bär alltså, medan frun och jag pratar om de sista viktiga sakerna, ger varandra en hejdå - kram och vi ses - och klapp - på hunden, och så slutar det ändå med att jag går med ut och vinkar och ler mot Mannen som inte gillade hundar, och han suckar över att vi är så tråkiga och bara pratar hund. 

- Vad ÄR det med hund som är så kul?! 
Jag svarar inte, och det gör inte frun heller.
För det är ju så, att om man är riktigt illa hundbiten, så är det som det är. Stackars Mannen som inte gillade hundar. Som älskar sin fru men inte vill ha hund.
Det är ju som det är, och hunden måste han leva med. 

Så fortsätter åren, jag möter dem ofta, för Mannen vill resa och hustrun känner att hon måste möta honom i det.

De reser, skickar vykort, ringer och jublar när de får bilder och uppdateringar av hunden. Eller ja, matte jublar, mannen rycker på axlarna och tycker att hans frus hobby är to much.

En dag är hunden mitt i livet, precis som matte och allting är sådär perfekt som det är när man har en hund som blivit uppfostrad, lydig, lyhörd och tävlingsbar. 
För matte tävlar, tränar och njuter av livet. Och hennes man följer med då och då och visan är detsamma – blablabla, livet med hund är inget liv, dyrt, bökigt och kostsamt. 

Och medan vi lever, skrattar, stönar över räkningar, klagar på grannen, grälar våra gräl, försöker fånga dagen, äter en god bit mat, hämtar på dagis och städar huset rinner mattes tid ut. 

Hon blir sjuk, nämner det för mig i som allra hastigast, påminner mig när vi ses fast jag tror inte på henne för hon ser så fräsch ut, men lovar henne att jag ska hjälpa med ögonstenen när och om Mannen som inte gillade hundar måste ha hand om hunden.  – ”Han kan ju knappt ta hand om sig själv” konstaterar hon sorgset och skakar på huvudet.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag behåller orden inne i mitt huvud, men skriver till henne att jag ska se till att hunden kommer till ett bra ställe om det måste bli så.
Såklart det inte blir!
Matte har rosiga kinder, en vacker hälsosam kropp och alltid nyfiket glittrande ögon.

💗

Jag minns henne så när hunden kommer med sonen, han säger inte mycket. Lämnar kopplet och mumlar att mamma sagt förut att jag vet alla detaljer.
Och så sätter han sig i hennes bil och gasar hemåt med en fart den lilla röda själv är ovan vid.

När de hämtar henne igen är matte inte med.
Hunden fladdrar glatt ut i foajén, letar, tittar och frågar och jag svarar inte och skäms när hon betraktar mig med fundersamma, allvarliga mörka ögon. Klumpen i halsen är stor och jag saknar mannens vanliga gnäll om pengar.
Mannen är också tyst. 

Jag hjälper honom ut med sakerna och hunden i bilen, klappar honom lätt på axeln, och känner att vi är nya och ovana vid den andra när Matte- inte är där. 
Det känns märkligt och vi tittar knappt på varandra när jag påminner honom om att jag lovat att hjälpa till att hitta en ny familj till Hunden.

En familj som vill ha hund, som tycker det är okej med kostnader, hundpruttar, dreggel på väggen och leriga golv. Han nickar och försöker kontrollera sin klump i halsen, kastar några snabba blickar åt mitt håll för att se om jag ser, men jag har fullt upp med det tunga i min egen hals och tårarna som hänger innanför ögonlocken.
Jag kramar Hunden hejdå och säger att han ska höra av sig när det är dags.

Veckorna går och så ringer telefonen och Mannen som inte gillade hundar harklar sig och talar om att han ska komma med Hunden.
Bokar en tid och missar den, men dyker upp dagen efter med ett leende och en glad hund. När jag frågar om jag ska ta emot henne för alltid ser han förvånad ut – Nej det hade han inte tänkt sig? Lite får man tåla, jag har henne ett tag till säger han förläget, och tar fram alla Hundens saker.
Inte helt packat som av Matte, men ändå okej, kanske mer som av en ovan Husse.

Mat, filt och leksak som hon inte leker med. Hunden har aldrig lekt med pipdjur men det säger jag inget om.
Tar emot allt och vinkar hejdå till Mannen som säger att det ska bli skönt att slippa Hunden som väcker honom tidigt och ska ha mat och klapp och promenad och gud vet allt vad nu en hund vill ha.

Och sådär håller det på och plötsligt är det jul.
Mannen ringer på tok för sent, vi har fullbokat. Alla som har hund vet ju att man bokar hundpensionat i GOD TID om man vill lämna bort sin fyrbenta under juletider.
Det vet inte Mannen och jag får kli inuti när jag ser mattes fina ögon och ängsliga blick framför mig, för hur skulle det väl gå för Mannen utan henne? 
Vi har verkligen inte plats.

Jag suckar och säger att de kan komma.

En timme senare ringer Mannen tillbaka, hostar förläget och frågar om han får fråga en sak? Innan jag svarar säger han att det ju är jul faktiskt och är det okej om Hunden får med sig en julklapp? Han pustar ut när jag inte skrattar, utan säger att självklart kan hunden få med sig en present.

Jag vill säga hejdå och återgå till alla måsten, men Mannen är inte klar. Han hostar lite förläget och undrar om han får fråga en sak till men att jag helst inte får skratta.

-        Jo, jag undrar om Hunden kan få med sig en inslagen julklapp? Och om hon kan få den på just Julafton, och om ni är snälla och hjälper henne med pappret om hon inte får upp det?

Såklart vi ger Hunden hennes julklapp lovar jag, och berättar att många andra hundar också har julklappar med sig.
Fast det är Mannen inte så intresserad av, han gillar ju inte ens hundar.

Jag skrattar lite när de tumlar in på självaste Julafton när vi egentligen har stängt för kunder och Mannen som inte tycker om hundar ger mig påsen med alla saker. 
Viftar lite och pekar på julklappen och ser allvarsam ut när jag skriver in dem och frågar om vistelsen blir lika lång som den brukar.

-        Nä, inte den här gången. Du förstår, Hunden har det svårt, säger han, hon är så fäst vid mig. Hon är riktigt jobbig faktiskt. Jag vet nästan inte vad jag ska göra.

Han fingrar på Hundens öronlappar, smeker dem försiktigt och håller sin hand stilla på hennes mjuka huvud.
      - Jag har tänkt mig en kortare jul med barn och barnbarn, det går ju inte att Hunden ska hålla på och ta livet av er här, och dessutom blir det så dyrt. Han blinkar mot mig, och kämpar med att inte vila ögonen på Hunden som viftar på svansen mot några hundkompisar hon ser genom fönstret.

Medan jag bär in sakerna håller han hårt om kopplet och när jag kommer tillbaka är de borta. Fast det är de inte, de sitter tätt nere bakom bakom disken, och jag hör att Mannen kramar Hunden, berättar att han snart kommer tillbaka, och att hon inte ska vara ledsen, för tre dagar går fort.

Han ser glad ut när jag låtsas som ingenting, vinkar hejdå och så fortsätter jag och Hunden mot Julen på Vita Huset.

Dagarna går i ett huj, och Mannen som inte gillade hundar hämtar Hunden samtidigt med andra hussar och mattar.
Han står tyst och ser alla glada fyrbenta skrika, hoppa studsa och människorna som kramas och skrattar med sina fyrbenta, skakar på huvudet när de gått, och säger att jag måste ha fått in en förmögenhet på de här knasiga hundägarna.

Som har djur som kostar plenty av stålars och olägenheter för sina ägare och han fattar inte att de orkar.
- Hundägare alltså, de är inte kloka! Han skrattar och ser glad ut när jag hämtar Hunden som blir tokig av lycka när hon blir hämtad.

Jag ser mattes fina röda bil utanför och känner mig vemodig.
Mannen som inte tycker om hundar skrattar stort, klappar på Hunden och säger att han förstår att hon saknat honom. Och så berättar han för mig om hur de två tillsammans går upp tillsammans om morgnarna, äter frukost, sover en stund igen i sängen…. -

-        Har du hunden i sängen?! Jag avbryter och kan knappat hålla chocken inom mig.

-        Nä, alltså jag gillar inte det här med att alla blödiga hundägare har hund i sängen, jag tycker inte ens hundar måste bo i sovrummet. 
Mannen skakar på huvudet och gör någon odefinierbar grimas. – Men du förstår, Hunden här, hon är inte som alla andra hundar, och dessutom så sörjer hon. Ja, så jag har märkt att hon mår bättre om vi går upp, pinkar, käkar lite och sen sover vi lite till. -  Så nä, egentligen sover hon inte i sängen.

 Bara lite.

Foto H Winninge

Jag nickar och han nickar också, och så betalar han, säger att han blir ruinerad på grund av mig och Hunden, och sen stannar han och tar fram en present, ger mig den och säger att jag kan öppna den när han gått.

Och så vinkar vi hejdå och jag betraktar dörren medan den stängs efter Mannen och Hunden. Den klipper det sista av orden, men jag hinner höra hur han förmanar med snälla ord;

-        Du förstår, man måste vara uppfostrad och sköta sig, det har du väl gjort lilla du, för jag vet inte hur det går om du inte kan vara på Vita Huset ibland. Och det är ju inte så länge, och jag kommer alltid tillbaka. Glöm inte det.

-         

Mannen som inte gillade hundar fortsätter prata med sin frus hund, som nu faktiskt är hans hund och jag står där vid disken och tänker att Matte skulle vara stolt över sin man och sin hund om hon såg dem.

Kanske ser hon dem nu? Kanske sitter hon där i sin himmel och dricker en kopp kaffe med mjölk utan socker, vickar med foten och småler med kärlek i de glittrande ögonen.

Jag ler lite själv och bestämmer mig för att hon gör det. Hon ser sin fina, fina Hund och hon ser sin lite tilltufsade man, som håller på och hitta ett slags fotfäste i livet, fast numera inte som Mannen som inte tyckte om hundar, utan som en tvättäkta Husse.

Foto L Lemmeke 

Presenten var förövrigt en riktig Jeanett-grej, rosa, lukta gott creme och en plitigt nedskriven hälsning från Hussen, och förstås, Hunden.

💗

Foto S Ekström

Foto I Wesenberg 

TACK Alla ni som generöst lät mig använda era bilder!