Corona, valpar och en del bajsprat

En Olycka kommer sällan ensam

 Coronaprat tyvärr – Och en del prat om bajs (är du känslig så scrolla)

Söndagsbarnen är många, jättemånga faktiskt.
Så många att de myllrar. 

Jag betraktar dem mest hela tiden, lycklig i hela mig. Det var så länge sen vi hade dobermann valpar, och fast det har fötts hundratals av dem hos oss, genom mina 30 år med rasen, bubblar det av glädje i min mage när jag sitter hos de små.

De trutar med sina små munnar, kniper med ögonen som de inte har öppnat, piper efter mamma och knorrar när de kravlar sig nära varandra.
Jag kan inte fatta att de ska växa upp till stora, vackra, starka, stolta ADHD hundar med spring i benen och svårt att stå still.
Just nu är de bara bräckliga små knyten.

Mammahund är trött, förstås, det är alla nyblivna mammor. Särskilt om hon är förstagångsmamma, och lite extra om hon också fått just 11 (!!) ungar.
Valplådan är full av öron, tassar, svansar, mjölkfyllda magar och nyföddhetsskrik, och hon rastar sig på vingliga ben, kastar sig över maten vi serverar, och sover tungt och trött med fjärilslätt sinne – ifall nu någon av telningarna skulle komma att behöva henne.

Det andas lugn och ro i valplådan och mina kritiska ögon hittar inget att oroa sig över, så jag städar, matar mammor och pussar snabbt på mina alldeles egna fosterbarn, airedalevalparna som bästisen har  hos oss.
De är tre veckor, ulliga, krulliga och väldigt spännande – jag har aldrig haft små terrierbarn hemma förut.

Söndagsbarnen växer och de är två dygn när mammahund blir dålig i magen.
Hon bajsar överallt, olycklig och sliten, och kräktes hon inte nu också? Jag torkar, tröstar och får ont i magen av oron över allt som kan hända.
Nyblivna mammor ska inte bli sjuka. Inte,inte!
Kanske hon bara ätit lite för många moderkakor? Ja, så är det nog. Det blir man ju helt kass i magen av, alla håller med och det gör jag själv också.
Fast när jag ser bajset från den ledsna mammahunden förstår jag att det är något mer.
Jag ringer veterinären och får dunder medicin, sånt som man bara tar till när det är illa.
När bajset är rödsvart och bara geggigt vatten och mammahund gråter för det mest gör ont, då är medicin det bästa.

Redan samma dag vänder det, och jag pustar ut samtidigt som jag försöker hinna med alla måsten. Städa, rasta hundar, mata katter och svara i telefonen.
Gud vad det ringer?
- Hej har du dobermannvalpar till salu? Vi söker en brun, en tik.
- God dag, jag skulle vilja prata dobermann, vi önskar oss en svart hane, kan vi få köpa en?
De mailar också, och alla vill just ha en liten dobbis.
Roligt! Jag ber dem återkomma, valparna är alldeles nya, mycket kan hända och jag vill se att de lever innan jag börjar lova bort dem.

Det är eftermiddag, jag har städat, påbörjat middagen och måste hinna handla innan mötet i kväll.
Rattar bilen till ICA och njuter av solen på vägen in.
Jag minns det som om det vore igår – när de elektriska dörrarna öppnas behöver jag hosta.
Bara sådär.
Det går ju inte.
Man HOSTAR INTE i coronatider!! I alla fall inte i mataffären, vad ska alla tänka? Jag lär inte ens komma ut levande?

Jag letar i handväskan efter inhalatorn, och som vanligt med bra att ha saker finns de aldrig på plats när man som mest behöver dem, så jag kväver astmahostan och förbannar den som rökt nånstans och låtit mig andas in deras äckliga stank som jag blir sjuk av.
Bannar mig själv och bestämmer att jag bara måste bli mer uppmärksam på sånt runt mig som gör mig sjuk.
Host-Host-Host-Host-Host-Hoooooooost -jag kväver hostan och känner hur det tar emot att andas. Handlar snabbt som en blixt, betalar och störtar ut från butiken. Hostar som en tok där på framsätet och känner mig plötsligt som 80 år och himla jätte-trött.

Medan jag rattar ut bilen hostar jag.
Och hela vägen hem hostar jag.
Och när jag kör in på parkeringen hostar jag och tappar andan. Jag kan inte andas!
Det är en skrämmande känsla.

Mannen står beredd med inhalatorn och förebråelser att jag åkt utan den. -Tänk om du glömt telefonen då? Hur skulle du då kunna få hjälp snabbt?
Han har förstås en poäng, jag måste bli mindre slarvig, tänker jag och panikandas tills jag får lite kontroll över hostan och kan se till valpar och vuxna hundar, äta middag och koncentrera mig på att må bra.
Andas långsamt. Inte där uppe, utan med magen.
Ett och två.
Mötet går bra, jag undviker att prata och tar det sista av kvällen med familjen och en TV serie.
Jag känner mig stukad, trött och tungandad.
Gör det inte lite ont i bröstet också?
Jag bestämmer mig för att jag är en gnällspik, rastar hundar, säger god natt till hönsen och lägger mig i resesängen bredvid valplådan.

Mammatik behöver ut ofta, och det är okej för mig, jag sover dåligt och det trycker dovt över bröstet. När klockan slår morgon ringer jag sjukvårdsupplysningen som upplyser mig om att jag genast ska till en läkare.
Jag har ingen lust, vem ska då sköta valparna? Husse kanske?
Tanten i luren skrattar inte, utan säger att folk i riskgruppen som har svårt att andas genast ska till akuten.
Tänker jag åka eller ska hon skicka en ambulans?

Jag skrattar och säger att det inte är så farligt och hon frågar om jag har någon där så jag inte är ensam?
Förklarar att jag absolut inte får åka till vårdcentralen utan ska in till sjukhuset nu. Genast.  
Jag vill inte, funderar över alla som kommer smitta mig med corona på akuten men lovar absolut att åka in när hon säger att hon tänker skicka en ambulans om jag inte kan ta mig in själv. Såklart jag kan!
Fast först ska jag mata mammahund med dietfoder, se till att alla valpar mår bra, en, två, tre, fyra, fem …. Och 11:an var fin och tjock också!
Hönsen väntar hungrigt och jag hinner plocka lite i huset innan vi åker.

Mannen kör och ser allvarlig ut.
Jag känner mig också allvarlig och det känns så lagom kul att parkera bilen och tas emot av en väktare utanför akuten.
Han frågar vänligt vad vi vill, står stadigt med armarna i sidan framför kravallstaketet och pekar mot utomhuskön till det lilla nybyggda trähuset utanför akuten.
Det är nya tider nu, även på sjukhuset i Danderyd.
Vi sätter oss på stolarna som står uppradade med en dryg meters mellanrum och jag smygtittar på de andra i kön.

En äldre svart kvinna som ser trött ut.
En äldre vit man, sliten och mörk under ögonen. En bastant kvinna och en fågeltunn herre och så jag.
Jag är också trött och andningen funkar sådär. Jag märker att mannen betraktar mig och jag går ut i solen och lutar mig mot en lyktstolpe.
Det värmer skönt och jag står alldeles stilla och koncentrerar mig på att luften ska in… och ut, in…. Och ut och så är det vår tur.

Sjuksköterskan som tar hand om mig är vänlig och det är läkaren också.
De frågar tusen saker, kollar syresättningen, förklarar för mannen att jag andas ganska illa och att han ska åka hem. Han får inte följa med in och det är ingen ide att vänta för det kommer att ta tid. Han ser orolig ut och kramas hejdå medan jag koncentrerar mig på att andas och förklara för mig själv att trycket över bröstet inte är på riktigt, fast det är det.
Det sitter som ett spännband runt mig och irriteras och skräms lite om vartannat.

Sjuksköterskan tar mig in i vimlet av gångar, korridorer och vitklädda människor med gasmask.
De ser alla ut som på TV, stackars dem, så ofattbart tungt att arbeta på det här viset. Jag känner stor sympati för de som jobbar och går lydigt in på rummet jag blir hänvisad till.
-Du får INTE gå ut härifrån själv, inte ens på toaletten. Måste du ut så ring på oss säger sjuksköterskan, trycker ett larm i min hand och ber mig installera mig i sängen.
Jag gillar inte sängen och stannar i en stol som jag ändå inte får behålla när läkarna och de andra sjuksköterskorna kommer och går under dagen.
De känner, klämmer, kollar, rullar sängen in på MR, EkG:ar och UL och tar blod och Hmmm-ar, och kommer med kollegor, pratar och pekar och diskuterar och jag känner hur de vita väggarna utan fönster kryper närmare in i hela mig och så längtar jag efter min familj, mina höns, gräsmattans sommardoft och vinden i håret. Och hur mår egentligen alla mina valpar?
Jag messar dottern ofta och frågar och hon svarar med en leende emoji att de har koll.
Så klart de har!
Men jag blir nästan knäpp av att inte ha det. 

Det här var ju inte den roligaste dagen jag haft i livet.
Tur den är över! 

När jag får komma hem är jag trött, lite ostadig på benen, och covid-19 positiv. Lungorna är lite påverkade och vätskan i hjärtsäcken gör att det tar emot att andas och jag flåsar som en gammal tant i uppförsbacke.
Det blir karantän tills jag är frisk och lite till, och familjen får spunk av oro och ingen sover hela natten. Nätterna.
Mannen kollar ofta om jag andas, dottern ringer till pappa och frågar hur mamma mår, och själv har jag svårt att få luft och att hitta ett bra sätt att ligga så att det faktiskt går att få till lite sömn.

Jag sover. Vaknar och sover.
Och så gnäller nästa hund. Hon måste ut.
I sommarnatten kräks hon och bajsar så det sprutar. Jag hostar och tror lungorna ska sprängas och undrar om det ska vara så här? När ska jag bara må bra? När ska hunden bara få må bra??

Kompisarna mailar och ringer, frågar hur det går och jag känner mig rådvill. Hur går det? Hur vet man det?
Hur mår jag?
Faktiskt för jefligt, men jag svarar att det nog känns lite bättre än i går. Och det gör det för nästa hund bajsar lite mindre och kanske jag får sova i natt?

Så går dagarna, långsamt och med lite, lite ork.
Varannan dag insjuknar en av våra hundar, skriker av smärtan i magen, det gör mig nästan tokig, och så kräks de i soffan, på mattorna, i biabädden och i vår säng och i resten av hela huset.
Husse torkar och rastar, jag också, fast långsammare, för inget jag gör går fort.
När två veckor har gått är alla friska utom jag. Det ringer valpköpare och jag orkar inte prata i telefonen.
Några mailar och jag orkar inte svara. Faktiskt så orkar jag inte städa, ingen hund får en endaste meters promenad och middag lagar jag inte, knappt att jag har lust att äta. Det trycker till och från över bröstet, jag äter Alvedon och hoppas det ska ge sig, förbannar profylaxandningen och blir arg när dottern säger jag flåsar som en hund.
Det gör jag inte alls! (Fast det gör jag ju)

Så är hundarna fina i hullet, alla utom en blev sjuk och valparna klarade sig. Det är lördag kväll och vi ska grilla.
Mannen och kompisen tar var sitt glas vin, babblar och njuter av maten medan jag tittar till valparna.
De är 10 dagar och jag hinner se hur en av dem spänner sig och kaskadspyr rakt ut i luften samtidigt som en annan bajsar något redigt äckligt.

Det vänder sig i min mage och jag kastar mig på telefonen – Veterinären svarar direkt, och med lugn röst berättar hon att jag måste ha medicin, genast och det går bra att köra in till city nu och ordna det.

Kompisen har druckit vin.
Mannen har druckit vin.
Jag orkar inte köra så långt....

Jag kör in till city med kompisen som sällskap.
Rattar in till Klarabergsgatan och fast jag aldrig svimmat känner jag att det är nära när vi kliver ur bilen.
Kompisen står i kön och jag räknar andetag och längtar hem till min säng.
Tar ett steg framför det andra och sitter ner medan vi blir expedierade. Bilen hem och medicin till de små.
De snörper ledset på sina munnar och mammahunden frågar oroligt om jag verkligen vet vad jag håller på med?
Det vet jag inte, men jag viskar till henne att hon kan vara lugn, vi ska fixa hennes ungar så de mår bra. Snart kommer de att må bra. Jag lovar på heder och samvete. Annat kan man bara inte göra tilloroliga nyblivna mammor. 

Jag tror vi mister alla små barn - de är tunna och gnälliga och vägrar ta emot extramaten jag erbjuder med nappflaska.
Livet känns ganska outhärdligt och hela tiden är jag så galet trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag är uppe om natten och rastar magsjuk hund -den sista i flocken drabbas såklart också, och så ser jag till att de små som inte orkar dia får mjölk när ett syskon lyckats dra igång mjölken att spruta.

Mellan matningarna tassar jag ut på balkongen, lyssnar till fåglarna som sjunger så de nästan ramlar av grenarna i våra stora träd.
Det är silverälvor på ängarna och hästarna frustar dämpat och tuggar gräs.
Den rena nattluften gör gott i min kropp och jag sitter där invirad i mitt täcke tills nästa matning av de små tar vid.

Sommarnatt är alldeles underbart vackert! 💗

Så där går natten. Nätterna. Och så sakteligen vänder det. Valparna tjockar på sig.
Ingen har dött!
Den sista magsjuka hunden slutar bajsa och den unkna lukten av Klorin, Ajax och kräks tvättas bort och försvinner så sakteligen från Vita Huset.

Hundarna är friska! Valparna också!
Inte jag.

På läkarmötet berättar fru doktor att jag kan förvänta mig veckor, kanske månader av fortsatt akut trötthet och att det inte alls är konstigt att känna att jag inte orkar lyfta armarna. Att fingrarna inte vill blogga eller att jag tappar glasen när jag ska dricka.
Hon säger att jag kommer orka gå uppför trappan till vårt hus mer och mer, att jag ska vara ute mycket och försöka acceptera att jag faktiskt inte orkar att orka.
Vila.

Jag vill inte vila. Bestämmer mig för att coronan är på låtsas och att jag tänker ta tillbaka min kropp, NU.
Går en lång promenad med hundarna, njuter och mår bra och får skäll av mannen som är så himla tråkig. Det är ju nyttigt att komma ut, det vet man ju!
När jag kommer hem hamnar jag i schäslongen och orkar ingenting. Hannah ligger lyckligt bredvid och spinner i evigheter. Hur lång tid kan en katt spinna egentligen?

Middag går inte och efter ett par timmar accepterar jag att dagen är slut och går och lägger mig. Jag som hade planerat att svara en massa mail, klippa 198 valpklor, kanske dammsuga (när gjorde vi det senast?) och försöka ringa upp några av valpspekulanterna.
Istället somnar jag och vaknar dagen efter lagom tills airedalevalparna ska ha frukost. Det känns som om jag aldrig sovit, och efter en lång dag med valpar, städning, kloklipp och annat smått och gott är jag lycklig som en unge att få krypa till kojs igen.
Och så vaknar jag pigg.
Jag är pigg!!

Jag har energi och vägrar släppa den!
Använder den till att städa köket, kattlådor, gå en sväng ute, plockar ogräs, babblar med en kompis i telefonen och solar benen medan jag rastar krullungarna på gräsmattan.
De är underbara!
Tjocka och glada galopperar de på stället, snubblar och leker och skäller och hoppar på mig. Vi skrattar ihop och när de kroknar bär jag in dem i valplådan och så tog orken slut som luften som gått ur en ballong.
De telefonsamtal jag bokat till eftermiddagen avbokar mannen och jag vilar på soffan med en katt under vardera armen.

Jag lär mig att vardag med corona är upp och ned. En hel del upp och så – PANG! Så blir jag trött och då måste jag vila.

Kanske kan det vara bra för de som vill prata, eller hälsa på oss att veta att jag nu för tiden är lite konstig/are 😊 Och att jag inte är sur eller suckar med flit, jag är mest trött och har svårt att andas till och från.

Jag vill gärna ses, men orken är begränsad och jag vet inte alltid när jag tänker bli trött.
Det liksom bara kommer.

Förhoppningsvis vänder det snart – och då är jag som vanligt igen, pigg och snabb.
Fram till dess är jag också jag, fast ganska trött, lite sliten och ganska långsam.

Jag kan också konstatera att 2020 inte precis är mitt bästa år. 

* Alla hundarna fick magsjukan från helvetet.
* Valparna smittades och dog nästan.
* Jag har torkat så mycket bajs att jag klarat av min kvot ända fram till 2045.
* Vi har inga kunder på pensionatet vilket inte hänt någonsin, och ekonomin suger.
* Alla roliga domaruppdrag försvann och jag fick inte ställa ut mina fina greyhoundvalpar.
* Dessutom fick jag corona.

Jag har världens bästa vilarkompisar

Men -
Vilken sommar!! Solen skiner från klarblå himmel non stop, och jag har supersöta nykläckta kycklingar ute i min hönsgård!
Mina underbara vänner kollar varje dag hur jag mår, och världens bästa man lagar den ena goda middagen efter den andra.
Linn, Sofia och Felicia hjälper till så vardagen funkar - 💗

Jag har mer tid än jag någonsin haft och jag hinner tänka, fundera och betrakta fåglarna, sniglarna, myrorna och till och med se hur gräset växer på vår tomt.

Idag såg jag ett flygplan för första gången på länge och jag är glad att jag inte jobbar eller ska döma utan kan gå här och lalla i min egen takt och bli frisk i lugn och ro.

Jag har planterat blommor, det tog rätt lång tid, men det gör inget. Jag ska ingenstans.

Alla ni som vill komma och hälsa på – nu vet ni varför jag är lite seg – men vi ses när valparna fyllt fem veckor. 

Och det ska bli så spännande!  

Glad Midsommar! 😊

Man kan äta ute fast man är hemma-lunch med mannen i det fria 😊

Det gör gott i hjärtat att se när ens bästisar också gillar varandra

Våra hemma-kläckta brahmaungar är tama,
älskar att kramas och vi gillar dem såååå mycket! :)

Mannen satte upp en hängmatta och det är en bra att ha sak när man är lite seg...


 

                                                                   Selfie med mamma! 

Tänk positivt! 😊💗

TUSEN TACK Monica Staveborn för all hjälp -vad gjorde jag utan dig! 💗

Sju dagar och egna namn!

Fötter.... 💗💗💗💗

Idag fyller Elvlingarna en vecka!
Det är ju galet så fort tiden går, och galet så många de är.... 💗

Mjölken räcker ganska precis, och vi har försökt stödmata, men då rynkar de truligt surt sina ansikten i griniga grimaser och vägrar äta-bara mammas mat duger,och den ska serveras från hennes kropp. Jag fick helt enkelt ge upp, inga nappflaskor till dobbisbarnen funkar.

Mamma Tara älskar sina små, och vaktar dem som en hök. Eller en tiger. Eller bara som en dobermamma med rabies. 💀

Vi människor som hon känner duger fint, och hon åmar sig stolt och nöjt om vi vill titta på hennes små, men främmande eller familjens andra hundar göre sig icke besvär, och hon vill varken se eller höra dem.
Går de förbi valplådan blir hon upprörd och arg. Vi skrattar och tänker att hon nog kommer älska att någon annan tar sig an hennes små lite, om några veckor sisådär.
Förmodligen kommer hon gilla avlastning från 11 busiga ungar då.

Namn har de fått, och egna fina garnhalsband så vi ser skillnad på dem. Extra viktigt när vi behöver ha koll på att de alla får tillräckligt med mat.
Som vanligt så döper vi våra dobermann efter parfymer, precis som vår första kull som föddes i mars 1988.

Killarna heter:
* Jean Dark Zero
* Jean Dark Zingaro
* Jean Dark Zipped
* Jean Dark Zippo 
* Jean Dark Zync 

Och tjejerna:
* Jean Dark Zasmin
* Jean Dark Zara
* Jean Dark Zinzi 
* Jean Dark Zoella 
* Jean Dark Zollipops 
* Jean Dark Zorannah 

Vem som ska bli vem vet jag inte än, utan allt får ta lite tid.

Hela högen 

Röd, svart tik 

Blå, brun hane 

Grön, svart hane 

Blå, svart hane 

Rosa, svart tik 

Orange,brun tik 

Alla får nästan precis plats vid matbordet.. 

Vi börjar miljöträningen med start - Gilla människor redan nu :) 

Första dygnet

Många frågar om de små och svaret är att de mår bra. 😊

Deras mamma hade en lätt och snabb förlossning, för att vara en dobermann, vilket nu ändå inte betyder att det att föda barn är en peace of cake.

Tara var galet trött i går, och hon är fortfarande sliten, JÄTTEhungrig, lite vinglig på benen som nu tappat all sin svullnad, och kanske ganska uppfylld av vad som just hänt henne?
Hon älskar -ÄLSKAR- sina små, och oftast får vi dra ut henne för att hon alls ska tycka det är en bra ide att rasta sig.

Elvlingarna är som elva ungar mest - en hel hög hungriga, hungriga och hungriga ungar.
Det finns inte elva tuttar, så de måste turas om, och ofta äter den som är störst två gånger och en blir lätt utan.

Ifall ni undrar vad jag gör så kan det vara så att jag övervakar matningen så det blir rättvist, försöker övertyga Tara om att hon måste ut, jag kanske tvättar en av dagens alla filtar -små valpar kan smutsa ner och även mammor som är nyförlösta....
Glömmer jag svara om någon skriver så skriv igen.

Bebisarna ska som vanligt ha parfymnamn och denna gång på bokstaven Z, en bokstav vi redan haft till en dobermannkull, och året var då 2002. Nu är nollorna på annat vis - och vips har vi tagit oss 18 år framåt!
Galet...!

Namnen är nästan färdiga, som vanligt blir det parfymnamn.

Här är några av gårdagens mobilbilder;

Tidig morgon. Alla sover...

Nyblivna mammor serveras alltid maten på sängen hos oss

Snabbt ut och kissa, och snabbt en av favvissysselsättningen - rulla sig i gräset!
Taras matte Camilla berättar att detta sysslar hon med hemma också, ofta och mycket. 

Brun kille och mammas fot 

Apropå fötter...

När vi inte äter, sover vi...

Första dygnet är nästan slut 

Och Godnatt från Vita Huset 

Mors Dag - Elvlingarna

Ja, på självaste Mors dag kom de - Elvlingarna!
Phu, vi är så trötta! Ungarna på att födas, mammahund på att kämpa, och jag på att tvätta (Nio maskiner so far) rasta, peppa och oroa mig.

Nu tar vi kväll och så får vi uppdatera mera när vi piggat på oss.

Avtryck

Avtryck

"Stunning.......impressive....skilled breeders-handlers-groomers! Congrats to all of you involved! Jean Dark leaving imprints!"

 Anne-Catherine Edoff

Den gångna helgen har vi tävlat.
Inte bara vi, utan också våra valpköpare, fantastiska människor som älskar sina fyrbenta vänner från oss. Och det gör mig glad. Man måste älska sina hundar. 
Annars är det liksom ingen…… - vits?

När jag bestämde mig för att börja föda upp tänkte jag så mycket.

Jag tänkte att jag bara skulle föda upp snygga, trevliga, dugliga och attraktiva djur.
Jag tänkte att jag bara skulle ha fint, bara kul, och förstås - aldrig tårar.

Så ung jag var! Och så blåögd.

Idag är jag fortfarande blåögd. Fast mera gammal och luttrad och eftertänksam, även om det går för fort fortfarande också ibland. 
Håhåjaja.

Jag vet nu att med uppfödning kan man aldrig, aldrig klara sig undan de problem som finns i rasen.

Finns där HD får man det. Finns där hjärtfel får man det. Finns där dålig mentalitet får man det också.

Man får liksom allt.
Man får extra allt.

Det gäller att fundera igenom vad som finns och vad man vill ha och vad man kan få. Det gäller att tänka klokt, och ha en plan.

Ibland funkar planen och ibland funkar den inte alls. 
För så är det med uppfödning.

Det gäller att förstå att man får en bit av kakan från rasen, i varje djur man föder upp. Ibland mer av en sak och ibland mindre. Precis som när man skär en tårtbit. Ibland finns där mer av chokladen och ibland får man mindre av frukten.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, och så åker man!
För shit vad man får åka som uppfödare! Berg och dalbana. Vänner och ovänner. Friskt och sjukt. Fint och fult. Spännande och tråkigt. Sorg och glädje.
Men allra mest är det egentligen bara berikande. Fantastiskt!

Jag vet en annan sak också;

Jag äger inte min ras.

Jag äger inte min linje.

Jag äger inte blodet.

Jag äger inte rasen.

Jag äger inte planerna eller tänket.

Jag äger mina upplevelser. Och jag äger tiden jag får ha med mina hundar (katter och hästar). Jag äger det jag producerar till viss del, men egentligen mest, så lånar jag det från framtiden. 
Och från de nya uppfödarna (ni vet, den där unga, snobbiga, som kan allt, som inte frågar nåt, som gör som hen vill och inte pratar med mig. Inte för att jag hjälper hen heller, hen vill ju inte ha hjälp. Jag har inte frågat men jag ser det tydligt, att hen inte vill samarbeta/ha hjälp/råd osv) 

Jag tänker att man har en viss tid på jorden.

Och med det en viss tid som uppfödare.

Det går fort att förändra och det är svårt att bevara OCH hålla kvaliten. 
Det är faktiskt jättesvårt. - Men det går. 

Jag tänker mig att en dobermann ska se ut på ett visst sätt. På det viset som jag tolkar rasstandarden.

Och jag tänker mig att den ska ha en mentalitet som överensstämmer med det jag läst och lärt mig, också det från rasstandarden. Precis samma med våra chinese crested dogs.

De ska ha ett visst utseende och faktiskt definitivt en viss mentalitet.

Den gångna helgen har våra fantastiska valpköpare tävlat med sina fyrbenta och vunnit helt ofattbart mycket!!

Jag är otroligt glad och stolt, för i det stora arbetet vi gör här hemma med tankar, planer, förlossningar, uppväxten, tårar, nattvak, hjärtesorg, sjukdomar, glädje och spännande vardag så finns ytterligare parametrar som måste passa in – duktiga valpköpare, kunniga valpköpare, pälsskötsel, bygga muskler, tillvarata hjärta och själ på sin fyrbenta bästa vän, träning, träning och åter träning, och förstås viljan att visa upp sitt djur inom den gren man bestämt sig för.

På Facebook fick vi en kommentar som jag blev väldigt glad över. Den speglade nämligen just det jag tänker är så viktigt.

Avtryck.

När jag en dag inte längre föder upp så hoppas jag mina duktiga döttrar tar vid med helt eget tänk.

När jag en dag inte längre finns så är min stora önskan att jag gjort bra för de raser jag varit involverad i.

Raser jag fått låna, avla inom, och ha roligt med.

Jag äger dem definitivt inte, men jag är galet involverad!

Jag vill göra mitt bästa, göra snygga och fina djur som är friska, stabila och får må bra. Jag vill att de ska besitta den mentalitet som beskrivs i standarden, jag vill att ägarna ska ha roligt med sina fyrbenta vänner, jag vill att djuren ska må bra i sina kroppar och jag vill också själv gärna må bra i de världar jag rör mig i. Jag vill ha vänner – inte ovänner.

Uppfödning är på ett vis som att sätta sig vid ett fantastiskt dukat bord med goda saker. Som aldrig tar slut!

Det gäller att ha roligt med de andra middagsgästerna, njuta av maten, och lämna plats till de andra när man är mätt.

Uppfödning är att ha kvalitetstid när man lever. Det gäller att ha kul – för man lever så kort och är död så länge!

Jag har KUL när djuren från oss är fina och människorna som samarbetar med mig är glada. Och jag gillar tanken på att jag satt avtryck till den som ska ta över efter mig.

Tack gulliga Ancan för dina fina ord. Jag kommer suga på den karamellen länge! 😊

Här är helgens resultat i form av dotterns facebookinlägg:

What a weekend!
Best In Show 3
Best In Show 4
Best In Show Junior 2
Best In Show Junior 3 
Best In Show Puppy 1

New Championship
Puppy title

BOB x 4
BOS x 3
BOB-junior x 2
BOB-baby/puppy x 3 (three different countries)

4th place in tracking (elite class), just 10 points from CC!

🇫🇮 Photo 1: CH Crufts W’18 NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Junior of the year’18 Jean Dark King For A Day
BOS, CC, CACIB and Finnish CHAMPION (total entry 40) under judge Sue Dykes, UK.
Excellent shown for the second time by Jeanett Lemmeke 🤩 Owned by us. Photo by Kristy Bello

🇫🇮 Photo 2:
DKJW’17 SEJW’17 Jean Dark November Rain
BEST OF BREED, CC and Nordic CC
Owned by Sussi Nilsson, kennel Tinted
Photo by Per Nyberg at another show

🇧🇪 Photo 3 (top): Jean Dark Quick Fix
BOB-baby again! Photo from another show with the judge
Owned by Holtrust Esmy

🇸🇪 Photo 4 (top): BPIS NOJW’17 Multi BOB Jean Dark Xpec - BOB x 2, BIS-3 & BIS-4
Jean Dark You Are Divine - BOS x 2, BJIS-2 & BJIS-3
Owned by Mario J Costa & Pether Ohlen

🇸🇪 Photo 5 (middle): SECH LPI LPII SPHIII Jean Dark Throfee - 4th place in tracking in elite class!
Owned by Cia Nordin

🇭🇺 Photo 6 (middle): HGPW Jean Dark Quietly Making Noise
BOB-baby, Best In Show puppy and hungarian grand puppy winner
Owned by Bodnár-Máté Rita, kennel Licky Lips

🇬🇧 Photo 7 (bottom): Jean Dark Puffibly Maybe at Lubadusi visited her first show and became BOB-puppy and shortlisted among the six best
Owned by Jo Skelton, kennel

We’re so happy and proud of all of you! Thank you for loving “our” babies and taking such good care of them 🥰 You’re all amazing!

Valpar i magen!

Japp, vi tror det är smått i Tanias mage.
Den är större, hungrigare och magägaren är stånkig, surig och vansinnigt hungrig. Alltså. jag menar H.U.N.G.R.I.G med ett jättestort H!

Spännande som bara den, och vi är förstås superglada!
Fortsättning följer 😊

Uppfödare i samarbete

För några år sen startade jag en Facebooksida som jag kallade Dobermannuppfödare i samarbete. Anledningen till det var att jag var galet less på alla stridigheter oss uppfödare emellan, och förstås livrädd för hjärtfelet DCM som plötsligt spred sig som en löpeld inom vår fina ras. Jag tänkte att vi aldrig skulle bli av med en sådan allvarlig defekt om vi inte samarbetade.

Vi blev trots tidigare historia många som ville jobba tillsammans med varandra i gruppen, idag skulle jag tro att av de flesta aktiva svenska uppfödarna ingår i vår samarbetsgrupp.
Gruppen fyller sitt syfte ganska bra, vi är många som delar funderingar, erfarenheter och händelser inom just vår ras. Just så som var min tanke.
Vi har också hunnit setts över middag och fika, lyssnat till en veterinärföreläsning och här känner jag att vi nog skulle kunna göra mer, när tiden och livet vill :)

Parallellt med detta skapade jag också sidan Dobermann DCM, och på de fem år gruppen funnits har den växt till att idag innehålla 8400 medlemmar från alla världens hörn. Många tårar delas där, en del snytingar (vi jobbar hårt på att alla ska vara snälla och arbeta konstruktivt) men framförallt en hel massa, massa erfarenhet finns om hjärtfel i denna grupp.

Kort tid efter startade jag även Siames och Orientaluppfödare i samverkan, samt samma sak på sphynxsidan, och jag vet att andra startat liknande grupper inom sina raser.
Faktiskt såg jag en sådan grupp startas idag, och det gjorde mig så GLAD! Kul att fler tar efter!

Ett av de bästa sätten att komma framåt i en ras är just samarbete.
Det är också ett roligt sätt att arbeta med de fyrbenta som man gillar och är intresserad av.
Man kan -förutom att slåss, konkurrera och ogilla
- umgås, nyttja varandras linjer, lära av varandra, skratta ihop (gråta med för den delen) och få hjälp av kollegor.
För vi uppfödare är inte bara konkurrenter - vi är ju faktiskt KOLLEGOR. Vi brinner för samma ras/katt/hund/häst, och troligtvis har vi en hel massa bra saker att ge varandra.
Vi kan ge till en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.
Vi kan få av en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.

Min kollega kanske inte har valt samma väg som jag, men jag vet ju faktiskt inte vilken väg som är rätt.
Kanske min.
Kanske min kollegas.
Time will tell.

Hursomhelst - jag gillar verkligen tanken på att fler börjar få upp ögonen för hur viktigt samarbete och gemenskap är,
HEJJA er som jobbar för det, starta fler grupper och testa middagar/möten/babbelkvällar och kanske en och annan föreläsning!
Det är så KUL!

* Så hörni, starta grupper - Facebook är en enorm tillgång vad gäller detta- håll grupperna vid liv, var rädda om varandra, umgås och låt er ras utvecklas med er och andra.
* Försök träffas IRL, det gör att man lär känna varandra OCH faktiskt är snällare.
* Gör roliga saker inom er ras också, inte bara prata och jobba mot sjukdomar (även om det är SUPERviktigt!) man måste också göra kuliga saker och få skratta ihop. Det kan vara nog så tungt att föda upp ibland.

Kennelnamn

I slutet av -80 talet ville jag ha ett kennelnamn.
Då, som nu, var det inte det enklaste, alla de bra var ju redan tagna! :-)

Vi fnulade, smakade på ord och prövade alternativ hit och dit. Till slut kom husse på det, och jag ska säga att jag hade inte kunnat tänkt ut ett bättre själv.

Halva mitt namn, halva den svarta fina färgen på en dobermann, och hela namnet på en fantastisk, världskänd ung kvinna, som jag alltid beundrat.

Fortfarande idag, nästan 30 år senare, är jag jättenöjd med namnet, som vi nu är två om, då mellandottern Felicia har blivit delägare/uppfödare tillsammans med mig.

Hur fick DU ditt kennelnamn? Lägg gärna igen en kommentar här och berätta. det ser jag fram emot att läsa! :-)

Vi reser ändå

Dagens blodprov visade att Tania fortfarande inte är klar.
Dvs, hon har inte ägglossning än. Hon är inte ens i närheten.

Jag blev lättare nervös av upplysningen från veterinären, husse struntar i vilket, han ser fram mot en minisemester i favvolandet, och Tania själv bryr sig inte ett fillejota.
Hon uppvaktar Hugo the Puff och inspekterar våra resväskor.

Jag har beslutat att vi reser och stannar ett tag, inväntar höglöpet och passar på att hälsa på goda vänner och se oss om lite.

Så snart är vi på väg!

Tjejerna funderar på vad som ska hända

Kaffeautomat i väntrummet.
Tania kollar om de har kakor till de fyrbenta också :-) 

AJ!
Inte så kul.
Men allt går, och man får Frolic efteråt!! 

Plötsligt tycker Tania att Hugo är hur SNYGG som helst.
Lilla Hugge, 9 månader betraktar uppståndelsen och Fru Dobermann
med skräckblandad förtjusning :-) 

Dobermann Framtid

Att det är svårt att föda upp vet alla. (Nästan iallafall)
Att det är svårt att föda upp brukshundar vet de flesta också.

Vi föder upp många raser/arter här på Jean Dark, och min åsikt är att dobermann är det svåraste som finns.
Min tanke är inte att trampa någon på tårna, för all uppfödning är en konst, men det ÄR konstigt svårt att få till bra brukshundar, och speciellt dobbisar.

De ska ha sunda höfter
Friska ögon
Samtliga 42 tänder
Godkänt mentaltest
Helst vara bruks och lydnadsmeriterade; vi har en brukshund och den ska ha vissa specifika egenskaper. Har avelsdjuret inte meriterna här, är det viktigt att uppfödaren har den erfarenhet som krävs så hen vet att hunden har arbetsintresse. Helst stort också.

Förutom godkänt mentaltest ska hunden ha en BRA mentalitet. I mitt tycke betyder det en social, framåt, nyfiken och orädd dobermann, förstås med föremålsintresse.
En dobermann ska givetvis INTE pipa, stressa och ha koncentrationssvårigheter.

Och glöm inte - En bra dobermann ska vara snäll. Inte rädd för två och fyrbenta, inte arg på folk och fä och inte skrämmas, göra utfall eller bitas.

Vidare ska den blivande avelshunden, eller tiken, vara snygg, dvs följa rasstandarden. Den ska inte se ut som en så kallad sportråtta, sportmodell, gris eller en annan hundras.
Den ska helt enkelt följa den standard som föreskrivs för just vår ras. Så mycket som möjligt, och gör den det - då är den korrekt. OCH snygg.

Och till sist, vi sliter med hjärtproblem.
En dobermann som går i aveln ska ha ett hjärttest som är normalt för stunden, inte äldre än ett år. Det är också bra om mor och farföräldrar lever och man känner till statusen på de hundar som finns bakåt i stamtavlan.

Och som PS;
En uppfödare som är kunnig, eller har en bra mentor när det gäller linjerna bakåt. Det går INTE att bara förlita sig på testresultat, speciellt inte de resultat som ganska snart är inaktuella, och måste göras om.
Det är svårt att föda upp, jättesvårt. Därför tycker jag att vi uppfödare bör vara utrustade med tålamod, ödmjukhet och respekt för livet vi har i våra händer.

Jag tycker dock inte vi ska behöva ha sköld, kroppsskydd, hjärtesorgsskydd och ibland skydd på nätet för ilskna valpköpare och jagande hundägare som är arga över sjukdomar, fula hundar eller bara fel hundar.
Uppfödare är -i de allra flesta fall- människor som älskar sin -VÅR- ras alldeles lite extra, och som vigt sitt liv, sina dagar, år, framtid och historia åt att föra en ras framåt.

Ja, detta var bara ett axplock av vad man som dobermannuppfödare har att följa. Det är svårt, och inte helt lätt alls att hitta passande avelsdjur.

Idag, igår och under många dagar har jag funderat över min framtid som dobermannuppfödare.

Jag funderar lite till.

Tomten kom tidigt i år!

Telefonen riiinger bestämt, och jag har inte tid. Fullt upp med kattungar/hundar/middag/hundpensionatet eller vad det nu är. I vilket fall som helst svarar jag ändå.
Trevlig röst i andra änden, en hundbekant som övergått till väninna, babblar glatt och vi pratar bort många värdfulla minutrar. Egentligen är det än mer värdefullt att göra just det, prata bort tid. Vad ska man med all tid? Jag använder den till att försöka hinna allt jag ska, inte alltid så kul.

Nåväl, det här samtalet var desto roligare.
- Du, jag måste fråga en sak, du är ju så himla engagerad i DCM på dobermann. Varför Holtertestar inte du lika mycket som du ultraljudar?
Jag svarar som det är, att jag tycker det är superviktigt att testa, men att jag vill testa många av mina hundar, egna här hemma, hela kullar, och givetvis hundar hos mina valpköpare.
Och så konstaterar jag fakta, våra dobermann behöver testas minst en gång om året så länge de går i avel, samt definitivt som gamla, och ett par tre gånger under sin livstid om man ”bara” har dem som sällskapsdjur.
Om man betänker att ett Holtertest kostar ca 4-5000 kronor är det svårt att testa många hundar varje år.
Thats why. 

Jag har helt enkelt valt att Holtertesta majoriteten av de som går i avel, men koncentrera mig på att ultraljuda så många jag bara kan få till.

-Men om du hade en egen väst, att Holtertesta med, skulle du använda den då? Hon frågar vidare och lyssnar intresserat när jag utropar att jag absolut och SJÄLVKLART skulle testa varenda hund jag hade och några till.

-Vilka då? Hon är mer nyfiken.
Tja, varendaste dobermann som ägarna ville testa skulle få låna västen, jag tystnar ett tag, funderar…. Babblar vidare. Ja, alltså nu HAR jag ingen väst, men OM jag hade en, ja då skulle jag slita ut den snabbare än tåget.
Alla som ville skulle få komma och använda den! Jag fantiserar vidare, drömmer om att vi skulle få fler att kolla sina hundar, fler att tänka framåt, fler att vilja vara med på ”samarbetståget” istället för att sitta och prata och skriva knas om uppfödare och ägare som de inte tycker gör/testar rätt etc.
(Faktum är att jag inte kan fatta att det ska vara så vansinnigt dyrt att få kontrollerat sina hundar. Riktigt skrämmande, eftersom det är viktigt att vi gör det)

Jag avslutar mina tankar och säger som det är, jag har 5-10 avelshundar, och det finns inte pengar att testa dem alla till den facila summan av ca 4-5000 per näsa per år….. 

Rösten i andra änden av telefonen låter glad – Du, vet du att du säger just det jag ville höra. Du säger att du skulle låna ut den till alla som vill. Tänk så bra om fler kunde få möjlighet att testa än mer. Jag ska ge dig en julklapp ska jag göra.
- Jeanett, börja leta efter en passande Holterväst, tala om hur jag kan betala, så caschar jag in det och du kan börja testa allas våra dobermann så fort den kommer.

?
Va, liksom?

Jag frågar om hon är full mitt på ljusan dan? Eller om hon skojar, för isåfall är det inte sådär jättekul. DCM är allvarligt.
Hon är allvarlig säger hon.

Jaha.
Jag berättar att en väst med tillhörande mojänger mmm, (jag är inte sådär jätteteknisk) går loss på kanske sisådär i runda slängar 14-15000 kronor.

När hon förklarar att hon är medveten om det, men att det får det vara värt, hon kan testa sina egna hundar och hon är fullt nöjd med att betala utgiften och på så vis vara med och hjälpa rasen framåt blir jag för en gång skull svarslös. Mållös.
Tyst.
Men inte så länge! Faktiskt så JUUUBLAR jag!! Jösses, jag hojtar till henne att jag ju kommer att slita ut västen, jag ska försöka få typ ALLA att komma och kolla sina hundar!

Hon bara skrattar, och säger lugnt, att jag kan slita ut västen allt jag kan, då köper hon en till…..

Tja.
What to say. 

I den oerhört sorgliga situationen vi är i idag, med så många drabbade hundar och ägare, där så många slutar eller bara flyr rasen och där så många ägnar sig åt att jaga folk och prata skit på nätet finns det verkligen några som vill samarbeta och hjälpa andra.
För att hjälpa rasen framåt.

Min BÄSTA Jultomtevän;
Jag är så oerhört glad över att du finns, och att du skapar denna möjligt för rasen!
Jag är så oerhört GLAD att du gör det här, därför att jag är säker på att detta kommer att få ringar på vattnet.
Jag är så oerhört glad att se att det finns människor som vill jobba tillsammans, som är öppna för mycket, och som mest bara vill gott.

Tänk att jag har fått min bästa Julklapp redan en bra stund innan jul!

Och så ett Ps till alla er som undrar
Det kommer alltså att finnas en väst inom kort i Vita Huset.
Du som vill är välkommen att använda den till din dobermann, och få resultatet avläst till självkostnadspris hos specialister i USA.
Är Du intresserad – kontakta mig efter julhelgerna.

Välkomna :-)

ÖNSKELISTA

Bilden har jag snott från nätet - men tankarna är mina alldeles egna ;-) 

1 december….
Barnen pratar julklappar, och första önskelistan har satts upp på kylskåpet. Varje dag flera gånger om dagen ser jag de uppstaplade önskningarna, och påminns om mina egna. Mina drömmar, tankar och önskningar jag har som uppfödare och dobermannälskare.

Den största, mesta och hetaste önskningen för mig är att DCM skulle utrotas. Alltså att våra dobermann inte längre drabbades av hjärtproblem.

Eftersom jag förstås inte kommer att vakna upp och upptäcka att Gud  är så god att han låtit min julklappsönskan gått i uppfyllelse, tänker jag att själv är bäste dräng.
Det vill säga att vi tvåbenta får arbeta för saken på egen hand.

Enkelt sagt så tror jag att vi MÅSTE samarbeta (Ja, jag VET. Jag har sagt det förr. Tjatat om det och tar upp det gång efter annan )
I min värld kommer man snabbare framåt om man gör saker och ting ihop. Man måste inte tycka lika, man måste inte älska varandra, men man kan arbeta sida vid sida.

För mig ter det sig märkligt att vi testar våra dobermann för höftledsfel. Vi testar dem för ögonfel, vi testar deras mentalitet, vi testar deras brukbarhet och vi testar deras exteriör. (Ganska ofta också) Men det enda som våra hundar verkligen DÖR av är det många som inte testar.

?!

Varför då?

Jag önskar mig att ALLA börjar testa sina dobbisar innan parning – innan varje parning, år efter år- och jag önskar mig att INGEN valpköpare köper valp från otestade föräldrar. Oavsett vilket land man väljer att köpa från. (Inte heller för unga föräldrar ska man köpa från.)

Dessutom önskar jag mig att vi börjar hålla koll på mor och farföräldrar, testa dem också. Dvs inte bara testa våra aktuella djur, utan testa dem som redan använts, så vi VET att det material de lämnat är bra att jobba med.
Är ni med? :-)

Okey. Nu har jag önskat att DCM är utrotat, eller att vi i alla fall jobbar på ett bra sätt mot sjukdomen.

Jag har fler önskningar;
Jag önskar mig att Svenska Dobermannklubben börjar jobba för och med våra uppfödare. De få vi har kvar. ( I know, detta har jag ältat fram och tillbaka på kors och tvärs i flera år också, men ni vet hur det är, när man önskar sig en sak och inte får det, då går inte önskningen över….)

Det farligaste för vår ras just nu är INTE DCM.
Det farligaste är att det inte finns hundar att tillgå i vårt land.
Det föds för få valpar.

Bara i år har vi reggat ca 50 dobermann. + -

En svindlande låg summa, och jag är säker på att våra uppfödare behöver mer uppmuntran, hjälp och stöd för att fortsätta sitt avelsarbete.
Ett arbete som är oerhört viktigt om rasen ska fortleva och utvecklas på ett gynnsamt sätt i vårt land.

Jag tror att vi behöver satsa på uppfödarna för att få mer aktivitet kring vår ras. Och jag skulle önska att vår klubb trodde samma sak.

God Jul !