Det var en gång

Det var en gång en unge som ville ha en annan ras än mamman. Det ville förstås inte mamman, och det var ju ändå hon som bestämde. Mamman alltså.

De kom iallafall överens om att ungen skulle få träna på mammans hundar, så de åkte till ett land långt från SKK:s resultatlistor där barnet kunde få prova utan att mamman skulle behöva skämmas för något eventuellt utopiskt resultat.

När de kom fram till utomlandet, fick mamman genast syn på sin värsta antagonist OCH dennes hund. Som förövrigt var en ganska fin hund.
Hursomhaver, mamman tittar ner på  sin egen hund, som hittills ALLTID slagit antagonistens hund, vilket var behövligt för att mamman skulle må bra, man vill ju liksom inte ha stryk av vem som helst, och känner sig plötsligt orolig. Tänk... OM.... ?

Mamman betraktar ungen och tänker att det här går ju aldrig. En 12-åring kan ju inte gå in med en stor brukshund och vinna över den där slipade antagonisten?
Mamman vrider sig som en ål invärtes över tanken på att få stryk, och frågar ungen om hon kan tänka sig att låta mamman visa hunden.
Det kan inte ungen.
- Vi åkte ju ända hit för att jag skulle få träna. Du lovade!
Och det hade ju mamman gjort. Lovat.
Fast nu vill det där lovandet lämna in och ändra sig. Mamman suckar och gör något fult. Tar fram sammetsrösten och frågar om ungen fortfarande önskar sig en alldeles egen hund och ler när dottern ser stjärnögd ut, och svarar ja.

- Du får välja precis vilken ras du vill om jag får ställa ut hunden, säger hon storsint, och ungen hoppar högt av lycka.
- Lovar du?
- Ja, såklart jag lovar!

Mamman tävlar och tävlar och vinner och pillar på rosetten, och flinar åt minnet av antagonisten och förlusten och smakar många gånger på segerns sötma och nickar nöjt när dottern vill sitta vid ringside och titta på kräftbeten innan de kan åka till båten, och resa hela långa vägen hem.

Ungen pekar med ett litet bestämt finger på något luddigt, naket, prickigt odefinierbart och klargör att EN SÅN SKA HON HA!
Mamman kliar sig i huvudet och vet inte om hon ska skratta eller gråta. Hon skrattar. Hahahaha, vi har inte sådana där.... djur. - Vi har riktiga hundar.
- Aaa, säger ungen, och tillägger snusförnuftigt att snart ska de ändå ha en sådan där vad det nu är för något, för det vill hon ha, och du har lovat mamma. Hon tindrar stjärnögt och lyckligt upp på sin mor.

Och mamman vrider sig inombords och utanpå med för den delen, för ungen har ju rätt.

Pappan brukar säga att "Den som ger och tar igen, den är tjuvens bästa vän" Nu ångrar han nästan det, för vem i allsindar kan vara så korkad att den lovar dottern ett kräftbete???!!

Mamman får hursomhelst stå sitt kast, och det gör hon också, och så gör det första djuret-kräftbetet-monchichivalpen entré, och alla faller som käglor, och lilla ungen blir mest av alla hopplöst förälskad. I hela rasen. Hela tiden.
För den delen dröjer det inte länge innan mamman får sin beskärda del av bacillen också, och sen vet ni hur det gick, det bara rusade på.

Nu är det typ ganska många år sen ungen och mamman skaffade en konstig liten prick i grupp nio, och varenda dag, vecka, månad och år har varit roligt, spännande, utmanande och fulla av glädje! För tänk så fel en tjurig brukshundsmamma kan ha, och tänk vad rätt en lite unge kan ha, och tänk vad roligt man kan ha när man föder upp och gör saker tillsammans!

GRATTIS till oss Felicia, och till dig som var så envis, för annars hade jag inte kunnat sitta här ikväll och bli nostalgisk över hur nära det var att vi inte fått uppleva bland annat det vi fick i helgen:

JEAN DARK KING FOR A DAY

KNIPER CERT, CACIB, BIR OCH BLIR TYSK VINNARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Och dagen innan där i Tyskland mjukstartar han med att få cert, cacib, BIM och titeln Leipzig Winner-19)
HURRAAAAA!! 

CC Crufts’18  MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17 Jean Dark King For A Day 

SAMMA DAG I SVERIGE KNIPER SONEN,
JEAN DARK QUESTION IS SITT ANDRA CERT OCH BLIR BIM. 

(Quizz är 9.5 månader!) 

Jean Dark Question Is

Med en sån pangbrutta (Grattis Catalina och Nora) bredvid sig så går det inte att stå snyggt still, och myrorna i brallan och Quizz får sitta fint i stolta mammans famn 😊

OCH MER FRÅN TYSKLAND - NOVA ERÖVRAR CERT, CACIB OCH BIR OCH BLIR LEIPZIGVINNARE!!

DKCH FINCH SEUCH NOUCH DKJCH DKJW-17 SEJW-17 LEIPZIG W -19
Jean Dark November Rain 

Dagens post

Bra post idag.
Den gav mig fjärilar i magen 😊

Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

Att resa till ett drömställe

Alltså.
Jag.Är.I.Skottland.
På riktigt!

Nyper mig i armen. Blinkar och skakar på huvudet. Jodå. Planet jag just klev av, landade i Edinburgh. Taxin, den lilla grå bubbelliknande grejen med hjul och en chaufför -på fel sida- som pratade sjungande, lätt (svår) engelska och släppte av oss utanför hotellet och rummet - med heltäckningsmatta, engelskt (skotskt?) kallt, och med intressanta laddare i väggen tillhör ju faktiskt Skottland.

Spännande!!

Jag är på ett Drömställe. Fast jag är vaken.

Fem dagar - Fredag och lördag

Dagen innan jag ska åka är det (oftast) stress.
Packa.
Planera.
Jobba.
Informera.
- Så här mycket mat ska hundarna ha. Så här mycket mat ska katterna ha. Här är telefonnumret till veterinären, om något händer. På söndag kan jag inte svara i telefonen dagtid, då jobbar jag. OM de föder, skicka meddelande, OM något går fel, åk till den här kliniken.
Se till att det är någorlunda städat när jag kommer hem 😶
Glöm inte göra rent i kattlådorna.
Jag älskar er.
Blablabla.
För jag vet ju att tjejerna klarar allt, de är experter vid det här laget.

Så upptäcker vi att Lilleman har diarré. Dagen innan jag ska åka. Fasiken alltså.

Kattungar är känsliga och jag får en dålig ångestklump i magen. Jag vill stanna hemma!!
Såklart det inte går, och jag packar istället, varvat med att den lilla sjuklingen får besök där han ligger och vilar på en värmedunk mest hela tiden.
Han ser ynklig ut, och gnäller med hes röst.

Veterinären informeras, vi bestämmer att avvakta till morgondagen och så närmar sig natten. John Blund anländer strax efter midnatt. Tidig morgon vid 05 ringer klockan, och det känns som om jag aldrig sovit.

Äldsta dottern kör mig till Arlanda (Tack Linn!) och på flygplatsen är ingen trött. Människor fram och åter, nästan som i en myrstack, och som vanligt är där massor att vila ögonen på.
Trötta ögon.

Det ganska lilla planet tar oss tryggt till Warszawa för byte till slutdestinationen, sträcka på benen och ta emot samtal hemifrån. Dottern är allvarlig.
Veterinären har tittat på babykatten och det ser mörkt ut.
Han är väldigt sjuk, och kommer aldrig att bli frisk. Tror fru Doktor. För hon kan förstås inte lova.
Jag ska besluta NU, pronto, med detsamma och omedelbart om han ska få leva. Det kommer inte att gå.
Jag står ju på en flygplats! Därifrån kan man ju inte ta stora beslut! Det kan man.
Jag hör rösten genom luren, och nickar medan jag ger min tillåtelse.
- Jag hör, jag förstår. Jag godkänner. Ta bort honom.
Milen i luften till Rumäniens flygplats minns jag inte. Bara sorgen över att små babybarn ibland måste bli Ängladjur alldeles för tidigt.
Aldrig vänjer jag mig!

Jag suckar lätt, betraktar molnen som glider förbi och tänker att jag måste ringa hans matte.
Hon som bokat honom, lagt ut bilder på Facebook och som väntar otåligt på sin lilla Prinskattunge.
Nåja, det får vänta tills jag kommer hem. Jag tänker att jag måste ringa tjejerna och krama äldsta extra när jag kommer hem, kattungarna bor på hennes rum och hon älskar dem sådär alldeles extra.
Usch.

Planet landar fint och jag har överlevt ytterligare en färd i luften (Japp, detta med att ha vingar är INTE min grej och helst skulle jag vilja söva mig själv innan det är dags att kliva in i ett flygplan)

En trevlig ung man hämtar upp mig, bär bagaget och pladdrar obekymrat på felfri engelska och visar mig till sin bil.
Vant styr han genom staden, och berättar saker om sitt land medan jag insuper allt det nya.

Rumänien är ett land som behöver utvecklas tycker han. Han säger att hans land behöver arbetas på och med, att bristen på motorvägar är hemsk och att det mesta haltar.

Han styr bilen med van hand och 40 skyltarna swishar förbi som små plutteprickar bakom oss. Vi kör inte i den stipulerade farten kan jag meddela.....

Sekunden efter gör jag stora ögon, en tunn häst med en stor trävagn fullproppad med människor i travar framför oss på vägen.
Jag tänker att det är något jippo som pågår, och inser förstås att det är livet i ett annat land jag ser.
Nästan som att åka 70 år tillbaka i tiden, fast i Sverige. Eller lite till?

Min chaufför muttrar om hästar, folk och annat, svänger hastigt och så är vi förbi. Allt gick i flygande fläng. Vi fortsätter över, mellan och nedanför Rumäniens bergiga vägar, allt medan jag nyfiket betraktar livet utanför bilens fönster.

Timmarna går fort, och seneftermiddag är vi framme.
Ett vackert stort grönt hotell står framför mig, och vi blir väl emottagna. Utanför är allt modernt, och blommorna står i välkomnande klaser där vi går. De doftar sommar, och värmen slår emot mig.

Jag visas upp till mitt fina rum, packar upp och så passar jag på att vila en stund och ringa hem.

Hemma är det lugnt får jag veta, tjejerna pysslar med sitt, och de fyrbenta mår bra.
mammakatt är nöjd med sina två kvarvarande ungar, och allt är stabilt.

Bra.
Jag gillar inte att vara för långt borta – ifall något händer.
Och Rumänien känns inte precis nära hem.

Jag suckar lätt, funderar på om jag ska gå en snabb promenad, eller bara ladda inför morgondagens syssla, något av det bästa som finns – att få döma dobermann, världens bästa ras! 

Det blir ladda på rummet, och jag passar på att läsa rasstandarden, en bibel för den som lever med en ras, men det skadar aldrig att bara påminna sig själv, och så får det bli innan kvällen kommer på ett rumänskt hotellrum. 

Läs mer om Rumänien här

Jean Dark King For A Day - KUNG för en dag

Vår Prinsunge ­- KUNG för en dag.
På riktigt - CRUFTS 2018

En alldeles speciell kull föddes hos oss på Jean Dark några dagar in på det nya 2017. Lätt stressade av julen och det knappt genom dörren ut gamla året föddes vår K-kull samma dag som våra kattungar, allt för att göra dygnet händelserikt kan jag tro 😊
Ja, de små anlände sannerligen med buller och bång, om det kan du LÄSA HÄR/ KLICKA

Lite trötta över leveransen av bebisarna och inte minst av Hundgudens val att bara ge oss hanvalpar satt vi till slut vid stolta mamma Annies valplåda och njöt av myllret i den nya lilla familjen.
Sådana perfekta små liv!
Små, små näsor. Små, små öron och små små själar där inne. Fast nu mest truliga, tjocka valpkroppar, gnyende om de kom för långt bort från mamma, smackandes med små trutformade munnar och mjölktrampande, perfekt formade små fottassar.

Jag kände mig vemodig, av vår önskekull blev det inget till oss – vi har helst inte hanar hemma, och tikarna lös med sin frånvaro.

Annies barn växte, och så en dag inträffade en av de mest fruktansvärda händelser i min uppfödarkarriär.
 - Valparna blev sjuka och dog.
En efter en lämnade de oss, under dramatiska former. Om detta kan du LÄSA HÄR/KLICKA

Nyfödd King

Jag förbannade mig själv som surat över pojkar och sörjde med dottern och resten av familjen. Stirrade på valplådan och de två hanvalparna som fortfarande levde. Skulle de också dö? 

Andades han ordentligt? Var inte brorsan kall/varm/konstig/för stor/för liten/skum/och så vidare……
Killarna växte och vaktades på av alla i familjen, varenda steg de tog höll vi koll på, och de båda busungarna trodde nog vi alla var deras slavar, de fick nästan göra vad de ville. Vi var så glada att vi hade dem!

Ena unga herrn fick flytta till sin längtande matte några timmar bort, och King var lovad till sin nya familj i England.
Av olika anledningar blev det inte så, och plötsligt stod vi där med en ung valp utan familj.

Leveransklar - Till oss 😍

Det var något speciellt med vår Prins King Kung.
Dotterns favorit. Killen med pepparkornssammetsögon. Jag dyrkar Sammetsögon.
Vi ska INTE ha en hanhund i huset!
Jag avskyr jobbet med hanar och löptikar. Vad ska man med en hane till när man föder upp? Vi säljer honom!
Valpen struttar runt på golvet med en sällsam ”se på mig karisma!” Var han än går fastnar mina ögon på honom.
Dottern förklarar att jag är blind, han måste stanna. Jag håller med. Försöker tänka bort att han har snopp. Jag.vill.inte.ha.en.hane.
Skakar på huvudet men bilden av valpen som travar över vardagsrumsgolvet håller sig envist kvar – en sådan sockertopp.
Klart vi ska ha en Sockertopp i familjen!!
Och så får King får stanna.

Vi anmäler till Kinesspecialen och den lille plutten debuterar knappt fyra månader ung och vinner BIS. Bedriften gör han om på nästa rasspecial och vi bara skrattar!
Det är inte klokt alltså!

Fyra månader och BIS

Certen ramlar in, och strax efter Prins(K)ungen fyller ett år är han landets vinstrikaste hane. En snorvalp bara ju!

Dottern vill till många tävlingar, och nu gärna till Crufts, och och såklart hon har rätt.

För första gången åker vi så dit och ställer egenuppfödda hundar som vi själva äger på Världens största hundutställning (I år var där ca 27 tusen anmälda hundar.!!) 
Fast först får vi grå hår av hur man anmäler till den här speciella utställningen...? 
Hur man ordnar passet. Hur man transporterar sig själv - OCH tre hundar- till det förlorade landet och hur vi ska hitta/bo/leva/ta oss/ och bara klara allt…. Hua!

Detta med kennelklubbar och grönt. Vad är det med grönt egentligen? 

Dottern klarar det mesta av jobbet innan och tillsammans ordnar vi resten.
Vi landar en tidig vårdag, skakar av oss det svenska snökaoset, gömmer vantar och mössor och njuter av knoppande grenar, yrvakna blommor och lätt fågelsång.
England visar upp sig med sol, 10 plusgrader och vi firar dotterns födelsedag med shoppning på Cruft, skratt och fjärilar i magen inför det stora T.Ä.V.L.I.N.G.S.D.A.G.E.N

Åhhhh, vad jag vill vara rik och bara shoppa allt jag ser! 

Shop til you drop.... Hehe! 

Tidig morgon är vi på väg till utställningen.
Ännu tidigare gråter vi nästan en skvätt när vi upptäcker att vi debuterar i GLÖMMA HUNDARNAS PAPPER HEMMA.. Hur ÄR det ens möjligt…??
Det är det tydligen, men efter ett par timmars svår ångest ordnar snälla arrangörer nya till oss och vi dansar mot ringen med spänning i magarna och glädje bubblande i benen.
Vi ska ställa ut på CRUFTS!!

Från parkeringen till hallarna är det ganska långt.... Och vädret är hm... engelskt? 

Gulklädda människor överallt. De håller koll,
de organiserar och de ser till att vi alla kan gå säkert på alla övergångsställen. 

Vi hittade till ringen! 

Tidig morgon. Inte många som hunnit komma än. 

Katalogen är som en gammaldags hederlig telefonkatalog. FETT TJOCK – och de alla sidorna med nästan 230 deltagande är ruskigt intressanta!
Fina, spännande och nya hundar vi aldrig sett från hela världens länder trängs längs de numrerade sidorna, och framför allt på den illgröna mattan bara några meter framför våra ögon.
Vi befinner oss i ett eldorado för den hundintresserade!!

Jag insuper atmosfären, dricker en latte och betraktar skådespelet.
Letar som alltid presumtiva hanar till våra tikar och håller samtidigt nervositeten i schack. För jag är faktiskt nervös.
Kul känsla, inte så vanlig längre, vi har tävlat så mycket och vunnit och förlorat om vartannat, och jag vet att dagens resultat kan bli hursomhelst.
Men i hemlighet drömmer jag om en placering. Till alla som frågar säger jag att vi är på Crufts för att ha kul.
Såklart rent ljug, är man tävlingsmänniska ÄR man.
Katalogen ligger i mitt knä och jag smygtittar extra på hunden som vann Crufts förra året. Lite magiskt faktiskt.....
En Cruftsvinnare till, på golvet, där framför mig. Hon värmer upp med sin matte. Flyger över den gröna hallmattan med cresten svepande elegant runt sig.
Jag ser ytterligare en Cruftsvinnare trava förbi och sen kryllar det förstås av allehanda kineser. Vackra, spännande, intressanta, utländska, inhemska, busiga, svarta, vita och ja, allt du kan tänka dig.
Men magin av de tidigare vinnarna dröjer sig kvar i min magkänsla.

Så börjar det!
Veteraner
Valpar
Valpar igen
Juniorer 
- Det är vi!!
Dags för King, han är uppvärmd, glad, hoppar på dottern, får en puss och så springer de in och väljer en plats.
I England har man ingen nummerordning, finders keep it. Förste man på plats behåller sitt könummer. Typ.
Vi har bestämt att dottern ska knipa nummer två. Hon hann inte helt, men längre ner i raden funkar också.

Domaren dömer, tittar, lyfter päls, kollar tänder, vänlig och van lotsar han sig genom raden av unga hanar.
Inspekterar vår med lupp och placerar snabbt de 11 herrarna med vår som nummer ett.
Vi vann! Vi v.a.n.n....?
Vann vi??
Vi VANN juniorklass hanar på Crufts! Jag tror jag ska smälla av av glädje. Fast det gör jag inte. Fotar dottern samtidigt som jag hoppar och studsar av lycka utanför ringen. Tar emot en glädjestrålande King som älskar att lillmatte är glad och får kramar av alla möjliga.
Kastar ut nyheten till Facebooks hundvärld att vår dag är räddad  - VI VANN JUNIORKLASSEEEN och flämtar ut på våra platser medan hanarna tävlar vidare.
Och vidare.
Och vidare.
Raden med vackra herrar tar aldrig slut.
Amerikas numer one top dog swischar förbi. Inte ett hårstrå ligger fel och han ser självsäker och tävlingsvan ut. Influgen med en kavajglittrande handler springer de perfekt tillsammans med medtävlande från hela Skandinavien och övriga Europa, och jag stressar med mig själv i ansträngningen att komma ihåg dem alla.

Memorerar dem en efter en, tittar noga på samtliga klassvinnare. De ska möta vår Lilleman, Prinsplutt på 14 månader. Herrejumala!
Dottern ser lugn ut, och jag känner mig galet nöjd. Vilken dag…..!

I bästa hane möts alla oslagna klassvinnande herrar.
Veteranhanen
Valphanen den lilla (Ja, i England kan en Valp vinna…)
Valphanen den lite större
Juniorhanen (VI.....! )
Yearlinghanen (typ unghund)
Post graduate
Mid Limit
Limit
Openhanen (Alltså Championvinnaren)
Good Citizen (Spännande klass)

Domaren tar god tid på sig. Han tycks ha glömt att han har drygt hundra kinestikar, ytterligare en ras efter oss att bedöma, och hundratals människor som håller andan utanför ringside i en jättestor väntan på VAD HAN SKA BESLUTA. 

Han funderar.
Vandrar längs raden av fyrbenta perfekt uppställda hanar. Pillar lätt på sin kavajärm. Låter någon springa. Tar upp en på bordet.  Jag vrider mig olustigt utanför....  Han vandrar lite till. Kliar sig i huvudet.
Pratar med ringsekreteraren. Funderar ytterligare lite till.
Jag irriteras över dunkandet, flyttar mig oroligt för att slippa bli störd, och förstår med ens att det är mitt eget hjärta som håller på att ta sig ur min bröstkorg, det BANKAR och BULTAR och vill kasta sig på herr domare och otåligt uppmana honom att bestämma sig innan jag svimmar!!

Jag kan ju inte svimma på Crufts.
- Jag svimmar nästan. 

För han pekar plötsligt och med bestämt pekfinger på dottern och VÅR hund. Ger den där gröna (Har jag sagt att jag ÄLSKAR GRÖNT!?) rosetten till henne och pekar in i ringen. 

I HELA MIN HUNDKARRRIÄR HAR JAG VELAT VINNA ALLT. 
Och vi har vunnit mycket. Massor. Men aldrig har jag faktiskt drömt om att vinna på Crufts. Inte med en chinese crested dog.
Inte i rasens hemland. Det gör man bara inte.....!

Magiskt…….
Tiden står stilla och jag upptäcker att det faktiskt inte regnar från taket på utställningen, utan mina våta kinder har jag åstadkommit alldeles själv. 

VI VANN!! 

Mitt hjärta har slutat dunka. Jag fångas i dotterns ögon, vi pratar tyst, ler, och så rusar jag in i en jättekram inne i ringen!
WOW!! 

Foto I. Stolzenbach van Londen 

Människor från hela hallen kommer fram, klappar King, skrattar, grattar, pratar och vi spricker nästan av stolthet.
Lovorden haglar, grattisarna ramlar in från hela världen. Och jag försöker förtvivlat fånga dagen. Behålla minutrarna, uppleva sekundrarna och bevara allt som ett fantastiskt minne.
Jag känner mig otroligt privilegierad som får uppleva allt det här!
Vilken hundfest! 💗

Dottern lämnar över vår vinnande lilla stjärna, och springer för att ordna nästa hund. Vi har ju med oss två tikar också och de börjar strax.
Jag betraktar henne från min plats, kramas lite med vår fyrbenta som gäspar och somnar i min famn.
Känner hur stolt jag är och hur fantastiskt det kan vara att få uppleva stora saker.

Just nu, i min värld är det galet stort att vi är här, att vi är friska, att vi har fått möjlighet att göra detta –  OCH FELICIA  –  SHIT VAD VI GJORDE DET!! 

Du är bäst – såååååååå bra jobbat! 

Hur gick det sen?

Jo, detta skulle få handla om vår hane, King. Hanen vi inte skulle ha. 😊

I alla fall så måste ju tjejerna få en bit av kakan, för deras bedrifter var också helt enorma!

Totalt hade vi med oss tre chinese crested dogs, en hane och två tikar. Tre olika kombinationer och alla tre Jean Darkare med minst en Jean Dark mamma eller pappa.

FIJW-17 Jean Dark Night´s Lullaby ”Norah” 13 månader vann sin klass!! 

C.I.B EUJW-15 NOW-16 DKW-17 NORDCH SECH NOCH FICH DKCH VDHCH Jean Dark Barbie Girl kom tvåa i sin klass, men slår till och får reservcertet och slutar dagen som TVÅA BÄSTA TIK!!

Vilken grej!

När bedömningen är klar, fotograferingen klar, pratet med alla, alla, alla människor kring ringside klar, Facebookuppdateringen klar, telefonsamtalen hem till husse och bästa vännerna klara sitter vi ett tag, ett par timmar faktiskt, och bara glor.
Vi flinar lyckligt, äter godis, pussar på våra hundar och försöker landa i allt som hänt. För vilken dag! Sen samlar vi ihop oss, åker hem till TOP HAT´S KENNELN som så snällt gett oss fantastiskt husrum och hjälp på alla vis – TACK SANNA ROSELL!!
Väl hemma äter vi en vanlig enkel middag, kramas ännu mer med våra fyrbenta, svarar på alla meddelanden om hur vi firar och festar, och så ramlar vi ihop i en trött fyrbent/tvåbent hög i dubbelsängen kl 22:00 och sover som små barn kort efter.
Mer glamoröst än så var det inte att vinna på Crufts.
😊

Och så en liten fotobomb: 

SUPERHJÄLP från kennel/hundpensionatet TOP HAT´N 

Kennel Top Hat´n 

På kennel Top Hat´n gillar de airdale terriers 

"Du LOVADE att vi skulle få godis om vi vann!" 

Man måste testa att åka engelsk taxi.
Barbie var inte imponerad

KING

Foto K. Bello Herrera

TACK alla fina vänner för support, ryggdunk och stöttning, TACK alla gulliga vänner kring ringside och alla härliga och snälla meddelanden vi fått - de värmer!
Och TACK till vår bästa familj som håller ställningarna hemma, Anders, Linn och Sofia.
TACK Kristy för att du tar med våra fyrbenta i bilen när vi själva inte kan. Sist men inte minst TACK Dodo för hjälp på plats och innan med alla råd, papper och översättningar