Damen med hunden

Utanför Vita Husets Hund och Kattpensionat 

Det är ganska tyst på jobbet, stilla mumsande tyst liksom. Jag har städat, varit ute så mycket så jag har äppelröda kinder och känner mig mosig i kroppen. Hundarna är nöjda, äter ben eller sover. 

Mina ögon löper över boxraden, betraktar våra fyrbenta gäster.
Där är polisschäfern, vass, hård och med ett hjärta av guld. Fast han vill bita de andra hundarna gillar vi alla hans rättframma sätt och glada humör.
Bredvid sitter två smutsgrisar – labradorhanen Mexas som är en riktig stammis, han älskar Vita Huset och kan varenda skrymsle och vrå både inne och ute.
Idag har han lurat med sig sin kompis, goldentiken Trixie som gladeligen hänger med, gyttjebadar, sliter upp våra planterade blommor och bara rent allmänt smutsar ner sig.

Mitt emot ligger dobermannhanen Amor utslagen och snarkar högt. Han har retat pudelflickorna och är helt slut.
De krulliga tjejerna har sin egen box, men de är inte trötta. De följer mina rörelser med tre par pigga ögon, och verkar tycka det är dags att få godis.
När dörrklockan ringer exploderar de i skällande vrål och lugnar sig en stund efter att jag släppt in våra besökare.

Damen med hunden luktar rök, och hostar gång efter annan, hämtar andan och handhälsar samtidigt som hon berättar att hennes hund har varit på hundpensionat två gånger.
”Du vet, det funkade inte alls, hon högg personalen och nu har jag hört att ni är bra, så jag tänkte kolla och se om det funkar bättre hos er” Hon tänker säga något mer, men avbryts av sig själv och den elaka hostan.
Fiskar upp den lilla yorkshireterriern i famnen och sjunker ner i vår soffa samtidigt som hon ber om ett glas vatten.

Ögonstenen följer mig med pigga ögon, lätt beslöjade, sådär som de blir på gamla hundar, men ändå klokt och vaket.
”Ja, nu är vi här. Jag ska in på sjukhus, och vet inte när jag kommer ut. Du lät bra på telefonen, och här är hon” Damen räcker mig kopplet, och pekar på en kasse med saker. ”Visst får hon ha sina grejer?” Hon kastar korta blickar på mig men är snabbt tillbaka på sin fyrbenta vän.
Jag ser att hon betraktar henne med kärlek och allvar.
Klappar henne med mjuka händer, berättar att hon ska stanna hos oss ett tag. Ber henne vara modig, förklarar att mamma kommer snart.
Hon suckar lätt och säger till det lilla ansiktet att hon älskar henne och att hon är världens bästa vän.
Hundens pepparkornsögon hänger vid sin ägares. Hon liksom insuper orden och omvandlar dem till hundspråk.

Vi pratar en stund, och jag funderar i mitt stilla sinne över hur detta ska gå.
En liten argbigga som är portad på två ställen för att hon bits. Och tydligen har hon smakat ordentligt på ambulanspersonal och läkare också.
Stackars lilla vovve tänker jag medan jag står och håller hennes koppel i handen. Jag köper mig lite tid, ger tillbaka kopplet och bär in alla saker och ordnar boxen medan de två får säga adjö utan mig.
När jag kommer tillbaka vill matte gå och det vill hennes lilla terrier också. Jag får tillbaka den fyrbenta som motsträvigt stannar hos mig när kopplet inte kan följa ägaren längre, och hon ser förvånat irriterad ut när jag lyfter upp henne och vinkar hejdå till damen och hennes väntande taxi därute.

Yorken åker med i min famn och ser ytterligt kränkt ut när jag släpper ner henne i boxen. Hennes ögon far över bädden, vattenskålen och buren matte skickat med, och när hon långsamt går på stela ben fram till mig, förstår jag att nu ska jag bitas.

Innan de åldrande tänderna sätts i mitt ben säger jag till den upprörda damen att vi liksom är fast med varandra, att jag inte heller tycker det är så kul, och att mina arbetskompisar är lite sura på mig som tagit emot en grinig och bitsk hund.
Till sist säger jag att hennes matte är sjuk och att hon måste ha vår hjälp. Och så varsågodar jag henne att bita mig.
Knappnålsögonen tittar upp på mig.
Lite förvånade, lite trötta och med ett uns av uppgivet ensamhet.
”Ja, bit då!” uppmanar jag henne. Hugg in bara, så får vi det överstökat och klart. Jag står kvar och ser tikens lite förvånade uppsyn och känner hur hon sen stryker sig lätt, och lite stelt, mot mina ben och går och lägger sig i korgen.
Det där med att bitas blev det visst inget av med.
Märkligt.
Jag vet att hundar inte kan prata, men det känns som om hon förstod vad jag sade. Och det kan hon ju inte ha gjort.
? 

Dagarna går och vi lär känna varandra. 

Den lilla toviga yorken med rosetten på sned fångar mitt hjärta, och jag blir glad när hon följer med mig ut på tomten när jag ska städa och helst bara vill gå hack i häl. Jag blir lycklig när hon kastar sig över maten, och jag skrattar när hon kommer med tillgiven blick och vill sitta nära.
Jag gillar inte yorkar. Jag gillar inte toviga och lite smutsiga hundar. Jag gillar inte hundar som bits och är arga och jag gillar mest att ha nära relation med mina egna hundar.
Men det här lilla pepparkornsögat….

Det syns att hon alltid haft en rak rosett, rent hårsvall och är någons mest älskade ögonsten. Det syns att hon har en själ, stor som en jätte, inhyst i sin lilla kropp.
Det syns att hon är van att vara älskad.
Och det syns att hon behöver få älska tillbaka...

Jag tänker på damen. Hundägaren. Hur mår hon?
Jag får SMS ibland som jag svarar på; ”Hur mår K? Äter hon? Är hon ledsen? Bits hon mycket?”

Jag tar några fina bilder, viftar med godis och be snällt. Den lilla strålar in i kameran och blinkar välvilligt. Mumsar snällt med sina få tänder när jag skickar bilderna och hoppas de kommer fram till matte.

Dagarna går, och de andra blir förtjusta också.
Alla gillar den lilla söta plötsligt.
Dagarna blir till veckor och svärdotter ringer. Matte är sämre. De kommer senare, kanske, de vet inte, kan vi ta hand om ögonstenen lite längre?
Hon är ledsen, berättar att det är allvarligt, och att familjen tycker att en hund är väldigt betungande. Men att lilla yorken är det viktigaste för matte och att hon inte lyssnar. Hunden ska abslout hem sen. När matte kommer hem.
Absolut.

Veckorna blir till månader.
Räkningen blir stor. Det bryr sig inte familjen om.
Jag har skickat fler sms, och fått svar av svärdotter som visar dem för matte. Hört rösten i telefonen som vill byta några ord med sin lilla.

Matte pratar med tunn och skrovlig röst och hennes lilla hund sitter blickstilla, lyssnar och tittar på ingenting som hon fångar duktigt och håller fast vid under hela samtalet.
När vi sedan lägger på betraktar hon mig allvarsamt.
Så tokigt! Att ringa till sin hund på ett hundpensionat liksom. Och så ännu mera knasig att hon som äger pensionatet låter det ske och sen gråter en skvätt efteråt. Så sjåpigt!

En dag, utan förvarning står hon i vår foajé. Svärdottern.
Ska hämta den lilla hunden.

Mattes kropp orkar inte mer och hon kämpar för att ta adjö av livet, med familjen runt sig.
Ingen vill ha hennes ögonsten.

Hennes ord sjunker in i mig.
Och jag frångår alla mina principer, all min yrkesheder som talar om att jag inte ska lägga mig i, och så frågar jag försiktigt var lilla yorken ska. Kanske bli Änglahund? Jag andas knappt, hoppas att svaret blir ja. Den lilla älsklingen är just en älskling och hon förtjänar att ha minst ett ton kärlek runt sig sina sista år.
Mattes unga släkting berättar att vår lilla omtyckta inneboende ska till Hundstallet och hela min värld stannar.
VA!
Hundstallet……!

På korta sekunder, långa som evigheter, vimlar bilder förbi inne i mitt huvud.
Jag ser glada pitbulls, busiga kamphundar, bångliga blandrashundar, hundar som drar i kopplet, familjer som hämtar sina nya familjemedlemmar, stim och stoj, skall och hopp och studs, och så ser jag en ensam liten york med rosetten på sned i en mindre box.
En grånande nos, lite stela ben och en kropp som börjar ta slut. Jag ser ögonstenen stanna på Hundstallet i evigheters evighet.
Det går inte.
Lilla sturska ögonstenen, envis, sur, klok och med så många känslor i en och samma kropp. Vem vill ha henne? En så gammal hund….

Det känns bottensvart i hela mig och jag tänker att hon kommer få stanna för alltid i en box på Hundstallet, och för alltid tas om hand av unga outbildade tjejer.
Jag ber svärdottern att vi får henne.
Orden studsar ur min mun, enkelt, och stannar i rummet med bestämdhet.
Såklart hon ska stanna.
Det blir tyst.
Vi stirrar stilla på varandra. Ler lite osäkert. Och jag förklarar att jag vet någon som kan ta ögonstenen. Om vi får henne vill säga.
Vi tänker lite till, hon på vad jag just sagt och jag själv på hur jag kunde säga det.
Det var plättlätt!
För lilla, gamla yorken ska INTE till Hundstallet.
Inte.

Så säger hon osäkert att såklart vi får henne. Hon ska bara ringa matte först.
Och matte säger ja. Viskar eller något, för svärdottern hör inte och måste fråga flera gånger. Fast först berättar hon att ögonstenen mår fint, är glad, söt och älskad av oss alla här på Vita Huset. Att hon inte alls bits och att ingen vill att hon ska till Hundstallet och att vi kan tänka oss att ge hennes lilla hund ett för alltid-hem.

Jag går ut ett tag fixar lite med något som inte behöver fixas med, det är skönt att låta händerna arbeta och slippa tänka. Torkar bort en envis tår och känner hur det värker i hjärtat.

Orden börjar ta slut där ute och jag går tillbaka. Tar med mig ögonstenen som svärdottern vill träffa.
Känner sorgen slå mot mig när jag öppnar dörren. Lilla yorken skuttar på gamla, men glada ben framför mig, kastar sig fram med ett VOFF-BHU och ser förvånad ut när den främmande inte blir rädd utan böjer sig ner och säger hej.
Båda stirrar osäkert på varandra, och så får doften fäste i den lillas näsa. Hon höjer huvudet, liksom insuper lukten, och kastar sig över den främmande.
Ylar, skäller och studsar. Viftar med hela sin lilla kropp i glädje, för att plötsligt stanna upp och osäkert konstatera att den främmande luktar matte, men ändå inte är hon. ”Jag kommer just från sjukhuset” konstaterar svärdottern, och bekräftar det som den lilla hunden så tvärsäkert redan vet - "mattelukten" finns här!
Den lilla terriern slickar henne osäkert men låter det bekanta ta över, och fortsätter studsa runt på glada ben samtidigt som hon låter ögonen blicka mot dörren och mitt hjärta hoppar till. Åh, så mycket kärlek som ryms i en endaste liten hundsjäl! Hon hoppas förstås att matte ska komma…..

Medan jag funderar över hur vi ska ta adjö –pappren skrev vi snabbt under den lillas glärdjeyra- betraktar ögonstenen mig med kloka ögon, tittar på oss tvåbenta när vi säger hejdå, och visar inte tillstymmelse till intresse att lämna min sida.
När jag går tillbaka in på jobbet följer hon mig troget. Tittar upp på mig, och lyssnar uppmärksamt när jag berättar för henne att hon ska få en ny mamma, ett nytt hem och en annan vardag.
Jag lovar henne att det ska bli bra, och jag är säker på att lilla papparkornsögat förstår vad jag säger.
Fast hon bara är en hund..

Och så kom det sig att jag blev yorkshire terrier ägare för en dag.

IDAG

Idag bor lilla K hos en av våra anställda och hänger med henne till jobbet, dvs till oss, och jag träffar henne varje dag.
Hon är älskad, omtyckt och omskött.

Rosetten byts ut flera gånger i veckan, den hänger rätt och inte på trekvart, och självklart är Ögonstenen nybadad, borstad och tovorna är sedan länge utredda och borta med vinden. 

💗