Mannen som inte gillade hundar

Foto C Benjaminson

Mannen som inte gillade hundar

Mannen som inte gillar hundar dyker upp genom åren nu och då, alltid stilig, charmig, en artig röst och utrustad med en vass tunga.

Jag möter honom när hans fru lämnar och hämtar sin kraftfullt eleganta hund på pensionatet där jag jobbar. 

Jag möter honom på utställning, och ibland på fest, eftersom vi umgås i samma kretsar, och jag möter honom i samtal varje gång vi stöter på varandra. 
För han vill gärna prata med mig.
Han pratar om allt möjligt - om det lilla huset utomlands dit han gärna reser mest hela tiden, fast utan sin hund, förlåt, sin frus hund, om politik, om människor, om bilarna på vår uppfart och förstås, älsklingsämnet, 

 - att ogilla hund.

För allt med hund är ju så erbarmligt jobbigt. Frun protesterar, men han står på sig. För jo! Alltså, hund ÄR bara jobbigt!

De är dyra. De tar så mycket tid. De är i vägen. De tvingar en att måste ha en större bil. De slåss. Eller så är de bara för påflugna.

De måste ha världens dyraste utrustning. (Här brukar frun fnissa och hålla med, - man vill ju ha FINA saker till sin hund!)
Och hundar tvingar en att inte kunna ha semester var och när man vill. De fiser, väcker en om morgonen och vill gå ut mest hela tiden. 

Han håller med när hans fru påminner honom om att han ALDRIG ens håller i kopplet när hunden och hon ska ut. 

Att han aldrig ens går med ut.
Mannen som inte gillade hundar ändrar sig plötsligt och håller inte helt med längre, han HAR gått med vid något tillfälle, hm… förra året var det visst nog, han minns inte helt, men det regnade. Kanske.
Och det hela var oerhört jobbigt.

Jag ser dem framför mig där de står i foajén på pensionatet. Vi småpratar och jag får veta detaljerna kring mat och skötsel av hunden. 
Mannen är med och han vandrar fram och åter på stället, knorrar lite.

Frun ler mot mig och vill skriva in sin hund färdigt. Smeker hennes öron, betraktar den fina pälsen och berättar varje gång vi ses hur mycket hon älskar sin hund. 
Sin fina, fina bästa vän.

Hunden har flera meriter på utställning, hon är lydig efter att ha tävlat bruks och lydnad – omskött och på ett vis tätt ihop med sin matte, sitter hon och betraktar sin människa där framför mig. 

Hunden är fin.
Ett vandrande kärleksdjur. Glänsande, glittrande, älskad och omhuldad. Tillitsfulla ögon och ett behagligt sätt. 

Hennes bur bak i mattes fina röda bil är stor och ren och full med mjuka filtar. Väskan hon alltid har med sig har påsar med mat för varje dag, noga uppvägt, små askar med godis och förpackningar med tuggben.
Några reflexhalsband måste ögonstenen ha, extra mjuka filtar och såklart utekläder ifall det blir kallt.

När de reser messar matte varje dag, fast hon försöker låter bli för hon vill inte vara till besvär, och hon blir galet glad varje gång jag skickar bilder av hennes fina tik.

Så kommer de och hämtar och det är rörande att se. 
Glada, glada matte. Glada, glada hunden och så husse som betalar, trampar lite på stället, vill gå direkt – tid är pengar - pratar om räkningen och hur kostsamt det är med hund och luktar hon inte lite extra illa nu, när hon varit inackorderad?

Och jag håller med, visst är det kostsamt att ha hund. Och visst är det dyrt på pensionat. Men om vi sänker priserna har vi nog inte råd att hålla på....
Huset kostar, personalen kostar, skatten kostar, värmen kostar och – Mannen vet. -Ja, jag veeet säger han. Suckar lite, och grimaserar illa när han får räkningen.
Grinar ännu mer illa när hans fru säger att de har råd. Att de har mer än råd. Att hon vill ha en katt förresten också. Fort! 😊

Han packar ihop de sista sakerna, och går ut i bilen. Stönar över alla attiraljerna hans frus hund har, som han måste bära, och vara med att betala.
Och så gör han det, bär alltså, medan frun och jag pratar om de sista viktiga sakerna, ger varandra en hejdå - kram och vi ses - och klapp - på hunden, och så slutar det ändå med att jag går med ut och vinkar och ler mot Mannen som inte gillade hundar, och han suckar över att vi är så tråkiga och bara pratar hund. 

- Vad ÄR det med hund som är så kul?! 
Jag svarar inte, och det gör inte frun heller.
För det är ju så, att om man är riktigt illa hundbiten, så är det som det är. Stackars Mannen som inte gillade hundar. Som älskar sin fru men inte vill ha hund.
Det är ju som det är, och hunden måste han leva med. 

Så fortsätter åren, jag möter dem ofta, för Mannen vill resa och hustrun känner att hon måste möta honom i det.

De reser, skickar vykort, ringer och jublar när de får bilder och uppdateringar av hunden. Eller ja, matte jublar, mannen rycker på axlarna och tycker att hans frus hobby är to much.

En dag är hunden mitt i livet, precis som matte och allting är sådär perfekt som det är när man har en hund som blivit uppfostrad, lydig, lyhörd och tävlingsbar. 
För matte tävlar, tränar och njuter av livet. Och hennes man följer med då och då och visan är detsamma – blablabla, livet med hund är inget liv, dyrt, bökigt och kostsamt. 

Och medan vi lever, skrattar, stönar över räkningar, klagar på grannen, grälar våra gräl, försöker fånga dagen, äter en god bit mat, hämtar på dagis och städar huset rinner mattes tid ut. 

Hon blir sjuk, nämner det för mig i som allra hastigast, påminner mig när vi ses fast jag tror inte på henne för hon ser så fräsch ut, men lovar henne att jag ska hjälpa med ögonstenen när och om Mannen som inte gillade hundar måste ha hand om hunden.  – ”Han kan ju knappt ta hand om sig själv” konstaterar hon sorgset och skakar på huvudet.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag behåller orden inne i mitt huvud, men skriver till henne att jag ska se till att hunden kommer till ett bra ställe om det måste bli så.
Såklart det inte blir!
Matte har rosiga kinder, en vacker hälsosam kropp och alltid nyfiket glittrande ögon.

💗

Jag minns henne så när hunden kommer med sonen, han säger inte mycket. Lämnar kopplet och mumlar att mamma sagt förut att jag vet alla detaljer.
Och så sätter han sig i hennes bil och gasar hemåt med en fart den lilla röda själv är ovan vid.

När de hämtar henne igen är matte inte med.
Hunden fladdrar glatt ut i foajén, letar, tittar och frågar och jag svarar inte och skäms när hon betraktar mig med fundersamma, allvarliga mörka ögon. Klumpen i halsen är stor och jag saknar mannens vanliga gnäll om pengar.
Mannen är också tyst. 

Jag hjälper honom ut med sakerna och hunden i bilen, klappar honom lätt på axeln, och känner att vi är nya och ovana vid den andra när Matte- inte är där. 
Det känns märkligt och vi tittar knappt på varandra när jag påminner honom om att jag lovat att hjälpa till att hitta en ny familj till Hunden.

En familj som vill ha hund, som tycker det är okej med kostnader, hundpruttar, dreggel på väggen och leriga golv. Han nickar och försöker kontrollera sin klump i halsen, kastar några snabba blickar åt mitt håll för att se om jag ser, men jag har fullt upp med det tunga i min egen hals och tårarna som hänger innanför ögonlocken.
Jag kramar Hunden hejdå och säger att han ska höra av sig när det är dags.

Veckorna går och så ringer telefonen och Mannen som inte gillade hundar harklar sig och talar om att han ska komma med Hunden.
Bokar en tid och missar den, men dyker upp dagen efter med ett leende och en glad hund. När jag frågar om jag ska ta emot henne för alltid ser han förvånad ut – Nej det hade han inte tänkt sig? Lite får man tåla, jag har henne ett tag till säger han förläget, och tar fram alla Hundens saker.
Inte helt packat som av Matte, men ändå okej, kanske mer som av en ovan Husse.

Mat, filt och leksak som hon inte leker med. Hunden har aldrig lekt med pipdjur men det säger jag inget om.
Tar emot allt och vinkar hejdå till Mannen som säger att det ska bli skönt att slippa Hunden som väcker honom tidigt och ska ha mat och klapp och promenad och gud vet allt vad nu en hund vill ha.

Och sådär håller det på och plötsligt är det jul.
Mannen ringer på tok för sent, vi har fullbokat. Alla som har hund vet ju att man bokar hundpensionat i GOD TID om man vill lämna bort sin fyrbenta under juletider.
Det vet inte Mannen och jag får kli inuti när jag ser mattes fina ögon och ängsliga blick framför mig, för hur skulle det väl gå för Mannen utan henne? 
Vi har verkligen inte plats.

Jag suckar och säger att de kan komma.

En timme senare ringer Mannen tillbaka, hostar förläget och frågar om han får fråga en sak? Innan jag svarar säger han att det ju är jul faktiskt och är det okej om Hunden får med sig en julklapp? Han pustar ut när jag inte skrattar, utan säger att självklart kan hunden få med sig en present.

Jag vill säga hejdå och återgå till alla måsten, men Mannen är inte klar. Han hostar lite förläget och undrar om han får fråga en sak till men att jag helst inte får skratta.

-        Jo, jag undrar om Hunden kan få med sig en inslagen julklapp? Och om hon kan få den på just Julafton, och om ni är snälla och hjälper henne med pappret om hon inte får upp det?

Såklart vi ger Hunden hennes julklapp lovar jag, och berättar att många andra hundar också har julklappar med sig.
Fast det är Mannen inte så intresserad av, han gillar ju inte ens hundar.

Jag skrattar lite när de tumlar in på självaste Julafton när vi egentligen har stängt för kunder och Mannen som inte tycker om hundar ger mig påsen med alla saker. 
Viftar lite och pekar på julklappen och ser allvarsam ut när jag skriver in dem och frågar om vistelsen blir lika lång som den brukar.

-        Nä, inte den här gången. Du förstår, Hunden har det svårt, säger han, hon är så fäst vid mig. Hon är riktigt jobbig faktiskt. Jag vet nästan inte vad jag ska göra.

Han fingrar på Hundens öronlappar, smeker dem försiktigt och håller sin hand stilla på hennes mjuka huvud.
      - Jag har tänkt mig en kortare jul med barn och barnbarn, det går ju inte att Hunden ska hålla på och ta livet av er här, och dessutom blir det så dyrt. Han blinkar mot mig, och kämpar med att inte vila ögonen på Hunden som viftar på svansen mot några hundkompisar hon ser genom fönstret.

Medan jag bär in sakerna håller han hårt om kopplet och när jag kommer tillbaka är de borta. Fast det är de inte, de sitter tätt nere bakom bakom disken, och jag hör att Mannen kramar Hunden, berättar att han snart kommer tillbaka, och att hon inte ska vara ledsen, för tre dagar går fort.

Han ser glad ut när jag låtsas som ingenting, vinkar hejdå och så fortsätter jag och Hunden mot Julen på Vita Huset.

Dagarna går i ett huj, och Mannen som inte gillade hundar hämtar Hunden samtidigt med andra hussar och mattar.
Han står tyst och ser alla glada fyrbenta skrika, hoppa studsa och människorna som kramas och skrattar med sina fyrbenta, skakar på huvudet när de gått, och säger att jag måste ha fått in en förmögenhet på de här knasiga hundägarna.

Som har djur som kostar plenty av stålars och olägenheter för sina ägare och han fattar inte att de orkar.
- Hundägare alltså, de är inte kloka! Han skrattar och ser glad ut när jag hämtar Hunden som blir tokig av lycka när hon blir hämtad.

Jag ser mattes fina röda bil utanför och känner mig vemodig.
Mannen som inte tycker om hundar skrattar stort, klappar på Hunden och säger att han förstår att hon saknat honom. Och så berättar han för mig om hur de två tillsammans går upp tillsammans om morgnarna, äter frukost, sover en stund igen i sängen…. -

-        Har du hunden i sängen?! Jag avbryter och kan knappat hålla chocken inom mig.

-        Nä, alltså jag gillar inte det här med att alla blödiga hundägare har hund i sängen, jag tycker inte ens hundar måste bo i sovrummet. 
Mannen skakar på huvudet och gör någon odefinierbar grimas. – Men du förstår, Hunden här, hon är inte som alla andra hundar, och dessutom så sörjer hon. Ja, så jag har märkt att hon mår bättre om vi går upp, pinkar, käkar lite och sen sover vi lite till. -  Så nä, egentligen sover hon inte i sängen.

 Bara lite.

Foto H Winninge

Jag nickar och han nickar också, och så betalar han, säger att han blir ruinerad på grund av mig och Hunden, och sen stannar han och tar fram en present, ger mig den och säger att jag kan öppna den när han gått.

Och så vinkar vi hejdå och jag betraktar dörren medan den stängs efter Mannen och Hunden. Den klipper det sista av orden, men jag hinner höra hur han förmanar med snälla ord;

-        Du förstår, man måste vara uppfostrad och sköta sig, det har du väl gjort lilla du, för jag vet inte hur det går om du inte kan vara på Vita Huset ibland. Och det är ju inte så länge, och jag kommer alltid tillbaka. Glöm inte det.

-         

Mannen som inte gillade hundar fortsätter prata med sin frus hund, som nu faktiskt är hans hund och jag står där vid disken och tänker att Matte skulle vara stolt över sin man och sin hund om hon såg dem.

Kanske ser hon dem nu? Kanske sitter hon där i sin himmel och dricker en kopp kaffe med mjölk utan socker, vickar med foten och småler med kärlek i de glittrande ögonen.

Jag ler lite själv och bestämmer mig för att hon gör det. Hon ser sin fina, fina Hund och hon ser sin lite tilltufsade man, som håller på och hitta ett slags fotfäste i livet, fast numera inte som Mannen som inte tyckte om hundar, utan som en tvättäkta Husse.

Foto L Lemmeke 

Presenten var förövrigt en riktig Jeanett-grej, rosa, lukta gott creme och en plitigt nedskriven hälsning från Hussen, och förstås, Hunden.

💗

Foto S Ekström

Foto I Wesenberg 

TACK Alla ni som generöst lät mig använda era bilder!