Hörni. Detta med hundar som bits, nafsas och har tvivelaktig mentalitet

Vi har tre hundar på mitt jobb som bits just nu.

Inte varje dag, men om vi i personalen gör fel. Kanske inte fel som vem som helst kan se, men fel som de här tre bestämda fyrbentingarna tycker är fel.

Vi kanske tittar lite för länge på dem. Vi kanske rör lite för mycket när halsbandet ska på och av. Vi kanske går lite för nära när vi ska ställa in maten. Vi kanske gör något vi inte helt vet att vovven tycker är fel.
Ja, då smäller det!

Den ena är en bestämd Herr Trubbnos, max tre pannkakor hög, den andra en hårig liten Fröken Sällskapshund med nerverna på utsidan, och den tredje en stor, ståtlig kille med blank päls och vackra ögon. Han håller sig på sin kant sådär som just hans ras brukar, och vi hälsar bara helt kort när har kontakt med honom.

Den kortnästa saken gillar inte att vi klappar honom på huvudet eller kroppen. Han gillar inte att man sätter på och tar av koppel och han gillar egentligen inte fysisk kontakt alls. De pliriga ögonen knips hårt ihop och den lilla ägaren kastar griniga blickar på oss, böjer ner huvudet och blir sådär stel i kroppen.
Vi testar inte mer, och håller oss på lagom avstånd när detta inträffar – det är INTE kul med arga små herrar…..

Lilla fröken Hårboll gillar att bli klappad. Hon älskar att bli smekt -men inte på huvudet och inte för närgånget- och hon tycker promenader är skojsiga.
Problemet är bara att när hon tröttnar på aktiviteten så hugger hon. PANG bara! Och det är inte alltid vi tvåbenta hänger med i svängarna.

Den ståtlige ensamvargen ligger med pondus i sin box. Han tittar nedlåtande på oss när vi städar på pensionatet.

Vi byter vatten hos honom och han ger oss inte ens en blick, hans ögon vilar långt bort nånstans, fjärran förbi den lite slitna färgen på vår vägg, och den ringlade över ryggen svansen ligger helt still. Fast jag vet att han kan vifta på den - det har jag sett.

Hur gulliga ord vi än har sparat till honom ger han inte ens sken av att höra dem när vi pratar.
Godis vill han gärna ha, och han kan till och med tänka sig att sitta för att få dem. Sen släntrar han tillbaka till sin plats och betraktar oss med otydbar blick.
Den vita pälsen ser nallebjörnigt inbjudande ut och hans vackra ansikte med knappnålssvarta ögon och en fuktig varm nos gör att närhelst jag lägger ögonen på honom känner jag suget som hojtar; Ge honom en kram!
Jag kramar honom INTE. 

Hittills har han aldrig gjort oss något. Knappt har han tänkt att han ska tillrättavisa oss slavar på pensionatet, men jag vet att han kan, för hans matte har skvallrat. Med ledsna ögon har hon berättat vad hennes hund är kapabel till.
Precis som trubbnosens matte som oroligt messar varje dag och frågar om allt går bra. Om hennes Prins kan få komma tillbaka och om vi är snälla mot honom? Frk Hårbolls husse vill veta om vi kan tänka oss att tycka om hans hund bara lite ändå? Han vet att hon är speciell, men det känns svårt att tänka att ingen gillar henne.
Han blir jublande glad när jag säger att allt går fint och vi alla tycker om hans lilla tjej.

Hm, och ja, vad vill jag med dessa ord då?

Jo, i helgen har jag varit på Mässan, jag har sett hundar i alla dess former. Gemensamt är att de alla var så fina! 💗
Speciella.

Kloka.

Vackra.
Underbara.
Unika.
Samarbetsvilliga.
De bästa av Vänner.
Ja, sådär som just hundar är. Sådär som är just det som vi människor älskar så med våra hundar. Att de är där vid vår sida, att de är våra bästaste vänner. Att de gillar oss så mycket.

Det är häftigt att vi har en art som är så galet förtjusta i oss.
Häftigt…!!

Jag skulle vilja att vi tvåbenta stannade lite vid det. 









För hur skulle det vara om hundarna inte var så glada i oss? Var hamnar vi då? Hund och människa?
Jag menar, utställningar är kul, bruks och lydnadstävlingar också, och all annan aktivitet i all ära.

Men varför har vi hund? Jo, för sällskapets skull.
De är våra bästa fyrbenta vänner. 💜

I helgen var jag som sagt var på Mässan.
Och jag såg små, stora, långa, korta, svarta, vita, korthåriga och långhåriga vovvar. Alla de slags såg jag.

Och så såg jag några som släpades på golvet.
Jag såg några som nafsade domaren.
Jag såg några som blängde ilsket/oroligt/osäkert/, ja hur de nu kände sig, men blängde gjorde de.

Jag såg hundar som fick blåhållas.
Och jag såg hundar med tydliga flykttendenser.

Jag vet att domaren ska bestraffa detta. Och jag vet att inte alla gör det. (Så dumt)

Men jag vet också att vi som uppfödare har ett ansvar. Och det ansvaret ska ingen annan än vi bära.
Det betyder att vi inte avlar på dessa hundar.
Vi ska inte låta dem reproducera sig, hur snygga de än är. Hur fina de än ser ut. Hur många titlar de än får.
Vi ska bara inte.

Hundar och människor är bästa vänner. När det börjar bli svårt för våra fyrbenta att hantera sina känslor runt för många människor och aktivitet bör VI TÄNKA OSS FÖR en och två och tre gånger innan vi börjar tänka avel.

Vi kan förstås träna bort beteendet – men vet ni vad? Det finns kvar där inne.
Det finns kvar i generna, och när vi sen parar så får ungarna sin beskärda del av skopan ”egenskaper vi inte vill ha”

Ta ett andetag och tänk dig att Du är allergisk.
Tänk att du får svårt att andas när du utsätts för ett ämne
Tänk att du får en nästan ångestattack när du utsätts för ämnet
Tänk att du får svårt att gå när du utsätts för ämnet

Tänk att du måste utsättas flera gånger varenda dag

Tänk att du på ett vis var allergisk mot människor

Jag vet såklart att hundarna inte är allergiska mot oss. Men jag vet också att en del hundar har så svårt med främmande att de gör dumma och tokiga saker.
Jag vet också att vi människor hittar fantastiska förklaringar till varför våra vackra hundar gör som de gör;

Hen är inte rädd
Hen har mycket integritet
Hen är rädd för domarbordet bara
Hen är osäker inne i en ring, inte utanför
Hen har huvudvärk
Hen blev biten som liten, typ sex år sen, av en svart hund och nu är det fullt av flattar i ringen näst längst bort och då blir hen rädd. Då gör hen dumma saker

Hen är inte rädd. Det du såg nu var ren och skär glädje bara
Hen blev biten i veterinärbesiktningen
Hen är så liten, då gör det inget
Hen har en dålig dag och egentligen är det handlerns fel

Hen är bara lite busig

Det är faktiskt helt okej, den här rasen får vara reserverad

Och så vidare.

Jag vill att vi alla ska minnas att vi har hundar för att de är världens bästa att vara med.
En fuktig nos.
Ett par kloka ögon.
Någon att prata med.
Vännen som troget är vid vår sida och som förstår allt.
Den som älskar en mest i hela världen.
Fyrbentingen som gör livet extra kul.

Vi får så mycket av våra hundar.
Och vi är skyldiga dem tillbaka.

Och det finns INGEN ursäkt eller anledning att avla på dålig mentalitet.
Vi HAR bra hundar – använd dem.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Och den är tyvärr sorgligt aktuell även idag:

Klicka här och kom direkt till inlägget: 
AJ - Det gjorde jätteont!!

Eller läs nedan:

AJ! Det gjorde JäTtEOnT!

Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.

Att döda andras hundar

Jag såg en debatt på en facebooksida alldeles nyss. En debatt om hundar som biter. Och om vårt grannland Danmarks ganska radikala sätt att lösa problemet. 
Lösa och lösa. De tar helt enkelt livet at hundratals hundar och förbjuder massor med raser.

Egentligen är alltihop ganska förfärlig enligt min åsikt. 
Hundar skall INTEINTE bitas. Hundar skall inte bita människor, inte döda människor, inte alls göra så att människor känner sig obekväma. Tycker jag. 
Det betyder också att vi människor måste uppfostra våra hundar så att de fungerar i vårt samhälle. Precis som vi måste uppfostra våra söner, så de inte blir våldtäktsmän, våra döttrar så de inte slåss på stan, eller överhuvudtaget inte fostra våra barn till bankrövare, mördare eller knarkare.

Vi har alla ett ansvar.

En del hävdar att allt är mattes och husses fel om hunden bits. En del hävdar att det beror på ras. 
Vad kom först tänker jag, hönan eller ägget?
Jag som arbetar med hundar skulle vilja påstå att vissa raser är mer benägna att hitta på knasiga saker än andra. Vissa raser måste ha mer uppmärksamma ägare och de behöver definitivt mer uppfostran och styrning än en del mer ”lätta” raser.

Jag sticker ut huvudet direkt, och säger att många av de raser vi kallar för kamphundar, de där lite kraftiga, modell pitbull (vi har haft hundratals på vårt hundpensionat) är fantastiska hundar. Vänliga mot människor, uppmärksamma, rara och keliga. Lekfulla, roliga och kloka.
Oftast är de väldigt positiva till andra hundar och vill gärna vara sociala och tillsammans. 

Men. De har en grej som är lite annorlunda, de är generellt mer tåliga om andra hundar retas med dem, men blir de till slut arga, ja då blir de JÄTTEarga!! Inte alls bra, för de kan då vara svåra att bryta. Rent av omöjliga.
Detta är anledningen till att vi på vårt hundpensionat tagit beslutet att den här typen av hund inte får träffa andra hundar när de har semester hos oss. För allas säkerhet och bästa.

Tyvärr drar de ofta till sig fel klientel ägare, rent av ägare som inte alls skulle ha hund. Ibland inser ägarna det själva och lämnar sin fyrbenta vind för våg, eller hos en släkting. Några av de här vovvarna besöker oss regelbundet när nya husse och matte ibland inte orkar, och behöver semester. Jag talar tex om alla mor och farföräldrar som tagit över barnbarnets hund. Av kamphundsras.
Det är förstås jobbigt att aktivera en 14 månaders pitbull när man är 85 men ändå i god vigör. Frågan är vad man gör av hunden? De flesta behåller och gör sitt bästa. Det funkar också nästan alltid jättebra. Tills en situation uppstår.
Då blir det pannkaka.

En del ägare som skaffar fel ras borde inte alls få ha hund, tycker jag. De borde på sin höjd köpa ett basebollträ.
En del ägare har fullt upp med småbarn, jobb och andra hobbysar. De borde inte ha en aktiv stor modell liknande kamphund. Jag fattar ärligt talat inte varför de prompt skall ha hund, eller varför de ändå inte köper en hund som passar in i deras livsstil.

?

Jag ser att många tycker att de här raserna skall förbjudas. Om jag skall vara ärlig skulle jag också önska att de inte var så många. Att inte så många ville ha den här typen av hund. Just därför att de inte kan hantera sin hund.
Hundar måste fungera i vårt urbana samhälle, annars går det inte. Och det är VI människor som skall se till att de fungerar, det klarar nämligen inte hunden själv.

Om vi förbjuder raser lite på måfå, sådär som de gjort och gör i bla Danmark är det ruskigt lätt hänt att flera av våra underbara och kompetenta brukshundsraser plötsligt också hänger löst. Dobermann, rottweiler, schäfer och riesenschnauzer till exempel.
Hundar som i mina ögon är fantastiska, brukbara och alldeles jättemycket personifierar just detta med människans bästaste vän.
Men de kräver uppfostran, aktivitet och kärlek.

I Danmark har man valt att gå ännu längre. Inte bara raser förbjuds, man förbjuder hundar som biter människor, andra hundar eller djur.
Om en hund gör det, biter enligt ovan blir den förbjuden. Det vill säga avlivad. Dödad som jag ser det.

Jag har nog lite dubbelmoral. Jag anser solklart att hundar skall ha en BITSPÄRR. Dvs den skall tänka sig för en, två och massor med gånger innan den biter en människa. Hundar skall ICKE bita människor. Om de gör det anser även jag att de har det bättre i hundhimlen.
Men, att avliva en hund för att den biter en annan måste enligt min åsikt utredas först. För det finns grader i helvetet:

Om min hund leker med din hund och så blir de osams. Din hund biter min, och vi måste sy den några stygn tex i örat.
Resultat om vi bor i Danmark – jag anmäler dig och din hund blir dödad. Som jag ser det.

Vi går en promenad och våra fyra whippets får syn på en liten flicka med kanin i sele. Kaninen blir rädd och hoppar till. Hundarna jagar den en kort bit och olyckligtvis får de fatt i den och biter den ganska ordenligt. Fruktansvärt, för vi har ju smådjur hemma som är superkompisar med hundarna.
Alla fyra whippets avlivas samma dag.

Grannens kamphundsblandning sliter sig ur sitt koppel och kastar sig över min kopplade valp helt oprovcerat. Min valp körs till veterinären men dör av sina skador.
Kamphunden avlivas på plats.

Din söta chihuahuatik får leka med min dobermannhane. Han slår glatt med tassarna på henne under deras tafattjak och hennes höftleder hoppar ur och hon krossar ena benet totalt. Hon måste tas bort av sina skador.
Min unga glada hane avlivas, då du anmäler mig. 

Din dalmatinerhane tycker min cockertik är supersexig och gör några ordentliga ansatser till att bjuda ut henne. Hon vill inte och han testar med flygande sex. Tiken tröttnar och biter honom i näsan. Du blir sur och anmäler mig, min tik avlivas av den lokala polisen samma dag.

Jag skulle kunna ge en massa exempel. De finns i hundratals. Tusentals.
Vad jag vill trycka på är att vi måste använda sunt förnuft. Jag vill också trycka på att vi hundägare borde samarbeta. Inte motarbeta varandra.

Hundar skall inte bita människor, även om vi tvåbenta ibland gör tokiga saker, barn låter/säger/skriker/hoppar etc etc så skall inte våra hundar bitas. De bör ha en bitspärr.
MEN.
Vi människor skall också vara snälla mot hundarna. Hundar är inte leksaker som våra ungar kan göra som de vill med.
Hundar som sover skall få ligga ifred.
Hundar under ett bord skall man inte krypa in till och försöka krama.
Hundar som äter vill äta upp och ifred.
Hundar som är sjuka kanske inte orkar hälsa.
Hundar som är rädda vill ofta inte bli klappade.
Hundar som är i affekt vill inte ha social kontakt just då.
Hundar som ligger/står/sitter vill inte bli hoppade på, nypta eller kravlade över av en dreglande glad ettåring.
Hundar är INTE våra barnvakter och hundar är inte hästar till ridsugna småbarn.

Med detta ovan sagt vill jag dock påpeka att om någon av mina hundar biter en människa kommer jag att låta honom eller henne somna in.
Jag anser starkt och absolut att hundar INTE skall bita människor.

I den här debatten tänker jag på den gyllne regeln:

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger."

Lukas 6:31

"Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem."

Ganska enkelt egentligen. Var snäll mot hundarna, så är de snälla tillbaka.
Behandla dem med respekt, kärlek och en sund uppfostran och glöm för guds skull inte att aktivera din fyrbenta.
Då blir det bra J

Här är en artikel från en dansk tidning som jag läst här i landet under min semester idag. Mestadels ledsam läsning anser jag. Klicka här och läs artikeln

Här kan du läsa mitt inlägg i bloggen förra året, då jag blev biten i ansiktet
Klicka här och läs inlägget

AJ! Det gjorde JäTtEOnT!

Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.

Den lilla arga farbrorn

Häromdagen gick jag promenad med familjens alla hundar. Det är inget ovanligt, vi går promenad varje dag, i regn och i sol, i kyla och i värme, i ur och i skur.
Varje dag i snart sex år har vi vandrat i naturen här, norr om staden, sedan vi flyttade hit.

Många timmar har vi tillbragt i skog och mark, och många fantastiska naturupplevelser har vi fått uppleva, hundarna och jag. Så mina dagliga, nästan tvåtimmarspromenader är ett måste för att mina fyrbenta och jag skall må riktigt bra.

Just den här dagen var vi alla på väg hem. Lagom trötta i benen genade vi över åkern och styrde rakt mot Vita Huset.
Juni och Jenna lekte på den angränsande åkern, sprang och fór så snön yrde. Dvärgpinschrarna travade på led bakom mig, trötta och lite kalla rörde de sig snabbt på lätta fötter, och jag tror de längtade hem till värmen.
Medan jag gick där i mina egna tankar och sparkade lite i snön, upptäckte jag plötsligt en röd sak som sprang runt, runt med något svart, mindre efter sig. Det rörde rörde sig snabbt, runtrunt och i cirklar. Så fort det svarta kom nära trappade den röda upp farten, och saktade av när avståndet ökade. Intressant fenomen tänkte jag och stannade upp. Plötsligt såg jag att det röda, var min ena kinestik, klädd i sin signalstoppsröda vinteroverall!
Det svarta som jagade henne såg jag inte vad det var, och raskt styrde jag kosan mot min hund.
Medan jag ropade på henne försökte jag fånga uppmärksamheten på den som så hetsigt jagade henne. Han -för jag tyckte det såg ut som en han- jagade henne ryckigt, och envetet, helt tyst, men bestämt. Han SKULLE ha fatt i henne!!
Han var ganska liten, beroende på vem som beskrev honom, kanske jag skall säga, lite korpulent, hårig och med korta armar. Benen var det inget fel på, han rörde sig ganska kvickt. Turligt nog för Saga, var hon snabbast:-)
Jag ropade på honom att han skulle sluta, stampade hårt i backen, och plötsligt hade han fullt fokus på mig istället.
Han var fortfarande helt tyst och jag funderade på om han var stum kanske? Medan jag stod där och såg honom komma mot mig noterade jag också hans ilskna och trumpna uppsyn. Ansiktet dominerades av hans två stora framtänder som stack ut och ned utanför munnen. (Att han inte hade fått tandställning som liten…?!)
Han knep ihop sina små mörka ögon i en bestämd min, riktigt grinig faktiskt, och det såg ut som om han hade armarna bestämt i sidorna medan han signalerade till oss att detta var HANS åker, och vi hade INTEINTE där att göra. Eftersom vi redan stod där framför honom var det hans fulla rätt att få bort oss. Omedelbart!!
Jag såg honom komma i full kareta mot mig, och förstod att han tänkte bita mig i benet samtidigt som jag ilsket stampade i backen. Lite rädd var jag också, vad VAR detta för underlig varelse?? Så arg, enveten och fokuserad som han var funderade jag på om han hade rabies? Jag menar, jag hade ju inte gjort något? Vi gick ju bara där på åkern i godan ro…?
Just som han var framme vid mig och tog sats, gapade stort med de två framtänderna dinglande mot mitt byxben -ja, jag vet att jag inte gjorde så mycket, men jag var helt häpen!- kom den mammalediga Smilla till min undsättning.
Hon fokuserade sin blick på den arga lilla mannen, slickade sig om munnen och nästan tog sats..

Den mörkhårige tvärstannade, liksom nästan satte händerna i sidorna, och i min fantasi lät han som de där små trollen i Ronja Rövardotter när han förbannade oturen över att Mördardobermannen stod framför honom.

Och lika snabbt som min tanke att plocka fram mobilen kom - var han borta. På kvicka fötter flög hans lilla korpulenta kropp ned i ett hål, och kvar stod jag med häpen min och Smilla med sin dreglande mun.
Juni och Jenna, mina egna personliga dobermannväktare i livet, lekte vidare i godan ro där ute på fältet. Saga hade just nästan blivit ihjälbiten, jag hade kunnat fått rabies och blivit av med byxorna och de där två har bara hallaballokul....?!

Jag samlade mitt ystra gäng och gick hemåt, funderade över vad jag sett - VEM var denna arga, lilla tysta varelse? Inte en råtta, inte en mullvad, inte en mus, inte en sork, inte en vessla, inte en iller, inte en kanin, inte en hare, inte en bäver, inte en gris och inte ens en orm. Jag hade ingen aning om vad jag sett..????
När jag lugnat mig ringde jag min man som nog trodde jag gick omkring på åkern och hade tappat förståndet, eller bara drev med honom. För jag LJÖG väl inte?
De enda som verkade tro på mig var två goda vänner, men när jag såg deras miner förstod jag att till och med de tvekade.

Jag gav upp, kanske hade jag drömt allt?

Några dagar senare kom Annes meddelande på Facebook:

Undrar om du inte umgicks med en bisamråtta på hundpromenaden förra veckan. Har du kollat på det?, utstående tänder, 30-40 cm lång, c:a 2 kg tung, finns tydligen lite här och där i landet. Kan, som alla råttor, bli väldigt upprörd och faktiskt attackera om den känner sig trängd.

Och visst var det så! Jag googlade på den lilla arga farbrodern, och nog var han en Bisamråtta allt!
Ivrigt, ilsket och envetet försvarande sin åker. Dubbelt så aggressiv som den värsta pitbull....!! Men ganska söt var han. Såhär när jag tänker efter.
Härinne i värmen, i mitt trygga hus, med mina byxben i behåll...... :-))

Ungefär så här såg den lilla arga farbrodern ut. Fast "min" var svart.
Och han hade ingen käpp, turligt nog, för då hade jag väl fått stryk också:-)

När jag tittar på bilderna ser jag även underkäkens tänder,
men på ilskna herrn här utanför stack det bara ut två långa framtänder....:-)