Minnen

Åren går. Flyger och är plötsligt bara minnen.
År 2000 föddes vår sista dotter, och året därpå blev Uno till.

Vår lilla tvåbenta blonda yrhätta for runt i livet, stod sällan still och var alltid glad. Hennes pigga kornblå ögon fick med sig det mesta av det som hände, och benen bar henne dit hon ville i snabb takt.

Det som inte tar livet av en, stärker en har jag fått veta. Och att dela vardagen med en social, nyfiken och påhittig unge, busigare än Emil i Lönnerberga har mången gång fått mig att dra en lättnadens suck när den lilla prinsessan stängt sina oskyldiga blå för natten.

2001 föddes vår U-kull, och här utmärkte sig lilla truliga, stabbiga och envisa Uno från första stund. Han var nummer ett, därav namnet,
och han visste det själv också. :-)

När de andra valparna fick mat var inte alltid Uno med. Efter idogt letande återfanns han ofta på sin sedermera favoritplats, inne i våra fruktbuskar. Där satt han gärna och studerade grannarna när de hastade förbi till hus, hem, arbete eller kanske buss. Han kanske lekte en stund med några av alla fina pipdjur, eller stökade lite inne på döttrarnas rum. Så kom han rultandes när han hade tid. Helt enkelt.

Uno stannade inte hos oss, utan blev en högt, högt älskad bästa kamrat hos våra goda vänner, Ammi och Anders.
Uno älskade allt och alla, och mest i hela världen sin tvåbenta mamma. :-)

Som en parantes i Unos liv, måste det också nämnas att han var otroligt framgångsrik i det mesta han företog sig. Titlarna ramlade in, och han visade framtassarna både vad gäller mentalitet, arbetsduglighet och skönhet.
När han föddes där, en sensommardag i augusti utmärkte han sig också direkt. Han hade nämligen en högst annorlunda svans. En mycket annorlunda, kort och ganska ful knorr.

Många är de som tittat lite extra, funderat över Unos svans och kommenterat den. Men för alla oss nära Uno, var han så oändligt mycket mer, än sin udda, lite fulannorlunda Knorrsvans. :-)

För mig har alltid Uno varit en underbar representant för dobermann rasen. Vänlig, klok, nyfiken och väldigt arbetsglad.
Han var också otroligt envis, något vi såg redan då han tultade runt i valplådan hemma hos oss.

Men en annan sak hände också. Mellan vår lilla uppfinningsrika Kajsa Kavat och den trofasta och kraftfulla stora dobermannhanen växte det fram ett fantastisk samspel.

Ingen annan än Sofia kunde gå med stora Uno utan att han drog ett endaste gram i kopplet. Han gick försiktigt och höll koll så att den lilla aldrig snubblade.
Ingen annan kunde kommendera, pussa, kladda och bara älska honom så mycket som vår yngsta kunde.
Sofia kunde ge Uno order till höger och vänster, och han uppfyllde dem alltid, vänligt och lite lojt. Nästan som om han hade ett litet överseende smajl i sitt ansikte.
Jag är säker på att han med sitt stora, vänliga hjärta kände sig som en ”extrahundfarbror” åt henne, och det var alltid fantastiskt att se hur härligt barn och hund kan ha det tillsammans.

Idag är vår dotter snart en tonåring, och Uno är en änglavovve i Nangijala. Men jag minns honom så klart och tydligt när jag sätter mina minnen på pränt, så tydligt att tårarna nästan letar sig fram i ögonvrån.

Men Uno skall man inte gråta över, man skall le åt minnet av den Underbara hunden, som gav oss tvåbenta så många minnen att få ha, resten av livet.

Tack Ammi, för att jag får skriva om din och Anders finaste Uno.