- Han kommer ändå att dö

-       Nej, det kommer han inte. Han kommer leva, så det så!

Dottern ler, ser trevlig ut men jag vet att hon är irriterad. Hon gillar inte att någon ska dö.

Inte jag heller, tänker jag, men varför hymla med det när det är så det kommer att bli.

-       Jag ser vad du tänker, du vill tala om för mig att han kommer att dö. Men det kan du lägga av att säga, för det kommer inte hända, han är bara väldigt liten, och du är så full av förutfattade meningar!

Dotterns blå ögon ser bestämda ut, och jag lyfter uppgivet på händerna, viftar ursäktande med dem, och säger att jag ska försöka tro att det inte blir så.

Jag går in i valprummet, sätter mig försiktigt på golvet och sticker ner händerna i valplådan och smeker mamma hund.

Hon är lite trött, myser i värmen med sina små, och ger mig en snabb slick med sin varma tunga, innan hon återgår till att tvätta sina nyfödda och vila.
Hennes mörka ögon med de långa fransarna ser lagom medtagna ut, och jag förstår att hon behöver vila efter att ha gett liv till hela åtta valpar.

De nyanlända ungarna är tysta, tjocka, varma och lite sådär lagom lealösa som bara nyätna valpar kan vara.

Smackar med trutformade munnar, vevar med en liten fot och spritter till med full kraft för att sen snabbt bara återgå till att sova djupt.
De andas hastigt och lätt och reagerar inte när jag kupar mina händer över dem och bara känner hur de känns inuti min handflata.

Alldeles nykläckta varelser är annorlunda, de kräver lugn och ro, försiktighet och ödmjukhet inför livet på något vis.

Varför är det egentligen så?

Jag andas försiktigt och stryker med fingrarna över den lilla hanvalpens hjässa. Rycker på axlarna och känner att jag inte kan svara på det, men att det ändå bara är så det är.

Den lilla piper lite när jag vänder på honom, men somnar om fast jag lyfter honom och håller honom i min kupade hand.

Han väger ingenting. Bara som ett paket påläggsost. Om knappt det. Hur kan han vara så liten? Inte ens kattungarna är så små….

Jag lägger honom bredvid två bröder och betraktar trion där de kryper ihop, tätt, tätt sådär som valpar vill ligga. Lilleman är som en mygga. En dvärgdvärghund? Kan man vara det? Eller har han vattenskalle? Nä, huvudet ser fint ut, faktiskt är hela han jättesöt, men yggepyggeliten.

Hur jag än tittar på valpen ser jag inget fel, ja, förutom att han är knappa halva storleken av sina syskon.
De sex giganterna liksom…Hur kommer han att bli sen då? När han blir stor... Om han blir stor. 

Jag tittar noga på var och en, smeker dem försiktigt, alla och en var, och lyssnar till de små bökljuden som kommer från dem samtidigt som jag känner värmen från deras små kroppar. Och så är seansen slut. Mammahund lägger sitt huvud över sina telningar och talar värdigt om på sitt hundspråk att besökstiden är slut.

-       Du har väl annat att göra va? Laga middag, sköta tvätten, eller bara prata med någon människa eller så. Du kan gå nu.

Jaha... Jag fattar...

Dämpar belysningen när jag går, och tar med mig de trånande och bebisnyfikna hundkompisarna som hänger vid dörröppningen och försöker få en glimt av de små.

Medan jag börjar planera middagen skjuter jag undan tankarna på den lilla, och tänker att det blir som det blir.

Och så är det ju.

Ibland får envisa små leva, och ibland blir de Änglavalpar. 

Jag hoppas dottern får rätt – time will tell.