Sagas upprättelse

Idag ska jag berätta en saga.
Om Saga
Om Saga som bajsar på köksbänkar, snor, roffar åt sig och stjäl så vi alla blir galna. 

Idag ska jag berätta varför Saga kan göra precis vad hon vill, och varför vi älskar henne alldeles galet mycket i alla fall.
Äldsta dottern och jag tänker att vår lilla tjuvaktiga och bajsglada hund får göra vad hon vill. När hon vill. Och faktiskt nästan hur hon vill.
Vi är henne oändligt tacksamma.
Alltid. 
💗

*

Första gången vi mötte Saga såg hon ut så här 😊💛

Innan allt För nästan tio år sedan kom hon till familjen. Liten, sötare än sötast, ganska trulig och redan då utrustad med en stor portion egen vilja.

Det lilla huvudet bars högt på halsen, kolsvart fint rundad näsa och högre upp - ögonen. Redan då svåra att förbise, kolsvarta, djupa och oftast med studerande blick. De var iögonfallande och lätta att drunkna i, och också då utrustade med långa, inramande ögonfransar och en touch av eyeliner runt om.
Huvudet kröntes av den för rasen karakteristiska hårtofsen, men Sagas, förstås, låg redan nu tjejigt tillrätta och fast hon bara var drygt åtta veckor föll håret mjukt nedför kinderna. 

Jag tror Saga var den sötaste valp jag nånsin sett!

Dotterns lilla hundbebis utvecklade snart ett kavat sätt att vara på, hon var aldrig rädd eller blyg, men hade sina egna åsikter om det mesta.
Vissa gillade hon, och vissa inte.
Mat ville hon alltid ha, och förstås klapp och kel.
Dottern vill hon helst vara med hela tiden, och som god tvåa kom jag, mamman i familjen.
Övriga i vårt hus kom på samma plats, hundar/katter/hästar och andra familjemedlemmar.

Åren gick och valpen blev tonåring, dottern också, och de två växte upp med finnar, flottigt hår, en portion plötslig blyghet, bångliga kroppar och lite för stora fötter och plötsligt en dag så satt de ihop.
Jag vet inte när längs vägen det hände, men den lilla hunden utvecklade en stor och äkta kärlek för sin lillmatte.

Förstås älskade de varann sådär som hund och ägare gör. Förstås var de tillsammans på promenader, sov ihop och tränade på kurser.
Men den här kärleken från Saga, den kändes STOR!

Jag minns att Saga ibland vägrade springa snyggt i utställningsringen och så kom duon tvåa, eller rent av sist.
Jag minns att hon sprang som ett Jehu på första agilitytävlingen och dottern var så glad! Ända tills hennes lilla kompis fick matdoft i näsan och i samma sekund bestämde sig för att kolla upp de i publiken som åt lunch medan de tittade på hundtävling, och så var den sagan slut.
Dottern kom i håg förnedringen i åratal och satte inte sin fot på agilitytävlingar efter det.
Saga själv var -förstås- fullständigt oberörd.

Saga med sin dotter Annie, och en hundkompis

Jag minns att de båda åkte hem till kompisar och sov över, och att knappnålsögonen med sammetsblick charmade de flesta. Föräldrar och vänner tyckte alla att dotterns lilla hund var ursöt och alltid välkommen – fast hon stal en del.
För så var det.
Saga hade (och har) en stor kärlek till allt ätbart och hon kan inte låta bli att ta det hon inte får. Att det blir dålig stämning struntar hon totalt i.
Hon öppnar väskor, knappar, lås och blixtlås – nemas problemas.
Hon klättrar upp på bänkar och käkar kattmat och hon tar sig lätt in i sopskåpet om hon bara får vara ifred och tänka på hur hon ska få fatt i skåpsdörren och bända upp den.
Hon tar sig ur burar, klättrar upp på klösställningar för katter med mat i toppen och biter sönder jackfickor för att sno åt sig det som är ätbart i fickorna.
Givetvis öppnar hon julklappar, presenter, och vet med stor precision vilka som innehåller mat eller godis.

Saga äter allt, Alladinaskar (ja, jag VET att det är farligt, Saga med för vi har sagt det TUSEN gånger, och det struntar hon i) matrester, en påse med lussebullar eller någons dricka. Juice, läsk, sopor, o'boy eller kaffe latte – allt är gott och funkar perfekt – Saga är inte knusslig på det viset!

Ska jag vara ärlig så har jag varit både arg, uppgiven och förtvivlat orolig många gånger. Det är inte kul när en lunch/godispåse/gästernas medhavda matsäck och så vidare HELA TIDEN försvinner.

Hon har ytterligare en grej för sig, den lilla Sagohunden. Hon ogillar å det grövsta om dottern sover borta utan att ta med sin lilla bundsförvant.
När det sker har vi som är kvar i familjen alltid, och jag menar verkligen – ALLTID, en liten present i form av en bajskorv på köksbänken att inkassera de morgnar dottern alltså inte är hemma.
Och ja, jag har gjort ALLT och inget hjälper.
Dotter sover borta = Bajskorv på bänken. Punkt.
Hunden har med jämna mellanrum drivit mig till vansinne.

Nåväl.
Om Sagas eskapader kan man läsa om HÄR och HÄR och HÄR och till sist HÄR.

*

Klok som en bok
Hon har allvarsam blick. Sammetsögon som betraktar mig med bestämt uttryck. Säger något, men jag är inte säker på vad?
Ögonen ser uppmanande ut, flackar mellan hallen och vardagsrummet och jag förstår inte vad hon vill, orkar liksom inte tänka eller lyssna.
Äh, jag har inte tid för den delen heller! Klockan går, tickar, tackar och knäpper, låter högt i mitt huvud och stressar mig något kopiöst, middagen måste vara klar till klockan sex.
MÅSTE!  

Vi har just kommit hem, solen lyser, det är vackert grönt ute och fåglarna sjunger glada strofer för varandra.
Jag orkar inte med det heller.
Dottern är hämtad från sjukhuset, jag har handlat, andats inne på ICA, kört oss hem utan att smälla av och nu ska jag laga mat. 
Hur ska jag klara det? Jag kan inte tänka…..
Anorexiamonstret skrattar åt mig, och pekar på klockan med sitt krokiga och fula finger;
 - Hahaha! Du är sen som vanligt! Klarar inte ens att hålla tiden som du fått från läkarna! Ett noll till mig. Igen!

Det känns som om hjärnan ska brinna upp, och jag anstränger mig hårt att komma ihåg hur jag ska göra den potatismos som jag lagat i säkert 35 år.
Det är inte lätt när man har huvudet nån annanstans.

Hunden sitter vid mitt ben och jag snubblar över henne.
Fasiken då!!
Jag fräser irriterat och tar fram smöret. Hur mycket smör kan jag ha i utan att hon känner det? Och ska jag ta mjölk eller vatten?
Hunden sitter vid mitt andra ben, så jag snubblar åt det hållet också. Jag svär igen och klockan tickar på.

De andra hundarna känner min irritation och den sista, modigaste, försvinner nu in på sovrummet med dyster min. Bara katten ligger oberörd och betraktar mig från sin plats på fönsterkarmen.
Saga betraktar också. Hennes mörka ögon in i mina. Allvarsamma. – Men kom då, envisa människa tycks hon säga. Går några steg och ber mig följa efter.
Jag ser det. Vet att hon pratar med mig men vägrar lyssna.
Jag har inte tiiiiiid!! Dumma hund! Gå!
Jag pekar mot sovrummet där de andra är, befaller henne att försvinna in och joina sina fyrbenta kompisar och suckar lättat när hon reser sig och går.

Tre meter.
Sätter sig.
Andas tungt.

Kommer tillbaka och lutar sig hårt mot mitt ben. Krafsar lite och möter min blick.
Allvarliga ögon som vill prata med mig. Pratar med mig. – Kan du komma nån gång. Nu. Det är viktigt.
Ögonfransarna klipper oroligt och den stadiga blicken släpper inte min.
Vi går tillsammans, hon före och jag strax efter mot toaletten.
Det är tyst i huset och jag börjar fundera över var dottern är och så vänder jag och kollar hennes rum som visar sig vara alldeles tomt.
Tomt!
Oroskänslan fladdrar lätt i min mage men störs av Saga som upptäcker att jag lämnat henne och som omedelbart kommer och hämtar mig.
- Men kom nu då? Du skulle ju gå med mig!

Hon leder mig till toadörren, lägger sig tätt, snusar in lukt i näsan från springan och krafsar på dörren, hårt och uppmanande. Tittar på mig; - Är du med? Vi måste in där. Och DU ska öppna nu!!
Hon ser orolig ut, ledsen och allvarlig. Sammetsögonen som jag sett in i så många gånger, de hungriga, envisa, busiga, glada och uppfinningsrika, vakna och tjuvaktiga är nästan svarta av oro, och stora och uttrycksfulla. 
Pratar med mig som aldrig förr och plötsligt förstår jag!

Jag kastar mig på dörren, knackar och bankar och känner oron riva i magen när jag inte får svar. Saga backar undan och låter mig ordna dörren, och så fort jag fått upp den pressar hon sig in och rusar fram till dottern som ligger på golvet i en onaturlig ställning.
Hon är vit som ett lakan i ansiktet och de gråblå ögonen är stängde och inget av de kända dragen pratar tillbaka när jag slänger mig ner och försöker få kontakt med henne.
Vad har hänt?
Lever hon?
Har hon brutit något?
Andas jag? Vet inte, men jag känner skräcken som dunkar i huvudet och iskylan som vill förlama mig totalt, fast jag behöver kunna använda min kropp just nu. 

Saga har lagt sig uppe vid dotterns nacke. Betraktar mig stillsamt medan hon snusar med sin lilla nos i dotterns halsgrop.
Släpper inte min blick och håller fast mig med att vi nog ska fixa det här. Jag pratar med hund och dotter och drar en lättnadens suck när vi får kontakt. Dottern är trött och medtagen och har slagit sig i fallet när hon svimmade.
Saga slickar kinder och tårar och så sitter vi där tillsammans på det hårda golvet och väntar på att dottern kan resa sig.
Det kan hon inte och jag bunkrar med handdukar på det hårda golvet och tänder några levande ljus. Vi sitter alla tre i en hög till storasyster kommer hem och hjälper oss. 

Storasyster bär till soffan, hämtar täcke och kudde och så sitter de där, tjejerna, medan jag lagar mat. Saga äter ben, tittar ibland på döttrarna och äter vidare, till synes oberörd när jag tackar henne senare på kvällen, nickar nådigt och tycker att jag bara kunnat lyssna tidigare.
Jag lovar att jag ska tänka på det i framtiden.

*

Iskall promenad

Vi ska på hundpromenad. Det är vinter och vackert ute, isblå himmel, kristaller som hänger från träden och dimmigt över fälten.
Snön ligger pudertät och det är alldeles lagom kallt. Våra fyrbenta är glada, och för en gång skull har dottern fått tillåtelse från läkarna att gå och röra på sig, och vi ska äntligen (!) få ta en långis tillsammans.
Jag släpper ut hundarna från bilen medan dottern ser på, det måste hushållas med krafterna, och hon vilar allt hon kan och gör så lite som möjligt.
Inte för att hon vill, utan för att hon måste.

De fyrbenta är glada, lite vilda och krumbuktar sig, fladdrar med lyckliga kroppar så fort de kommer ut.
Vi ler mot varann och börjar gå. Babblar, nästan som förr. Pratar glatt med dottern men så plötsligt möts vi inte längre i samtalet, den goda stämningen är som bortblåst. Tankarna virvlar ut ur arga munnar, och det vi säger är faktiskt ganska så fult. 

Vad blev vi arga över? Jag minns inte, men stämningen är kall. Hård. Arg. Ledsen. Och orden som vi delar gör ont på båda två.
Ingen av oss vill gå tillsammans, och jag vill hem.  
Det vill dottern också, och inte vill hon åka bil med mig i alla fall.
Hon tar sina hundar, vänder och går. Bestämda steg på trötta och smala ben trampar en vit stig i snön tillsammans med småhundarna.
De tittar inte ens på oss, och jag ser dem försvinna längre och längre bort. Funderar över om hon verkligen klarar att gå hela vägen hem – hon är ju inte frisk.
Ropar till henne att vi åker hem ihop – hennes ryggtavla ger sitt tydliga svar.
Hojtar att så här kan vi inte ha det – hela gångstilen där framme talar om att jag kan dra nånstans.
Ropar lite till, utan svar och så känner jag ilskan komma krypande och så tar jag mina stora hundar och vänder för att gå. Jag kan minsann gå en egen promenad!

Små, små krafs på mina ben, Saga tittar upp på mig – Hej, du är faktiskt vuxen här, och hon är sjuk. Hon kan inte gå hela vägen hem, det fattar du va?  Du måste ordna det här- jag känner mig väldigt orolig.

Hela lilla Saga hänger med huvudet och ser ledsen ut. Hon vänder snabbt och travar tillbaka mot dottern. Halvvägs. Vänder tillbaka till mig, springer. Krafsar på mina ben och tittar mot kompisarna långa där borta i snöyran tillsammans med Lillmatte.
Kloka knappnålsögon som betraktar mig och påminner mig om att jag är mamma och hon den ensamma, ledsna där borta är mitt barn, som jag älskar även om jag är arg och upprörd just nu.
- Åk och hämta henne!

Jag förstår det som Saga redan talat om. Att jag måste ta mitt ansvar.
Medan jag lastar in de stora i bilen, och knökar in mig själv rusar vår lilla tik i full rulle till lillmatte. Hoppar, övertygar, tjatar och får henne att stanna. Kramas med henne där på vägen och viskar på hundvis att hon ska vänta på mamma.
Tittar efter mig och bilen och vill att jag ska skynda på.

Sitter i dotterns knä på vägen hem och betraktar oss båda. Jag ser att hon tycker vi är onödiga, och att vi måste skärpa till oss och vara vänner.
- Med långsinthet kommer man ingen vart, säger hennes blick till mig där hon sitter. Och jag smeker henne över kinden med min lediga hand, och viskar att hon såklart har rätt.
Duktiga lilla Saga 💗

*

Saga säger

- Mamma! Mammaaaaa!!
Äldsta dottern ropar högt att jag måste komma, och hon låter allvarlig. Jag släpper det jag har i händerna och springer henne till mötes.
Hon ser stressad ut och vill veta var jag varit, för - Saga säger att hon inte hittar dig! Jag påminner henne om att Saga är en hund, och dottern skrattar inte ens, bara hojtar att den här ”hunden” som du kallar henne mamma, har just hämtat mig i stallet, och säger att lillasyster inte mår bra. – Mamma, Saga är orolig säger hon, skynda dig då!!

Hon kan inte släppa hästen, men har hoppat av, och stampar oroligt med fötterna.
Saga sitter mellan oss och vill att vi ska snabba på, och det gör vi. Jag springer på raska fötter in i huset, och ber Saga visa var vi ska.
Såklart hon gör.
Hon förstår precis – vänder på en femöring, rusar med blixtens hastighet upp för trappan och in i rummet där Ätstörningseländet härjar i Lillmatte.
Hon har svimmat igen, men vaknat till liv och klarar inte resa sig. Rösten är svag och ögonen dimmiga. Hon är öm i kroppen efter fallet, vimmelkantig, och mår allmänt illa.
Saga stannar och låter mig ta hand om dottern, och medan jag pysslar lägger hon sig till rätta bredvid, tätt och försiktigt, sin kind mot dotterns, och jag ser hennes kloka ögon smeka Lillmattes hår med bara sin blick.

Idag har jag inte lika ont i magen, och kan lyfta vår sjukling för egen maskin. Hon är som ett plock-i-pinnspel, och hela jag blir full av ledsenhet när jag försiktigt bär in min sjuka unge på hennes rum, bäddar ner henne och lägger mig en stund bredvid och så bara kramas vi två.
Eller ja, vi tre.
Saga ålar sig upp mellan oss. Torkar några tårar som letat sig ned över kinderna på en av oss, lägger sin varma lilla hundkropp tätt, tätt intill oss båda, och betraktar oss med klok blick som säger att det nog ska bli bra så småningom.

Och det blev det ju. Fast ingen kunde våga tro det.

*

Det är 2018 och Chinese Crested Club har sin specialutställning.
Av misstag råkade vi anmäla Saga, och velade länge om vi verkligen skulle ha med henne……. YTTERLIGARE en hund att bada, fixa och ha koll på… Orkar vi det? Och virrig som jag är kommer vi på att jag ska döma någonstans och inte alls vara med på specialen.
Håhåjaja – dottern ska fixa allt själv.
Hur tänkte vi -jag- där?
Jag skäms som en hund, och är otroligt glad och tacksam över våra fina vänner och valpköpare som lovar att hjälpa till (TACK gulliga ni, jag är sååå glad att ni finns!)

Jag dömer i min ring på en annan plats och koncentrerar mig på den ena fina hunden efter den andra. Det är underbart kul och stimulerande att få döma andras fyrbenta. Tänk att just jag fått ynnesten att se så många fina hundar både med ögon och händer!
Jag älskar att få jobba som domare!

Idag koncentrerar jag mig alldeles extra – jag vill såklart hinna se om dottern och våra fyrbenta haft det bra, och så fort jag är klar tar jag bilen de få milen till specialen, letar mig fram till ringen och blir förvånad över alla grattisar som haglar.

Jag vet att valpen blev BIR. Jag vet att vår supeduperhane åkte ut. Jag vet att vi vann uppfödargrupperna och att dottern är glad. Jag är också glad!
Men jag förstår inte när folk hojtar att det är FANTASTISKT med ett sånt resultat för en gamling.
?

Jag ler, och känner mig dum, får en kram av någon och raskar på stegen. Möter dottern och ser Saga sitta på en utställningsbur och tugga på en godis.
Hon ser finurlig ut och betraktar mig nöjt under lugg. Och jag får höra att vår gamling slagit alla och blivit BEST IN SHOW. 

Va? Kan det vara sant?
- Ja, säger Saga, ska man vinna kan man lika gärna göra det över minst 100 andra. Det känns skönast så.
Dottern ler, och jag får en glädjeklump i magen.
Annie vann inte. Barbie vann inte. Våra andra tikar vann inte.
Saga klådde alla, och hon är så nöjd med dagen. Jag med!! 

- Mamma, det är avslutande kinesrace!! Massa, massa hundar ska tävla mot varann, snabbast är bäst, vi måste också vara med! Vilken tar vi?
Vi kastar en blick på hanen, vår snygga, unga starka och virila.
Viril ja… Han är såsig i blicken, kan inte tänka eller sköta sig, sitter i tältet med ryggen mot oss och ser knasig ut. Kärlekskrank så det förslår och minns inte ens vilken dag det är. Han kan definitivt inte springa!

I vår stora utställningsbur sitter tanterna. De löper. Blinkar med långa ögonfransar, fnittrar och svänger på höfterna så hanen smäller av.
De kan nog inte heller springa kommer vi fram till. Och valpen är för liten. Vad göra?

Saga knaprar vidare och struntar i oss. Hon är nöjd med dagen, sig själv och att bara vara med. Givetvis sitter hon inte i en bur utan spankulerar runt efter eget huvud.
Som det anstår en BIS-Vinnare.

Jag tittar på henne och utbrister – Ta Saga!!
- De andra som vet att jag är allmänt virrig tittar chockat på mig, och frågar om jag är medveten om att hunden ska fylla TIO år och att Saga är LAT???
- Ska veteranen vara med på kinesracet mamma, utbrister dottern och ser skeptisk ut. Och hur har du ens tänkt dig att hon kan tänka sig kuta den där slingan frivilligt?

Jag betraktar vår lilla, gamla Sammetsöga som mest tittar på dottern och så säger jag att de ska visa henne köttbullepåsen.
-Visa henne alla köttbullarna, och så säger ni att hon får ALLA, om hon springer det bästa hon kan, och jag lägger till, bara till dottern;  Och så viska till henne att DU vill att hon gör det, att hon springer för dig. 
Gör det bara!

De andra skrattar, skakar på huvudet och jag ser att de viskar med dottern som tar Saga under armen och så försvinner de med alla de andra bakom kröken. 

Det går en stund som känns som en evighet och så ringer telefonen och jag hör hur de vrålar – SAGA VANN!! ALLA GÅNGER, I ALLA HEATEN VANN HON!!! DET ÄR JU SJUKT JU!!!
HON ÄR JU SUPERGAMMAL!!! 

Vi packar bilen, stuvar in priser, utmärkelser och alla våra stolta känslor.
Saga strosar runt bilen och letar godisar trots att magen står i fyra köttbullehörn. Hon rapar lätt och ser tillfreds ut med dagen, och ja, inte minst med sig själv.
Sol, köttbullar och bara vara med dottern. Lillmatte.

Jag fångar upp henne, lägger min kind intill hennes och smeker henne lätt. Viskar att hon hade rätt, det ordnade sig ju till slut. Solen skiner, dottern är nästan frisk och jag har kommit på att jag kan skratta igen.
Och Saga kramas mjukt tillbaka, viskar att det visste hon ju hela tiden och så glider hon ur min famn och ner i gräset. 
Traskar fram till dottern som byter om och pladdrar i telefonen med en vän. Vår lilla hund suckar nöjt och lägger sig bredvid sin ägarinna och betraktar henne från sitt håll där nere i gräset.
Kloka, svarta hundögon som är alldeles fulla med kärlek.

Vilken hund!
Vilken Saga!

Ooops - She did it again

Ni vet när man har en hund som har en ätstörning?
Eller, ja, ni vet kanske inte hur det är, så jag kan berätta.

Jo, om man har en hund med en ätstörning – jag preciserar – H.E.T.S.ätningsstörning, då blir livet ganska jobbigt.
Har man fler sådana små älsklingar blir man ibland typ galen. Jag är ofta helt jefla galen. På grund av älsklingarna. Mmm.

Vi har flera jobbiga typer hemma, och värst av dem är Saga.
Hon är egentligen mer än värst. (Helt enkelt vidrig, men det kan jag ju inte skriva i bloggen) Fruktansvärd faktiskt, och när jag tänker efter är det bergis därför vi fick köpa henne….
Jo, för vem säljer egentligen en så fantastisk hund?? Jag menar, Saga har ju allt;
Hon är pruttsnygg.
Hon har kanonstamtavla.
Hon är superbra mentalt.
Hon lämnar fantastiska valpar.
Hon är världens bästa kamrat. 

Hon är vidrig. 

Uppfödaren måste på nåt sätt listat ut detta redan när Saga var en baby, och bestämde sig för att sälja henne till oss?
För annars säljer man väl inte en sån hund?
Saga är ju p.e.r.f.e.k.t.
Förutom att hon går i soporna.
Hon muddrar soptunnan i köket, soptunnorna i barnens rum, sopor på jobbet.
Förutom att hon älskar godis i skåp (som hon öppnar) frukt i skålar på bord (hon stjäl) Kattmat (som hon tjyvar och sätter i sig så mkt att hon nästan storknar) Matrester som någon i familjen inte dukar undan i tid, så stjäl hon också obehindrat andras mat som de håller på att äta.
Hon dricker med självklar rätt jucie/cola/kaffe latte/the/mjölk ect etc etc
Fikabröd eller personalens (på vårt hundpensionat) medhavda matsäck slinker också LÄTT ner i den alltid hungriga kinesmagen.

Alltså.
Det här ÄR ett problem.
Den här hunden, hon snor så mycket så hon blir sjuk.
På riktigt.
Och när dottern och jag är borta samtidigt eskalerar det hela och Saga går bananas och äter upp allt i sin väg.
Och så blir hon sjuk.
Hon får JÄTTEont i magen, och vi blir oroliga och tror hon ska dö. Det tror nog Saga själv också, och vi har förstått att vi måste begränsa den envisa damens matintag om inget allvarligt ska hända henne.

Så. Vi har löst problemet!
Saga åker med oss, och maten hemma får vara intakt, likaså vår relation med mannen som hela tiden misslyckas med att stoppa ätstörningsmonstret från att härja fritt i form av vrålhungrig, och uppfinningsrik kinestik hemma.
För jag blir ju allvarligt lite sur när jag gång efter annan kommer hem efter resor och möter en liten hund bred som en ladugårdsdörr, ont i magen, pip och gnäll och ledsna ögon.

Voila! Saga ska börja åka med oss.
Sagt och gjort – hon debuterar sin åka-med-Felicia-och-Jeanett-på-hundutställningskarriär-fast-utan-att-ställas-själv- nu i helgen.
Kanon ju!!

Jag gillar tanken på att Saga ska hålla sig slank och fin. Jag gillar tanken på att vår äldsta kinestant ska se snygg ut i kroppen….
Och om jag ska vara ärlig så känns det lite hämnigt skönt liksom att hon nu INTE kan stjäla något.

Och så, på väg mot tävlingen ser jag hennes pigga och hungriga ögon söka runt i bilen i backspegeln, flinar lite med ge-igen-känsla, och njuter samtidigt av att köra vår nya bil som går som smäck på vägen.
Nya bilen har jag döpt till Bruno, och jag älskar allt med honom – för det är en han- förutom det högst irriterande momentet stoppa in alla hundar som ska ställas ut, inklusive Saga, i nätburar, tygburar och en gallerbur.
Vi måste stoppa in alla vovvarna enligt den här temporära lösningen eftersom den gamla bilens perfekta stora hundbur nästan gick in i Bruno.
Nästan.
Ni fattar? Typ fem millimeter för brett för att gå in där bak....
Fan också. Men ok, det får gå, inte gnälla. Jag har ju gudbevars fått en NY bil.
Den luktar gott, (eller mest äckligt, sådär som nya bilar gör, men jag säger gott bara för att det är så häftigt med en ny bil), den är snygg, superduperren inuti, blänkande iögonfallande utanpå och full av en massa lullull som är så avancerad att jag inte ens fattar hur det funkar.
Och den har ingen hundbur…….

I alla fall.
Vi proppar in våra saker – fel, lägger försiktigt in dem på de tomma sätena, bäddar åt de fyrbenta, kopplar på babblet och tar fram godispåsarna (man MÅSTE äta godis och babbla när man åker bil till hundutställning) och sen KÖÖÖÖÖÖR vi! 😊


Knappa fyra timmar senare är vi trötta på Bruno och allt nytt, som tur är har vi GPS i våra telefoner, för den i bilen funkar ju inte?!
Radion är vi också rätt lessa på, helst vill vi lyssna på spotify, men det går inte, för min telefon och Bruno är inte kompatibla.
Jeflar vad tröttsamt det är med nya saker när husse inte är i närheten. Suck. Dessutom kommer vi på att vi håller på att dö av svält.

Som tur är dör vi inte.
Skara stadshotell bjuder på mat, typ max trestjärnigt, och vi mumsar glatt och surar när wifin inte funkar och vi faktiskt inte ens kan surfa när vi äter. Hmpf.

Med belåtna magar beger vi oss till bilen som skäller och gläds åt tanken att vi bara har några få mil kvar. Phu så skönt!
Vår bil skäller…..? Och den gungar.
Varför då?
Bruno är ny, hur fort kan en brun mersa lära sig hundspråk??
Jag upptäcker en fet blandras med en matte i snöret på andra sidan gatan, och noterar att innandömet i vår bil också fått syn på skapelsen.
Hela Bruno gungar som ett slagskepp och det skälls åt alla håll och kanter i honom. Nice..! NOT ☹
Jefla hundar!

Annie är lös därinne, hon fladdrar runt och skäller som en bandhund på den korpulenta blandrasen, och får hjälp av sina yngre kompisar som inte fattar ett barr av vad som händer. Men de hjälper förstås gärna till.
Det är galet immigt på rutorna, och bakom det grå diset skymtar upprörda kinesfejs, arga runda knappnålsögon och hotfullt krökta hundmunnar, ”Kommer du hit din feting ska vi märka dig!”
”Kom igen bara så ska du få!” Etc etc
Inte så vidare värst trevligt alls känner jag om jag känner efter.
Jag bestämmer mig för att inte känna efter för jag blir så arg...

Det är onödigt slöseri  med resurser att bli arg, så det tänker jag låta bli, och så öppnar jag istället dörren och kliver in i bilen och så blir jag arg.
Skitjeflajättearg faktiskt!

Fan också!

Saga är förstås lös hon med.
Ögonen rullar som pingpongbollar i skallen på henne, och i munnen har hon en chokladkaka med papper på. Halvt uppäten såklart.
Magen står i fyra hörn, det brukar bli så när man är en kinesdam (kärring) som stoppat i sig nästan allt torrfoder för sina fyra resterande kompisar den helgen, toppat det hela med smågodiset vi lämnat och druckit ur hälften av dotterns jucie.
Alltså. Allvarligt!
Jag känner mig ruggigt irritrad, och noterar att Saga knappast skäms.
Hon betraktar mig med finurlig min, rapar en praktrap och kryper sen ihop till en boll för att sova.
Hon behöver förresten inte krypa ihop, för en boll är hon ju redan….

Dagen efter ställer vi ut, varvat med att vi rastar bollen.
Hon bajsar kopiösa mängder. Dricker litervis av vatten, ja man BLIR törstig när man äter en knapp liter osvälld hundmat, och rapar med jämna mellanrum.
På utställningen skyltar vi inte direkt med vår feta veteran, utan låter henne ha en bylsig tröja och vila en hel del i sin bur.

Saga – The One And Only 

Snåljåpen Saga

Jag har haft turen att få tre fina flickor. Härliga, fantastiska och helt underbara!
Som alla barn är de förstås olika, och ofta förundras jag över deras olikheter, trots samma föräldrar, samma uppväxt och samma uppfostran. (Tycker jag iallafall)

En av tjejerna är galet givmild. Hon började redan som liten, sträckte fram sin lilla hand och bjöd på det hon hade.
Och var det bara en endaste liten ynka godis kvar så gav hon gladeligen bort den och verkade aldrig ledsen, utan egentligen mer glad åt att få ge.
Hon bjöd på kramar, hon bjöd på godis och hon bjöd på allt hon egentligen hade.

Hennes ena syster var totalt tvärtom. Hon bjöd inte på ett smack och det började hon med som yttepytteliten.
Dela med sig av plats i bilen, kakor eller en liten godisbit i en annars proppfull påse gick INTE för sig.
Nej.Nej.
N
E
J
- NEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Såklart jag inte kunde acceptera detta beteende av mitt lilla snåla barn - jag tvingade henne att bjuda, och se... Då blev lilla fröken så ARG, RASANDE, TOKFÖRBANNAD att hon kastade hela godispåsen åt helsefyr och så var den godispåsen historia.
Ja, så kan det gå när man inte vill dela med sig... Märkligt.
(Och ja, det är bättre idag)

I vår familj idag har vi lite samma beteende på våra hundar. Några bjuder mer på sig och sitt än andra. En av de snålare är lilla väna Saga.
Hon har låååånga ögonfransar, kropp som en liten prinsessa, ögon som en älva och ett humör som en tornardo. OM hon skulle råka bli arg.

Hon blir arg (som F-N) om man bråkar med henne om mat.
Hon tycker att man bråkar med henne om hon inte får ALL mat.
Dvs. Saga delar icke.
Saga stjäl, Saga tar från andra, Saga roffar åt sig.

Aldrig i hela världen har jag sett henne dela eller ens fundera på att andra är sugna.
Förrän igår.
Och hela mitt mammahjärta smälte. <3

Vi delade ut köttbullar till hela hundflocken och alla slukade sina utom Saga. Hon stod med den runda åtråvärda köttbiten i munnen och såg olycklig ut. Pep lite och tittade på oss.
Jag började tänka katastroftankar och grunnade på om hon kanske var getingstucken i munnen? Allergisk reaktion? Kan hon inte svälja?
Hm, Saga är nog typ döende. Nu dör hon? För hon äter inte köttbullen?????

Vi gick närmare och försökte titta på henne men då sprang hon före och ville att vi skulle öppna dörren till hennes busfröbarn. Och direkt vi gjorde det hoppade hon in i valphagen och gav ifrån sig köttbullen. och så såg hon superfisk ut igen!
Men oj så gulligt!!!!!! Alla vi i familjen gjorde stora ögon, och så gav vi den lilla mammahunden en ny köttbulle. För såklart hon måste få en egen också. Men nä, samma procedur upprepade sig - in i valprummet, hopp i valplådan och varsegod!
Tredje gången samma sak.

Idag upprepade vi samma procedur. Och tyvärr kan vi bara bjuda på en dålig struntfilm, men visst ser ni sån söt liten mamma som bara älskar sina barn så mycket att hon ger det bästaste hon vet i hela världen.
För det är något visst med mammakärlek. det måste jag ju säga.

Faktiskt.

På vårt pensionat ........

Ja, alltså, vi har ett hundpensionat.
 - Vita Husets Hund och Kattpensionat.

Det har vi haft ända sedan mannen och jag bestämde oss för att sälja allt vi ägde och hade, starta ett hundpensionat och komma ut på landet och förhoppningsvis närmare naturen, och kanske hitta ett större lugn för oss och våra barn.

Vi hittade det mesta, utom kanske lugnet.
Det finns här, absolut, men jag tror inte helt vi tillåter det att blomma.

Vi startade pensionatet, och det är mitt heltids (och lite till) arbete fortfarande. Och vi skaffade hästar, höns, mera katter och några flera hundar.
Mannen jobbar heltid med annat och när han är ledig, så jobbar han också med pensionatet. Lagar fönster, klipper gräs, ordnar papper och renoverar på allt det som går sönder hela tiden.

Och medan vi gör detta går åren, och plötsligt har vi haft vår Hundhotell i 15 år!!
Barnen växer och testar att stå på egna ben. Störst har lägenhet och mellan flyttar in hos goda vänner i södra delen av Sverige.
Hon har med sig tre av husets vovvar, och hälsar på då och då tillsammans med dem.

Den ena, som är en extra speciell liten Prick, ÄLSKAR sin matte, vårt mellanbarn, över allt på jorden.
Hon älskar mellanmatte så mycket att om hon inte får vara med henne HELA tiden, så straffar hon oss andra med att bajsa på köksbänken eller på fruktfatet eller någons mobil. Allt är mycket noga uträknat för att Saga som hon heter, ska vägra ut sig hos oss, och det kan jag säga, har hon lyckats fint med.
Alla vill att Saga ska vara med sin matte.
Den andra lilla grejen med Saga är att hon har en grav ätstörning. Hon äter allt, och hon är smart. Tar sig fram ÖVERALLT, hoppar/låser upp/öppnar/gräver och får fatt i ALLT man kan stoppa i sin mage. Om detta kan du bla läsa HÄR och HÄR och  HÄR och HÄR  och phu, det finns mer men jag orkar inte.... !

Nåväl.
Nu är alltså Saga, hennes två kompisar och mellanmatte på besök, och när matte måste åka och handla och äta lunch ute var jag snabb, klok och smart - jag satte ner den lilla Älsklingen på pensionatet för att slippa bajskorvar i mitt kök.

Tänk så bra det fungerade!
Sen skulle jag bara rasta alla, och missade att en älskling smög undan och stannade inne på pensionatet....
 #stressadjobbarharvalparochärallmäntvirrig?

Och medan jag rastade och pustade ut lite efter alla valpningar, jobbet, handlandet och bristen på sömnen, njöt av solen och pratade med hundarna fixade Saga lite inne.
Ni vet, kollade soptunnan på jobbet, åt lite av det våra hotellgäster har med sig och icke att förglömma, personalens lunch.

Om ni undrar vad hon gör just nu, så tömmer hon magen. Den kan nämligen inte hushålla med allt magägaren stoppat dit, så just nu kräks hon som en räv och jag springer efter och torkar.

Suck, suck och dubbelsuck.
Men ha en fin helg alla - det ska jag också ha. Sen!!

Saga was here..... 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Och för att jag ändå vill försvara vår lilla jobbiga, envisa och ganska ofta -äckliga- sopätande, stjälande, bajsande hund, så får ni också texten om en av de finaste hundsjälar jag någonsin mött:

Läs mer om Saga, klicka här: Sagas Upprättelse

💓

World Winner Dog Show 2012 (Varning, lååångt)

Just hemkommen från World Winner Dog Show i Österrike.

Vi flög till Munchen och körde hyrbil de sista milen till Salzburg -och lite till- till den sömniga, lilla staden Anif, omgärdad av skyhöga berg, så vackra att jag nästan tappade andan av att se dem.

Skräckresan
Med oss på resan hade vi tre hundar, varav två egna, kinestikarna Saga och Luna. De är vana små globetrotters redan, och vi kände oss trygga med det när vi troppade upp på Arlanda för att checka in oss själva och de fyrbenta på flyget.
Efter en stund vid disken kändes det varmt. Efter ytterligare väntan nervöst. Och när damen på andra sidan krasst meddelade att hundarna inte fanns inbokade på planet höll jag på att svimma.
Tur klockan bara var fem på morgonen och vi inte hunnit äta frukost, då gör det nämligen inget att magen vänds ut och in. Nästan i alla fall.

Efter ett hysteriskt anfall, och ett ännu mer apoplektiskt utbrott från min medresenär, även hon hundägare, fick hundarna till slut följa med. OM vi hann få alla papper inordning;
Kopiera alla pass (?)
Skriva i alla uppgifter
Försäkra att hundarna hade ditt och datt
Skriva under på vad allt vägde. Exakt. (Inte visste vi det…?)
Fylla transportlådorna med klistermärken typ ”LIVE ANIMALS”
Klistra på ännu mera ”My name is, I am a dog, I live in Sweden blablablabla”
Skriva att vi hade mat och dryck tillgängligt hela tiden i transporten (Jag menar, vi skulle ju för bövelen till WORLD WINNER DOGSHOW! VILKEN normal kines kan ha fri tillgång till mat i sin transport. I FYRA TIMMAR?!?!) Suck.
Jag skrev att våra hundar hade det, bad en bön och hoppades ingen skulle upptäcka bristen på sanningshalt om de synade buren som lappen hängde på… För då skulle våra hundar förvandlas till tjocka griskineser…. Omöjliga att ställa ut.

Pappren ifyllda, hundbiljetterna betalda, hundarna avlämnade till en låååångsam
Herre i uniform som sävligt först körde våra transportburar genom röntgenapparaten, fyllde i papper -ja, ännu mera!- ringde en kollega och sedan sade åt oss att vi kunde gå.
Och vi SPRANG!
Genom gaten, handväskorna fladdrade och det pep. Det pep i säkerhetskontrollen. Det gör det alltid när jag skall igenom.
Visitation och springa vidare för livet. Andan i halsen, och så satt vi där. Skrattade gott och var nervösa att våra tre guldklimpar inte skulle hamna på rätt flyg. Men det hade de gjort försäkrade en lugn flygvärdinna som också förklarade flygrädda mig att jag inte skulle dö i dag heller. Nehej det kändes ju bra. Eller. Inte.

Några timmar senare landade vi för andra gången. Första var i Amsterdam med stopp ett par timmar, och sedan vidare till Munchen. En nära döden upplevelse om man inte gillar att flyga. Ja, att man får TVÅ starter och Två landningar på samma resa. Two for the price of one typ.
Mörbultade och lite hungriga (maten på KLM är inte precis en gastronomisk upplevelse) kastade vi oss av planet för att hämta våra gullegrisar.
Hundarna skulle hämtas vid en hiss blev vi upplysta om, och när de äntligen kom blev vi själaglada.
Deras burar stod uppradade med en annan hund på en vagn, skjutsad av en allvarlig tysk man, som inte kunde engelska.

Jag böjde mig fram och hälsade lyckligt på våra två hundar.
I buren kikade en glad Saga fram, och jag tittade närmare för att hejja även på Luna. Hon var bakom Saga, för hon syntes inte.
Hon syntes I.N.T.E!!!!!
Faktum var att Luna inte syntes, för hon var inte i sin transport.

Det är märkligt.
Ibland när det händer saker på kort tid hinner man tänka massor. Sådär liksom kilometer av tankar. De flyger genom huvudet med en faslig fart, massormassormasor, fast det bara går någon ynklig, hundradels sekund.
Medan jag stod där, framåtlutad funderade jag på vad jag skulle säga till dottern, om att vi nu endast hade en kines med oss till Österrike. Att vår andra hade blivit en millimeter stor och krupit ut genom gallret och sprungit bort. Eller blivit en hund-ande och flugit sin kos? Eller hade hon dött och de hade kastat henne i Amsterdam?
ELLER VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD HADE HÄNT MED VÅR HUND???????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderade ytterligare lite på om Luna kanske hade blivit platt och låg under filten?
Fast det gick inte att titta, för någon hade låst hela transportburen med sådana där långa plaststroppar, heter de buntband? Säkert tio stycken. Någon som var ordentlig hade ansträngt sig att låsa in vår -numera ena kinses- Och nu gick det inte att öppna. Jag fick panik och bestämde mig för att svimma. Det har jag aldrig gjort någon gång vad jag vet, så det kändes nytt. Hela golvet gungade under mig i alla fall.

Vi kollade den andra buren, och kompisens lilla Vickan satt allvarligt och tittade tillbaka på oss. Phu, då hade vi två av tre hundar i alla fall!
Och så upptäckte vi den tredje buren, där en sur hund studsade runt.
Vår hund!
Luna hade fått en egen transportbur i Amsterdam, och nu tronade hon så liten hon var, i en rymlig, egen bur med tidningspapper i botten. Jag blev förstås sur som ättika. Sätta min hund utan filt, på äckliga tidningspapper!

Nåväl. Hundarna fanns hos oss, bagaget var med. Alla var hela. Ingen död. Att den hundtransporterande personalen allvarligt erbjöd oss 1000 euro för Luna (present till hans lilla dotter?) viftade vi bort och styrde kosan mot hyrbilen.

Här är vovvarna på väg hem, och den resan gick helt smärtfritt

Hotellet
Två timmar senare rullade vi in på det österrikiska hotellets parkering, tumlade ut ur den grymt packade bilen - och insöp den mjuka, varma luften. Det var hett, luktade hö, duvorna kuttrade exotiskt och de enorma bergen tornade högt över oss, ända upp i himlen, fulla med snö.
Rummen var underbara, och det kändes inte svårt att veta att vi skulle tillbringa fyra dygn på det här stället:-)

Medan vi packade upp anlände Norska Landslaget i Lydnad, glada, spralliga och med fina hundar.
De njöt som vi av naturen, och passade på att ta gruppfoto och låta sina hundar busa lite på de stora ängarna utanför hotellet.

Andäktigt vackert utanför vårt hotell

4 kilometer. 2 timmar…….
Så var det utställningsdags. Vår unga junior skulle in i ringen klockan 10 och vi startade i ottan för att inget skulle gå fel. Vår fina tyska Mercedes såg ännu en gång ut som en fullpackad japansk tunnelbana….. Men bara fyra kilometer gör inte ont att sitta trångt, så den korta biten oroade oss inte.
En timme senare hade jag ont i magen, och stresstittade ideligen på klockan. Motorvägen var galet full, och vi såg varken fram eller bak. Det tutades, pekades fingrar och osade svordomar i var och varannan bil. Två bilister krockade precis framför oss i en rondell, och jag kände mig mig plötsligt dödsnervös över att någon mer stressade än vi, skulle bonka in i vår bak och mosa våra hundar som satt i sina burar därbak.
Tjugo minuter i tio stannade vi dock utanför utställningsplatsen och fick instruktioner av polisen (!!) hur vi skulle ta oss in på platsen.
Det vill säga; packa av hundar och spriiiinga in, och mer eller mindre kasta sig in i juniorringen med andan i halsen. Det kändes mindre skoj, även om vi var glada att hinna - för det var det många som inte gjorde denna dag…

Resultatet blev ganska bra, båda våra tjejer fick fina placeringar, och även om vi ju helst -alltid- vill vinna, känns det fantastiskt att få så fina placeringar med en -för oss- helt ny ras. :-)

I andra länder finns andra sorters hundar. Vi såg en hel hööög varg/hund/blandningar. Black and Tan pudlar, svartvita pudlar, och här, en tigrerad mops! Hans matte berättade stolt att hon specialbokat just en randig mops, och att han kostat en förmögenhet. Mamma var gul och pappa var amerikan, och även han tigrerad. 

Rolig statistik på antal deltagarländer

Glädje och ofattbar sorg
På samma hotell som oss bodde många hundmänniskor. Det var roligt, för här fanns alla sorts vovvar; stora, små, mörka, ljusa, lugna, spralliga och många adjektiv till:-)
Alla hade engagerade och duktiga ägare, och inga kisspölar, högar av pälsar eller skälliga hundar störde.

Några vi lade extra märke till var det norska landslaget i lydnad. De var så glada, entusiastiska och hade så fina och uppmärksamma hundar. Dessutom var de så typiskt norska… Flaggan var alltid med, de tjattrade i munnarna på varandra nonstop, och var de än gick så såg man dem i sina färger -röda, vita och blå.

En av kvällarna märktes de lite mer.
Just som vi gått till sängs hörde vi dem efter vår sista kvällsrastning, och deras kallande efter en av hundarna.
Ropandet tilltog, och många var det som letade efter den lilla vovven hela natten. Och när gryningen kom hörde vi den förtvivlade ägaren som mottog besked av den lilla byns poliser. Hennes sorg och smärta där i rummet alldeles bredvid vårt…..
Det kändes förskräckligt, och jag tror ingen på hela hotellet sov den natten.

Sista dagen deltog det norska landslaget med nästan fullt lag. En fyrbent fattades, och det var ekande tomt vid ägarens vänstra sida.
Samtliga hade sorgeband på, och där var  blommor och tyst minut för den lilla saknade på hela stora World Winner 2012.
Och vi var nog många som rös av skräck och sorg och samförstånd med den olycklige ägaren. För vi vet alla så väl hur ont det gör att mista sin bästa vän.

Våra mesta tankar den här resan har gått, och går till denna händelse och de drabbade. Jag är mycket imponerad över hur starka de var, och hur mycket de höll ihop, hjälpte varandra och stöttade varandra.
I med och i motgång.


Clubshowen - och CERT!
Söndagen använde vi till att ställa hund på en annan utställning, och det var en klibbig, dyr och rolig tillställning!
Våra anmälningsavgifter hade tydligen inte kommit klubben tillhanda, och mer än hälften av alla vi såg fick betala ytterligare för sina hundar. Inte sådär värst kul, det kostar ju en slant att betala dubbelt...

Värmen låg som en härlig, varm kub runt oss, och vi förstod tidigt att vi skulle bli solbrända. Trevligt, när man är van vid regnigt, svenskt vårväder..:-)

Utställningsplatsen låg fint utanför en slottspark, nedbäddad mellan berg, sol och blå, blå himmel. Ingen endaste i princip hade egna utställningstält, utan stora, vita JÄTTEtält fanns över samtliga ringar, lunchställen samt finalring.

Luna och Saga

Det visade sig vara ett smart drag - istället för att sitta och kura i sina egna tält, rådde en fin gemenskap, och vi såg också mycket mer än bara ett guppande tältland.

Dagen visade sig bli lyckad - Saga fick sitt femte cert, i ett femte land! Hon slutade som tvåa bästa tik totalt, endast slagen av Juniorvärldsvinnaren från lördagen. :-)
Lilla Luna blev tvåa i sin klass, slagen av samma snygga ryska juniorvinnare.

Ett av alla megastora tält på utställningsplatsen

Saga - CERT och TVÅA bästa tik!

Luna, tvåa bästa juniortik

Fantastiska Skandinavien
1:a och 2:a och 3:a och TOTAL WORLD WINNER!!! 

Summa summarum var det en härlig upplevelse. Österrike är andäktigt vackert och det är otroligt att få uppleva så många vackra hundar på ett och samma ställe.

Den alldeles totala VÄRLDSVINNAREN blev ju faktiskt en SVENSK hund, en superprydlig och extremt välvisad saluki.

Och första pris på lydnads VM gick till Finland, andra priset till Sverige och tredje platsen till Norge.

Hatten av för oss skandinaver - vi är ju ganska bra på hund:-)

Tusen TACK Cathrin, Liselotte och Felicia, för en alldeles underbar, härlig och spännande resa!
TACK Felicia, för alla fina bilder!

Luna, Vickan och Saga

Saga på utställningsplatsen, med vackraste bergen i bakgrunden

HeMmA!

Resan hem blev ungefär likadan som färden till Stavanger. Fast längre. Norwegian var ena hyvens killar och lät mig och Saga sitta och glo på Gardemoen i Oslo i fyra timmar. Fast det mest kändes som om hela Gardemoen glodde på oss.

I incheckningen letade min lilla glada kines efter godis. Och människor är G.R.I.S.A.R kan jag förtälja. Överallt ligger det små, små bitar bröd, utspottade (?!) salmiak, godisbitar, snusrester och annat äckligt som Sagas hungriga mage vill ha. Man kan ju bara konstatera att de städar uselt i Norge, på flygplatsen menar jag. För efter vår ankomst fredag noterade jag samma skräp söndag eftermiddag.
Men de kanske inte har hungriga små kinesdamer, norrbaggarna.

Medan jag lastade in alla våra saker i incheckningen körde Saga in sitt lilla huvud i en ännu mindre grej bestående av två järnstänger. Hon hade förstås sett en begagnad pryl att äta och villa ha den. Hon svalde snabbt och ville tillbaka men satt fast. Typ som Emil i soppskålen. Och hon skrek också. ”AJ! JAG SITTER FAST!!!!!!!!” Men liksom mer på hundspråk. Jag kan förklara det ungefär som ett ljust, gastkramande fågelhundskrik. För Saga trodde hon skulle dö. Jag med. Och resten av alla på Gardemoen. Typ tre miljoner människor.
Jag drog, Saga skrek. Och inte kom hon loss.
Efter en svettig kamp fick jag lirkat loss henne, skruvat, puttat och bänt. Och som ett under kom hon loss, utan att bli av med sitt söta lilla huvud. Phu.
När jag rätade på ryggen såg jag att alla, och jag menar alla tittade på oss. Inte kul. Jag tog min hund under armen, blev färdigcheckad och tog så tillflykt till ett lugnt kafé. Där dränkte jag min ensamhet i oändligt goda kaffe latte drycker medan min lilla glupska hund tiggde av de andra gästerna.

Gud var god och lät mig lyckas med uppkopplingen på datorn. Tänk så fort tiden kan gå när man kan tassa runt och spana in fina hästar, hundar och katter.

Och plötsligt var vi hemma i Vita Huset. :-)

Rapport från en mamma. Eller två?

Vi har två blivande mammor hos oss, men de utvecklas olika och det är spännande att se hur dräktighet kan konstateras. Olika på olika mammor.
OM de nu förstås har babysar i magen :-)

Först ut är Saga. Hon är en chinese crested dog och har haft en kull tidigare.
Saga har nu varit dräktig i fem veckor, magen är mjukt rundad, spenarna rosa och struttiga. Blivande mamman är lite tröttare, kramigare och hungrig. Vi ser att hon har valpar i magen, och mest framträdande är det eftersom Saga nästan inte kommer i sin overall när vi skall ut och gå.

Nästa tik är Noa. Hon är en dobermann och detta är hennes första kull.
Noa har varit dräktig precis lika länge som Saga, men här är det betydligt svårare att se hur det står till med magen.
Noa ser kanske lite svampigare ut än vanligt, men det är också allt. Faktiskt är det ganska typiskt dobermann. Det brukar inte synas ordentligt på förstagångsmammor förrän mellan vecka fem och sex. Noa är ganska som vanligt men GALET hungrig. Hon äter, glufsar och STJÄL allt hon kommer åt. Och häromdagen syntes en typisk dräktighetsflytning.
Lång, genomskinlig och lite klistrig. Noas matte blev orolig och jag blev JÄTTEglad!

Summa Summarum: Vi väntar valpar i månadskiftet och det känns otroligt kul och spännande!

Den FANTASTISKA söndagen!!

 Bakåtdaterad uppdatering...

Söndagen den 28 juli var en fantastisk dag.

Jag vet inte hur mycket man får skryta på nätet? Fast om det är ens egen blogg borde man ju kunna skriva vad man vill. Vad JAG vill. Det är ju min blogg J

Vi är iallafall kvar i Split. Får SMS hemifrån.

Kort resumé;
För många år sedan, redan när jag var mycket ung, kände jag till de stora Vinthundsspecialerna. Välarrangerat, välbesökt och vackra vinnande hundar. Framförallt kände jag till den stora attraktionen som gick av stapeln på Skokloster. Vackert, stämningsfullt och en massa, massa människor.
Av olika anledningar åkte jag aldrig, men har alltid längtat till detta svenska Vinthundarnas Mecka, och tänkt att om vi någon gång fick vinthundar igen (vi hade whippets i drygt tio år när barnen var små) så skulle jag definitivt delta på framförallt, Skokloster. Resumé slut

Och så kom Twiggy. Min födelsedagspresent till mig själv. (Det kan du läsa om HÄR och HÄR bla)
Liten, röd, pigg och Sammetsögd studsade hon in i familjen Lemmeke och blev högt älskad alldeles på momangen.
Lilla nobla rådjuret älskar oss alla tillbaka, och får oss att skratta varje dag när hon likt Bambi på hal is, struttar runt och hittar på bus. För busig är hon! :-)
Förutom att njuta av min alldeles egna, fantastiska greyhound, vill jag gärna att hon ställs ut och om inte var, utom just Skokloster!
Planen var att Twiggy skulle anmälas, och jag såg fram emot att få delta och se alla vackra vinthundar, tillsammans med en egen. 

Twiggy, en vecka innan sin första utställning

Döm om min besvikelse när jag förstod att alltihop krockade med de fyra utställningarna i Split.

Vi surade, funderade och valde till slut Split. Anmälde lilla Sammetsögat sista dagen när gulligaste kompisen erbjöd sig att åka med Lillan.
Hon tyckte det var spännande att visa vinthund. Annorlunda mot terrier och helt nytt. Hm, nåja, terriers och vinthundar är ju liksom iiiiiinte lika, men kompisen är jätteduktig och jag bortrest i ett annat land, så så fick det bli.

Och på morgonen när vi just klivit upp, trötta efter dagen (förlåt, natten) innan och tävlingarna som höll oss uppe till över tre (!!) fick vi sms från Sverige.
Twiggy hade tävlat och vunnit Bäst i rasen –valp. Wohoooo!! Kul!

Och så kom ytterligare sms när vi börjat fixa våra egna hundar och bli klara för avfärd att tävla. Twiggy, min lilla ögonsten, hade tävlat och mött alla andra små vinthundsbarn, där på Skoklosterutställningen.
Fint visad av duktiga kompisen skötte hon sig ypperligt och vann. Kompisens man messade och jag trodde inte mina egna ögon.
För stod det att hon blev BIS…?!
???????

BEST IN SHOW TWIGGY!!
Sobers Trussardia BIR-valp och slutligen BIS på Vinthundsklubbens special 

Jo men visst.
Vår lilla rödhätta med de sammetsvackra ögonen, plirig blick och spring i benen vann hela klabbet! Hon blev BIS-valp.
På Skokloster.....!
Och jag var inte där…

Duktiga Dodo – du är BÄST! Tusen TACK!! (Och tack Conny för uppdateringarna) J
Stort TACK också till Bitte och Pieri på kennel Sobers, som låtit Twiggy få flytta till oss. Vi är så oerhört glada och stolta över henne!

Jag var förstås OVER THE MOON av lycka, och strålade som en sol redan vid insläppet på utställningen. Och jag fortsatte att stråla när det var dags att äntra ringen med vår första hund – Tania. Det var bra, för egentligen var jag rätt så nervös. Tania hade på de första tre dagarna fått CERT och jag visste att om hon fick sitt sista, så skulle hon bli Kroatisk Show Champion.

Och det fick hon!!!!!

CH HR I Tania de Akido San

GLAD Matte :-) 

Happy Girls

20 månader och ställd fyra gånger i sitt liv, fick vår bruna Tromb med sig FYRA CERT, CACIB och BIR från dessa fyra fantastiska dagar, förlåt, det skall ju stå nätter, i Split!
Min argentinska lite annorlunda mot europeiska, dobermann har fått fyra cert av europeiska domare, varav en specialist, på de här tävlingarna.
Jag strålade ikapp med solen som höll på att gå ned!

Så var det dags för dottern och hennes tre kinesetjejer, och minsann om det inte gick finfint för dem också;
Saga CERT och reserv Cacib, Luna CERT och lilla Snö (dotter till Saga) blev Bästa Puffvalp! 

Jean Dark Chiquitita "Snö" 6 mån
Bilden är tagen veckan innan vi åkte till Split

¨Jean Dark Lady In Red "Luna"
2 cert i Split

DKUCH SEUCH VDHCH NORDJUNW-10 Sun-Hee´s I´m A Marionette
"Saga" 2 cert i Split

Summa summarum:

På fyra dagar hade våra fyra hundar fått 8 Cert. 1 Cacib. 2 Reserv Cacib och förtioelva reservcert. ETT valp BIS på Vinthundsklubbens special och förstås Tania som blev Champion!
Vilken fantastisk resa – vi kan knappt bärga oss till nästa år, och vi får åka igen. Datumen är redan inbokade, och vi har tänkt oss två vändor. 

Jeanett, Tania, Felicia, Luna, Snö och Saga
Ammi som också var med sitter bakom kameran :-) 

Coratien – here we come! 

:-)

Hm. Ett litet ps.
Inte åka med SAS.
Inte,inte,inte.

FOTO
AMMI ARO