Ooops - She did it again

Ni vet när man har en hund som har en ätstörning?
Eller, ja, ni vet kanske inte hur det är, så jag kan berätta.

Jo, om man har en hund med en ätstörning – jag preciserar – H.E.T.S.ätningsstörning, då blir livet ganska jobbigt.
Har man fler sådana små älsklingar blir man ibland typ galen. Jag är ofta helt jefla galen. På grund av älsklingarna. Mmm.

Vi har flera jobbiga typer hemma, och värst av dem är Saga.
Hon är egentligen mer än värst. (Helt enkelt vidrig, men det kan jag ju inte skriva i bloggen) Fruktansvärd faktiskt, och när jag tänker efter är det bergis därför vi fick köpa henne….
Jo, för vem säljer egentligen en så fantastisk hund?? Jag menar, Saga har ju allt;
Hon är pruttsnygg.
Hon har kanonstamtavla.
Hon är superbra mentalt.
Hon lämnar fantastiska valpar.
Hon är världens bästa kamrat. 

Hon är vidrig. 

Uppfödaren måste på nåt sätt listat ut detta redan när Saga var en baby, och bestämde sig för att sälja henne till oss?
För annars säljer man väl inte en sån hund?
Saga är ju p.e.r.f.e.k.t.
Förutom att hon går i soporna.
Hon muddrar soptunnan i köket, soptunnorna i barnens rum, sopor på jobbet.
Förutom att hon älskar godis i skåp (som hon öppnar) frukt i skålar på bord (hon stjäl) Kattmat (som hon tjyvar och sätter i sig så mkt att hon nästan storknar) Matrester som någon i familjen inte dukar undan i tid, så stjäl hon också obehindrat andras mat som de håller på att äta.
Hon dricker med självklar rätt jucie/cola/kaffe latte/the/mjölk ect etc etc
Fikabröd eller personalens (på vårt hundpensionat) medhavda matsäck slinker också LÄTT ner i den alltid hungriga kinesmagen.

Alltså.
Det här ÄR ett problem.
Den här hunden, hon snor så mycket så hon blir sjuk.
På riktigt.
Och när dottern och jag är borta samtidigt eskalerar det hela och Saga går bananas och äter upp allt i sin väg.
Och så blir hon sjuk.
Hon får JÄTTEont i magen, och vi blir oroliga och tror hon ska dö. Det tror nog Saga själv också, och vi har förstått att vi måste begränsa den envisa damens matintag om inget allvarligt ska hända henne.

Så. Vi har löst problemet!
Saga åker med oss, och maten hemma får vara intakt, likaså vår relation med mannen som hela tiden misslyckas med att stoppa ätstörningsmonstret från att härja fritt i form av vrålhungrig, och uppfinningsrik kinestik hemma.
För jag blir ju allvarligt lite sur när jag gång efter annan kommer hem efter resor och möter en liten hund bred som en ladugårdsdörr, ont i magen, pip och gnäll och ledsna ögon.

Voila! Saga ska börja åka med oss.
Sagt och gjort – hon debuterar sin åka-med-Felicia-och-Jeanett-på-hundutställningskarriär-fast-utan-att-ställas-själv- nu i helgen.
Kanon ju!!

Jag gillar tanken på att Saga ska hålla sig slank och fin. Jag gillar tanken på att vår äldsta kinestant ska se snygg ut i kroppen….
Och om jag ska vara ärlig så känns det lite hämnigt skönt liksom att hon nu INTE kan stjäla något.

Och så, på väg mot tävlingen ser jag hennes pigga och hungriga ögon söka runt i bilen i backspegeln, flinar lite med ge-igen-känsla, och njuter samtidigt av att köra vår nya bil som går som smäck på vägen.
Nya bilen har jag döpt till Bruno, och jag älskar allt med honom – för det är en han- förutom det högst irriterande momentet stoppa in alla hundar som ska ställas ut, inklusive Saga, i nätburar, tygburar och en gallerbur.
Vi måste stoppa in alla vovvarna enligt den här temporära lösningen eftersom den gamla bilens perfekta stora hundbur nästan gick in i Bruno.
Nästan.
Ni fattar? Typ fem millimeter för brett för att gå in där bak....
Fan också. Men ok, det får gå, inte gnälla. Jag har ju gudbevars fått en NY bil.
Den luktar gott, (eller mest äckligt, sådär som nya bilar gör, men jag säger gott bara för att det är så häftigt med en ny bil), den är snygg, superduperren inuti, blänkande iögonfallande utanpå och full av en massa lullull som är så avancerad att jag inte ens fattar hur det funkar.
Och den har ingen hundbur…….

I alla fall.
Vi proppar in våra saker – fel, lägger försiktigt in dem på de tomma sätena, bäddar åt de fyrbenta, kopplar på babblet och tar fram godispåsarna (man MÅSTE äta godis och babbla när man åker bil till hundutställning) och sen KÖÖÖÖÖÖR vi! 😊


Knappa fyra timmar senare är vi trötta på Bruno och allt nytt, som tur är har vi GPS i våra telefoner, för den i bilen funkar ju inte?!
Radion är vi också rätt lessa på, helst vill vi lyssna på spotify, men det går inte, för min telefon och Bruno är inte kompatibla.
Jeflar vad tröttsamt det är med nya saker när husse inte är i närheten. Suck. Dessutom kommer vi på att vi håller på att dö av svält.

Som tur är dör vi inte.
Skara stadshotell bjuder på mat, typ max trestjärnigt, och vi mumsar glatt och surar när wifin inte funkar och vi faktiskt inte ens kan surfa när vi äter. Hmpf.

Med belåtna magar beger vi oss till bilen som skäller och gläds åt tanken att vi bara har några få mil kvar. Phu så skönt!
Vår bil skäller…..? Och den gungar.
Varför då?
Bruno är ny, hur fort kan en brun mersa lära sig hundspråk??
Jag upptäcker en fet blandras med en matte i snöret på andra sidan gatan, och noterar att innandömet i vår bil också fått syn på skapelsen.
Hela Bruno gungar som ett slagskepp och det skälls åt alla håll och kanter i honom. Nice..! NOT ☹
Jefla hundar!

Annie är lös därinne, hon fladdrar runt och skäller som en bandhund på den korpulenta blandrasen, och får hjälp av sina yngre kompisar som inte fattar ett barr av vad som händer. Men de hjälper förstås gärna till.
Det är galet immigt på rutorna, och bakom det grå diset skymtar upprörda kinesfejs, arga runda knappnålsögon och hotfullt krökta hundmunnar, ”Kommer du hit din feting ska vi märka dig!”
”Kom igen bara så ska du få!” Etc etc
Inte så vidare värst trevligt alls känner jag om jag känner efter.
Jag bestämmer mig för att inte känna efter för jag blir så arg...

Det är onödigt slöseri  med resurser att bli arg, så det tänker jag låta bli, och så öppnar jag istället dörren och kliver in i bilen och så blir jag arg.
Skitjeflajättearg faktiskt!

Fan också!

Saga är förstås lös hon med.
Ögonen rullar som pingpongbollar i skallen på henne, och i munnen har hon en chokladkaka med papper på. Halvt uppäten såklart.
Magen står i fyra hörn, det brukar bli så när man är en kinesdam (kärring) som stoppat i sig nästan allt torrfoder för sina fyra resterande kompisar den helgen, toppat det hela med smågodiset vi lämnat och druckit ur hälften av dotterns jucie.
Alltså. Allvarligt!
Jag känner mig ruggigt irritrad, och noterar att Saga knappast skäms.
Hon betraktar mig med finurlig min, rapar en praktrap och kryper sen ihop till en boll för att sova.
Hon behöver förresten inte krypa ihop, för en boll är hon ju redan….

Dagen efter ställer vi ut, varvat med att vi rastar bollen.
Hon bajsar kopiösa mängder. Dricker litervis av vatten, ja man BLIR törstig när man äter en knapp liter osvälld hundmat, och rapar med jämna mellanrum.
På utställningen skyltar vi inte direkt med vår feta veteran, utan låter henne ha en bylsig tröja och vila en hel del i sin bur.

Saga – The One And Only