fredag 30 november 2012

Kom i Håg Lapp

Jag har en lapp som är bra att inte glömma bort. En uppfödarlapp.

Jag har hängt den på kylskåpet, och katterna har rivit ned den. Jag har haft den på nattduksbordet, och den har blåst bort.

Jag har haft den i en pärm, men då minns jag inte var jag lagt in den.

Jag har stoppat in den i min mobil, men den går bara sönder hela tiden. Så nu stoppar jag in mitt kom-i-håg i bloggen. Då finns den ju kvar.
Smart va? :-)

HUND

Phu!


Häromdagen var det dags att höftledsröntga.
Vår lilla Tromb fyllde ett år, och det "firade" vi med att åka till doktorn. Kanske inte precis den roligaste födelsedagspresenten, men helt enkelt en måste grej om man är en dobermann.

Själv gjorde jag mig många tankar om allt som kunde hända. Om det skulle bli så att vår underbara busiga, glada och härliga tik skulle ha HD-fel.
Dobermann är en ras som - i mina ögon- knappast har större problem med sina leder, och skulle ens hund mot förmodan ha ett höftledsfel brukar det dagliga livet fungera alldeles utmärkt ändå. Men för en uppfödare är det förstås förödande med sådana defekter - vi avlar ju på våra hundar, och de måste vara så perfekta som det bara går när man har det för ögonen.

Som sagt så gjort, Tania och jag åkte till kliniken och TaniaTromb fick en spruta att bli trött av. För den som följt vårt yrväder kommer det kanske inte som någon förvåning att hon inte tänkte blir trött alls - inte för mig heller faktiskt.
Hon tittade uppmärksamt på de andra hundpatienterna, lyssnade på deras trötta andhämtning. De hade också blivit sederade.
Hon nosade intresserad på dofter, lukter och allt längs väggen och studerade alla som rörde sig med allvarlig min. Snart blev ögonen ändå lite sega, ja, de hängde till och med på tre kvart. Röda och sådär tröttsvullna.
Nåväl. Vår argentinske fröken sov inte alls, utan stapplade in med bestämda steg och vinglig gång till veterinären, hälsade ganska glatt och klev gärna upp på vågen när vi bad henne.

Hon accepterade att jag lyfte upp hennes knappa 32 kilo och baxade in henne på rygg i "trävaggan" som höll henne fixerad där på rygg på undersökningsbordet.

Tio minuter senare var det klart, och jag åkte med fjärilar i magen hem för att börja mina oroliga klickanden på Svenska kennelklubbens hemsida.
Typ en gång i timmen hela min vakna tid, och med nästan utslitet tangentbord dök så det efterlängtade resultatet upp i förmiddags. FRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!

Livet kändes med ens väldigt bra. Och efter ett samtal med husse som ville fira med lyxmat och champagne kändes pulsandet i snön med hundarna som små lätta änglahopp på moln.

Vår bruna huvudperson/hund tar det hela med fattning. Hon sysselsätter sig med sina dagliga hyss, nya grejer hon kommit på nu på senare tid.

Men det är en annan historia :-)

Här är vår lilla Argentinske dobbistjej Tania, första gången hon träffar sin, numera, bästa kompis Rulle.
Det är länge sedan bilden togs, nu är vår bustjej ett år och redan HD röntgad.
OCH FRI!! :-) 

Här kan du läsa om hur en HD-röntgen går till: http://www.hundsport.se/redaktionellt/artiklar_mapp/hoftledsrontgen_2.html

torsdag 29 november 2012

Hundra sätt att smuggla in en hund på hotellrummet



Ibland när vi åker och tävlar bor vi på hotell. Ganska ofta faktiskt. Inte alltför sällan har vi med oss många hundar. Ett knippe sådär, så vi kan visa en avels eller uppfödargrupp. Det är bra, för då känns det också som om vi har fler chanser. Jag menar, just med alla de där många, långa milen i åtanke, så är det snöpligt om det går dåligt. Om domaren skakar på huvudet och det är tack och adjö. I de lägena känns det skönt att veta att man har några hundar och chanser till, eller att vi ändå får tävla ytterligare med en grupp.

På senare år har allt fler hotell börjat med regeln att man betalar sitt rum och en mindre summa per hund och natt. Oftast 100 kr per hund debiterar de oss hundägare.
Det är ju ingen jättesumma, men den skenar snabbt om man -som vi sist, dottern och jag- hade sex hundar med oss.
Sex snälla, lyhörda och faktiskt helt okey hundar. Ingen som markerar inne, ingen som fäller och ingen som springer omkring med leriga tassar i sängkläderna. Dessutom är jag alltid noggrann och ser till att hålla ordning.
Våra hundar får inte tugga ben på heltäckningsmatta, jag borstar dem inte så pälsen flyger. De serveras inte mat så det blir fläckar någonstans och givetvis har vi med egna handdukar om de badas.
Sist med inte minst - jag lämnar dem aldrig ensamma på hotellrummet så de sitter och ylar och (för) stör andra en halv natt.
Med detta för ögonen har jag svårt att se att min sluträkning skall bli ett par tusen mer varje gång, och skam å säga slingrar jag mig ordentligt och vill helst bara prata om en hund.
Och det är ju lite vanskligt när vi har fem till….

Därför har vi börjat skratta åt oss själva och vår uppfinningsrikedom:-)))

Och nu kommer rena hypotetiska tankar:

* En hund upp på rummet i taget. Hotellpersonalen tror man rastar samma hund hela tiden. Dessutom får man extra välbehövlig motion.



* En hund får gå upp, resten bär man i transportburen. (Det gäller att se oberörd ut, och ha armmuskler som en hel karl)


* En hund betalar man för, och säger att de andra är katter. (De är ju gratis)
Bara med lite extremt utseende.



* En hund tar man synlig, och en i barnvagn. Babysar kan ju se väldigt individuella ut.



* Utrusta dig med en korg och rep, fira in vovvarna via fönstret.



* Lär vovven att stå blixststill på två hjul, och det kan gå att ta sig in med en resväska i hundutförande



* Lär vovven att gå på två ben, sätt på honom en hatt och regnjacka. O presentera honom som din man, lite hårig, men ”så ser alla ut i Sverige”



* Bind smörgåsar på varje tass och säg att hunden är pålägg



* Ta med religiösa klädesplagg. Ingen kommer alls att ifrågasätta



* Måla hunden röd, ha honom som en boa runt halsen och hävda att du fått "röda hund"



* Köp hundkläder och klä på hundarna likadana jackor, ta in en i taget.



* Lär vovven gå lös, en bit ifrån dig och låtsas som om den inte är din. Schasa gärna åt den, och gnäll lite till personalen också.


* Köp en kedja, en smal, ha den runt din egen hals och hävda att du har ett smycke



* Köp blindsele och passera allt vad du vill:-) Ingen stoppar en blindhund.



* Köp en polisuniform och anlägg en bekymrad min när du bestämt marscherar in och talar om att dina hundar skall söka efter narkotika.



* Sätt två remmar runt hunden, och bär den som en modell större handväska



Eller gör som jag brukar göra, tala om att du har flera hundar, är skötsam och håller ordning. Att du bara vill betala för en hund, eller så bor du någon annan stans.
Det brukar funka :-)

onsdag 28 november 2012

Harry Houdini

Häromdagen bestämde jag mig för att fotografera några av våra gäster på Hundpensionatet. Som sagt, så gjort. Utrustad med mobilkameran, glatt humör och diverse fyrbenta gäster fick jag mig ett gott skratt. För det funkade sådär att försöka föreviga hundar med mina enkla medel, och talanglösa fotografegenskaper.

Jag fick dock foto på goldenhanen.
Springertiken och cockerhanen blev söta ihop och lilla taxen förevigades lite halvkaxigt uppe på en stol. Flatten satt snällt och lydigt där jag bad honom och jag tyckte allt gick bra till siste man:

Ser ni hunden? 
 Jag ville ha en springbild. En bild med fart och fläkt i. Så jag släppte ut vår glada och bussprallige Dustin, och såg häpen på när han bara sådär, exploderade på tomten.
Med tungan rätt i mun försökte jag följa med och knäppa galningen där han for fram.


Nu då? 

Det funkade sådär. Hur jag än försökte, sprang efter och kastade mig framför mitt springande objekt misslyckades jag. Han fastnade liksom inte ens på bild!!!
Efter trehundrasjuttionio miljarder försök gav jag upp. Och jag brukar inte bara ge upp mina projekt utan motstånd...


Dustin.
Den virvelvindsspringande afghanen. Även kallad Blixten, alias Harry Houdini
Med en näve färska frolicar kunde den unge mannen tänka sig stå still några millimeters hundradelar - OM jag kastade åt honom godisarna snabbt och med beröm.
Håll till godo gott folk, detta är vad man kan alls få till, med en lös, glad afghanunge med spring i benen. :-)


Efter en lång stunds ret och bus av fotograf, kunde Dustin tänka sig att skruva ned på takten och leka med sina låååångsamma snigelkompisar. Här försöker han få fart på Vita Husets egna Tromb, dobbistiken Tania:-)

tisdag 27 november 2012

Cray. Mud. Grime.Dirt


 Det här med lera har fått oändliga proportioner här hos oss känns det som.
Lera ute.
Lera på gräsmattan. Den före detta gräsmattan.
Lera på uppfarten.
Lera hos kaninen.
Lera där hundarna är.
Lera INNE!!! Lera i hallen. Lera på mattan. Lera på golvet och i sängen och i soffan och överjäklaalllt. Jag blir nästan galen snart!

Grå tassavtryck på parketten och här och där och överallt där våra vovvar sätter sina små söta fötter. Leriga fötter.

Och värre blev det. Som om det inte räckte med leran en trio döttrar och ett knippe sexlingar till hundar fixar in i vårt hem, skaffade vi två Amerikanska Miniatyrhästar. De är ju små och söta. Som en hund ungefär. Fast med hovarJ
Hovar inte mer till ytan än tumme och pekfinger ihop. Jag menar, HUR mycket kan en så liten häst -två små hästar- sabba en gräsmatta?? Typ nada. Pygméhästar sabbar inget.

FEEEL!
Sex hundar. Tre barn OCH två (plutte)hästar makes Lera. Big time.

Snälla rara Gud och Tomten. Ta fram minusgraderna. NUUUUUUU!

Mysigt. Verkligen

Vår lermatta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lera


måndag 26 november 2012

Råsa från Frankrike



Snart hoppas vi att lilla Råsa sätter sina tassar på svensk mark! Hon är dryga åtta veckor, och häromdagen fick vi det efterlängtade intyget från Jorbruksverket.
Intyget som säger att Råsa skall bli svensk, att hon får komma till oss, att hon inte är vaccinerad mot rabies och att hon måste flytta in i Sverige senast den 5 december. Planeringar och pussel är i full gång för att få resa, papper och annat måste-saker att klaffa. 





Med en kennel full av bruna tikar, och hundar med ganska lika linjer har jag länge tänkt att jag ville ha en svart tjej också. En tik med andra linjer och stamtavla.

När det gäller avel tror jag att mångfald berikar, och som uppfödare är det aldrig fel att ha fler kort på handen.
Att föda upp brukshundar är bland det svåraste som finns, i alla fall om man vill föda upp bra sådana.
Mycket skall klaffa; Ögon, tänder, höfter, MH, MT, Hälsa, bruksegenskaper, Utseende och inte minst det vardagliga härliga sättet en bra dobermann skall ha.
Länge har jag tittat på den franska tiken Eva-Bella och velat ha en valp efter henne. När hon så parades med en fantastisk hane, velade jag hit och dit och upp och ned för att slutligen bestämma mig för att de här linjerna vore intressanta att få in i våra egna.
Både pappa Gangster och mamma Eva har underbara huvuden, kraftfulla, välskurna och med ovanligt fina detaljer. Båda är välkroppade, korta och har den typiska ”europeiska looken”.
Båda är förstås arbetsdugliga, sunda och härliga allrounddobermann, i ordets alla bemärkelser, och vi hoppas alla bitar kommer att klaffa och att lilla Råsa kommer att sätta spår i vår framtida avel.

söndag 25 november 2012

En måste läsa bok

Det finns många bra hundböcker. Men bara en som är bäst.

Boken "Inkallning är så mycket mera" är ett måste tycker jag. Den beskriver på ett lättfattligt, enkelt och konstruktivt sätt hur man kan träna, aktivera och fostra sin hund.
I många år har jag rekommenderat dobermannägare att KÖPA boken. Och inte sätta den i sin bokhylla, utan LÄSA den också:-)



För en tid sedan kom en riktigt bra uppföljare. "Lystra" är som sin föregångare, riktigt, riktigt bra, och även denna tycker jag att alla med aktiva hundar borde ha.

Böckerna är skrivna av Memea Mohlin, och här kan man också hitta guldkorn genom intressanta föreläsningar och kurser.

Har du den inte - spring och köp.
Och glöm inte, LÄS-LÄS-LÄS! :-)




Fritt följ som en hel hund!

Lilla Florida och hennes kompis Juliet har ni bott hos oss en knapp månad. Båda de små amerikanska miniatyrhästarna är ljuvliga, glada, snälla och otroligt behagliga i sitt tempereament. De är dessutom lättlärda, vilket man kan se på den här filmen som vår dotter tagit på sig själv och den lilla ögonstenen.

Snart kanske duon kan delta i lydnadsklass 1! :-))

Titta här: http://www.videofy.me/devinshed/687216

Juliet

Florida

fredag 23 november 2012

Katt Katt Katt

Häromdagen föddes vår N-Kull.
Sex stycken små söta kattbabysar finns nu hos sin duktiga mamma som till vardags kallas för Blomma. Eftersom Blomma bor hos en fodervärd finns även hennes kattungar där, och vi håller nyfiken kontakt med duktiga Sara och Rasmus som tar hand om den nyblivna familjen på bästa vis.

Häromdagen damp det ned sex bilder på små rumpor, och jag kunde konstatera att kullen består av fyra hanar och två honor.
De skall i sedvanlig ordning döpas efter seriefigurer, gärna Walt Disney, och med begynnelsebokstav N.

Har DU bra förslag? Skriv en rad, så blir vi glada! :-)


Vår ras har drabbats av en allvarlig sjukdom



Ja, vår ras har drabbats av en allvarlig sjukdom. Hundarna blir plötsligt sjuka, och dör. Det är fruktansvärt, och jag tror de flesta känner sig förfärade.

Jag tror alla -inom rasen- råkat ut för hundar som flyttat till Nangijala. Äskade, fyrbenta vänner som lämnar hål i värkande hjärtan hos sina ägare, och ekande tomhet hos sina plötsligt ensamma familjer.
Här på bloggen kan man bl.a. läsa om vår egna Jenna:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/10/hjartscanning-resultat.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/10/jenna-ar-som-vanligt.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/07/dagar-med-jenna.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/08/jenna-sammetsoga-alskad.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/vara-anglavovvar.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/11/min-stjarnhund_12.html

Jag tror alla känner någon, eller har någon i sin närhet som mist sin bästaste vän.
Och jag tror ingen, ingen alls vill ha sjukdomens fula tryne kvar hos våra fina hundar.

Frågan är vad vi skall göra.
Frågan är hur vi skall få bort den här defekten, och få tillbaka våra långlivade, härliga vovvar.

En del överger rasen.
En del slutar föda upp.
En del kavlar upp ärmarna, och försöker aktivt mota bort det fula.
En del bloggar. Några i positiv anda. Och några i negativ och i mitt tycke, ful anda.
En del bloggar fult.
De jagar andra som de tycker gör fel. De hänger ut uppfödare och kennlar de tycker är dåliga. En del -några faktiskt förtroendevalda inom klubben- har personlig valphänvisning på sina sidor?
I mitt tycke som uppfödare är det fel. Man kan tycka mer eller mindre om medmänniskor, deras val av avelsdjur och kombinationer. Men jag skulle önska vi behandlade varandra med respekt. Och jag tror vi alla vet innerst inne vad som är fel och vad som är rätt.

För människor gör ibland fel. Fel parningar, fel insatser, fel, fel och fel. Men hur gör man rätt? Att föda upp är ett konststycke, och det är inte lätt.
Jag tänker att med aggressivitet är det lätt att skrämma bort. Och det behöver inte vi. Vi behöver bli fler.

Vän av ordning, statistik och regler tycker avel är plättlätt.
”Sätt upp än mer regler, och så är det bara att följa”
Tittar vi på vår valphänvisning så är listan ganska utarmad. Varför vet jag inte, men jag kan våga mig på att gissa..... Samma sak med medlemsantalet. I och för sig en trend inom "brukshunderiet" men trender kan vändas, inte puttas på.
I vår klubb har vi tappat gemenskapen. Den som vi behöver för att kunna samarbeta, dela glädje och sorg, och för att kunna jobba åt samma håll.

I dag har vi mest gemenskap i ovänskap.
Det allra farligaste för vår ras.
För det allvarligaste hotet mot en ras är inte sjukdom. Det är att människor överger den. Slutar köpa den, och värst av allt - att uppfödarna tystnar och försvinner.

Kanske kan vi vända den här dumma trenden. Jag hoppas det :-)
För då kommer vår bästaste och finaste ras i hela världen bli frisk.
Mycket snabbare:-) 









torsdag 22 november 2012

Testiklar och stroke


När man registrerar kattungar är det vissa saker man måste göra.
Som SVERAK (Sveriges kattklubbars riksförbund) har som krav:

1.  Man fyller i en registreringsansökan (Egentligen fyller man i två, för klubben vill ha en dubblett)
2. Man betalar registreringsavgiften och skickar med kvitto
3. Kopia på pappa och mammakatts PRA intyg skickas med (Ingen katt med PRA får avlas på, ej heller får man para två bärare)
4. Kopia på pappa och mammakatts navelbråcksintyg skickas med (Ingen katt med navelbråck får man avla på)
5. Testikelintyg på pappakatt skall skickas med (Alla hankatter som går i avel skall ha två normalt belägna testiklar)

Nåväl. Hur svårt kan det vara?
Inte alls svårt, för den som är något sånär företagsam, läskunnig och dessutom gjort detta förut. Som jag ungefär….
Med en radda kattbabysar genom åren, och med namn som kört alfabetet runt flera gånger om är jag ju faktiskt veteran i ärenden som dessa.

Idag skulle i alla fall registreringsansökan in på vår siames och orientalkull. Namnen är bestämda sedan länge, kattungarna skulle vaccineras (idag) och nu var det liksom dags. Papper samlades ihop, pengar betalades och jag plockade och plockade. Papper hit och papper dit. JAGHATARPAPPEEEEER!!
Och upptäcker att intyget på pappa Forsetis fina navel inte finns.
Suck.

Jag letar på alla tänkbara ställen, och på alla otänkbara. Jag har dessutom bra fantasi, så jag hinner vända upp och ned på huset, svära så in i baljan och lite till, samt ringa alla mina veterinärer för att försöka damma upp en kopia på det där förbenade intyget. Som ingen hittar.
Jag orkar inte, orkar inte och bara orkar inte.
Packar in vår vilt skrikande Forseti (han vrålar av upphetsning, bergsäker på att han skall på date, och stirrar lyckligt på mig när jag bannar honom och ber honom vara tyst) Tar sats och skriker liksom sådär nedifrån klorna.
Det hörs i hela bilen, och hans små barn i transporten bredvid fräser oroligt och stritter med pälsen åt alla håll och kanter. Fönsterrutorna nästan klirrar olycksbådande av Forsetis Picadilly circus vrål i äkta Pernilla Wahlgrenanda. Och jag kör nästan i diket av hjärtklappningen kattkräket framkallar
.
När vi stövlar in hos veterinären är de små fortfarande livrädda för den skön-sjungande farbrorn i buren bredvid deras, och kunderna i prydlig kö där på stolarna, studerar oss intresserat. Jag, den blonda med illrött ansikte, ansträngt leende och en vrålapa i ena buren och de fyra små söta kattungarna som sitter uppflugna på väggarna i transporten.
En dam ler och undrar om jag har fladdermöss med mig. FLADDERMÖSS!!!!??? Hallå.

Alla får sin spruta, Forseti sitt intyg stämplat och jag styr svettig kosan hem igen. Och börjar fixa papper. Det gick ju bra det här:-)

1 klart
2 Check
3 Klarat
4 Sådär ja
5 Fixat …. Not? Var är testikelintygspappret? Hm. Kliar mig i huvudet, och börjar inse att det inte finns.
Det behöver jag inte leta efter, för det har jag faktiskt helt enkelt glömt. Vad oenkelt det kändes plötsligt.

Tar telefonen, suckar och ringer för att boka en ny tid. Tanten i telefonen frågar vänligt om det inte var mig och mina små hon nyss träffade, med den såå fina hankatten. Han med den myckna rösten.
Jodå. För alldel. Det var jag. Jag som inte har annat för mig, än att köra ungar till och från aktiviteter, handla till hushållet och varva med trevliga och rosenröda utflykter till djurkliniken. För jag har inget liv.

Jag morrar ansträngt, får en ny tid och laddar om inför morgondagen.

 HEPP!



onsdag 21 november 2012

Stegräknare till hund!

I vår familj har vi flera hundar, alla är pigga, busiga och inte minst, lätta på foten.
Speciellt bruna Tania, som ju faktiskt mest far fram som en tornardo i livet, bär sitt smeknamn "Tromben" med stil.

Och när jag säger stil, då tänker jag på hennes totalt halsbrytande framfart över stock och sten, hur hon bara flyyyyger nedför berg och kastar sig rätt ut i vatten, åar och diken. Hon hoppar över träd, sicksackar genom snår och far fram som en argentinsk virvelvind över åkrarna kring Vita Huset. Allt med tungan rätt i mun, och ett brett leende i sitt söta dobermannansikte.

Ofta funderar jag över hur många MIL hon egentligen lägger under sina tassar och bakom sig.

Nu behöver jag kanske inte fundera mer, en kompis visade mig just länken till stegräknare till hund. Det visste jag inte ens fanns.
Och så kunde jag lägga till en punkt på min Önskelista till Julen:-)


http://www.hundspa.se/stegraknare.php

tisdag 20 november 2012

Favorit i repris

Får man göra så? Lägga in ett gammalt inlägg? Vet inte, det kanske inte räknas som att blogga. Men det är ju MIN blogg, så jag bestämmer. :-)

Nedanstående tankar klottrade jag snabbt ned i somras, och av mina hastiga tankar blev det ett enormt gensvar. Massormassormassor läste och tyckte till.
I helgen har jag deltagit på konferens, och det fick mig att tänka till ännu mer. Medan jag tänker får det gamla inlägget Hundliv från juli månad ligga ute och synas en snabbis till:


Hundliv



Jag har funderat på en sak.
Jag har funderat ganska mycket på den här saken. Men det är svårt att sätta på pränt. Helst vill jag knappt inte tänka på det. För jag tycker att jag får ont i halva mig när jag gör det.

Jag tycker det är skoj med hundar. Faktiskt så kul att det gränsar till besatthet.
Mitt liv består av hund.
Jobba med hund, hobby hund, mysa hund, sport hund, träna hund, tävla hund. Prata hund. Ja, andas hund. Det går inte över, och det är en aldrig sinande källa till glädje.
Jag Ä.L.S.K.A.R hundar. .-)

Hundarna i vår i familj är våra familjemedlemmar. De lever med oss i den dagliga vardagen, de är älskade vänner, som vi alla har ansvar för, ett ansvar att se till att dessa bästaste vänner har ett gott, lyckligt och anständigt liv.
Detta betyder inte att de är människor. Det betyder inte att de måste sova i sängen (fast de gör det) Det betyder inte heller att de måste få göra vad de vill.

Men det betyder att de skal ha mat, motion, social samvaro och en innehållsrik vardag.

Ibland i min egen vardag stöter jag på kollegor som har hund på ett annat vis än jag. Det är väl okey. Vi är alla olika, och vi lever våra liv på olika sätt.
Men länge levde jag den blåögda Blondiens liv;
“Alla hundar hos oss hundidioter har det bra”
“Alla hundar hos oss tävlingsdårar är omhuldade, och omhändertagna”
“Alla hundar hos ambitiösa och duktiga hundfolk är fint omskötta och välmående”

Jag har upptäckt och sett att så icke är fallet.
Många brukshundar lever åtskilda från social samvaro. Totalt. De bor i bur. Ensamma och amputerade. Själsligt.
Varför då - jo, de skall PRESTERA på plan. Och det gör de. De jobbar som FAN. För att få uppmärksamhet. För att få beröm. För att få kontakt.
De ger allt de kan, och så när de kommer hem igen får de bo i en bur. Eller - om de har tur - ensamma i ett rum. Ensamma i ett rum….
Ett fåtal lever med andra - de får vara "sociala". De bor flera hanar ihop, men går med munkorg. För att inte bitas när de slåss..? :-(

Många små utställningshundar åker kors och tvärs överallt. De är vackra, välskötta, kammade och trimmade.
Men de blir sällan rastade. De körs i burarna, Ställs ut, fixas, blåses och borstas. Sällan får de uträtta sina behov, de får helt enkelt vara kissnödiga.
De blir intryckta i transportburar, flera stycken. Trångt. Kallt ibland. Varmt ibland. Medan människan fikar i tältet, babblar med kompisar, funderar över kläder, väder domare och konkurrenter.

Gamla hundar glöms bort. De blir feta, bubbliga i kroppen och får nästan aldrig gå ut. Motion… ? Varför då… Platsen viks åt en yngre förmåga. “Man har ju bara två armar. Man kan ju bara träna ett visst antal hundar. Man behöver ju inget när man blivit så gammal”.
Trotjänaren får stå tillbaka.

Det är faktiskt inte okey. Vi som älskar hundar får inte glömma vilka vi är. Hundens bästa vän.

?

Hundar är hundar. Men de har en själ. Och de är fantastiska varelser. Och våra bästaste vänner.
Det är väl klart de förtjänar bättre.

Rastas.
Ha kompisar.
Omplaceras och få bli ÄLSKADE, OMSKÖTTA OCH LEVA VÄRDIGT om vi tvåbenta inte hinner.
Det är varje individs rätt tycker jag.

Glad sommar - och pussa på era hundar!







onsdag 14 november 2012

Fodervärd sökes

Vi kommer snart att ha en svart dobermann babyfröken på åtta veckor.
Hon är lovande, har en mycket intressant stamtavla och är viktig för vår kennel vad gäller framtida avel. Om hon nu kommer att uppfylla alla de kraven så är det tänkt att hon skall bli mamma om tidigast tre år hos oss.

Då vi inte vill ha för många hundar hemma, funderar jag på att sätta ut henne till en passande delägare/fodervärd.

Du som bor någorlunda i närheten av oss, har ett stort intresse för din blivande bästa vän och helst också vana av rasen sedan tidigare, får gärna höra av dig. Jag ser också helst att du har lätt för att samarbeta, och är tävlingsintresserad, gärna både bruks och utställning, samt inte ser några hinder med att finnas tillgänglig för de mental och hälsotester våra avelsdjur kontinuerligt (minst en gång per år) måste genomgå.

Vill du veta mer? PM:a mig eller skicka ett mail.
Kennel@jeandark.com


Vår lilla nykomling kommer från ett EU-land, och bör anlända i december.
Just nu använder vi en av våra gamla valpbilder:-)

måndag 12 november 2012

Min Stjärnhund

Jenna    
Foto: Sofia Lemmeke  



Jag har en stjärnhund. Hon är fantastisk. Vacker, svart och med Sammetsögon. Hon älskar mig mest i hela världen, hon är alltid snäll, alltid glad och älskar att bada och springa.

Jag älskar min lacksvarta Sammetsöga tillbaka, och när hon mår bra, då mår jag också bra. Det är som om hela mitt inre blir som en spinnande katt.

Min fantastiska stjärnvovve finns inte längre med mig. Bara i fantasin.
Jag tänker att hon badar, springer och leker hela dagarna, där uppe i Nangijala. Att någon annan klappar henne närhelst hon vill. För det vill hon, mest hela tiden.

Finaste Jenna. Tänk så tomt det blev här hemma. I myllret av djur och människor.

Ena dottern har gjort en film om min Hjärtevän:
http://www.youtube.com/watch?v=7jjMqr-iuKk&feature=plcp

TACK Felicia.
Så här minns jag henne, alldeles precis.

Malmö och hundvakter

Den här helgen har jag varit i Malmö och dömt. Det var roligt, spännande, utvecklande och jätteskoj! Ca 1000 (!!) valpar deltog, en astronomisk summa små babysar på ett och samma ställe.

Sydskånska kennelkluben hade gjort ett fantastiskt arbete, och hela arrangemanget var mycket väl arrangerat  och dagen flöt på på bästa vis.
I min ring hittade jag många små pärlor, och ännu fler dök upp under eftermiddagen i finalringen. Efter en titt i katalogen, kan jag se att flera kommer från kollegor i utlandet, men det största antalet innehar svenska stamtavlor.
Jag tänker att Sveriges uppfödarkår är fantastisk! Vilka VALPAR!!

Medan jag dömde hund och upplevde Malmö togs de fyrbenta om hand av döttrarna. De skickade bild från dagens långpromenad och den fick mig att dra på munnen. Härligt hopkok av Vita Husets glada innevånare.

TACK Felicia, Linn och Sofia för bästaste omskötseln av alla i Huset!


lördag 10 november 2012

Valpar!!

Saga löper!
Äntligen, äntligen skall hon paras, och vi är urlyckliga, glada och mycket förväntansfulla. Efter att ha tävlat agility, blivit "Bubbelmästare i vatten" och fått en massa titlar på utställning fr hon nu också förhoppningsvis bli mamma.

Tilltänkt pappa är den alltid glada, mycket sociala och härligt busspralliga Lillebror. Även han med utställningsmeriter, och med alla hälsotester (såklart) iordning.

Fortsättning följer. Håll tummarna:-)


NORD JW-10 VDH CH DK UCH Sun Hee´s Im A Marionette
"Saga"




Jean Dark Lemontree
"Lillebror"