På vårt pensionat ........

Ja, alltså, vi har ett hundpensionat.
 - Vita Husets Hund och Kattpensionat.

Det har vi haft ända sedan mannen och jag bestämde oss för att sälja allt vi ägde och hade, starta ett hundpensionat och komma ut på landet och förhoppningsvis närmare naturen, och kanske hitta ett större lugn för oss och våra barn.

Vi hittade det mesta, utom kanske lugnet.
Det finns här, absolut, men jag tror inte helt vi tillåter det att blomma.

Vi startade pensionatet, och det är mitt heltids (och lite till) arbete fortfarande. Och vi skaffade hästar, höns, mera katter och några flera hundar.
Mannen jobbar heltid med annat och när han är ledig, så jobbar han också med pensionatet. Lagar fönster, klipper gräs, ordnar papper och renoverar på allt det som går sönder hela tiden.

Och medan vi gör detta går åren, och plötsligt har vi haft vår Hundhotell i 15 år!!
Barnen växer och testar att stå på egna ben. Störst har lägenhet och mellan flyttar in hos goda vänner i södra delen av Sverige.
Hon har med sig tre av husets vovvar, och hälsar på då och då tillsammans med dem.

Den ena, som är en extra speciell liten Prick, ÄLSKAR sin matte, vårt mellanbarn, över allt på jorden.
Hon älskar mellanmatte så mycket att om hon inte får vara med henne HELA tiden, så straffar hon oss andra med att bajsa på köksbänken eller på fruktfatet eller någons mobil. Allt är mycket noga uträknat för att Saga som hon heter, ska vägra ut sig hos oss, och det kan jag säga, har hon lyckats fint med.
Alla vill att Saga ska vara med sin matte.
Den andra lilla grejen med Saga är att hon har en grav ätstörning. Hon äter allt, och hon är smart. Tar sig fram ÖVERALLT, hoppar/låser upp/öppnar/gräver och får fatt i ALLT man kan stoppa i sin mage. Om detta kan du bla läsa HÄR och HÄR och  HÄR och HÄR  och phu, det finns mer men jag orkar inte.... !

Nåväl.
Nu är alltså Saga, hennes två kompisar och mellanmatte på besök, och när matte måste åka och handla och äta lunch ute var jag snabb, klok och smart - jag satte ner den lilla Älsklingen på pensionatet för att slippa bajskorvar i mitt kök.

Tänk så bra det fungerade!
Sen skulle jag bara rasta alla, och missade att en älskling smög undan och stannade inne på pensionatet....
 #stressadjobbarharvalparochärallmäntvirrig?

Och medan jag rastade och pustade ut lite efter alla valpningar, jobbet, handlandet och bristen på sömnen, njöt av solen och pratade med hundarna fixade Saga lite inne.
Ni vet, kollade soptunnan på jobbet, åt lite av det våra hotellgäster har med sig och icke att förglömma, personalens lunch.

Om ni undrar vad hon gör just nu, så tömmer hon magen. Den kan nämligen inte hushålla med allt magägaren stoppat dit, så just nu kräks hon som en räv och jag springer efter och torkar.

Suck, suck och dubbelsuck.
Men ha en fin helg alla - det ska jag också ha. Sen!!

Saga was here..... 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Och för att jag ändå vill försvara vår lilla jobbiga, envisa och ganska ofta -äckliga- sopätande, stjälande, bajsande hund, så får ni också texten om en av de finaste hundsjälar jag någonsin mött:

Läs mer om Saga, klicka här: Sagas Upprättelse

💓

Söndagsbarn och måndags-ex

Ibland när hundbabysar föds kommer de under många och långa timmar, och på det viset kan det bli lite olika födelsedagar för de små....
Några kommer med buller och bång på tex torsdagen, en del syskon hakar på och föds några timmar efter och några i familjen gillar att ställa till det, så de föds helt enkelt en annan dag.
Eller natt.

Och så kommer det sig att en stor del av Sveriges hundar egentligen går runt med fel födelsedag, för att man bara kan ha ett datum på en och samma kull.

Våra valpar kom tassande på söndagen, men majoriteten gjorde entré om måndagen, och så fick det bli - våra ungar är måndags-barn.

Måndagsungarna är hett, hett efterlängtade, och jag ska villigt erkänna att som total novis och väldigt mycket nybörjare med vinthundsungar, kändes det spännande att plötsligt en sen söndag natt, sitta med ett greyhoundbarn i händerna.

Han såg inte ut som någon annan jag sett tidigare, - Lååååånga linjer, faktiskt längre än längst, kraftfullt huvud, och mest av allt, en hals som aldrig verkade ta slut, och som grädde på moset, en stolt böj på nacken. Stiligt!
Jag vänder och vrider på den lilla -stora- och tycker han är helt underbar!

Han väger dryga 530 gram och just ute ur livmodern tar hans sig kraftfullt fram för att leta efter sitt första mål mat.
Greyhoundvalpar är piggare och aktivare än jag förväntat mig. Rörligare också, och med en förlossning som definitivt var snabbare än de flesta dobermannvalpars väg ut i livet, är detta en extra spännande förlossning för mig att följa.

Mamma Greyhound blev några timmar senare Mamma Sexling, och natten de små kom till världen sov jag inte ett skapandes gram.

Men vad gör väl det när man sitter obekvämt en hel natt, ensam i det mörka och tysta, lyssnar till räven som tassar runt och vill äta ens höns, drar lite, och lirkar försiktigt i någon som sitter fast, klipper navelsträngar, räknar moderkakor, ger kall mjölk på sängkanten, rastar en vinglig mamma, och tvättar filtar nonstop, allt i skenet av månen ljus högst upp på himlen, och vår gamla trötta bordslampa därborta på byrån.

När det så sakteligen ljusnar ute, husets katter tjatar om frukost och husse kliver upp, sitter jag där och kan knappt räta ut benen, men ler lyckligt och berättar om varenda en av de nya små för döva öron. Husse har hört det tusen gånger förr.
- Ja, jo, de är ju ovanligt söta, små tassar och små näsor och ja, som alla andra småfolk helt enkelt.... Unika...? Hm...

Han vill hellre ha sin frukost, kramas godmorgon och planera dagen, och när han försvinner till jobbet ringer jag alla kompisarna som väntat och längtat de också, och så skickar jag filmer och bilder till alla, och så sitter vi där, i morgontimmen i våra hus i Sigtuna, i Rom, i Tyresö eller på motorvägen till jobbet, och översvämmas av de helt ovanligt revolutionerande söta greyhoundbebbarna i Vita Huset. :)

För såklart kompisarna fattar. De har, precis som jag, sett tusentals, eller nåja, kanske hundratals iallafall, små valpar, och ALLA ser ju att våra i den här kullen, helt objektivt, kommer att bli de vackraste och sötaste små vinthundarna ever.

Eller ja, de är det redan förresten. 😍

Lördagsungar

Godmorgon!

I natt har vi tittat på stjärnorna, andats frisk lantluft, lyssnat till rävens skrik och mött familjens nya små barn för första gången.

Mamma Jonna har plötsligt förvandlats från den snälla, lugna och vänliga som delar säng, bädd och matskål med husets katter, till en Tigermamma, som vill ha korgen, ungarna och hela rummet för den delen, för sig själv.
Katter.Är.Icke.Välkomna. (Men gärna människor)

Bebisarna är en hoper söta sexlingar, fyra killar och två tjejer, alla med mycket hår, både de nakna och puffarna.

De ska ha kända musiklåtar på S, ni vet S.O.S, Singin in the rain och så vidare.....

Hejsan Världen! 

Jonna har ätit, druckit, rastat sig och nu ska alla sova.... 

Så här kan det se ut när en valp föds, och man låter mamman vara (nästan) ifred. Hon klarar allt själv, och man ska inte vara orolig att valpen är lite trött precis när den kommit ut. Den behöver lite tid att ta igen sig, hitta andan, klara att andas, och få värmen. 

Jag nyper den i nackskinnet för att jag vill se att den kan andas, och förövrigt får tiken ordna med tvätt och koll. (Det finns massor av tid för mig att kolla sen) 

Rosso betyder röd

Rosso betyder röd

Första soffhänget med mamma och nya kompisen Quizz.
Rosso är fundersam men positiv 

 

Visst har jag bloggat om att jag aldrig ska ha någon hanhund?

Ärligt talat minns jag inte om jag har det, virrig som jag är, men det är så i alla fall. Att jag inte vill ha hanhundar.

Så har det alltid varit, och den enda hanen jag haft hemma genom åren var dobermannhanen Kenzo, (Korad Multi CH MultiVinnare SPH I LP Jean Dark Kenzo Kastelli) som jämte husse nog haft epitetet ”Mannen i mitt liv”.

Så föddes King med buller och bång, om det kan du läsa HÄR  och HÄR .
Han bokades snabbt till utlandet och när han var färdig och klar att åka ändrade sig köparen och King blev kvar. 

King som liten plutt 

Jeflar vad sur jag var. Jag VILL.INTE.HA.HANHUNDAR.HEMMA.
Jag surade tills han debuterade på Kinesklubbens utställning och blev BEST IN SHOW, och så var jag glad ett tag, och då stack han emellan med en klabbe cert och en grejtans vinst på Crufts och däremellan växte det lite kärlek och så blev den hunden kvar. Hanen.

Jean Dark King For A Day
CC Crufts’18 Junior of the year’18 MULTICH NORDCH SECH NOCH FICH DKCH EECH BPISS BJISS NORDJW’17 SEJW’17 DKJW’17

Så föddes hans första kull sent förra året, och de var alldeles fantastiska. Det tyckte nog många andra också, för valparna bokades snabbt, bland annat min favoritson, som skulle till samma utland som pappa King en gång skulle till.

Och minsann om köparen inte bokade av sin valp några få dagar innan han skulle åka också. Så nu stod jag här igen med en hanhund som jag inte alls ville ha.

Ja, HERREGUD, nu blev jag inte bara jefligt sur, utan galet grinig faktiskt.
I alla fall så spelade det inte så stor roll hur mycket jag surade, valpen var kvar, och det roliga i det hela var att han också gjorde fin debut, nästan lika bra som pappa – med BEST IN SHOW 2 på specialen, bara BIR-Valp på SKK och innan han ens fyllt 9.5 månader hade han både CERT och BIR på kennelklubbens stora utställningar. 

Jean Dark Question Is "Quizz" 

Mailen har vällt in och andra vill köpa och själv surar jag.
Vad är det som gör att människor bokar, köper, väntar, mailar, ringer och längtar efter en valp som de sedan bokar av strax innan den ska åka? Jag fattar inte det.

Och vad är det som gör att jag bli så himla surig så jag minsann inte vill sälja valparna sedan, utan prompt sitta med de här gullisarna, som pinkar ikapp, är finnigt tonåriga, jagar brudar och bara tänker på sex??

Jag fattar inte det heller?

Tiden går, och vi hittar en snygg hane vi vill para med. Ursnygg. Fjärilar av magen över så bra det kan bli!
Fast det går inte att få till, för han bor typ i långtväck-i-stan. Omöjligt projekt att bege sig till det landet. Det går bara inte. Uppfödaren kan inte engelska, tyska, spanska, svenska, danska eller norska. Frågar vi för mycket orkar hon inte med oss. Och vi undrar tusen saker. Och vi vill para!!

Vi försöker och försöker och det går inte.
Så hittar dottern den alldeles strålande vackra lilla sonen till den här hanen. – Mamma, visst kan vi väl ha en hane till? En hit eller dit, det spelar väl ingen roll? Snällaaaaaaa....!

Jag skakar på huvudet och tänker, absoluuuut INTE, jag vill för bövelen inte ha hanar hemma.
Dottern tjatar, pratar om att vi aldrig kommer få in det där blodet då, för ska vi inseminera då eller?
Det vill jag inte heller, för det brukar liksom inte bli annat med inseminationer än vänta, önska, betala och tomma magar.
Hm. Okey då, vi köper valpen.

Dottern är överlycklig och jag vågar inget säga till mannen.
Inte förrän han anländer på svensk mark och just husse är den enda som kan åka och hämta. Dottern är nånstans och jag är någon helt annanstans. Pinsamt asså.

Husse-Hjälten hämtar, pussar och blir kompis. Alla i familjen gillar den lilla nya, som vi döper till Simba. Valpen gillar oss med, och försöker förtvivlat förstå hur det kommer sig att hans nya kineskompisar ser ut som kineser, men heter höns, katter, hästar, dobermann och greyhound. Han fattar absolut inte hur man går i trappor, i skogen eller upp och ned för en backe. Han lyssnar och lyssnar på det nya språket och kan inte för sitt liv förstå att när vi ropar Simba ska han komma.

Jag kallar honom för valpen ett par dagar för han ser ändå inte ut som någon Simba. Inte lyssnar han heller. 

Då bestämmer jag mig för att smygpresentera honom som familjemedlem och släpper härmed bomben att vi på Jean Dark efter ÅR med bara tikar har TRE HANHUNDAR, fast jag inte egentligen vill ha någon.....

Två av dem kommer från oss och den tredje -som vi presenterar nästa vecka- heter ROSSO som betyder röd, och han är mest bara min 😀💕

Att glo på magar

Ja, att glo på magar, det är typ det enda vi gör här.

Vi har många att titta på, men två som är extremt intressanta. Den ena är röd, inte så stor än, men ganska, och tillräckligt för att det hoppar fjärilar av glädje i min - För vi ska få valpar!

Jag är som ni kanske förstått, barnsligt glad!






Den andra magen är också superintressant, och den växer så det knakar och alla spanar nyfiket på den och funderar över vilka som bor i den.

Den här bilden togs för några dagar sedan:



Nu går vi här och ler fånigt, väntar, trummar med fingrarna och funderar på namn. Fast vi ska inte fundera på namn. För man ska inte jinxa.
Nä, det ska man inte.

Och så funderar vi lite till på namn, för det går inte att låta bli.

Vi återkommer inom kort med goda nyheter hoppas vi :)