Jul i vårt hus

25 december - En slappardag

Ja, om man inte har hundpensionat.
Då slappar man så lagom.
Vi har en massa söta små och stora kunder som vill ut i snön, promenera, leka, springa, busa, äta, kissa, skälla, hoppa, äta, retas, kramas och några tjatar och vill gå hem och måste pratas lite extra med.

Förutom dem på panget har vi ett gäng katter som också ska tas om hand tills deras julfirande ägare kommer tillbaka, och så har vi förstås våra egna fyrbenta.
Och de är ganska många..... 12 valpar bara är inte att förakta.
De leker, skäller, hoppar, äter, retas, är glada, blir JÄTTEARGA när ett syskon retas, vill vara med oss och kravlar över kanten och rymmer nånstans i huset.

Mellan vi tar hand om alla vovvar och katter slappar vi dock en del iallafall.
Äter mat som finns kvar från igår, kastar ett öga på TV:n, stjäl oss till en promenad och bara njuter av december, vinter och att ljuset har vänt och går mot rätt håll. Snart är det SOMMAAAAAAAAAR!!

Gårdagen var mysig, god och full med härlig samvaro med de närmsta. Presenterna var som vanligt galet många, och när dagen var slut var vi också det.

Precis som julen ska vara 😃

Yngsta dottern klär granen och vi andra försöker hålla undan katterna.
Leffe, den nakna unga hanen håller på att svimma av lycka över trädet som han på allvar tagits in bara för hans skull.
Jag svimmar nästan också men av andra anledningar... 

Det här med klädda julgranar är himla kul tycker Twiggy, som vill undressa dem 

Nobla greyhounds är fina. När de är nobla.
Vet inte hur många kulor den här damen har smaschat bara i år... 

Nakenfisarna får sina obligatoriska Julbad, och ingen av dem känner sig glad över det :) 

Julklappsutdelningen är färdig, och hundarna stjäl åt sig lite vila 

Jul kan vara utmattande :) 

Men iallafall - GOD JUL TILL ER ALLA! 

Sagas upprättelse

Idag ska jag berätta en saga.
Om Saga
Om Saga som bajsar på köksbänkar, snor, roffar åt sig och stjäl så vi alla blir galna. 

Idag ska jag berätta varför Saga kan göra precis vad hon vill, och varför vi älskar henne alldeles galet mycket i alla fall.
Äldsta dottern och jag tänker att vår lilla tjuvaktiga och bajsglada hund får göra vad hon vill. När hon vill. Och faktiskt nästan hur hon vill.
Vi är henne oändligt tacksamma.
Alltid. 
💗

*

Första gången vi mötte Saga såg hon ut så här 😊💛

Innan allt För nästan tio år sedan kom hon till familjen. Liten, sötare än sötast, ganska trulig och redan då utrustad med en stor portion egen vilja.

Det lilla huvudet bars högt på halsen, kolsvart fint rundad näsa och högre upp - ögonen. Redan då svåra att förbise, kolsvarta, djupa och oftast med studerande blick. De var iögonfallande och lätta att drunkna i, och också då utrustade med långa, inramande ögonfransar och en touch av eyeliner runt om.
Huvudet kröntes av den för rasen karakteristiska hårtofsen, men Sagas, förstås, låg redan nu tjejigt tillrätta och fast hon bara var drygt åtta veckor föll håret mjukt nedför kinderna. 

Jag tror Saga var den sötaste valp jag nånsin sett!

Dotterns lilla hundbebis utvecklade snart ett kavat sätt att vara på, hon var aldrig rädd eller blyg, men hade sina egna åsikter om det mesta.
Vissa gillade hon, och vissa inte.
Mat ville hon alltid ha, och förstås klapp och kel.
Dottern vill hon helst vara med hela tiden, och som god tvåa kom jag, mamman i familjen.
Övriga i vårt hus kom på samma plats, hundar/katter/hästar och andra familjemedlemmar.

Åren gick och valpen blev tonåring, dottern också, och de två växte upp med finnar, flottigt hår, en portion plötslig blyghet, bångliga kroppar och lite för stora fötter och plötsligt en dag så satt de ihop.
Jag vet inte när längs vägen det hände, men den lilla hunden utvecklade en stor och äkta kärlek för sin lillmatte.

Förstås älskade de varann sådär som hund och ägare gör. Förstås var de tillsammans på promenader, sov ihop och tränade på kurser.
Men den här kärleken från Saga, den kändes STOR!

Jag minns att Saga ibland vägrade springa snyggt i utställningsringen och så kom duon tvåa, eller rent av sist.
Jag minns att hon sprang som ett Jehu på första agilitytävlingen och dottern var så glad! Ända tills hennes lilla kompis fick matdoft i näsan och i samma sekund bestämde sig för att kolla upp de i publiken som åt lunch medan de tittade på hundtävling, och så var den sagan slut.
Dottern kom i håg förnedringen i åratal och satte inte sin fot på agilitytävlingar efter det.
Saga själv var -förstås- fullständigt oberörd.

Saga med sin dotter Annie, och en hundkompis

Jag minns att de båda åkte hem till kompisar och sov över, och att knappnålsögonen med sammetsblick charmade de flesta. Föräldrar och vänner tyckte alla att dotterns lilla hund var ursöt och alltid välkommen – fast hon stal en del.
För så var det.
Saga hade (och har) en stor kärlek till allt ätbart och hon kan inte låta bli att ta det hon inte får. Att det blir dålig stämning struntar hon totalt i.
Hon öppnar väskor, knappar, lås och blixtlås – nemas problemas.
Hon klättrar upp på bänkar och käkar kattmat och hon tar sig lätt in i sopskåpet om hon bara får vara ifred och tänka på hur hon ska få fatt i skåpsdörren och bända upp den.
Hon tar sig ur burar, klättrar upp på klösställningar för katter med mat i toppen och biter sönder jackfickor för att sno åt sig det som är ätbart i fickorna.
Givetvis öppnar hon julklappar, presenter, och vet med stor precision vilka som innehåller mat eller godis.

Saga äter allt, Alladinaskar (ja, jag VET att det är farligt, Saga med för vi har sagt det TUSEN gånger, och det struntar hon i) matrester, en påse med lussebullar eller någons dricka. Juice, läsk, sopor, o'boy eller kaffe latte – allt är gott och funkar perfekt – Saga är inte knusslig på det viset!

Ska jag vara ärlig så har jag varit både arg, uppgiven och förtvivlat orolig många gånger. Det är inte kul när en lunch/godispåse/gästernas medhavda matsäck och så vidare HELA TIDEN försvinner.

Hon har ytterligare en grej för sig, den lilla Sagohunden. Hon ogillar å det grövsta om dottern sover borta utan att ta med sin lilla bundsförvant.
När det sker har vi som är kvar i familjen alltid, och jag menar verkligen – ALLTID, en liten present i form av en bajskorv på köksbänken att inkassera de morgnar dottern alltså inte är hemma.
Och ja, jag har gjort ALLT och inget hjälper.
Dotter sover borta = Bajskorv på bänken. Punkt.
Hunden har med jämna mellanrum drivit mig till vansinne.

Nåväl.
Om Sagas eskapader kan man läsa om HÄR och HÄR och HÄR och till sist HÄR.

*

Klok som en bok
Hon har allvarsam blick. Sammetsögon som betraktar mig med bestämt uttryck. Säger något, men jag är inte säker på vad?
Ögonen ser uppmanande ut, flackar mellan hallen och vardagsrummet och jag förstår inte vad hon vill, orkar liksom inte tänka eller lyssna.
Äh, jag har inte tid för den delen heller! Klockan går, tickar, tackar och knäpper, låter högt i mitt huvud och stressar mig något kopiöst, middagen måste vara klar till klockan sex.
MÅSTE!  

Vi har just kommit hem, solen lyser, det är vackert grönt ute och fåglarna sjunger glada strofer för varandra.
Jag orkar inte med det heller.
Dottern är hämtad från sjukhuset, jag har handlat, andats inne på ICA, kört oss hem utan att smälla av och nu ska jag laga mat. 
Hur ska jag klara det? Jag kan inte tänka…..
Anorexiamonstret skrattar åt mig, och pekar på klockan med sitt krokiga och fula finger;
 - Hahaha! Du är sen som vanligt! Klarar inte ens att hålla tiden som du fått från läkarna! Ett noll till mig. Igen!

Det känns som om hjärnan ska brinna upp, och jag anstränger mig hårt att komma ihåg hur jag ska göra den potatismos som jag lagat i säkert 35 år.
Det är inte lätt när man har huvudet nån annanstans.

Hunden sitter vid mitt ben och jag snubblar över henne.
Fasiken då!!
Jag fräser irriterat och tar fram smöret. Hur mycket smör kan jag ha i utan att hon känner det? Och ska jag ta mjölk eller vatten?
Hunden sitter vid mitt andra ben, så jag snubblar åt det hållet också. Jag svär igen och klockan tickar på.

De andra hundarna känner min irritation och den sista, modigaste, försvinner nu in på sovrummet med dyster min. Bara katten ligger oberörd och betraktar mig från sin plats på fönsterkarmen.
Saga betraktar också. Hennes mörka ögon in i mina. Allvarsamma. – Men kom då, envisa människa tycks hon säga. Går några steg och ber mig följa efter.
Jag ser det. Vet att hon pratar med mig men vägrar lyssna.
Jag har inte tiiiiiid!! Dumma hund! Gå!
Jag pekar mot sovrummet där de andra är, befaller henne att försvinna in och joina sina fyrbenta kompisar och suckar lättat när hon reser sig och går.

Tre meter.
Sätter sig.
Andas tungt.

Kommer tillbaka och lutar sig hårt mot mitt ben. Krafsar lite och möter min blick.
Allvarliga ögon som vill prata med mig. Pratar med mig. – Kan du komma nån gång. Nu. Det är viktigt.
Ögonfransarna klipper oroligt och den stadiga blicken släpper inte min.
Vi går tillsammans, hon före och jag strax efter mot toaletten.
Det är tyst i huset och jag börjar fundera över var dottern är och så vänder jag och kollar hennes rum som visar sig vara alldeles tomt.
Tomt!
Oroskänslan fladdrar lätt i min mage men störs av Saga som upptäcker att jag lämnat henne och som omedelbart kommer och hämtar mig.
- Men kom nu då? Du skulle ju gå med mig!

Hon leder mig till toadörren, lägger sig tätt, snusar in lukt i näsan från springan och krafsar på dörren, hårt och uppmanande. Tittar på mig; - Är du med? Vi måste in där. Och DU ska öppna nu!!
Hon ser orolig ut, ledsen och allvarlig. Sammetsögonen som jag sett in i så många gånger, de hungriga, envisa, busiga, glada och uppfinningsrika, vakna och tjuvaktiga är nästan svarta av oro, och stora och uttrycksfulla. 
Pratar med mig som aldrig förr och plötsligt förstår jag!

Jag kastar mig på dörren, knackar och bankar och känner oron riva i magen när jag inte får svar. Saga backar undan och låter mig ordna dörren, och så fort jag fått upp den pressar hon sig in och rusar fram till dottern som ligger på golvet i en onaturlig ställning.
Hon är vit som ett lakan i ansiktet och de gråblå ögonen är stängde och inget av de kända dragen pratar tillbaka när jag slänger mig ner och försöker få kontakt med henne.
Vad har hänt?
Lever hon?
Har hon brutit något?
Andas jag? Vet inte, men jag känner skräcken som dunkar i huvudet och iskylan som vill förlama mig totalt, fast jag behöver kunna använda min kropp just nu. 

Saga har lagt sig uppe vid dotterns nacke. Betraktar mig stillsamt medan hon snusar med sin lilla nos i dotterns halsgrop.
Släpper inte min blick och håller fast mig med att vi nog ska fixa det här. Jag pratar med hund och dotter och drar en lättnadens suck när vi får kontakt. Dottern är trött och medtagen och har slagit sig i fallet när hon svimmade.
Saga slickar kinder och tårar och så sitter vi där tillsammans på det hårda golvet och väntar på att dottern kan resa sig.
Det kan hon inte och jag bunkrar med handdukar på det hårda golvet och tänder några levande ljus. Vi sitter alla tre i en hög till storasyster kommer hem och hjälper oss. 

Storasyster bär till soffan, hämtar täcke och kudde och så sitter de där, tjejerna, medan jag lagar mat. Saga äter ben, tittar ibland på döttrarna och äter vidare, till synes oberörd när jag tackar henne senare på kvällen, nickar nådigt och tycker att jag bara kunnat lyssna tidigare.
Jag lovar att jag ska tänka på det i framtiden.

*

Iskall promenad

Vi ska på hundpromenad. Det är vinter och vackert ute, isblå himmel, kristaller som hänger från träden och dimmigt över fälten.
Snön ligger pudertät och det är alldeles lagom kallt. Våra fyrbenta är glada, och för en gång skull har dottern fått tillåtelse från läkarna att gå och röra på sig, och vi ska äntligen (!) få ta en långis tillsammans.
Jag släpper ut hundarna från bilen medan dottern ser på, det måste hushållas med krafterna, och hon vilar allt hon kan och gör så lite som möjligt.
Inte för att hon vill, utan för att hon måste.

De fyrbenta är glada, lite vilda och krumbuktar sig, fladdrar med lyckliga kroppar så fort de kommer ut.
Vi ler mot varann och börjar gå. Babblar, nästan som förr. Pratar glatt med dottern men så plötsligt möts vi inte längre i samtalet, den goda stämningen är som bortblåst. Tankarna virvlar ut ur arga munnar, och det vi säger är faktiskt ganska så fult. 

Vad blev vi arga över? Jag minns inte, men stämningen är kall. Hård. Arg. Ledsen. Och orden som vi delar gör ont på båda två.
Ingen av oss vill gå tillsammans, och jag vill hem.  
Det vill dottern också, och inte vill hon åka bil med mig i alla fall.
Hon tar sina hundar, vänder och går. Bestämda steg på trötta och smala ben trampar en vit stig i snön tillsammans med småhundarna.
De tittar inte ens på oss, och jag ser dem försvinna längre och längre bort. Funderar över om hon verkligen klarar att gå hela vägen hem – hon är ju inte frisk.
Ropar till henne att vi åker hem ihop – hennes ryggtavla ger sitt tydliga svar.
Hojtar att så här kan vi inte ha det – hela gångstilen där framme talar om att jag kan dra nånstans.
Ropar lite till, utan svar och så känner jag ilskan komma krypande och så tar jag mina stora hundar och vänder för att gå. Jag kan minsann gå en egen promenad!

Små, små krafs på mina ben, Saga tittar upp på mig – Hej, du är faktiskt vuxen här, och hon är sjuk. Hon kan inte gå hela vägen hem, det fattar du va?  Du måste ordna det här- jag känner mig väldigt orolig.

Hela lilla Saga hänger med huvudet och ser ledsen ut. Hon vänder snabbt och travar tillbaka mot dottern. Halvvägs. Vänder tillbaka till mig, springer. Krafsar på mina ben och tittar mot kompisarna långa där borta i snöyran tillsammans med Lillmatte.
Kloka knappnålsögon som betraktar mig och påminner mig om att jag är mamma och hon den ensamma, ledsna där borta är mitt barn, som jag älskar även om jag är arg och upprörd just nu.
- Åk och hämta henne!

Jag förstår det som Saga redan talat om. Att jag måste ta mitt ansvar.
Medan jag lastar in de stora i bilen, och knökar in mig själv rusar vår lilla tik i full rulle till lillmatte. Hoppar, övertygar, tjatar och får henne att stanna. Kramas med henne där på vägen och viskar på hundvis att hon ska vänta på mamma.
Tittar efter mig och bilen och vill att jag ska skynda på.

Sitter i dotterns knä på vägen hem och betraktar oss båda. Jag ser att hon tycker vi är onödiga, och att vi måste skärpa till oss och vara vänner.
- Med långsinthet kommer man ingen vart, säger hennes blick till mig där hon sitter. Och jag smeker henne över kinden med min lediga hand, och viskar att hon såklart har rätt.
Duktiga lilla Saga 💗

*

Saga säger

- Mamma! Mammaaaaa!!
Äldsta dottern ropar högt att jag måste komma, och hon låter allvarlig. Jag släpper det jag har i händerna och springer henne till mötes.
Hon ser stressad ut och vill veta var jag varit, för - Saga säger att hon inte hittar dig! Jag påminner henne om att Saga är en hund, och dottern skrattar inte ens, bara hojtar att den här ”hunden” som du kallar henne mamma, har just hämtat mig i stallet, och säger att lillasyster inte mår bra. – Mamma, Saga är orolig säger hon, skynda dig då!!

Hon kan inte släppa hästen, men har hoppat av, och stampar oroligt med fötterna.
Saga sitter mellan oss och vill att vi ska snabba på, och det gör vi. Jag springer på raska fötter in i huset, och ber Saga visa var vi ska.
Såklart hon gör.
Hon förstår precis – vänder på en femöring, rusar med blixtens hastighet upp för trappan och in i rummet där Ätstörningseländet härjar i Lillmatte.
Hon har svimmat igen, men vaknat till liv och klarar inte resa sig. Rösten är svag och ögonen dimmiga. Hon är öm i kroppen efter fallet, vimmelkantig, och mår allmänt illa.
Saga stannar och låter mig ta hand om dottern, och medan jag pysslar lägger hon sig till rätta bredvid, tätt och försiktigt, sin kind mot dotterns, och jag ser hennes kloka ögon smeka Lillmattes hår med bara sin blick.

Idag har jag inte lika ont i magen, och kan lyfta vår sjukling för egen maskin. Hon är som ett plock-i-pinnspel, och hela jag blir full av ledsenhet när jag försiktigt bär in min sjuka unge på hennes rum, bäddar ner henne och lägger mig en stund bredvid och så bara kramas vi två.
Eller ja, vi tre.
Saga ålar sig upp mellan oss. Torkar några tårar som letat sig ned över kinderna på en av oss, lägger sin varma lilla hundkropp tätt, tätt intill oss båda, och betraktar oss med klok blick som säger att det nog ska bli bra så småningom.

Och det blev det ju. Fast ingen kunde våga tro det.

*

Det är 2018 och Chinese Crested Club har sin specialutställning.
Av misstag råkade vi anmäla Saga, och velade länge om vi verkligen skulle ha med henne……. YTTERLIGARE en hund att bada, fixa och ha koll på… Orkar vi det? Och virrig som jag är kommer vi på att jag ska döma någonstans och inte alls vara med på specialen.
Håhåjaja – dottern ska fixa allt själv.
Hur tänkte vi -jag- där?
Jag skäms som en hund, och är otroligt glad och tacksam över våra fina vänner och valpköpare som lovar att hjälpa till (TACK gulliga ni, jag är sååå glad att ni finns!)

Jag dömer i min ring på en annan plats och koncentrerar mig på den ena fina hunden efter den andra. Det är underbart kul och stimulerande att få döma andras fyrbenta. Tänk att just jag fått ynnesten att se så många fina hundar både med ögon och händer!
Jag älskar att få jobba som domare!

Idag koncentrerar jag mig alldeles extra – jag vill såklart hinna se om dottern och våra fyrbenta haft det bra, och så fort jag är klar tar jag bilen de få milen till specialen, letar mig fram till ringen och blir förvånad över alla grattisar som haglar.

Jag vet att valpen blev BIR. Jag vet att vår supeduperhane åkte ut. Jag vet att vi vann uppfödargrupperna och att dottern är glad. Jag är också glad!
Men jag förstår inte när folk hojtar att det är FANTASTISKT med ett sånt resultat för en gamling.
?

Jag ler, och känner mig dum, får en kram av någon och raskar på stegen. Möter dottern och ser Saga sitta på en utställningsbur och tugga på en godis.
Hon ser finurlig ut och betraktar mig nöjt under lugg. Och jag får höra att vår gamling slagit alla och blivit BEST IN SHOW. 

Va? Kan det vara sant?
- Ja, säger Saga, ska man vinna kan man lika gärna göra det över minst 100 andra. Det känns skönast så.
Dottern ler, och jag får en glädjeklump i magen.
Annie vann inte. Barbie vann inte. Våra andra tikar vann inte.
Saga klådde alla, och hon är så nöjd med dagen. Jag med!! 

- Mamma, det är avslutande kinesrace!! Massa, massa hundar ska tävla mot varann, snabbast är bäst, vi måste också vara med! Vilken tar vi?
Vi kastar en blick på hanen, vår snygga, unga starka och virila.
Viril ja… Han är såsig i blicken, kan inte tänka eller sköta sig, sitter i tältet med ryggen mot oss och ser knasig ut. Kärlekskrank så det förslår och minns inte ens vilken dag det är. Han kan definitivt inte springa!

I vår stora utställningsbur sitter tanterna. De löper. Blinkar med långa ögonfransar, fnittrar och svänger på höfterna så hanen smäller av.
De kan nog inte heller springa kommer vi fram till. Och valpen är för liten. Vad göra?

Saga knaprar vidare och struntar i oss. Hon är nöjd med dagen, sig själv och att bara vara med. Givetvis sitter hon inte i en bur utan spankulerar runt efter eget huvud.
Som det anstår en BIS-Vinnare.

Jag tittar på henne och utbrister – Ta Saga!!
- De andra som vet att jag är allmänt virrig tittar chockat på mig, och frågar om jag är medveten om att hunden ska fylla TIO år och att Saga är LAT???
- Ska veteranen vara med på kinesracet mamma, utbrister dottern och ser skeptisk ut. Och hur har du ens tänkt dig att hon kan tänka sig kuta den där slingan frivilligt?

Jag betraktar vår lilla, gamla Sammetsöga som mest tittar på dottern och så säger jag att de ska visa henne köttbullepåsen.
-Visa henne alla köttbullarna, och så säger ni att hon får ALLA, om hon springer det bästa hon kan, och jag lägger till, bara till dottern;  Och så viska till henne att DU vill att hon gör det, att hon springer för dig. 
Gör det bara!

De andra skrattar, skakar på huvudet och jag ser att de viskar med dottern som tar Saga under armen och så försvinner de med alla de andra bakom kröken. 

Det går en stund som känns som en evighet och så ringer telefonen och jag hör hur de vrålar – SAGA VANN!! ALLA GÅNGER, I ALLA HEATEN VANN HON!!! DET ÄR JU SJUKT JU!!!
HON ÄR JU SUPERGAMMAL!!! 

Vi packar bilen, stuvar in priser, utmärkelser och alla våra stolta känslor.
Saga strosar runt bilen och letar godisar trots att magen står i fyra köttbullehörn. Hon rapar lätt och ser tillfreds ut med dagen, och ja, inte minst med sig själv.
Sol, köttbullar och bara vara med dottern. Lillmatte.

Jag fångar upp henne, lägger min kind intill hennes och smeker henne lätt. Viskar att hon hade rätt, det ordnade sig ju till slut. Solen skiner, dottern är nästan frisk och jag har kommit på att jag kan skratta igen.
Och Saga kramas mjukt tillbaka, viskar att det visste hon ju hela tiden och så glider hon ur min famn och ner i gräset. 
Traskar fram till dottern som byter om och pladdrar i telefonen med en vän. Vår lilla hund suckar nöjt och lägger sig bredvid sin ägarinna och betraktar henne från sitt håll där nere i gräset.
Kloka, svarta hundögon som är alldeles fulla med kärlek.

Vilken hund!
Vilken Saga!

Jefla skit

Det är sen kväll. Husse och jag ska kolla film.
Magen knorrar och vill ha socker/läsk/glass/onyttigheter

Bara det att ALLT smågodis konfiskerades och käkades upp av Annie under eftermiddagen. Bara pappåsen låg kvar och skramlade...

Glassen är slut och lussebullarna (HELA FEM STYCKEN!!!!) snodde Saga och ÅT upp. Helt jefla otroligt om ni frågar mig.
Yngsta dottern fångade henne mitt i akten, och hundkräket vägrade spotta ut en endaste smula.

Alltså. FEM lussebullar...! Hon är galet rund om magen nu, ganska dämpad, rapar en del och har nog ont.
Jag med, tom mage skramlar och känns obehaglig. Saga somnade och hade ingen lust att prata med mig. Tittade upp med ett öga och sade att vi kunde ha ett snack när jag inte var så sur. Va.

Dessutom är Felicia bortrest, och jag vaknade upp till detta i morse; 

Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar Jag älskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundarjagälskarhundar

För den som vill läsa mer om Saga finns lite HÄR och HÄR och till sist, HÄR

Storleken har ingen betydelse

Så det så.

För en tid sen ställde de upp alla mina syskon, och Lillmatte fotade.

Tja, asså, hur svårt kan det va?
Jag kollade noga vad alla gjorde, och saken är den, det gällde BARA att stå och käka leverpastej! Plättlätt!
Några av de andra var trötta och ville inte - FAST de är stora! Trams. Jag bara väntade tills det blev min tur, och det var nära att det inte blev det.
Matte sade att jag var för liten. Och att ingen ändå ville ha en batterihund. Ha! Vaddå?!
Jag är alltid glad. Jag är alltid söt. Jag är svartast av alla. Jag är snäll. Jag älskar mat. Okej, och jag är lite envis.
Dessutom är jag lagom stor (enligt mig själv) och vem som är snyggast av alla syns ju lätt - jag såklart! Kolla nu när jag käkar leverpastej vad bra jag kan stå. Visst?
God jul på er!
/Nisse

Jean Dark Puff The Magic Dragon
Puffhane 6 v

Vill du läsa mer om Nisse?
Klicka  HÄR OCH HÄR


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Vår P kull består av sju puffvalpar, hur man nu kan få så många i en och samma kull...... Vi på Jean Dark verkar ju ha något i vattnet, det ska liksom ALLTID bli många av en sort.

Stolta föräldrar är Jean Dark Making Memories som har flera cert och utställningsvinster. Mamma är den väldigt kände och vinstrike Barbie - MULTICH Europeisk Junior Vinnare'15 Dansk Vinnare 17 Norsk Vinnare'16 RCC Crufts'18 Jean Dark Barbie Girl
Båda är väldigt öppna, framåt och stabila hundar som älskar mat, människor och att hitta på saker med sin familj


För den som vill se fler kommer några syskon här;

Jean Dark Puffcorn Makes You Pop
Puffhane 6 v

Puffy Kind Of Style
Puffhane 6 v

Jean Dark Pinch My Fluff I´m A Puff
Puffhane 6 v 

Jean Dark Practise Makes Puffect
Pufftik 6 v

Jean Dark Puff It Up Pinky Puff
Pufftik 6 v

Jean Dark Puffibly Maybe
Pufftik 6 v 

Är Du intresserad av en liten kompis till familjen - kontakta oss gärna, vi har några valpar kvar

Födelsedag - Thailandsemester

En del dagar i november är extra viktiga för mig.
Förstås mannens födelsedag, och sen två av mina närmaste vänner.

Den första, 28:e november äger en gammal barndomsvän. En sån där som känner en utan och innan, vet om ens hemligheter och har träffat mamma och pappa när vi var små. En sån som man kan lita på i vått och torrt och som man kan prata ofta med eller inte alls med på JÄTTElänge, och när vi möts i luren är det i alla fall som igår.

Hon och jag möttes i högstadiet och har delat det mesta. Tonåren. Föräldrar, jobbiga syskon, kaninhoppning, hundar, ridning, killar och en himlans massa känslor.

Vi hann tappa varann, gifta oss, skaffa barn och få en del rynkor innan vi hittade tillbaka till oss igen, bara för att fortsätta där vi var sist.
Vi gick på bio, diskuterade livet, ringdes halva nätterna och babblade slut på många pengar. Och såklart vi sågs när vi kunde.
Laleh blev vår speciella grej, och jag älskade musiken och upplevelserna vi fick tillsammans, bland annat på konsert, och så delade vi till varandra på Facebook och mail och senare lyssnade vi tillsammans, uppkrupna i sängen på sjukhuset.

För min finaste vän blev sjuk. Jättesjuk.
Så blev hon friskare och jag jublade!
Sen sjukare.
Och en dag var hon bara borta.

Att mista en nära vän gör ont, och det slutar liksom inte plåga en. Det som gör ont värker, och det som är tomt vill liksom inte fyllas på… det är bara …. Jättetomt…
När Laleh sjunger tycker jag fortfarande att det är vackert, och så får jag en tung klump i halsen, och det krävs massor för att inte gråta. Jag vill inte gråta - jag hatar att gråta - och jag minns dessutom den där sista dagen på sjukhuset, hur hon tvingade mig att lova på hedersord att jag skulle vara glad. Det mesta jag kunde.  

Att jag skulle njuta av livet.
Att jag skulle vara tacksam över min kropp – varje dag. Oavsett hur den ser ut – så länge den funkar fyller den sin funktion.
Att jag skulle försöka göra det jag tycker om. Med dem jag tycker om.
Att jag inte skulle sörja henne, men glädjas att hon levt.

Så lätt att lova, och så svårt att hålla! 

Den 28:e november nu i år skulle min viktiga vän ha fyllt jämt.
Jag använder natten till att minnas henne. Våra drömmar, våra tankar, vårt prat och förstås till att sörja.
Såklart jag försöker sova, men det går inte helt. Det går inte att gå ut på balkongen heller, för där bor det tydligen triljoners törstiga thailändska moskitos.
Istället stirrar jag ut i mörkret, genom fönstret, och klättrar upp i sängen igen och försöker stänga av tankarna.
Det går inte. 

Jag kan inte helt förstå att hon inte längre finns. Så jag läser vår långa sparade, messengerbabbel och torkar snor och tårar långt in på natten.
Vänner borde faktiskt aldrig få lämna en!

💗

Dagen efter är en glad dag! Bästa vännen fyller också jämt och hon ligger här bredvid mig och sover.
Alldeles på riktigt.
Det är den 29:e november och vi är i Thailand.

Jag tassar upp och öppnar balkongdörrarna på vid gavel, och så bara ligger vi där och vaknar och pratar och lyssnar på fåglarna som sjunger annorlunda än hemma, på vinden och förstås de avlägsna ljuden från havet. Jag älskar havet!
Gardinen böljar svagt mellan inne och ute, släpper förbi solen som killar in sig i vartenda hörn och vrå och vintern och mörkret hemma känns avlägset långt bort.
Solen petar mjukt på kompisen som packar upp presenter, ler och förundras över att den och den har gett, hon pekar, skrattar och ser glad ut – jag fick från dem också! Och dem! Wow, tänk att de tänkt på mig! 😊
Hon är glad, och jag är glad att hon finns.
Vi ligger kvar, drar oss, och fortsätter småprata medan vi blir mer och mer redo för dagen.

Till slut är vi ändå vakna och presenterna tronar fint på den thailändska TV-bänken strosar vi i maklig takt till frukosten.
Hälsar som vi lärt oss på thailändskt vis - händerna ihop framför bröstet och så en lätt bugning med huvudet - God morgon - och så fyller vi magarna med ägg, frisk frukt och ångkokta grönsaker.
Och förstås en latte.
Lagom mätta lämnar vi slamret och ryssen som alltid staplar bullar, bröd och mjuka kakor i ett torn på tallriken till sin fru, (själv har han två tallrikar fulla med bröd, bullar och pålägg) den stiliga fransosen med alla de busiga barnen – två skriker som galningar nu också – och den hurtiga danska familjen som paddlade kanot genom vågorna igår och höll på att dränka sig och sonen när båten välte och hamnade upp och ned.
Nu sitter de lugnt och äter i pockande träningskläder, och jag ser att pappan surfar på bergsklättring. Sonen kastar en våffla med choklad på grannbordets lilla spanska unge, och sen är matkriget i full gång.
Vi skrattar när vi öppnar glasdörrarna och hettan nästan golvar oss. Värmen håller hårt i oss, och vi stönar över temperaturen och skrattar åt att det är minus 15 hemma i Sverige. För vi är inte där – vi är här!

Jag tittar på min kompis och hoppas hon ska fortsätta vara det i många, många år. Minst tills vi blir hundra! 💜
Hon tittar tillbaka och undrar om vi ska ta en sväng och kolla in vilka solstolar vi ska ha och kanske boka några aktiviteter. 

Morgon-yoga i full fart. Det är så KUL! 

Det gör vi, och dagen blir alldeles underbar. Vi testar yoga och vi testar vattengympa och vi promenerar längs stranden som aldrig tar slut, och så förundras vi över hur det vackra bara fortsätter i all oändlighet och i färg och i form. Allt ser annorlunda ut än hemma…! 

Stranden är en oas för den som vill promenera i och vid havet,
utan mer sällis än just en kompis 

Vi badar tills huden blir russinmjuk, torkar i solen o skakar av oss salt och sand och låter massagekvinnan ta i oss med hårda nypor tills vi nästan grinar på riktigt, och sen köper vi juicedrinkar för resten av pengarna, och sist på dagen strosar vi långsamt upp till restaurangerna vid havet och sitter i mörkret och bara mår väldigt bra.  
God mat och skönsång för kompisen som ju har sin stora dag idag!

Restaurangägaren med man och kusin och moster och brylling och några barn tar i från tårna och räcker fram sin glass/kake/frukttårta med levande ljus. – Make a wish Madam! Make a wish!
De backar undan med glittrande ögon, och ser tyst på när kompisen blåser och önskar. Alla står kvar, håller andan och ler när hon blåser och kanske önskar sig något vi inte får veta  - bara för att plötsligt se dem poppa upp live again.
Alla brinner för full sprutt!! Thailändarna fnittrar så de håller på att dö.
Kompisen blåser bort alla igen, och igen. Alltså – det GÅR inte!
De där ljusen har evigt liv, och det slutar med att hon får hjälp att släcka dem, allt under livligt skratt och glam.
Kanske gör man så i Thailand, kanske inte?
Roligt var det i alla fall!

Dagen tar slut. Vi kryper till kojs och skrattar åt att man kan bli så trött av att göra ingenting.
Av att vakna långsamt med en vän.
Av att släntra längs en strand som aldrig tar slut.
Att leta snäckor, hitta konstiga stenar och betrakta kokosnötter i palmtoppar ända uppe i himlen.
Av att äta utländsk mat och av att skratta i samförstånd och gnabbas om oviktigheter med en bästis. 

Ahlgrens bilar, ett hjärta och en kroppsdel... Vi skrattar så vi kiknar!
Hahahaha!!!

Det är alldeles svart ute. Thailandsvart.
Stjärnor på himlen, och avlägsna skratt nere från baren, någon slamrar med glas och diskuterar livligt. Några lampor blinkar och det känns märkligt att ha en hel ocean av säng utan att slåss om plats med krävande fyrbenta. Lite tomt också faktiskt…

Vi somnar, vaknar igen, släcker, babblar lite till och Kompisen ler lyckligt över sin presenter. Hon pratar om att hon måste tacka alla, helst nu med en gång, och så somnar hon plötsligt, mitt i orden.
Jag ler också, och känner mig lycklig att jag har världens bästa vän där bredvid mig i mörkret.  
Lycklig att hon finns och är här och ingen annanstans. 

Vänner måste vara närvarande, det blir så dumt annars.

Badkrukan

Det är spännande hur man ibland stöter på samma person.
På Ica, när man promenerar med hunden, på föräldramöte och när man läser tidningen. Eller när man köper bil, ja då ser man plötsligt likadana bilar överallt på stan….
Samma fenomen händer mig nu på semestern, jag ser samma mamma och samma lilla dotter dag efter dag.

Det förvånar mig hur våra vägar där i solen hela tiden korsas, och kanske kan det ha med att göra att jag tycker den lilla söta ungen är så speciell?
Hon är också speciellt lik en av mina döttrar.

Vi stöter ofta på varann i hotellets matsal, hon sitter på en hög pall, ibland på en kudde, och nästan jämt med sockrade pannkakor framför sig.
Jag ser henne leka i sanden, alltid nära mamma, eller ibland pappa. Jag ser de vuxna gå till havet och skölja hennes saker, och hon följer dem allvarsamt med blågrå ögon ibland ropandes att hon vill ha vatten i hinkarna, eller de och de plastdjuren särskilt sköljda. Mamman suckar och lyder.
Och jag ser henne sitta allvarsam och ensam på solstolarna när hennes föräldrar badar – hon badar aldrig- utan fingrar på sin solhatt och väntar med stadig blick på att de vuxna ska komma tillbaka från vattnet

Ibland möter vi dem på väg till restaurangerna, och då ser flickebarnet så lycklig ut, hon fladdrar runt med hoppsasteg i sanden, snurrar med sin rosa klänning och pladdrar i ett kör.

En dag när jag parkerat mig ute i vattnet för att det inte går att stå ut med den 35 gradiga värmen, möter jag sötnosens mamma och vi hamnar i lättsamt semesterprat.
- Hello, how are you?
- We are from Germany, and you?
- Have you been in Thailand before?
Och så vidare.

Vi guppar långsamt där ute, havet är behagligt varmt, det är alldeles vindstilla på stranden och vågorna mest som lätta krusningar på vattnet.  Vi två sittligger i det stora blå, gungar mjukt med rörelserna i havet, och babblar lättsamt vidare.
Jag frågar om dottern, och får veta att hon är fyra år och älskar vatten, och hatar havet. Hon älskar att simma också, men bara i en pool.
Mamman suckar uppgivet och berättar att de försökt allt, men deras flicka blir panikslagen bara vid tanken på att doppa tårna i havet.

Så märkligt!
Jag berättar om min ena dotter, hon som påminner mig så mycket om den här kvinnans barn, att hon också var jätterädd för vatten som liten.
Och om hur min man och jag försökte allt och inget funkade.

Vi gick på simskolor, vattenlek, poolhäng och träningar både här och där. Dottern blev inte ett dugg mer glad i vatten, nästan tvärt om, hon skrek som en galning om hon fick en endaste droppe på sitt huvud, och ville genast upp. Ibland kändes det frusterande att hon var så fjölig berättar jag. 

Min nyfunna badkompis lyssnar noggrant, och blir väldigt intresserad när hon hör att vår tjej är stor idag, att hon med tiden utvecklade en stor och äkta kärlek till all slags vatten, och att hon blev en duktig simmerska med tiden.  – Tell me more, ber hon, what did you do? Is it true, did she really learn how to swim in the big sea???
Uppe på stranden tronar den lilla dottern i tjejig Askungenbikini med tillhörande solhatt. Allvarligt sitter hon med benen i kors och betraktar oss, och jag vet att hon inte kommer att börja leka förrän hennes mamma är tillbaka uppe på land igen.
Jag funderar ett tag, säger att jag ångrar att vi tränade så ihärdigt. För det hjälpte inget vidare ändå. Kvinnan som jag faktiskt inte vet namnet på lyssnar och funderar, - Yeah, but it´s not possible to have a kid that is sooo afraid of water.
The sea is not dangerous and we tell her that, all the time. The problem is that she won´t listen. – So, tell me what to do?

Jag rycker på axlarna. Inte vet jag vad man gör med en liten unge som är superrädd för vatten (Måste man göra något alls egentligen?).
Jag säger försiktigt att om jag skulle leva om mitt liv, så skulle jag bara acceptera det. Tänka att vi alltid kunde bada i poolen och att havsskräcken förmodligen skulle gå över.

Lilla 4 åringen vinkar plötsligt  till oss och vi vinkar tillbaka. Hon är väldigt söt!
Jag tittar noggrannare på henne – och märker att jag ler. Hon sitter fortfarande med benen i kors, smala armar som liksom håller om sig själv. Bestämd liten mun, och allvarsamma ögon. På huvudet har hon en brun hatt med stor rosa rosett, och bikinin är rosa den med och tjejiga motiv och söta volanger i kanterna. Hon sitter blicktstilla, sådär som jag sett henne sitta förut, varenda gång mamman är i vattnet.
Vaksam, uppmärksam och med uppmanande blick, typ, Mamma – KOM UPP!

Mamman och jag konverserar vidare, men avbryts när hon utbryter; -Wow! There is my husband! Well, finally!
Jag tittar in mot land och ser lilla sötnosens pappa komma släntrande, också han i badkläder och med en handduk över axlarna. Han ser lagom avslappnad ut, kramar om dottern och sjunker ner på en solstol.
Hans fru skrattar, - Well, I wonder what he´s been doing… Haha! He´s been at the massage for 2 hours now. Loooong massage!!
Hon blinkar till mig och ler när jag gestikulerar och förundrat wowar den långa tiden han varit iväg, och förklarar att hon inte tar massage.
- I have problems with that you know...... I never let anyone touch my body, so I gave him my massaghours also. Actually thats the reason. Do you do massage?

Vi börjar så smått dra oss upp på land, och jag svarar att jag absolut gör det. Varje dag dessutom här i Thailand för det är ju så billigt – och skönt!
Jag berättar att Kompisen och jag går till kvinnorna på stranden, att de är galet duktiga och att det bara kostar en bråkdel av hotellets massörer som också är bra, men fyra gånger så dyra. 

Jag lägger till att jag också har knasiga tankar ibland, och att jag alltid väljer de kvinnliga massörerna, men att jag ska utmana mig lite och ta den manliga om några dagar - om jag vågar.
Hittills är det Kompisen som fått vara den modiga. 😊

Kvinnan ser imponerad ut, lyssnar noga på det jag säger samtidigt som hon bestämt skakar på huvudet och säger nej, nej, nej!! -Thats not an option. - I would NEVER let anyone touch my body, 

it´s impossible! But thanks for telling me. 

Vi spatserar upp på land, och vid den osynliga gränsen dottern dragit upp står hon nu och stampar och vill ta mamma i handen.

Så fort vi är över, ler hon stort och flätar in sina fingrar i mammans och börjar pladdra. Högt och lågt på tyska och lite polska pratar hon, och jag minns att mamman egentligen var polska, just det ja. De går tillsammans mot solstolarna och jag vinkar tillbaka till dem i ett hejdå så länge, vi ses i vattnet en annan dag - gest och så hör jag mamman förklara för sin man och avkomma att de måste träna på att vara vid och i havet.

- Du förstår Isabelle, man kan bara INTE hålla på med sådana här fegerier. Om man är så, så måste man övervinna dem – du måste helt enkelt kunna bada i havet, det ÄR verkligen inte farligt!
Den lilla ungen hänger med näbben, men skrattar plötsligt när pappan ett enda huj kastar upp henne på axlarna och galopperar iväg och köper den lilla en stor glass.

Jag ler lite för mig själv, funderar över rädslor, landar i hundarna (inte helt otippat....Haha!), mentaltester, träning och acceptans -tolerans-och ibland, ofta (o)förståelse. 

Din hund är rädd, min är bara busig. Din unge överreagerar, min ska bara få lite erfarenhet.
Din rädsla är lite larvig, min är mest en princip, kanske egentligen bara att jag är excentrisk.

Solen lyser på mig, och jag tänker att idag ska jag faktiskt boka den manliga massören och se hur det går.

😊

Ryggskott - Och hemma - Thailandsresa

Vår åka-hem-present från favorit restaurangen :)
Sista kvällenfår vi sända upp en sådan här fin jättestor levande ljus lampa.

Semestern är slut. Sista dagen har gått.
Nästan.
Vi har solat busigt, galet mycket utan solskydd hela dagen, och är härligt på-gränsen-till-brända-men-lagom-skönt-rödrosa-heta-i-skinnet, trötta i musklerna efter yoga, vattengympa och promenad med ett rejält avslut hos massörerna som jobbade igenom våra kroppar så vi blev snoriga, gråtmilda, lealösa och nu trötta som nickedockor.
Vi är faktiskt helt färdiga….

Vi har packat, kämpat emot lusten att packa upp igen och fly till en öde strand och aldrig åka hem, kollat Facebook och ätit lite godis som finns kvar från när vi kom.
Det där godiset är spännande – det var fullt med favvisbitarna som jag noga valt ut och tagit med från Sverige, men efter tio dagar på ett stekhett hotellrum har det hela smält till en oigenkännlig klump av mischmaschfärger.
Vi är lika glada för det, knackar/bryter och sliter av en bit då och då och skrattar när det hela blandas härligt, sött och svenskt i munnen.
Nu är det mörkt ute, solen har stängt för dagen och vi hänger på rummet, och laddar inför sista thaimiddagen i paradiset.
Hemresan startar 04:30, och den vill ingen av oss ens tänka på.... 

Kompisen hann in först i duschen, jag ser henne förstås där i akvariet som vi kallar det, skräckrummet som gjorde att vi nästan inte vågade åka till Thailand, men var tvungna då vi hade bokat rum som inte var avbokningsbart (smart va?!).

Akvariet är vår dusch; ett lyxigt, helkaklat rum, stort som ett mindre kök och med inbyggd soffa, ljust och med fina sten detaljer.
Och det bästa -läs det värsta- är en glasruta istället för en hel vägg. Galet ballt, om det inte vore för en liten detalj.
Glasväggen (som är HELA ena långsidan) vetter in till nästa rum. Och det är vårt vardagsrum.
Hehe, japp, du läste rätt.
Eller ja, du kanske redan visste detta, men jag kan berätta att för oss, som inte besökt Thailand tidigare, var det här en ny grej, och ganska så jobbig också. Jag menar, VEM I ALL SIN DAR VILL SKÖTA SIN HYGIEN IN PUBLIC?????
Nå, vi grinade illa över detta flera veckor innan vi åkte, och när vi väl var framme hade vi på något sätt bara accepterat fakta och resignerat.

I Thailand har man vanlig toalett men spolar INTE ned pappret i den. Man använder duschslangen med vatten bredvid WC-stolen (lätt bidéaktigt) och pappret man sen torkar sig torr med kastar man i papperskorgen som töms varje dag. Ok, vi fattar.
Thailands andra grej tyckte vi var svårare, den med att man alltså typ står i duschen bredvid kompisen som ligger och kollar TV, läser en bok eller kokar kaffe.
Om man inte bryr sig alls kan man njuta, kanske be nån öppna balkongdörrarna och spana ut på hotellets gigantiska gräsmatta och poolområde.
Tja, och sen kan man bara köra på, raka ben, schamponera hela sig eller sjunga en trudelutt, eller vad man nu vill göra i en dusch. Alla ser. För det är ju bara en glasvägg som skiljer.

Privacy is not for Thailand.....

Hm, ja. Det hela talar väl sitt tydliga språk
- det är alltså inte öppet om nån nu skulle tro det, utan en redig glasruta emellan. 

Nåväl.
Kompisen tog sin dusch, och jag passade på att lägga en finish på min packning och blir avbruten av ett skrik och så ser jag henne ha svårt att stå.
No more details på den, men jag kan kan berätta att moment ryggskott nu inträffar.
Bara några få timmar innan vi ska hem.
Bara några få dagar innan Kompisen ska döma två hela dagar på en superstor utställning.
Bara en halv natt innan vi ska sitta 18 timmar på ett flygplan/transportbuss/taxi/flygplatser -
STACKARS Kompisen!

Hon är ledsen och har ont och biter ihop för middag måste vi ha. Packa måste vi också och hem ska vi.
Efter maten haltar vi upp på rummet.
Eller, ja, inte jag, men kompisen går som en trekvarts bruten pinne, och jag oroar mig att hon ska snubbla, vrida till sig eller göra sig ännu mer illa. Vet hur ont ryggskott gör och är glad att hon pulat i sig ett glas vin och några Alvedon i alla fall.

Väl på rummet igen, kontaktar jag världens bästa kroppskännare, hon är klok, kompetent och har nypor som gör ont bara att ens tänka på.
Ber att få boka tid till kompisen direkt vi är hemma, och får samtidigt råd om vad vi ska göra.

- Vill hon bli bra? Hur motiverad är hon? Hon svarar direkt med sms.
- Jag har några grejer ni kan testa, men det gör ont. Jätteont. Hon kommer gråta. Pallar ni?

Mmm, kompisen säger att hon pallar, och skrattar glatt när jag säger att jag kanske inte gör det, och det är ändå jag som  ska göra allt det taskiga.
Vår rådgivare rekommenderar ett glas vin, och Kompisen nickar modigt och tutar i sig ett stort glas vitt.

Och så börjar vi.

Ett två tre, där är fingerleden, på med en pennspets, tryck hårt som bara den, och lyft benen i takt med att vi räknar. -Ajajajajaj, flåsar sjuklingen tillsammans med höga benlyft. Hon svettas och svär men hojtar att hon överlever. Hah, utan att gråta!

Telefonen plingar och ger nya instruktioner:
Ok, nu pennspets HÅRT på dessa punkter i örat samtidigt med benlyft i tio minuter. Messet avslutas med en bild av det egna örat så jag ska fatta var jag ska trycka.

Öron är minsann ganska olika har jag upptäckt
 nu när jag studerat dem närmare.... 

Studerar kompisens öra som inte alls ser ut som terapeutens och vi hamnar i en het örondiskussion som jag vinner efter att ha fotat från olika håll och jämfört.

Ja, alltså, jag vinner tills vi testar pennspetsen och det tydligen gör GRISONT!!
Kompisen skriker rätt ut och vrålar att det måste vara FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL SATANS punkt!!!!!!!!!!!!!!
- VAD FAN, jag vill ju inte ha hål i mitt jävla öra, du ska bara trycka BORT ryggskottet ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Mmm, jag sitter still och säger lugnt att det knappt blev ett märke i örat, och att Terapeuten ju sade att hon skulle börja gråta.
- Jag.gråter.verkligen.INTE!! Bästisen väser fram orden och ser svart ut i ögonen. -NÄ!!

Jag håller med, -Nänä, du gråter inte. Helt ok. Ska vi sluta?
-Aldrig! Kompisen sträcker på sig, petar på sitt öra och grimaserar av smärta när hon flyttar sig lite på golvet. -Aj!! Jag har skitont i ryggen!
Jag häller upp ett jätteglas vin till och räcker fram. Vi flinar båda fast ingen tycker alls att det är kul. Hon är ledsen och har ont och jag mår illa över att behöva göra ännu mer smärta på hennes kropp.

Vi blir avbrutna i vårt tycka synd om moment av uppmanande SMS. – Hur går det??

Ok, Pennspetsen på örat, trycker hårt, och Kompisen trampar högt med benen i marsch. Hon svettas som en tok, jag med för den delen, och så svär hon hon i takt med långa utläggningar om att jag kommer trasa sönder hennes öra för resten av livet, och inga försäkringar om att det varken gått hål eller blivit det minsta blått biter på henne.
Jag kan förstå det.

Under en av pauserna går hon långsamt, koncentrerat och irriterat fram till AC:n som vi hela vistelsen haft på +26-27 grader och skruvar bryskt ner den. Muttrar något om att det minsann är jag som ökat i lönndom, och även om jag har åsikter om just det, känner jag att det nog inte är läge för den diskussionen nu.
Så visst, det kan vara mitt fel. 🙈🙉🙊

Varannan minut pausar vi och Kompisen får skrika och frustrerat vandra. När det är en minut kvar av de tio nästan smäller hon av.

Vi biter båda ihop och jag försöker peppa, räkna ner, talar om att hon är duktig och sen är det bara sekundrar kvar.
På den tionde meddelar Kompisen att både jag och Terapeuten kan dra nånstans, gärna  till ett jefligt varmt ställe, och hon gråter i alla fall inte!
Hon halkar på svettiga ben och lite vinostadiga fötter in på toa innan hon lite ursäktande ropar tack och sen låtsas jag inte se henne när hon stelt borstar tänder och långsamt gör sig färdig att sova.

Några rediga glas vin, smärstillande och en vidrig mördarbehandling senare, sover Kompisen med is på örat.

Hon ser ledsen ut i sömnen och jag tycker otroligt synd om henne. Jag skulle vilja ge henne en bamsekram eller bara klappa henne en lång stund på kinden, men det törs jag inte, jag törs knappt andas av rädsla att störa henne och det ska börja hugga i hennes rygg igen.

Jag surfar en stund, och smyger ut på balkongen och vinkar hejdå till Thailand.
Det har varit alldeles fantastiskt - vi har haft en semester med allt man kan önska sig av mycket vila, sol, god mat, spänning, roliga saker och tråkiga saker, många skratt, pyttelite gråt, just nu världens mesta ont men resten av semestern har bara varit full av störtsköna saker, dessutom allt delat men en bra och viktig vän.

Jag hoppas Kompisen repar sig snabbt och att vi kommer hem trots den strejkande ryggen. Och jag tänker att vi är rustade för snö, kyla, mörker och vardag.
För vi har en proppfull kappsäck av fina minnen med oss hem 😊

Vi mellanlandar i Doha, och där praktiseras höga benlyft.
Lättare än på planet är det definitivt och ganska jobbigt när ordinationen är en gång i timmen....