fredag 7 oktober 2011

Hejdå



Ja, så har jag vinkat adjö till Ellas små älsklingar. Eller mest, mina små älsklingar.

Trillingflickorna som krävde så mycket engagemang, tid, tårar och jobb, men som också gav så mycket tillbaka, just genom deras myckna närhet till oss tvåbenta.

För en tid sedan flyttade först den ena lilla tiken, och snart efter hennes syster. Ofta blev vi uppdaterade av nya, lyckliga familjemedlemmar som lever glatt med sina nya små vänner.
Kvar blev fröken nummer tre, medan jag funderade över var hon skulle hamna.
Kanske rentav stanna hos oss?

Trycket här hemma vad gäller hundantal är dock för stort, och bästa nya familjen bestämdes vara hos gamla valpköpare och numera också mycket goda vänner, i andra änden av Sveriges avlånga land.

Nya matte och husse anlände, solen sken, och vi passade på att umgås lite innan det var dags att säga adjö till min speciella älskling som skulle flytta så långt bort.

Mitt i det kalla solskenet, i de guldglittriga höstlövens tunna fladdrande fick vi istället säga adjö till vår lilla tjej som hastigt insjuknade mitt under rastningen på tomten. Istället för att åka till sin nya familj blev min lilla Quicksilver en stjärnvalp på himlen, och sällan har jag fällt så många tårar över en liten själ till hundbaby.

När olyckan räcker ut sin fula hand når han långt, och hur mycket jag än ville få bort honom, hann han ta med sig vår lilla solstråle och lämna oss kvar i chock och förundran.

Att ta adjö av våra fyrbenta vänjer jag mig aldrig vid. Inte när de flyttar till Nangijala som små i alla fall.
Jag är uppfödare. Som sådan bejakar man livet, och det är fruktansvärt tungt att ta adjö av små valpar som nyss klivit ut i världen.
Valpar skall inte dö.  De skall leva!

Så av vår lilla trio blev bara duon kvar - och jag tänker på fröknarna brun med ett leende, rapporterna är underbara att få från deras nya familjer.

Men fortfarande känns det tungt i hjärtat att ta adjö till lilla fröken svart… Och leendet ersätts med ont i själen och oförstående.
Men så är livet, man förstår inte alltid. Det bara är.

Lilla skrutt - hoppas du har det gott där uppe hos Änglarna. Och du är oändligt saknad av oss alla här nere på jorden.



9 kommentarer:

  1. NEJ! Fy vad tragiskt!!!! Usch, sådant vill man inte läsa om. :((( Vad tungt och jobbigt för er. Sådant här kan man ju inte vänja sig vid. Många varma kramar!

    SvaraRadera
  2. Jag gråter igen när jag läser...ville inte tro det när jag hörde...mycket för att jag gosade med henne när vi sågs..och det ryckte i min Vill Ha tarm -men jag var så glad att hon skulle flytta till en bra familj...så gullig och rar lilla Quicksilver...så fruktansvärt orättvist:-(
    Så jäkla tungt och deprimerande för Dig som får ta alla smällar som uppfödare, det kan jag också gråta över-som tur är händer det inte ofta-men när det händer och jag får ledsna samtal o sms från dig om något som inträffat så blöder mitt hjärta för Dig Jeanett, det är ingen walk in the park att vara uppfödare, det ska man ju veta...
    Förvisso många många positiva och roliga, framgångsrika stunder...men så kommer såna här stunder som svärtar ner sinnet rejält:-(
    Tänker på dig massa kramisar

    SvaraRadera
  3. Nej men fy så hemskt, jag blev alldeles chockad att läsa detta - och sååå ledsen. Så snabbt glädje kan förbytas i sorg - lilla, vackra Quicksilver.... Jag är verkligen ledsen för din och för hennes tilltänkta familjs skull. Stor kram till er, Katja

    SvaraRadera
  4. Kan väl inte säga så mkt annat än Tänker på er o den tilltänkta valpköparen!!!!!!!
    KRAM

    SvaraRadera
  5. Åh vad tragiskt. Stackars er allihop! Blir ledsen bara av att läsa om det ... även om jag aldrig träffat den lilla söta valpen.
    Kram från Lisa

    SvaraRadera
  6. Tack alla för snälla och omtänksamma sms, telefonsamtal och mail. Det är så trist att mista sina hundar, och små valpar gör extra ont och känns extra onödigt. Att dessutom mista en fullt frisk valp på minuter känns hemskt.

    Många har undrat vad som hände, och ärligt talat vet vi inte riktigt själva. Våra veterinärer funderar också, och vi kan egentligen bara hoppas att obduktionen ger oss ett svar.

    Mvh
    Jeanett

    SvaraRadera
  7. ne vad synd :( hade ju hela livet framför sig :(

    SvaraRadera