Zocker-Söt

Häromdagen fick vi ett trevligt mail från Catrin och Kent.

Hos dem bor vår Kate Winslet, alias Zocker. Hon är knappa två år, vit som snö, och lika älskad som våra knassötgulligbusigtglada sphynxar.

Zocker lämnade mitt minne som en knubbig, söt, rynkig naken-baby-katt-tjej och häromdagen fick jag nytagna bilder på en välväxt, prydlig och mogen nakendam.
Jag kunde dock konstatera att hon har sitt glada barnasinne kvar, och bilderna visar också hur knasigt, levnadsglada sphynxkatterna är. :-)

Tack Catrin och Kent för bilderna, det är jättekul att få se hur våra kissekatter har det i sina nya hem!

Drar åt varsitt håll

Ja, det är vi människor duktiga på… Konstigt egentligen att vi skall ha så svårt att acceptera andras tankar och beslut.

Jag har funderat mycket på det här, speciellt sedan jag häromdagen hörde av en bekant som skall köpa hund, inte vår ras, men en annan vacker, stor och härligt levnadsglad ras, att hon tvekade då det var sådana motsättningar inom deras rasklubb.

Vad trist att vi skrämmer bort andra som också vill vara med, genom våra tankar, olika idéer och ideal inom vårt stora intresse - hund (ja, detta förekommer väl egentligen inom det mesta, inte bara i kynologins värld)

För mig innebär det rent konkret att jag inte vill streta, jag vill arbeta framåt, och bara lägga energi på det.
Jag vill arbeta framåt längs den väg jag stakat ut och tror på, tillsammans med de raser jag valt att leva med.
Att dra och streta passar inte, och jag känner att jag inte blir glad av det.

Därför har jag tagit beslutet att jobba på det sätt som passar bäst för mig, och förhoppningsvis med andra engagerade och entusiastiska uppfödare.

De som har valt en annan väg tror säkert på den, och är hängivna den. Förhoppningsvis möts vi i slutet, och kan sammanställa och fundera över hur vi tillsammans kan få vår ras bättre och sundare.

Min önskan och förhoppning är att min underbara ras anhängare skall sluta jaga och behandla varandra illa, och acceptera våra olikheter.
Jag tror det är bättre att försöka få många att engagera sig och försöka förbättra, mer än att stoppa de man anser gör fel…….

Jag hoppas också att alla som vill köpa en utsedd ras kan göra det, och få vara glada, hellre än att avstå och köpa andrahandsvalet.

Vi som är engagerade i våra älskade raser behöver lägga engagemang på att få med oss andra, inte jaga bort de vi tycker arbetar fel.

Ingen äger en ras, vi förvaltar den för morgondagens hund och kattägare. :-)

(Skit) Grisen

Ja, för den som följer mitt bloggande är katten Grisen ingen nyhet.

Grisen, eller Jean Dark Grace Kelly som hon heter officiellt, är en kritvit sphynx med olikfärgade ögon. Hon är underbart fin. När hon är nybadad! :-) Hon är min mesta kelgris, och sover varje natt på min arm, under täcket.
Min nakenfis är också en soffaGris, och finns alltid i min famn när det är myskväll framför TV:n. Helst vill hon ha en filt över sig, eller ligga innanför min tröja.

För övrigt drar hon runt här i Vita Huset och hittar mest på hyss hela tiden. (Se de äldre inläggen)

Grisen har hittat min tvätthög.
Medan jag viker tar hon en powernap i sängkläderna.....

  Grisen är en livsnjutare, och hon älskar att "umgås" med sina kompisar. Dvs, hon retar dem. Biter dem i svans och ben, tar deras grejer, stjäl deras mat/leksaker/sovplatser eller bara väcker dem om de sover.

Här fotar vi kinesvalpar, och Grisen rusar in mitt i bilden för att se vad vi gör.
Hej, säger valpen, till sin skalliga kompis:-)

 Grisen är alltid glad, hon gillar hundar, katter, mat, aktivitet och oss människor. Allt går i flygande fläng, och alltsomoftast hittar man henne upptagen med något projekt.
För en tid sedan var hennes hobby att knuffa ned alla mina böcker från bokyllan på golvet. Jag plockade upp dem, och vips! - De ramlade ned igen.
Detta pågick ett par veckor, tills vår vita buse tröttnade, och hittade på nya hyss. Det senaste är att lura sig ned i pannrummet, och B.A.D.A i sotet hon hittar i hinkarna nedanför pannan. Hon gnider, gnuggar och myser i hinken, och sedan - VOILA! Är det klart. Hon skakar lätt på sig, och spatserar stolt runt uppe i huset efter utfört uppdrag.

För oss tvåbenta är detta förstås lagom kul, och förste man som upptäcker vår påhittiga nakenkatt brukar ge henne ett bad. Nu senast var det dotter Felicia som gjorde smutupptäckten, och hon passade på att föreviga eländet först:-)

Tvätt och bad är det enda Grisen inte gillar, så det är ju otroligt att hon fortsätter envisas med att smutsa ned sig. Suck.

Nåväl, vår lilleGris är en härlig, levnadsglad och tokig sphynx, en underbar personlighet jag absolut inte kan tänka mig att vara utan:-)

Egenhändigt nyfärgfixad gris

Fläckar lite överallt...

Småkall efter badet är det skönt att sova intill elementet
 med varmt och hårigt täcke...

Falskt alarm

Falskt alarm gällande blivande dobermannvalpar inom kort. Vår tilltänkta mamma löper inte alls, men borde vara på gång inom kort.
Själv är jag jätteglad - vi hinner med de sista undersökningarna och den blivande kullen kommer inte att födas under Jul/Nyårshelgen.

Jag gillar inte hösten

Nej, jag gillar verkligen inte hösten. Den kommer smygande, lindar in oss i sin dimma, väcker oss tidigt i småmörker med kyla och regn. Den grå färgen klibbar sig fast på näthinna och i själ, och de allt kortare dagarna är fulla av lera, smuts och duggregn.
Dessutom bara fryser jag.

Årets höst har också smugit sig på. Jag upptäckte just att dagarna även nu blivit kortare, kroppen fryser och enligt almanackan kommer vi att öppna julklappar och fira, om exakt två månader.
För då är det julafton!

Snart är sommartiden slut, och vintern på plats. Men fram till dess tänker jag glädjas över den underbara hösten 2011.
Jag som inte gillar höst, njuter i full drag av de klara, vackra färgerna, ljuset, den kalla, rena luften och solen som faktiskt fortfarande lyser på oss varje dag. Det förhatliga regnet är långt bort. Leran och det så vanliga höstblasket har ännu inte dykt upp, och de dagliga hundpromenaderna och ridturerna är bara vackra och fulla av glada hundar och häst.

Hoppas det håller i sig länge, och att Ni alla också njuter, och har underbara dagar i stall, på träningsgrupperna, på brukshundsklubben och inte minst i skogen! Vilken fantastisk natur vi har - och vilket härligt land, som tillåter oss alla att ta del av det vackra som finns, bara rätt utanför dörren:-)
(Alla bilder är helt oproffsigt tagna med mobilen, bildkvalitén kunde vara bättre....)

Juni och Jenna på "Arlandaberget"

Morgonsoldimma utanför Vita Huset

Vita Huset

Vita Huset

Juni och Jenna på höstskogsmys

Juni i full fart:-)

Var tog kompisarna vägen...

Flugan gillar också höst, ljus, klar himmel och klar naturdoft:-)

Dobermannvalpar

Så löper första dobermanntiken, och frågan är om vi skall para eller inte.
Ja, allra först skall hon hjärttestas, och sedan kan jag ta mitt beslut.

Vi har bestämt oss för en välstammad, och mycket meriterad utländsk hane som lämnat en hel del fina och intressanta avkommor. Jag har träffat honom ett par gånger, och han har det där som jag tycker är så viktigt på vår ras - ärlig, snäll, tålmodig och vänlig. Samtidigt har han ett öppet och socialt sätt, och han är arbetsvillig och orädd. Och han är såklart jättesnygg:-)

Det blir till att tänka några dagar till, och så kanske vi kan återkomma med information om en eventuell blivande dobermannkull.

Jean Darks BÄST In SHOW pojke

Han har gjort det igen! Bästaste lilla "Baloo", vår egna Jean Dark Hjärter Kung.
Idag ställdes han ut i Uppsala, och blev Bäst in Show. IGEN!!

Våra fina brunmaskade unga hane är nu utställd fem gånger i sitt liv, och har erövrat fyra BIS. Det är ett fantastiskt resultat, och jag är förstås så stolt att jag nästan spricker!

Här hemma har vi syster Jean Dark Happy, även hon brunmaskad, och tanken är att hon skall få sin första kull nästa år, samt påbörja sin blivande utställningskarriär.

Jean Dark Hjärter Kung

Jean Dark Happy 

Junis dementi

Juni hälsar och förnekar varenda stavelse i föregående inlägg. Att hon så totalt framstår som en renodlad soffpotatis vill hon å det klaraste förneka. 

Och bilden från vardagsrumsbordet var fejkad. Solkart! 

Kvällsmarodören

Genom åren har vi haft många hundar. Den första fick jag som sexåring hemma i Oslo, och där och då stakades min bana ut när det gäller att leva med hund. Jag älskar det!

De fyrbenta har följt mig genom livet; stora, små, korthåriga, nakna, långhåriga. Busiga, glada, tillgivna, stolta, envisa, vackra och underbara.
Listan kan göras lång, precis som alla mina vänner, hundarna. De har följt mig i vått och torrt, som barn, som ung. På arbeten jag haft, och som nybliven mamma. De har varit med på barnvagnspromenader, hängt utanför lekparker, följt med till ridskolor och troget väntat nedanför gungorna.
De har varit med och hämtat barnen i skolan, på fritids och klassresor.

Våra hundar har -och har alltid haft- en självklar och nära plats i familjen, och mest av allt i mitt hjärta.

Alla våra hundar har också tyckt om att ligga i soffa och säng, något de allt som oftast fått göra.
För några år sedan tyckte jag dock att vår vita lädersoffa blev ganska illa behandlad, och tog beslutet att hundarna inte fick vara där.
Det funkade förstås inte…

Lädersoffan är mjuk och bra....

Jag bestämde att de bara fick ligga i soffan om där fanns en filt.
Det funkade inte heller.

Jag bestämde att de bara fick vara där när vi inte var där.
Det fungerade någorlunda.

Fåtöljen duger också:-)

Och är den upptagen, tar jag den ändå!

Alla utom Juni, vår bruna dobermanntik kunde acceptera villkoren.
Juni slog dövörat till, och klev med bestämda steg upp i soffan, sjönk ihop till en oformlig tung klump, och bara vägrade lyssna.
Hon gjorde förövrigt samma sak i min säng, och varenda kväll hade vi långa diskussioner om var hon skulle sova.
Juni avgick med segern, samtliga kvällar, och hennes nya fina, Biabädd med flera täcken och kuddar gapade tom. Hon bevärdigade den faktiskt inte ens en blick.
Och själv fick jag mer och mer ont i ryggen av att ligga som en böjd ostkrok i ena hörnet av sängen varje natt.

Bara hundloosers ligger på golvet!

En dag snubblade vi över ett riktigt fynd tyckte jag själv! En äkta, fin lädersoffa för hundar! Helt lik våra ”människovarianter” bara lite mindre. Det kunde ju inte bli bättre, trodde jag.
Soffan inhandlades (den var inte gratis) och baxades hem utan husses hjälp. (Sådana här shoppingorgier låter jag honom gärna slippa, han är måttligt imponerad av min totala respektlöshet vad gäller Mammons påverkan på hund och kattsaker man kan köpa:-) )

Väl hemma sattes trofén på plats och samtliga djur inspekterade den. Utom Juni. Hon tittade inte ens, och ville inte provligga. Vi tvingade henne förstås.
Nu står soffan fint och blir använd av katter och småhundar varje kväll. Juni själv lägger sig fortfarande envist i soffan. Varje kväll.

Vi fick en dyr lädersoffa, mjuk, skön och superbekväm:-)

Vän av ordning undrar förstås om vår bruna tik har någon annanstans att lägga sig, och ja, det har hon.
Bredvid sofforna finns några mjuka, stora och fina hundbäddar som man absolut kan vistas i, utan att dö.
Juni gör det bara under tvång.

Nåväl. Parallellt med detta fortsatte det nattliga kriget. Jag provade med alla möjliga och omöjliga sängar/bäddar/fåtöljer/filtar/täcken/korgar/dynor etc. Juni vägrade.
Varje natt vaknade jag och körde ned henne, för att vakna kort därpå med en stor brun snarkande och stendöv dobermann invirad i mitt täcke.

Juni har blivit nedkörd från soffan,
och lägger sig demonstrativt i den alldeles för lilla kattkorgen.

Även här en demonstrationsbild.
Juni har knölat ned sig i dvärgpinschrarnas korg framför spisen.
Notera blicken, och lägg till ett missnöjt, ihåligt, tyst pipande....

En natt jag låg där bredvid min tungt, och med självklar sovaisängenrättmin, dobermann och inte kunde sova kom jag på det!
Det enda jag inte provat var ju en människosäng!!

Sagt och gjort, jag började leta.

Jag tänkte mig en utdragbar säng för barn, helst en vit så att den kunde passa in lite snyggt i sovrummet. Ingen sådan kunde jag hitta.
Vi letade på Jysk, Asko och Ikea. På Mio, på nätet, auktioner och på blocket. Givetvis fanns en och annan, och de var då stationerade i övre Norrland eller sydligaste Skåne. Typiskt!
Ja, eller så kostade de så mycket att jag inte för mitt bara liv kunde få mig till att köpa eländet. Jag menar, sängen var ju ändå bara till HUNDEN….. !

Till slut gav jag upp. Jag hittade ingen barnsäng, som såg snygg ut i mina ögon, och dessutom tilltalande för Juni med sin starka åsikt.  Med det menar jag att hon skulle kunna tänka sig att sova i sängen, alltså ligga där hela natten. Inte vistas i min säng längre, utan byta plats nattetid.
Vis av erfarenhet vad gäller soffan hade jag knappast någon förhoppning om att det hela skulle lösa sig.

Juni tar sig friheter, och solar tom på vardagsrumsbordet! 

Flera månader senare dök tillfället med stort T upp. Det visade sig att min egen säng från barndomen stod och skräpade hemma hos mamma, och en dag när jag var förbi där fick jag den med mig hem.

Jag baxade in den i bilen, släpade, svor och lyfte den upp för trapporna i Vita huset och VOLIA! Så stod den då där.
Den bäddades efter alla konstens regler, och så var det dags att visa den för Junibrun.

Med tanke på hur hon några månader tidigare så totalt nonchalerat den dyra, nyinköpta soffan hade jag inga som helst förväntningar. Jag förstod att min envisa och bestämda hund kunde reagera hur som helst. Troligtvis inte alls.

Kvällen kom, och det blev läggdags. Som vanligt har jag en modell mindre armé som har stenkoll på när jag tänker sova, och som då väntar troget vid sovrumsdörren. Juni kommer alltid släntrande sist.
Alla dök ned i respektive sängar, utom Juni som förvånat blinkade och tittade på den nya sängen.
”Varsågod” sade jag, ”Den här är din nu” varpå Juni hoppade upp och lade sig tillrätta med ett bekvämt stön, och tittade på mig med kloka bruna ögon. Och jag är bombsäker på att hon sade; ”Äntligen... Äntligen fattade du att jag ju ville ha en egen säng!”

Och så slutar den fyraåriga kvälls/nattplågan med Juni. Hon sover numera gott i sin egen säng, och ingen annan fyrbent vågar ta hennes plats.
Det är Junibruns privata:-)))

Junis nya ställe, lugnet har lagt sig!

Observera - stängda ögon, Junibrun S.O.V.E.R

Egna kudden också:-)

Godnatt

Nä, nu är det alldeles för sent. Igen.
Vita Huset är tyst, bara TV:n surrar för döva öron. Hundarna snarkar avslappnat i korgar utspridda lite varstans i vardagsummet, katterna sover gott hos varsin dotter och två har slocknat i mitt knä.

Bästa, mesta tiden är nästan nu, med det mjuka mörkret utanför (jag är mörkädd, vill helst bara se det svarta på tryggt avstånd genom fönstren), månen där uppe, högt på himlen, hela pensionatet på undervåningen, med alla sovande små (och stora) vovvar, och mest av allt - lugnet här hemma. Tystnaden är skön, och den aktiva dagen långt borta.
Jag tror jag tar Grisen under armen och beger mig med min sovande katt till John Blund.

Grisen och Happy, trötta småmissar. Och en är nästan mosad.-)

Luna

Jean Dark Lady In Red, föddes i vår L-kull för fyra månader sedan. Från början var det inte tänkt att vi skulle behålla någon valp, men av olika anledningar blev lilla Luna kvar, ett beslut vi inte ångrar!

Luna är en glad prick, och nu när hon äntligen börjat komma upp lite på fötterna, kan vi alla njuta av de dagliga långpromenaderna. Saga som är en äkta frihetsälskande sprintertjej, har redan börjat "lära upp" sin lillasyster. (Luna är förstås inte lillasyster på riktigt).

Vår lilla söta frk valp är levnadsglad, pigg och busig. Ibland är hon bara sååå jobbig, tex när hon stjäl kattmat, lypsyl, pennor, mobiler, glasögon eller bara knallar omkring på vardagsrumsbordet. :-)

För övrigt är hon en supersöt, livsbejakande liten valptjej, med långa ögonfransar, vackra utrycksfulla ögon, och ett sätt som får oss tvåbenta att smälta.
I dagsläget ser hon mycket lovande ut, och vi har förstås stort hopp om framtiden. Luna själv, ja, hon är mest bara glad.

Best In Show:-)

Jean Dark Hjärter Kung far land och rike runt på utställning med matte Jill. Det går bra också - nu blev han Best In Show. Igen!!!

Jag är förstås stolt som en tupp, Mallig som jag vet inte vad, och bara helt enkelt superduperglad.

Stort Grattis till Jill, som tävlar så aktivt, och på så vis också visar fram en av katteriets stora stoltheter!

Dobermannvalpar

Med allt elände som hänt på sista tiden har jag givetvis funderat hit och dit över framtiden, och mer specifikt, vad vi har tänkt oss med våra dobermann.

Klurandet gick dock ganska fort, och dobermannvalpar hoppas vi på i slutet av 2011, om vi får som vi vill.  Två utländska herrar har valts ut, båda mycket vinstrika och titelbehängda, sunda och friska i dagsläget.

Våra blivande mammor är också meriterade, korade, arbetade med, och självklart hjärttestade UA.

Mer om de kommande parningarna inom kort

Jenna är som vanligt

Efter mina senaste skriverier har massormassormassor med mail, sms och telefonsamtal inkommit.

Tack snälla alla ni för gulliga ord och tankar! Det är skönt att se att man inte är så ensam som man känner sig i motvind.

För alla er som undrar; Jenna är i dagsläget inte sjuk alls. Hon har en liten förändring på sitt hjärta, och det kan komma att utvecklas till DCM. Eller inte.
Men, med den erfarenhet vi har av hjärtsjukdomar på rasen, ser det inte direkt ljust ut. Time will tell.  Hon skall givetvis undersökas ytterligare.

Jenna tar uppståndelsen med ro,
och är lika gullig, rar och gladbusigsötspringvild som hon alltid brukar vara.

Jenna Sammetsöga har stulit en leksak från kinesvalparna:-)

Bäst att behålla den så ingen tar den:-)

Brown-is beautiful

Jean Dark Iridessa och
NOCH VDH CH Korad NORDIC W-10 Jean Dark I Love You

Jag hörde idag att en ny studie visar att kvinnor som äter mycket choklad löper mindre risk att få en stroke.

Jag är mer godis/chips människa, men har löst problemet ändå. Vackra chokladbruna djur är något jag vurmar extra mycket för, det vet alla som känner mig. Och istället för att äta choklad, kan man ha dem och titta på dem! Jag vet inte om det hjälper på en kommande stroke, men det känns mycket trevligt:-)

DOBERMANN DCM PÅ FACEBOOK

Jag tycker att alla resultat är viktiga när det gäller DCM på dobermann.

I dagsläget känns det som om man endast lägger vikt vid Holtertestet, och ogenomtänkta åsikter som "man testar bara hälften, man luras, att endast ultraljuda hjärtat är som att bara hd-röntga ena benet" åsikter skriks ut. Hemsideägare låter sina "åsiktsläsare" kalla uppfödare för kärringar och andra fula tillmälen.

Valpköpare flyr rasen och uppfödare slutar.

Är det vad vi vill? Är det vad jag vill? Nej, knappast! Jag älskar dobermann, och vill fortsätta leva med dessa underbara hundar, i med och i motgång.

Jag är övertygad om att respekt, ödmjukhet och kunskap är enda sättet att stoppa rasens fruktade hjärtsjukdom. Och det måste vi göra tillsammans.

För mig är ALLA resultat viktiga när det gäller Dilaterad cardiomyopati på dobermann. Både Holter, Ultraljud och DNA.
I dagsläget vet ingen exakt hur vi skall få stopp på hjärtproblemen, och medan forskarna jobbar på saken är jag säker på att vi tvåbenta absolut måste ta tillvara på samtliga resultat som registreras gällande DCM och dobermann.

I dag har vi öppnat en facebooksida; DOBERMANN DCM. Den är öppen för alla, och jag hoppas den kan vara med och bidra till något positivt.
Att människor som älskar rasen och vill den gott kan samlas med dåliga resultat men också med goda. Att vi kan samlas kring rasen dobermann, och inte runt jakten på enstaka människor.

För att inga felaktiga resultat skall läggas ut måste man äga eller ha fött upp den hund man lägger ut resultat på.
Mycket välkomna, och jag hoppas vi slipper denna facebooksida inom några år!

Mvh
Jeanett

Hjärtscanning. Resultat

Så har vår höstscanning varit, och som vanligt kom ganska många hundar och katter. Företrädesvis är det dobermann och sphynx som kommer, men en och annan över rasgränserna brukar också hitta hit när det är dags att kolla hjärtan.

Tusen tack alla ni som kommer! Jag är säker på att det i längden lönar sig att vi testar och testar.
Ni som fick tråkiga besked hoppas jag kan torka tårarna och tänka att vi tillsammans i alla fall gör gott för rasen när vi  undersöker, och givetvis inte avlar vidare på drabbade djur.
Det gör ont i hjärta och själ att veta att ens älskade fyrbenta vän skall vandra vidare till Nangijala i förtid. Att en finaste bästa vän inte kommer att bli gammal.
Varje gång det händer är jag ledsen med den drabbade djurägaren, och jag tänker ofta på deras stora förlust och sorg.
Jag hoppas att dessa djurägare i alla fall kan tänka att de är med och bidrar med positiva saker för våra fyrbenta, underbara vänner.

Igår testades många djur, och nästan alla var fria. En knapp handfull hittades dock med avvikande hjärtan, och vi var en knapp handfulla djurägare som säkert fällde en tår på kvällen.

En av dem var jag.

Vår vackraste Jenna Sammetsöga som hade ett så starkt och fint hjärta sist vi testade henne hade plötsligt inte alls så fina resultat längre.
Min underbara, livfulla, sprudlande, glada och kramiga Sammetsöga kanske kommer att bli sjuk.
Finaste Jenna hade en liten förändring på sitt hjärta, en förändring som kan betyda ingenting, men med de erfarenheter och kunskaper vi har om DCM, kommer vår älskade tik nog inte att bli gammal.

Som uppfödare är detta ett tungt slag. Min fina avelstik är obrukbar. Drömmar, jobb och planering går förlorad. Men allra mest är det en ofantlig sorg att veta att vår familj skall mista en älskad vän-
En vän som delar min vardag i vått och torrt. En vän som oftast finns vid min sida, som kryper ned bredvid barnen varje kväll och tittar på TV, en som busar med de andra hundarna, tvättar små kattungar med försiktig tunga och som kärleksfullt blinkar god morgon till mig vareviga dag jag slår upp ögonen. Jenna Sammetsöga är inte bara den-där-snygga-svarta-kuperade-tiken. Jenna Sammetsöga är en del av vår familj.

DCM är en fruktansvärd sjukdom, och jag hoppas och önskar att forskarna snart hittar ett sätt att hjälpa oss dobermannälskare med ett verktyg att stoppa detta hemska.

Under tiden kommer vi på Jean Dark att fortsätta hjärtscanna våra hundar och katter två gånger om året, och alla som vill är välkomna att höra av sig och delta med sina fyrbenta.
Varje gång vi har haft dessa undersökningar har affekterade djur hittats.

Jag ryser vid tanken på att så många parningskombinationer Shynx/Dobermann görs utan att de blivande föräldrarna hjärtundersöks.

Idag skall jag använda min Tankeverkstad som önskebrunn;

* Jag önskar att fler uppfödare OCH dobermann/sphynxägare regelbundet hjärtundersöker sina djur.
Det finns två olika sätt - vanligt ultraljud och Holtertesten där man också kollar djurets hjärtslag. Välj ett av dem, och testa! (Vet du inte hur man gör be om råd. Kontakta mig om jag kan hjälpa dig med dina funderingar)

* Jag önskar att alla dobermann ägare och sphynxägare testar sina djur en gång om året.

* Jag önskar att vi tvåbenta kan hålla sams och behandla varandra med respekt och med ödmjukhet.  Det är det bästa sättet att hitta ett samarbete som passar för alla.

Slutligen - TACK alla ni som kom, pussa på era fyrbenta, det är för deras skull vi gör de här undersökningarna.

Jean Dark Kia Ora UA
Jean Dark Gossip UA
SPH Jean Dark Halle Berry UA
SPH Jean Dark Judy Garland UA
Le Letton Dark Jean EQ
SPH Apriorinaked Milana UA
SPH Voila Robert de Niro V Anubis UA

(Ovanstående katter och hundar tillhör kennel Jean Dark, eller är uppfödda av oss. Vi redovisar endast de djur som ”hör till oss”. 
Övriga testade djurs resultat tillhör givetvis respektive ägare, och jag tänker att det viktiga inte är att hela världen får veta, utan att sjuka djur stoppas från vidare avel och påverkan i rasens framtid)

Hejdå

Ja, så har jag vinkat adjö till Ellas små älsklingar. Eller mest, mina små älsklingar.

Trillingflickorna som krävde så mycket engagemang, tid, tårar och jobb, men som också gav så mycket tillbaka, just genom deras myckna närhet till oss tvåbenta.

För en tid sedan flyttade först den ena lilla tiken, och snart efter hennes syster. Ofta blev vi uppdaterade av nya, lyckliga familjemedlemmar som lever glatt med sina nya små vänner.
Kvar blev fröken nummer tre, medan jag funderade över var hon skulle hamna.
Kanske rentav stanna hos oss?

Trycket här hemma vad gäller hundantal är dock för stort, och bästa nya familjen bestämdes vara hos gamla valpköpare och numera också mycket goda vänner, i andra änden av Sveriges avlånga land.

Nya matte och husse anlände, solen sken, och vi passade på att umgås lite innan det var dags att säga adjö till min speciella älskling som skulle flytta så långt bort.

Mitt i det kalla solskenet, i de guldglittriga höstlövens tunna fladdrande fick vi istället säga adjö till vår lilla tjej som hastigt insjuknade mitt under rastningen på tomten. Istället för att åka till sin nya familj blev min lilla Quicksilver en stjärnvalp på himlen, och sällan har jag fällt så många tårar över en liten själ till hundbaby.

När olyckan räcker ut sin fula hand når han långt, och hur mycket jag än ville få bort honom, hann han ta med sig vår lilla solstråle och lämna oss kvar i chock och förundran.

Att ta adjö av våra fyrbenta vänjer jag mig aldrig vid. Inte när de flyttar till Nangijala som små i alla fall.
Jag är uppfödare. Som sådan bejakar man livet, och det är fruktansvärt tungt att ta adjö av små valpar som nyss klivit ut i världen.
Valpar skall inte dö.  De skall leva!

Så av vår lilla trio blev bara duon kvar - och jag tänker på fröknarna brun med ett leende, rapporterna är underbara att få från deras nya familjer.

Men fortfarande känns det tungt i hjärtat att ta adjö till lilla fröken svart… Och leendet ersätts med ont i själen och oförstående.
Men så är livet, man förstår inte alltid. Det bara är.

Lilla skrutt - hoppas du har det gott där uppe hos Änglarna. Och du är oändligt saknad av oss alla här nere på jorden.