En vecka

Idag fyller våra sjulingar en vecka, och de växer så det knakar. Det är sällan helt tyst i boet, alltid är det någon som suckar, piper, knorrar, spinner (ja, trots sin unga ålder spinner de redan. Ett knarrande, knastrande tyst litet gulligt läte) krafsar på sin mammas mage, eller helt sonika skriker rakt ut. Och när det lätet kommer släpper vi alla i familjen det vi har för våra händer för att rädda den lille som håller på att dö. Än har ingen dock dött, och det ser inte ut till att hända heller, men de små kattungarna verkar i alla fall vara helt övertygade om att sista stunden är kommen….. Detta händer ett par gånger varje dag, eller natt för den delen. Och då är det jag som flyger upp ur sängen och springer för brinnande livet. 
För att rädda den lille som just blivit av med tutten till ett mer framåt syskon, eller kanske han/hon hamnat på fel ställe i lådan… 


Hursomhelst, alla sju är underbart söta, och vi börjar så smått se skillnad på de sex svarta trollungarna. Namn har de också fått, och vi presenterar samtliga inom kort på kattungesidan. 

Så här stora har vi blivit nu

Mamma Lady äter oavbrutet känns det som,
 nästan ett måste när man skall föda sju hungriga ungar....

En av de fem svarta orientalhanarna

Siameshanen