Vi skall få smått. Kanske

Häromdagen fick vår lilla söta Ivy träffa Zikko, och förhoppningsvis får vi små pinnebabysar i juni.
Detta blir Ivys sista kull, hon börjar så smått bli äldre, men är fortfarande pigg som en pelikan, lika trogen som alltid och viker inte en sekund från min sida. Hon hänger med på de dagliga 1-2 timmars promenaderna, och springer dobbisarna hack i häl, jagar sork, och är inte det minsta trött.

Ivy, Julevovve

Ivy har tre passioner i livet;
1. Sin matte - dvs jag.
Under alla mina år som hundägare tror jag inte jag upplevt en mer trogen och hängiven liten kamrat.
Ivy dyrkar marken jag går på, hon kommer ALLTID när jag ropar, och väntar envist vid dörren, om jag inte är tillsammans med henne. Hon är som en liten annorlunda skugga, ibland när jag ser min egen, riktiga, hajjar jag till. Jag är ju van vid en liten, fyrbent korv som struttar runt kring mina anklar. Alltid är hon där.
Hon ligger i min säng varje natt, sitter under köksbordet när jag äter frukost, ligger och väntar på en handduk om jag är i badrummet, hänger efter mig på pensionatet när jag arbetar, och vill alltid vara med när jag skall någonstans. Om hon inte får följa med, tillbringar hon alla timmarna jag är borta med att sitta i fönsterkarmen, eller på det hårda hallgolvet på undervåningen, och vänta.
Egentligen är det allt vad Ivy gör varje dag, hon väntar. På mig, på att vi två skall vara tillsammans.

2. Mat.
Ivy älskar mat. All mat, varm mat, kall mat, smågodis, chips, kakor, kex, tuggben och hundgodis.
Tyvärr gillar hon också allt man kan hitta  skog och mark, och hon är mindre nogräknad med hur länge det som retar hennes smaklökar har legat, innan det slinker ned i hennes mage. Blä…

Apportmumsfilibabbaensorkiminmun!:-))

3. Sorkar, möss och småkryp.
Ivys hobby är nog att jaga sork. Hon är smart också, hänger efter Juni och Jenna som även de passionerat jagar sork, stoppar ned sina stora huvuden i hålor, gräver dem större, sliter upp rötter med tänderna och stampar upp allt som lever ur sina små hålor.
Vår dobermannduo är dock inte alltid så kluriga…. De gräver, arbetar, sliter och kämpar för att få fram sork och mus, men tröttnar fort och springer glatt vidare. Det vet Ivy, som alltid håller koll på våra två dobermann, och sekunderna efter de lämnat ett jordhål, är hon där och kryper ned med hela sin lilla kropp. Ofta får hon fatt i en förvirrad stackare, som ju tror att plågoandarna är borta. Vår lilla söta italienska förpassar sorkar och möss till himlen, lika snabbt som vi tvåbenta blinkar.
Så får Ivy fatt i sina sork och musoffer, sådär i bakgrunden av Juni och Jenna. Hur ofta som helst. :-)

Ja, det var en snabbpresentation av Ivy. Hon har förövrigt ett otroligt vänligt sätt- hon bråkar inte med någon, tar omvägar runt främmande hundar, accepterar snällt allt vad vi människor hittar på och är aldrigaldrig elak eller stygg mot någon.

Vintertjejen

För Ivys del kan himlen ramla ned, bara hon är nära sin matte och får sin dagliga portion mat:-) Helt enkelt.

Jean Dark Exotic, Ivydotter

Ivys E-barn

Ivy har sedan tidigare tre kullar, och detta kommer alltså att bli hennes sista. Hennes tidigare ungar har alla blivit vänliga, tillgängliga och öppna hundar. De är generellt ganska mörka i sin färg, precis som Ivy själv. Vi hoppas och tror att denna hennes fjärde och sista knippe ungar kommer att bli trevliga familjehundar som också kommer att passa fint till utställning, lydnad och andra aktiviteter.

Prydlig, liten karamelltjej

Tillbaka till ruta ett. Fast det visste vi väl egentligen?

Jag minns när jag frågade min egna veterinär, hon som vi alltid och helst går hos, om Dilaterad Kardiomyopathi.
Jag minns att jag bad henne hjälpa och komma med tankar, då hon mestadels har kloka åsikter om djur, sjukdomar, och hur man som uppfödare kan arbeta på rött sätt för allas bästa.

Hon tittade allvarligt på mig och sade; Helst vill jag inte hjälpa dig, eller jo, det vill jag ju, men inte med DCM, för det är en sådan deprimerande sjukdom…..

Häromdagen fick jag veta resultatet av en testad dobermann som finns hos en uppfödarkollega.
Tiken ultraljudades vid en rutinundersökning, och man konstaterade att hon troligtvis var frisk, men hade ett något förstorat hjärta.

Kort därefter Holtertestades hon, för att man ville vara på den säkra sidan, efter alla konstens regler, och befanns helt frisk.
Tid för parning bokades, och alla var glada och nöjda. En knapp månad efter testet blev hunden sjuk, och efter en del om och men visade det sig att hon hade fel på sitt hjärta.

Hela jag får gåshud när jag hör detta, och jag kan bara tänka på vad jag fått lära mig - att man bör lite mer till själva ultraljudet än till de mätningar man gör under de 24 timmar våra hundars hjärtslag mm kollas.
Jag får också gåshud av att veta att en hund kan testas så ingående och noggrant, och inte minst så dyrt, för det är en kostsam historia för de uppfödare och hundägare som valt att ställa sina hundar till förfogande, bara knappa fyra veckor efter en ”friskförklaring” kan visa sig vara sjuk. L

Gåshuden vill inte heller gå bort när jag tänker på att så många kastar ur sig rekommendationer som vi skall och bör följa i vår avel. Rekommendationer, som det egentligen inte finns forskning, kunskap eller tungt på fötterna om.

Jag är helt övertygad om att vi skulle komma minst lika långt genom att bara samarbeta, vara snälla med varandra, och inte tvinga andra till något de inte tror på.
Jag tror också på att det är viktigt att vi testar och undersöker många hundar, men att vi inte kasserar hundar eller tar överilade beslut.

Hos oss kommer vi fortsätta sträva efter att ultraljuda våra hundar, varje år. Holtertesta mer sparsamt, max två gånger under hundens liv, och givetvis genomgå alla de DNA tester som finns.
Förhoppningsvis kommer det en dag ett DNA som kan hjälpa oss en gång för alla att veta hur våra hundars hjärtan har det, och vad de kan tänkas nedärva till sina avkommor. Fram till dess vill vi ändå vara med att testa och hjälpa forskarna - samt oss själva - framåt.

Just nu är det lite tungt att älska dobermann, men jag tänker att det nog skall gå, och att vi bara genom att försöka avla så klokt vi bara kan och testa våra hundar, kan hjälpa forskarna framåt i sökandet efter generna som gör våra underbara vänner sjuka.

Lägesrapport

Ja, inte är det skoj med sjukdomar. Tyvärr drabbas vi alla av dem, både två och fyrbenta. Det positiva är att många vill vara med och ta tag i problemen, och försöka vända det tråkiga till det bättre. 

Under alla mina år som uppfödare har jag än i dag inte hittat något djur att föda upp, som inte har några fel eller defekter. Alla har sina knasigheter, och de är oftast jobbiga och sorgliga. 

På siamessidan har vi just upptäckt PRA, en riktigt dum ögonsjukdom. (En inte helt okänd sjukdom för oss som sysslar med hund, dock) 
Ett stort antal av våra katter är drabbade, många fler än vi kunnat föreställa oss. 

Ingen vill förstås ha blinda katter, så återigen får vi se hur viktigt det är med samarbete. Redan har flera testat sina katter, och om det kan man läsa på Pawpeds. 

Nedanstående har jag knyckt från Dagny, på forumet, bara för att vi skall kunna se hur det ser ut i dagsläget. 

Lägesrapport för PawPeds hälsoprogram mot PRA hos siames och besläktade raser:

91 resultat är inrapporterade (de två senast så nyligen att de inte är synliga publikt ännu):

53 negativa (saknar rdAc-mutationen) = 58,2 %

32 bärare (har en gen med rdAc-mutationen) = 35,2 %

6 affekterade (är blinda/kommer att bli blinda) = 6,6 %

Ella L.Ö.P.E.R!

Ja, äntligen löper Bellan, och fortsättning på valpfronten följer inom kort. Vi hoppas kunna återkomma med information när hon är parad, och förhoppningsvis kan vi snart börja fundera på parfymnamn igen.

Vår katt Lady har sju ungar. Överallt.....

För en tid sedan fick vår katt, Lady, sju ungar. Sju ungar är väldigt många, och det gick ingen i familjen omärkt förbi. I vårt någorlunda lugna hem flyttade det plötsligt in sju små skrikande krabater.

Den första tiden pep och gnydde de av hunger, tror jag. Mamma katt hade det lite si som så med mjölk. Om det kan man läsa lite längre ned.
Något senare gnällde och pruttade de av magont. Vi tror det beror på Ladys ensidiga kost…?
Efter en massa trixande kring det hela löste sig allt, och fridens lilja sänkte sig över det lilla katthuset i två dygn.

Två dagar och två nätter med lugn och ro, gudaskönt, och det värsta är att man hinner vänja sig vid sömn och vila:-)

Men så började det.
Lady beslutade att hennes bo var dåligt. Jättedåligt. Alla kattungar måste ut och bort, pronto!

Hon började med att flytta sina små till yngsta dotterns rum, till en liten hundbädd nedanför elementet.
Jag städade hennes gamla bo till perfektum, och flyttade tillbaka den lilla familjen. En timme senare snubblade vi på en ensam baby på vardagsrumsgolvet. De andra hittade jag i dotterns rum igen.
Jag bar tillbaka sjulingarna, förmanade Lady att stanna, och stängde dörren till det så åtråvärda rummet.

Hela familjen, katter och hundar sov gott den påföljande natten, och jag vaknade med ett ryck av att det kändes konstigt och tyst. Klockan var 05:00 dagen. Inga kattungar låg i boet.
Upp och leta, vårt hus är stort, och man hinner fundera mycket på var de små är när de ingenstans finns.
Klockan 06:00 återfanns de i en papplåda i pannrummet. Alla bars upp till korgen, återföljda av en grinig mamma.
Vi stal oss till en liten vila innan sju, och när klockan ringde var det dags igen. Kattungeletardags.

Nu hittade jag alla i min handväska (!!) i ett skåp. Suck.

Vi beslöt att stänga in kattrackan och ungarna, för att alla skulle få lugn. Som sagt så gjort, och lugn fick vi. Men en olycklig kattmamma, och dörren öppnades igen. Kattungarna flyttades på morgonen till andra dotterns rum, och vi flyttade tillbaka dem. På seneftermiddagen låg de utspridda i vårt stora kattklös, och jag blev nästan hysterisk…. Det är ju högt, ända upp till taket!
Vi hittade små svarta kattungar, och en vit, i bastun, i soffan, i hundkorgarna, i pannrummet, på flickornas rum och i förrådet under trappan. När jag vaknade en morgon hade jag sjuklingarna under täcket, på kudden och hängandes i madrassen. Vi förstod alla att Lady var missnöjd med sitt utvald bo, och lät henne få bestämma, slutligen. Fru katt valde biabädden nedanför min säng, den plats som är dobermannens Jennas sovställe sedan första dagen hon satte tassarna i vårt hus.
Nu stoltserar det istället - sex svarta, och en vit baby där, tillsammans med en spinnande, nöjd och glad mammakatt. Och vad kan man lära sig av detta, jo, försök INTE mästra en katt med ungar, hon bestämmer absolut helt och hållet hurvadnärochvarför hon skall bo och ta hand om sina små. Bara att kapitulera helt enkelt.

Plötsligt snubblar vi inte på små korviga kattungar i mattan på golvet. Det trillar inte ut små kåldolmar ur handväskan, och i mina linneskåp finns bara just linne. I pannrummet piper inga babysar, och hundarna upptäcker inte förvånat att det ligger kattungar jämte dem i soffan. Väldigt skönt för oss alla faktiskt.

Kanske kan vi alla få ro och sömn, när Jenna accepterat att hon -temporärt måste låna ut sin säng och plats för en tid framöver…. :-)
För nu har vi en suckandeklagandeochmissnöjd fröken hund om definitivt visar sitt missnöje med situationen…

Det är Kuuuuuul med djur. Hm

GLAD PÅSK!

Glad Påsk önskar Filurkatten och alla vi andra i Vita Huset!

Tiden går

Och vi börjar bli grå om nosen...

CH SV-03 Made In Spain Mafalda

CH Ivy V Kösslbachtal

Vår katt Lady har sju ungar

När man har sju ungar och är en katt är det bra om man har mat till alla sina små.
Mat, dvs mjölk, får en mamma genom att själv äta mycket mat.
Vår katt Lady vill inte ha mat. Hon har plötsligt slutat äta?

Innan Lady blev mamma var hon en välväxt och bastant siamesfröken. Hon älskade sitt torrfoder, och åt bara det, varje dag. När de andra katterna fick burkmat om morgonen fnös hon lätt och gick iväg för att äta det enda som går att äta - sitt älskade torrfoder.

Så kom då sjulingarna, och plötsligt slutade mamma Lady att äta. Jag tänkte att det förstås var övergående, men efter några dagar blev jag riktigt orolig. Det är inte alls bra för en mammakatt att se ut som ett benrangel, och med tom mage produceras heller ingen mat till de små.

Jag presenterade vår nyblivna kräsna fru katt för allt jag kunde komma på - Royals, Eukanubas, Hill`s och Lupus torrfoder. Och en ansenlig mängd knaprisar som jag inte ens minns namnet på längre.
Jag köpte allt jag kunde hitta på mataffären, och sedan testade vi alla burkmatssorter som fanns att uppbringa, Whiskas, Pussy, Sheeba, Kitty, ICA:s foder, ID, AD, RD och gud vet vad allt heter, införskaffades. Lady rynkade på näsan.
Jag köpte köttfärs, kokt torsk, kokt lax, strömming, grädde, rökt skinka, kokt skinka, leverpastej, rå ägg, kokta ägg, entrecote, sej, smör och bacon. Lady rynkade på näsan och jag fick panik.

Sista testet blev grillad kyckling, sedan fanns liksom inget mer att komma på för min trötta hjärna, men se- det gick ned i den svultna och kräsna magen. Grillad kyckling till frukost, lunch, mellis och middag är melodin, och plötsligt är vårt skrangel nästan borta, och tillbaka är den eleganta brunmaskade katten, med den djupa stämman. Vän av ordning funderar säkert på hur nyttigt det kan vara att BARA äta grillad kyckling. Och hur bra det är för ungarna att deras mjölk enbart är uppbyggd på kyckling.

Jag har inte en ringaste aning. Kanske är det inte alls bra. Kanske får de små skörbjugg…? Jag har funderat mycket kring detta, och vi är alla smått irriterade på den envisa mamma katten. Men, hon vill INTEINTEINTE ha mat, inget annat än grillad kyckling. Och grillad kyckling får det bli! Vi köper en varannan dag, och Lady är pigg, glad och sund, och de små ser också fina ut. De utvecklas än så länge på bästa sätt, och jag hoppas det så skall förbli.
Men givetvis funderar vi på om det snart börjar växa ut fjädrar på sjulingarna, eller om de snart börjar kackla….? :-)
I vår lilla butik känner personalen igen oss vid det här laget, och undrar lite försynt varför vi inte snart föder upp egna kycklingar…?
Och det kan man ju fundera på :-)

Mätt i magen, den är full av varm och god kyckling....
Hungriga bebbar överallt, och livet är ganska bra:-) 

Kul läsning

För ett tag sedan fick SKK en ny hemsida. Den ser trevlig och informativ ut, och när jag surfade runt hittade jag information om alla våra egna raser. Kul läsning, för oss som gillar de här fina hundarna:-)

http://www.skk.se/hundraser/dobermann/

http://www.skk.se/hundraser/dvargpinscher/

http://www.skk.se/hundraser/chinese-crested-dog/

To be or not to be....

Jenna Ä.L.S.K.A.R mat.
Hon älskar, avgudar, njuter av och vill helst ha mat hela tiden. I brist på mat duger tuggben, och om de är sådär härligt mjuka och geggiga, släpper hon dem inte ur sin mun, förrän de är totalt slut.

Barnen tycker att hon är jätterolig när hon äter tuggben med inlevelse och koncentration, och bjuder henne då gärna på sina smörgåsar och annat. Och jag måste säga att vi alla drar på smilbanden när vår sammetsöga står och funderar hur hon skall göra. Mackan VILL hon ha. Tuggbenet vill hon INTE släppa…. Kanske hon tar  det barnen erbjuder, men släpper inte sitt tugg, och jag kan säga att det inte är en helt enkel sak att äta vanlig mat med ett stort tuggben i munnen:-)))))

Träff

Idag har O-kullen träffats, lekt och haft skoj. Själv har jag varit och vidareutbildat mig, och kunde tyvärr inte delta, men har hela tiden fött löpande rapporter via sms från Ammi, som genom pappa Kanonen nog får omnämnas som farmor till våra fyrbenta ungar.

Tack Ammi - och tack alla hussar och mattar för at ni alla tar så fint hand om era hundar. Det är underbart att få se hur fint våra småttingar växt och utvecklats!

Mer om valpträffen finns att läsa här
www.knorrsvans.se

Rolig rapport!

Idag kom ett kul sms medan vi var ute på långpromenad med hundarna i det härliga vädret.

Jean Dark Forever and A Day ställdes ut för andra gången i sitt liv. Han slog till rejält, och blev Bästa juniorhane, tvåa bästa hane totalt, och han fick sitt första CERT!! Allt detta i stor konkurrens (79 deltagande kineser) och bara 12 månader gammal!!

Hatten av för Helena och Karin på kennlarna Gou´s och Sun-Hee´s som tar så fint hand om Scott, som vår Prins kallas.

Vi här hemma är ofantligt stolta. :-)

Skall man skratta eller gråta

Nyss hemkommen från den otrevliga resan till veterinären, där vi fick ta adjö till lilla Ellie, återvände jag trött, och lite slokörad hem. Våra hundar var pigga och glada, och funderade knappast över varför matte var så tråkig, och fladdrade vidare, pigga och glada.
Jag bestämde mig snabbt för att våra fyrbenta hade fått långpromenad, aktivitet och nu fick de ta det lugnt. Jag var liksom inte helt på humör. Det tyckte dock inte våra hundar, som mest for runt, lekte, tjatade och hittade på bus.

Grisöronen som inköpts till speciella anledningar plockades snabbt fram, och VIPS! Blev mina bushundar söta små änglar. Lugnet sänkte sig över huset, och jag kunde ägna mig åt vardagliga sysslor, och tankarna kring lillekatten.

Jenna åt upp sitt med blixtens hastighet och tiggde nytt. Juni smög iväg med sitt, likaså Hallon och Vanilla. Ivy klampade runt med sitt öra i munnen, och spanade med mörka pliriga ögon, efter kompisarnas om hon eventuellt kunde tjyva ett extra. Hon lyckades inte, de andra vaktade sina dyrgripar efter konstens alla regler.:-)

Snart hade hon ätit upp sitt öra, och gick omkring och fnös lite, hon andades egentligen lite konstigt?
Jag tittade lite extra på henne, och noterade att hon tog mycket ögonkontakt med mig. Dumma jag förstod inget, utan vände mig om och fortsatte med middagen. Ganska snart såg jag dock att Ivy var obekväm med situationen, hon andades märkligt och var väldigt stillsam och försiktig i sina rörelser.
När jag lyfte upp henne pep hon lite, och det gör hon aldrig. Inte ens när hon för några år sedan krossade ett ben gnällde hon, så jag blev förstås jätterädd.

Knapps hemkommen från veterinären befann vi oss så plötsligt tillbaka, och allt gick snabbt. Ivy fick lugnande, sövdes och blev grävd långt ner i halsen. Inget hittades, och det blev besök på röntgen också.

Ivy på röntgenbordet,
veterinären ordnar med detaljer

Efter en lång visit visade det sig att ett grisöra fastnat i lilla Ivys hals, men att det åkte vidare när hon fick lugnande och musklerna slappnade av.
Vår lilla tappra vovve fick vakna upp i min famn, och åkte ganska groggy med hem igen, innanför min jacka.

Ganska trött och medtagen efter allt hon varit med om....

Incidenten kostade en rejäl slant, men vi här hemma är bara ofattbart glada att inget allvarligt hände, vår fina Ivy mår bra, och fick komma hem.

Inget grisöra fanns kvar inne i Ivy....:-)

Envist dröjer sig det dumma kvar

Ja, det gör det verkligen... Idag fick vi säga adjö till vår lilla söta och underbara Ellie.
Ellie blev sjuk, och hur vi än försökte, kämpade, åkte till veterinären, fixade, trixade och bönade och bad så blev det tunga beslutet tvunget att tas.

Vår lilla Ellie Mae blev bara dryga halvåret. Och en kattunge i himlen. Kanske behöver de just kattungar däruppe? Mindre, sötare, piggare , varmare och spinnande och alldeles jätteunderbara.

Jag tycker förstås att vi behöver dem än mera här nere på jorden. Men vad vet jag?
Ibland känns livet iallafall  tungt, och märkligt nog kommer olyckorna sällan ensamma.

Jag tänker att vår lilla älsklingstjej nu har fått fred i sin kropp, och jag hoppas hon hittat fina vänner där uppe, som älskar henne lika mycket som vi här på jorden.

Jean Dark Ellie Mae

Valpar!

Idag har Minnie träffat sin utvalde. han är pappa till några av -i mina ögon- landets finaste och mest korrekta kineser, och jag är otroligt glad att vi fått förmånen att använda Frankie i avel.

Frankie heter han förstås inte på riktigt, det officiella namnet är CH Moonswift The Sundance Kid, och han kommer från England.
Här hemma har vi en dotterdotter, lilla, pigga och söta Saga som är fallen efter min absoluta favorit Sun-Hee´s Temptation, alias Baby, och Champion snart sagt överallt:-) Baby har en fantastisk halvsyster, Sun-Hee´s Queen of the Dark, också en sådan där eyecatcher, och just dessa båda tikar har imponerat stort på mig. Jag hoppas förstås att någon eller några små släktingar till dessa fantastiska tikar kommer att finnas i vår valplåda i sommar:-)  Och jag hoppas också att de blir lika trevliga och förhoppningsvis lika snygga som sina föräldrar.
Fortsättning följer.

Jean Darks E-kull
född 2010 

IPO I !!!!!

Häromdagen fick vi härliga nyheter. Bästaste Kinge med bästaste matte Tessan har varit i farten igen! Ytterligare en titel kan vår fantastiska prins lägga till sin redan fina samling, och känner jag Tessan rätt, lär det inte bli den sista:-) 


Korad BH ZTP V I B IPO I Vice World Winner 2011 VDH (Tysk) CH Neumünstersieger -09 SDV ungh -09 Jean Dark Kingdom har altså deltagit i sin livs första IPO tävling, och det gjorde han med bravur! 

Duon startade i Skåne, och arrangörer var SBK Malmö, Janne Ahlqvist domare & Roland Björkqvist figurant.

Poängen blev följande; A: 97 B: 85 C:85

Tessan - jag är omåttligt stolt över KingeKung och dig. Ni är så fina representanter för rasen, men inte minst fina frontfigurer för oss på Jean Dark. :-) 

Carpe Diem

Carpe Diem - Fånga dagen.
Ett slitet, men ack så sant uttryck. Just nu har vi svår sjukdom i familjen, och det är tungt att leva.
Tungt att andas, tungt att skratta, tyngre än tyngst med alla göromål. Plötsligt är det som var så självklart inte alls självklart, utan ett sårbart och kanske bräckligt minne.

Jag tänker att just hundarna och katterna - min mest älskade hobby, och nästan faktiskt halva jag, är viktig, men bara när den gör gott. Jag hoppas vår fina hobby gör alla gott, det som är tråkigt, ledsamt och energistjälande skall man låta bli. Fånga dagen - och var rädda om er. Och framför allt dem ni håller kära.

Fodervärd?

Jag har beslutat mig för att behålla en av våra mycket lovande hankattungar. Han är mycket lovande, supersöt och tycker om att kramas, leka och framförallt - Ä.T.A! 


Lillebror älskar mat, har en mage som få, och tycks aldrig kunna få nog. Märkligt nog är han fin i hullet, ser frisk och sund ut, och är som sagt var social, lekfull och snygg. 


Jag önskar att han får komma till någon som inte har fertila honor, dock gärna kan erbjuda en kompis, och helst är utställningsintresserad. 
Du bör inte heller bo allt för långt bort från oss, blir vår chokladkille så fin som det ser ut i dag, kan det vara jobbigt att åka allt för många mil för att para med honom. 




Är du intresserad - slå gärna en signal. 

Linslusar från Vita Huset

För en tid sedan var ICA KURIREN på besök hos oss. De ringde förstås innan, en trevlig dam, som ville prata med mig. Jag förklarade snabbt och ganska kort att jag inget ville köpa. Jag verkligen avskyr telefonförsäljare…. 


Kvinnan lyssnade klart, och presenterade sig igen. Jag lyssnade inte då heller, utan förklarade att jag jobbade, och inte hade tid att handla per telefon. 
Så fick jag skämmas lite - den trevliga rösten i andra änden förklarade -återigen- att hon inget skulle sälja, utan ville komma till oss och göra en intervju. Hoppsan! :-)


Bra reklam för oss givetvis, tur att reportern stod på sig, och inte tröttnade på den sura hunddagistanten på Vita Huset…. 


Dagen efter kom en reporter och en fotograf och delade några timmar med oss i Vita Huset, alla djuren och arbetet. 


En del av allt detta kan man läsa om i nummer 15 av ICA Kuriren som utkommer den 11 april. 

Vår Gandlaf pryder framsidan:-)

Möss, sorkar och mat

Häromdagen när vi var ute på vår vanliga långpromenad, upptäckte jag att lilla, lilla Ivy gick omkring med lite böjd nacke. Det såg ut som om hon bar något ganska tungt. Eller hade hon gjort illa sig? Fått nackspärr…? Kan små dvärghundar få det? Jag ropade på henne, och hon kom lite motvilligt, inte sådär glatt och snabbt som hon annars alltid gör. Med sig i munnen hade hon en halvstor råttasorkjättemus? Jag tittade inte så noga, utan beordrade henne loss.
Hon kan inte loss. Inte ville hon heller. Med sitt alldeles egna jättebyte svängde hon stolt på huvudet och tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Hallå matte, hur är det fatt? Fånga en egen sork (eller råtta eller vad det nu var) om du så gärna vill ha en” blicken kopplades på, och Ivy ville på inga villkors vis släppa sin nyvunna ställning i hundflocken som nummer ett med byte i munnen.

Jag lyckades till slut få ur henne det hon bar, väl medveten om att en del av det döda djuret slunkit ner i min lilla söta hunds mun och mage. BLÄÄÄÄ! De andra hundarna såg lite avundsjuka ut, och försökte ta ifrån Ivy det hon bar. Hur kan de bara vara så äckliga..? Och när det finns fina, välformade runda smakliga hundmatskulor??? J Ändå vill mina fyrbenta äta egenhändigt dödade möss/råttor/sorkar ellervaddetnuär, jaga skalbaggar, gräva fram maskar, snoka i dikena, rulla sig i skit och smuts eller bara bära egna små och stora byten. HUA.
Man kan i alla fall konstatera att hur bra nu än de stora fodertillverkarna marknadsför sig, kan de aldrig tävla mot en sork. Om den är död….

Stolt som en tupp.......

Smutsgris a´la dobermann

Apropå det tidigare inlägget om lera, smuts och gegga.

Vi har återigen gått en härlig, lång och njutningsfull promenad i den gryende vårsolen. Jenna och Juni ägnade sig som vanligt åt sin favoritsyssla - sorkjakt.
Sorkarna bor som bekant i underjorden, och för att få fatt i dem (vilket mina knasänglar aldrig lyckas med) måste man stoppa ner nosen i alla hålor man kan hitta. Hittas de inte gräver man fram dem.

Och när man grävt och nosat, nosat och grävt, ser man ut som Jenna Sammetsöga. Alias lerklumpen.

Så här vacker vill Jenna vara,
om hon får bestämma själv. :-)

Strax innan hemgång.
Där väntade förövrigt rotborsten.....

Grabbarna Grus

Jean Dark
Filurkatten, Figaro, Fat Cat och Flin 8 v. 

Idag har vårt fyrklöver varit hos veterinären för första gången i sina unga liv. Och de var föga imponerade.... Efter att ha blivit instoppade i en tråkig plasttransport, fått åka bil och så bli stuckna i nackskinnet var alla småpojkarna glada över att få komma hem till mamma Yanyan igen.

Jag får alltid dåligt samvete av att åka med dem, skrämma dem och utsätta dem för ont, och som plåster på såren fick de små nykokt torsk vid hemkomsten.
Denna delikatess togs emot under vilt slagsmål, så såååååå dåligt mådde fyrlingarna nog inte iallafall. Och med magarna fulla med fisk, lite ömma i skinnet och trötta i huvudet, somnade de gott i mamma katts trygga famn.

Vi har fortfarande en osåld kisse i kullen, hör gärna av dig om du är intresserad.

Tröst

Juni och Jenna på Gotland
Världens bästaste Ö

Idag tröstar jag mig själv med tanken på att SOMMAREN KOMMER. Ute har snön tinat bort, den ligger envist kvar på få ställen, men har mestadels bytts ut mot den envisa leran. Gegga, slask, upptinat snusk, blöt sand, smuts och regn gör mig nästan gaaaaalen!

Med ett helt hundpang att hålla rent, och en ansenlig mängd egna hundar är tiden jag badar mina fyrbenta varje dag, alldeles för lång. Enligt mig själv.
Jag vill ha rent, lukta gott och fint. Inte alls dammiga hundar, med lera på näsan, prickiga ryggar av smuts, sand i bilen, intorkad gegga på hundfiltarna och en tom plånbok pga alla inköp av tvättmedel.

Av erfarenhet VET jag förstås att sommaren kommer. Och idag tröstar jag mig med sommarminnen, och tanken på vad som komma skall:-)

En vecka

Idag fyller våra sjulingar en vecka, och de växer så det knakar. Det är sällan helt tyst i boet, alltid är det någon som suckar, piper, knorrar, spinner (ja, trots sin unga ålder spinner de redan. Ett knarrande, knastrande tyst litet gulligt läte) krafsar på sin mammas mage, eller helt sonika skriker rakt ut. Och när det lätet kommer släpper vi alla i familjen det vi har för våra händer för att rädda den lille som håller på att dö. Än har ingen dock dött, och det ser inte ut till att hända heller, men de små kattungarna verkar i alla fall vara helt övertygade om att sista stunden är kommen….. Detta händer ett par gånger varje dag, eller natt för den delen. Och då är det jag som flyger upp ur sängen och springer för brinnande livet. 
För att rädda den lille som just blivit av med tutten till ett mer framåt syskon, eller kanske han/hon hamnat på fel ställe i lådan… 


Hursomhelst, alla sju är underbart söta, och vi börjar så smått se skillnad på de sex svarta trollungarna. Namn har de också fått, och vi presenterar samtliga inom kort på kattungesidan. 

Så här stora har vi blivit nu

Mamma Lady äter oavbrutet känns det som,
 nästan ett måste när man skall föda sju hungriga ungar....

En av de fem svarta orientalhanarna

Siameshanen

Kinesvalpar i sommar

Suanho´s Minnehaha
"Minnie"

Minnie med sina förstfödda,
niolingarna i F-kullen, födda 2010

Ja, äntligen löper Minnie!! Flera månader för sent, och vi hade nästan gett upp hoppet om kinesvalpar i sommar, slutat drömma och börjat titta på passande utställningar istället.

Så gick vi promenad med Kanonen och hans familj igår, och den stilige herrn upptäckte hur fantastiskt förälskad han plötsligt var i vår söta Minnie med de långa ögonfransarna. Minnie själv var måttligt road av den klunsige Janne Långbenkillen, hon verkar mest tycka han är stor, bufflig och inte alls snygg någonstans……
Men lite koll hade han, för idag upptäckte vi att vi nog skall planera in resan för parning och kanske kan vi skämma bort oss med att redan börja tänka på namn.
Låtar på L……:-)

Det tar aldrig slut

Nej, nyfikenheten, glädjen och energin jag som uppfödare får av de av mig uppfödda hundarna och kattungarna, tar aldrig slut.

Att få se dem utvecklas, skänka glädje till sina familjer men också ofta bli så nära det mål jag själv försöker nå, är otroligt spännande och häftigt för mig som uppfödare.

Just nu har vi lite tunga dagar här hemma, med sjukdom i familjen. Då är just uppfödningen något som verkligen kan ge kraft, styrka och energi. Alla härliga bilder som trillar in, och inte minst alla underbara valp och kattungeköpare. Livet med hund och katt är otroligt berikande, och jag är väldigt tacksam över alla fina människor jag stöter på i livet som uppfödare.

Jean Dark One Million 9 månader
Den här snyggingen träffade vi för en tid sedan, och han har verkligen utvecklats enormt.
Jag blev så stolt över att se hur fin han var!

Jean Dark One man Show 7 månader på bilden
Vackra huvuden är så knepigt att få till. Scooby har ett fint,
och jag blir lika glad varje gång jag träffar honom:-)

Jean Dark Gossip och Jean Dark Kanon
Livsglädje. Frihet och bus i blick. Mer behöver inte sägas.

Jean Dark Fat Cat tar igen sig.
Ena sekunden vild och vacker far han över golvet.
 I nästa sover han som en människobaby, och hela jag vill bara krama honom:-)

Jean Dark Yan Lin tar igen sig med sitt fyrklöver grabbar.
De är i sin tur femte generationen Jean Dark, och det är skoj att tänka på....

Ivy och Hallon.
Våra numera veteraner som vi tycker så ofantligt mycket om.
De passar fint i prinsesstolen,
där de kan blicka ut över barn och barnbarn som de bla själva varit med och producerat. 

Jean Dark Ophra Winfrey
Från en av våra senaste kullar

Jean Dark Kiss and Tell
En studie i vackra och korrekta rörelse. Jag bara älskar den här bilden.
 Och hunden ännu mer:-)