Skall man skratta eller gråta

Nyss hemkommen från den otrevliga resan till veterinären, där vi fick ta adjö till lilla Ellie, återvände jag trött, och lite slokörad hem. Våra hundar var pigga och glada, och funderade knappast över varför matte var så tråkig, och fladdrade vidare, pigga och glada.
Jag bestämde mig snabbt för att våra fyrbenta hade fått långpromenad, aktivitet och nu fick de ta det lugnt. Jag var liksom inte helt på humör. Det tyckte dock inte våra hundar, som mest for runt, lekte, tjatade och hittade på bus.

Grisöronen som inköpts till speciella anledningar plockades snabbt fram, och VIPS! Blev mina bushundar söta små änglar. Lugnet sänkte sig över huset, och jag kunde ägna mig åt vardagliga sysslor, och tankarna kring lillekatten.

Jenna åt upp sitt med blixtens hastighet och tiggde nytt. Juni smög iväg med sitt, likaså Hallon och Vanilla. Ivy klampade runt med sitt öra i munnen, och spanade med mörka pliriga ögon, efter kompisarnas om hon eventuellt kunde tjyva ett extra. Hon lyckades inte, de andra vaktade sina dyrgripar efter konstens alla regler.:-)

Snart hade hon ätit upp sitt öra, och gick omkring och fnös lite, hon andades egentligen lite konstigt?
Jag tittade lite extra på henne, och noterade att hon tog mycket ögonkontakt med mig. Dumma jag förstod inget, utan vände mig om och fortsatte med middagen. Ganska snart såg jag dock att Ivy var obekväm med situationen, hon andades märkligt och var väldigt stillsam och försiktig i sina rörelser.
När jag lyfte upp henne pep hon lite, och det gör hon aldrig. Inte ens när hon för några år sedan krossade ett ben gnällde hon, så jag blev förstås jätterädd.

Knapps hemkommen från veterinären befann vi oss så plötsligt tillbaka, och allt gick snabbt. Ivy fick lugnande, sövdes och blev grävd långt ner i halsen. Inget hittades, och det blev besök på röntgen också.

Ivy på röntgenbordet,
veterinären ordnar med detaljer

Efter en lång visit visade det sig att ett grisöra fastnat i lilla Ivys hals, men att det åkte vidare när hon fick lugnande och musklerna slappnade av.
Vår lilla tappra vovve fick vakna upp i min famn, och åkte ganska groggy med hem igen, innanför min jacka.

Ganska trött och medtagen efter allt hon varit med om....

Incidenten kostade en rejäl slant, men vi här hemma är bara ofattbart glada att inget allvarligt hände, vår fina Ivy mår bra, och fick komma hem.

Inget grisöra fanns kvar inne i Ivy....:-)

Envist dröjer sig det dumma kvar

Ja, det gör det verkligen... Idag fick vi säga adjö till vår lilla söta och underbara Ellie.
Ellie blev sjuk, och hur vi än försökte, kämpade, åkte till veterinären, fixade, trixade och bönade och bad så blev det tunga beslutet tvunget att tas.

Vår lilla Ellie Mae blev bara dryga halvåret. Och en kattunge i himlen. Kanske behöver de just kattungar däruppe? Mindre, sötare, piggare , varmare och spinnande och alldeles jätteunderbara.

Jag tycker förstås att vi behöver dem än mera här nere på jorden. Men vad vet jag?
Ibland känns livet iallafall  tungt, och märkligt nog kommer olyckorna sällan ensamma.

Jag tänker att vår lilla älsklingstjej nu har fått fred i sin kropp, och jag hoppas hon hittat fina vänner där uppe, som älskar henne lika mycket som vi här på jorden.

Jean Dark Ellie Mae

Valpar!

Idag har Minnie träffat sin utvalde. han är pappa till några av -i mina ögon- landets finaste och mest korrekta kineser, och jag är otroligt glad att vi fått förmånen att använda Frankie i avel.

Frankie heter han förstås inte på riktigt, det officiella namnet är CH Moonswift The Sundance Kid, och han kommer från England.
Här hemma har vi en dotterdotter, lilla, pigga och söta Saga som är fallen efter min absoluta favorit Sun-Hee´s Temptation, alias Baby, och Champion snart sagt överallt:-) Baby har en fantastisk halvsyster, Sun-Hee´s Queen of the Dark, också en sådan där eyecatcher, och just dessa båda tikar har imponerat stort på mig. Jag hoppas förstås att någon eller några små släktingar till dessa fantastiska tikar kommer att finnas i vår valplåda i sommar:-)  Och jag hoppas också att de blir lika trevliga och förhoppningsvis lika snygga som sina föräldrar.
Fortsättning följer.

Jean Darks E-kull
född 2010 

IPO I !!!!!

Häromdagen fick vi härliga nyheter. Bästaste Kinge med bästaste matte Tessan har varit i farten igen! Ytterligare en titel kan vår fantastiska prins lägga till sin redan fina samling, och känner jag Tessan rätt, lär det inte bli den sista:-) 


Korad BH ZTP V I B IPO I Vice World Winner 2011 VDH (Tysk) CH Neumünstersieger -09 SDV ungh -09 Jean Dark Kingdom har altså deltagit i sin livs första IPO tävling, och det gjorde han med bravur! 

Duon startade i Skåne, och arrangörer var SBK Malmö, Janne Ahlqvist domare & Roland Björkqvist figurant.

Poängen blev följande; A: 97 B: 85 C:85

Tessan - jag är omåttligt stolt över KingeKung och dig. Ni är så fina representanter för rasen, men inte minst fina frontfigurer för oss på Jean Dark. :-) 

Carpe Diem

Carpe Diem - Fånga dagen.
Ett slitet, men ack så sant uttryck. Just nu har vi svår sjukdom i familjen, och det är tungt att leva.
Tungt att andas, tungt att skratta, tyngre än tyngst med alla göromål. Plötsligt är det som var så självklart inte alls självklart, utan ett sårbart och kanske bräckligt minne.

Jag tänker att just hundarna och katterna - min mest älskade hobby, och nästan faktiskt halva jag, är viktig, men bara när den gör gott. Jag hoppas vår fina hobby gör alla gott, det som är tråkigt, ledsamt och energistjälande skall man låta bli. Fånga dagen - och var rädda om er. Och framför allt dem ni håller kära.

Fodervärd?

Jag har beslutat mig för att behålla en av våra mycket lovande hankattungar. Han är mycket lovande, supersöt och tycker om att kramas, leka och framförallt - Ä.T.A! 


Lillebror älskar mat, har en mage som få, och tycks aldrig kunna få nog. Märkligt nog är han fin i hullet, ser frisk och sund ut, och är som sagt var social, lekfull och snygg. 


Jag önskar att han får komma till någon som inte har fertila honor, dock gärna kan erbjuda en kompis, och helst är utställningsintresserad. 
Du bör inte heller bo allt för långt bort från oss, blir vår chokladkille så fin som det ser ut i dag, kan det vara jobbigt att åka allt för många mil för att para med honom. 




Är du intresserad - slå gärna en signal. 

Linslusar från Vita Huset

För en tid sedan var ICA KURIREN på besök hos oss. De ringde förstås innan, en trevlig dam, som ville prata med mig. Jag förklarade snabbt och ganska kort att jag inget ville köpa. Jag verkligen avskyr telefonförsäljare…. 


Kvinnan lyssnade klart, och presenterade sig igen. Jag lyssnade inte då heller, utan förklarade att jag jobbade, och inte hade tid att handla per telefon. 
Så fick jag skämmas lite - den trevliga rösten i andra änden förklarade -återigen- att hon inget skulle sälja, utan ville komma till oss och göra en intervju. Hoppsan! :-)


Bra reklam för oss givetvis, tur att reportern stod på sig, och inte tröttnade på den sura hunddagistanten på Vita Huset…. 


Dagen efter kom en reporter och en fotograf och delade några timmar med oss i Vita Huset, alla djuren och arbetet. 


En del av allt detta kan man läsa om i nummer 15 av ICA Kuriren som utkommer den 11 april. 

Vår Gandlaf pryder framsidan:-)

Möss, sorkar och mat

Häromdagen när vi var ute på vår vanliga långpromenad, upptäckte jag att lilla, lilla Ivy gick omkring med lite böjd nacke. Det såg ut som om hon bar något ganska tungt. Eller hade hon gjort illa sig? Fått nackspärr…? Kan små dvärghundar få det? Jag ropade på henne, och hon kom lite motvilligt, inte sådär glatt och snabbt som hon annars alltid gör. Med sig i munnen hade hon en halvstor råttasorkjättemus? Jag tittade inte så noga, utan beordrade henne loss.
Hon kan inte loss. Inte ville hon heller. Med sitt alldeles egna jättebyte svängde hon stolt på huvudet och tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Hallå matte, hur är det fatt? Fånga en egen sork (eller råtta eller vad det nu var) om du så gärna vill ha en” blicken kopplades på, och Ivy ville på inga villkors vis släppa sin nyvunna ställning i hundflocken som nummer ett med byte i munnen.

Jag lyckades till slut få ur henne det hon bar, väl medveten om att en del av det döda djuret slunkit ner i min lilla söta hunds mun och mage. BLÄÄÄÄ! De andra hundarna såg lite avundsjuka ut, och försökte ta ifrån Ivy det hon bar. Hur kan de bara vara så äckliga..? Och när det finns fina, välformade runda smakliga hundmatskulor??? J Ändå vill mina fyrbenta äta egenhändigt dödade möss/råttor/sorkar ellervaddetnuär, jaga skalbaggar, gräva fram maskar, snoka i dikena, rulla sig i skit och smuts eller bara bära egna små och stora byten. HUA.
Man kan i alla fall konstatera att hur bra nu än de stora fodertillverkarna marknadsför sig, kan de aldrig tävla mot en sork. Om den är död….

Stolt som en tupp.......