tisdag 25 oktober 2011

(Skit) Grisen

Ja, för den som följer mitt bloggande är katten Grisen ingen nyhet.

Grisen, eller Jean Dark Grace Kelly som hon heter officiellt, är en kritvit sphynx med olikfärgade ögon. Hon är underbart fin. När hon är nybadad! :-) Hon är min mesta kelgris, och sover varje natt på min arm, under täcket.
Min nakenfis är också en soffaGris, och finns alltid i min famn när det är myskväll framför TV:n. Helst vill hon ha en filt över sig, eller ligga innanför min tröja.

För övrigt drar hon runt här i Vita Huset och hittar mest på hyss hela tiden. (Se de äldre inläggen)

Grisen har hittat min tvätthög.
Medan jag viker tar hon en powernap i sängkläderna.....
  Grisen är en livsnjutare, och hon älskar att "umgås" med sina kompisar. Dvs, hon retar dem. Biter dem i svans och ben, tar deras grejer, stjäl deras mat/leksaker/sovplatser eller bara väcker dem om de sover.

Här fotar vi kinesvalpar, och Grisen rusar in mitt i bilden för att se vad vi gör.
Hej, säger valpen, till sin skalliga kompis:-)
 Grisen är alltid glad, hon gillar hundar, katter, mat, aktivitet och oss människor. Allt går i flygande fläng, och alltsomoftast hittar man henne upptagen med något projekt.
För en tid sedan var hennes hobby att knuffa ned alla mina böcker från bokyllan på golvet. Jag plockade upp dem, och vips! - De ramlade ned igen.
Detta pågick ett par veckor, tills vår vita buse tröttnade, och hittade på nya hyss. Det senaste är att lura sig ned i pannrummet, och B.A.D.A i sotet hon hittar i hinkarna nedanför pannan. Hon gnider, gnuggar och myser i hinken, och sedan - VOILA! Är det klart. Hon skakar lätt på sig, och spatserar stolt runt uppe i huset efter utfört uppdrag.

För oss tvåbenta är detta förstås lagom kul, och förste man som upptäcker vår påhittiga nakenkatt brukar ge henne ett bad. Nu senast var det dotter Felicia som gjorde smutupptäckten, och hon passade på att föreviga eländet först:-)

Tvätt och bad är det enda Grisen inte gillar, så det är ju otroligt att hon fortsätter envisas med att smutsa ned sig. Suck.

Nåväl, vår lilleGris är en härlig, levnadsglad och tokig sphynx, en underbar personlighet jag absolut inte kan tänka mig att vara utan:-)

Egenhändigt nyfärgfixad gris

Fläckar lite överallt...

Småkall efter badet är det skönt att sova intill elementet
 med varmt och hårigt täcke...

Falskt alarm

Falskt alarm gällande blivande dobermannvalpar inom kort. Vår tilltänkta mamma löper inte alls, men borde vara på gång inom kort.
Själv är jag jätteglad - vi hinner med de sista undersökningarna och den blivande kullen kommer inte att födas under Jul/Nyårshelgen.



måndag 24 oktober 2011

Jag gillar inte hösten


Nej, jag gillar verkligen inte hösten. Den kommer smygande, lindar in oss i sin dimma, väcker oss tidigt i småmörker med kyla och regn. Den grå färgen klibbar sig fast på näthinna och i själ, och de allt kortare dagarna är fulla av lera, smuts och duggregn.
Dessutom bara fryser jag.

Årets höst har också smugit sig på. Jag upptäckte just att dagarna även nu blivit kortare, kroppen fryser och enligt almanackan kommer vi att öppna julklappar och fira, om exakt två månader.
För då är det julafton!

Snart är sommartiden slut, och vintern på plats. Men fram till dess tänker jag glädjas över den underbara hösten 2011.
Jag som inte gillar höst, njuter i full drag av de klara, vackra färgerna, ljuset, den kalla, rena luften och solen som faktiskt fortfarande lyser på oss varje dag. Det förhatliga regnet är långt bort. Leran och det så vanliga höstblasket har ännu inte dykt upp, och de dagliga hundpromenaderna och ridturerna är bara vackra och fulla av glada hundar och häst.

Hoppas det håller i sig länge, och att Ni alla också njuter, och har underbara dagar i stall, på träningsgrupperna, på brukshundsklubben och inte minst i skogen! Vilken fantastisk natur vi har - och vilket härligt land, som tillåter oss alla att ta del av det vackra som finns, bara rätt utanför dörren:-)
(Alla bilder är helt oproffsigt tagna med mobilen, bildkvalitén kunde vara bättre....)


Juni och Jenna på "Arlandaberget"

Morgonsoldimma utanför Vita Huset

Vita Huset

Vita Huset

Juni och Jenna på höstskogsmys

Juni i full fart:-)

Var tog kompisarna vägen...




Flugan gillar också höst, ljus, klar himmel och klar naturdoft:-)

söndag 23 oktober 2011

Dobermannvalpar





Så löper första dobermanntiken, och frågan är om vi skall para eller inte.
Ja, allra först skall hon hjärttestas, och sedan kan jag ta mitt beslut.

Vi har bestämt oss för en välstammad, och mycket meriterad utländsk hane som lämnat en hel del fina och intressanta avkommor. Jag har träffat honom ett par gånger, och han har det där som jag tycker är så viktigt på vår ras - ärlig, snäll, tålmodig och vänlig. Samtidigt har han ett öppet och socialt sätt, och han är arbetsvillig och orädd. Och han är såklart jättesnygg:-)

Det blir till att tänka några dagar till, och så kanske vi kan återkomma med information om en eventuell blivande dobermannkull.

lördag 22 oktober 2011

Jean Darks BÄST In SHOW pojke

Han har gjort det igen! Bästaste lilla "Baloo", vår egna Jean Dark Hjärter Kung.
Idag ställdes han ut i Uppsala, och blev Bäst in Show. IGEN!!

Våra fina brunmaskade unga hane är nu utställd fem gånger i sitt liv, och har erövrat fyra BIS. Det är ett fantastiskt resultat, och jag är förstås så stolt att jag nästan spricker!

Här hemma har vi syster Jean Dark Happy, även hon brunmaskad, och tanken är att hon skall få sin första kull nästa år, samt påbörja sin blivande utställningskarriär.

Jean Dark Hjärter Kung

Jean Dark Happy 

onsdag 19 oktober 2011

Junis dementi


Juni hälsar och förnekar varenda stavelse i föregående inlägg. Att hon så totalt framstår som en renodlad soffpotatis vill hon å det klaraste förneka. 

Och bilden från vardagsrumsbordet var fejkad. Solkart! 

tisdag 18 oktober 2011

Kvällsmarodören


Genom åren har vi haft många hundar. Den första fick jag som sexåring hemma i Oslo, och där och då stakades min bana ut när det gäller att leva med hund. Jag älskar det!

De fyrbenta har följt mig genom livet; stora, små, korthåriga, nakna, långhåriga. Busiga, glada, tillgivna, stolta, envisa, vackra och underbara.
Listan kan göras lång, precis som alla mina vänner, hundarna. De har följt mig i vått och torrt, som barn, som ung. På arbeten jag haft, och som nybliven mamma. De har varit med på barnvagnspromenader, hängt utanför lekparker, följt med till ridskolor och troget väntat nedanför gungorna.
De har varit med och hämtat barnen i skolan, på fritids och klassresor.

Våra hundar har -och har alltid haft- en självklar och nära plats i familjen, och mest av allt i mitt hjärta.

Alla våra hundar har också tyckt om att ligga i soffa och säng, något de allt som oftast fått göra.
För några år sedan tyckte jag dock att vår vita lädersoffa blev ganska illa behandlad, och tog beslutet att hundarna inte fick vara där.
Det funkade förstås inte…

Lädersoffan är mjuk och bra....


Jag bestämde att de bara fick ligga i soffan om där fanns en filt.
Det funkade inte heller.

Jag bestämde att de bara fick vara där när vi inte var där.
Det fungerade någorlunda.

Fåtöljen duger också:-)


Och är den upptagen, tar jag den ändå!

Alla utom Juni, vår bruna dobermanntik kunde acceptera villkoren.
Juni slog dövörat till, och klev med bestämda steg upp i soffan, sjönk ihop till en oformlig tung klump, och bara vägrade lyssna.
Hon gjorde förövrigt samma sak i min säng, och varenda kväll hade vi långa diskussioner om var hon skulle sova.
Juni avgick med segern, samtliga kvällar, och hennes nya fina, Biabädd med flera täcken och kuddar gapade tom. Hon bevärdigade den faktiskt inte ens en blick.
Och själv fick jag mer och mer ont i ryggen av att ligga som en böjd ostkrok i ena hörnet av sängen varje natt.

Bara hundloosers ligger på golvet!


En dag snubblade vi över ett riktigt fynd tyckte jag själv! En äkta, fin lädersoffa för hundar! Helt lik våra ”människovarianter” bara lite mindre. Det kunde ju inte bli bättre, trodde jag.
Soffan inhandlades (den var inte gratis) och baxades hem utan husses hjälp. (Sådana här shoppingorgier låter jag honom gärna slippa, han är måttligt imponerad av min totala respektlöshet vad gäller Mammons påverkan på hund och kattsaker man kan köpa:-) )

Väl hemma sattes trofén på plats och samtliga djur inspekterade den. Utom Juni. Hon tittade inte ens, och ville inte provligga. Vi tvingade henne förstås.
Nu står soffan fint och blir använd av katter och småhundar varje kväll. Juni själv lägger sig fortfarande envist i soffan. Varje kväll.

Vi fick en dyr lädersoffa, mjuk, skön och superbekväm:-)


Vän av ordning undrar förstås om vår bruna tik har någon annanstans att lägga sig, och ja, det har hon.
Bredvid sofforna finns några mjuka, stora och fina hundbäddar som man absolut kan vistas i, utan att dö.
Juni gör det bara under tvång.

Nåväl. Parallellt med detta fortsatte det nattliga kriget. Jag provade med alla möjliga och omöjliga sängar/bäddar/fåtöljer/filtar/täcken/korgar/dynor etc. Juni vägrade.
Varje natt vaknade jag och körde ned henne, för att vakna kort därpå med en stor brun snarkande och stendöv dobermann invirad i mitt täcke.

Juni har blivit nedkörd från soffan,
och lägger sig demonstrativt i den alldeles för lilla kattkorgen.

Även här en demonstrationsbild.
Juni har knölat ned sig i dvärgpinschrarnas korg framför spisen.
Notera blicken, och lägg till ett missnöjt, ihåligt, tyst pipande....


En natt jag låg där bredvid min tungt, och med självklar sovaisängenrättmin, dobermann och inte kunde sova kom jag på det!
Det enda jag inte provat var ju en människosäng!!

Sagt och gjort, jag började leta.

Jag tänkte mig en utdragbar säng för barn, helst en vit så att den kunde passa in lite snyggt i sovrummet. Ingen sådan kunde jag hitta.
Vi letade på Jysk, Asko och Ikea. På Mio, på nätet, auktioner och på blocket. Givetvis fanns en och annan, och de var då stationerade i övre Norrland eller sydligaste Skåne. Typiskt!
Ja, eller så kostade de så mycket att jag inte för mitt bara liv kunde få mig till att köpa eländet. Jag menar, sängen var ju ändå bara till HUNDEN….. !

Till slut gav jag upp. Jag hittade ingen barnsäng, som såg snygg ut i mina ögon, och dessutom tilltalande för Juni med sin starka åsikt.  Med det menar jag att hon skulle kunna tänka sig att sova i sängen, alltså ligga där hela natten. Inte vistas i min säng längre, utan byta plats nattetid.
Vis av erfarenhet vad gäller soffan hade jag knappast någon förhoppning om att det hela skulle lösa sig.

Juni tar sig friheter, och solar tom på vardagsrumsbordet! 


Flera månader senare dök tillfället med stort T upp. Det visade sig att min egen säng från barndomen stod och skräpade hemma hos mamma, och en dag när jag var förbi där fick jag den med mig hem.

Jag baxade in den i bilen, släpade, svor och lyfte den upp för trapporna i Vita huset och VOLIA! Så stod den då där.
Den bäddades efter alla konstens regler, och så var det dags att visa den för Junibrun.

Med tanke på hur hon några månader tidigare så totalt nonchalerat den dyra, nyinköpta soffan hade jag inga som helst förväntningar. Jag förstod att min envisa och bestämda hund kunde reagera hur som helst. Troligtvis inte alls.

Kvällen kom, och det blev läggdags. Som vanligt har jag en modell mindre armé som har stenkoll på när jag tänker sova, och som då väntar troget vid sovrumsdörren. Juni kommer alltid släntrande sist.
Alla dök ned i respektive sängar, utom Juni som förvånat blinkade och tittade på den nya sängen.
”Varsågod” sade jag, ”Den här är din nu” varpå Juni hoppade upp och lade sig tillrätta med ett bekvämt stön, och tittade på mig med kloka bruna ögon. Och jag är bombsäker på att hon sade; ”Äntligen... Äntligen fattade du att jag ju ville ha en egen säng!”

Och så slutar den fyraåriga kvälls/nattplågan med Juni. Hon sover numera gott i sin egen säng, och ingen annan fyrbent vågar ta hennes plats.
Det är Junibruns privata:-)))

Junis nya ställe, lugnet har lagt sig!

Observera - stängda ögon, Junibrun S.O.V.E.R

Egna kudden också:-)

måndag 17 oktober 2011

Godnatt

Nä, nu är det alldeles för sent. Igen.
Vita Huset är tyst, bara TV:n surrar för döva öron. Hundarna snarkar avslappnat i korgar utspridda lite varstans i vardagsummet, katterna sover gott hos varsin dotter och två har slocknat i mitt knä.

Bästa, mesta tiden är nästan nu, med det mjuka mörkret utanför (jag är mörkädd, vill helst bara se det svarta på tryggt avstånd genom fönstren), månen där uppe, högt på himlen, hela pensionatet på undervåningen, med alla sovande små (och stora) vovvar, och mest av allt - lugnet här hemma. Tystnaden är skön, och den aktiva dagen långt borta.
Jag tror jag tar Grisen under armen och beger mig med min sovande katt till John Blund.

Grisen och Happy, trötta småmissar. Och en är nästan mosad.-)