GOD JUL!

God Jul till er alla - Från oss alla! 

Antagonist - Javisst! Och kanske en och annan omplacering?

Vi har två söta katter.

Den ena röd och den andra rödvit.

Molly och Lina är likadana. Fast ändå inte.

De är samma ras. De är faktiskt ganska lika. De gillar samma saker.

Molly kommer gärna med mys i blick och vill kramas under täcket. Hon ligger helst länge, och blir så skönt svettigt varm, och slingrar tassarmarna runt ens hals och vill kramas. Lina tigger gärna när jag lagar mat, snor åt sig de bästa bitarna hon får, och vill inte dela med de andra.

Molly har lite kort tålamod med de yngre katterna och bara för att, så ger hon dem varsin örfil efter att de ätit frukost på köksbänken ihop.
Hon liksom avslutar måltiden med en fet smäll, varenda morgon. Lina kan ofta göra samma sak, skrämma de andra och ser galet nöjd ut när de springer för livet. Både Molly och Lina har en portion sjuk humor 😆

Har vi en bra dag så löper den friktionsfritt, och har vi en dålig dag bråkar de båda damerna, och drar dessutom in de andra katterna i sina dispyter.

Ibland tänker jag på oss tvåbenta.
Vi hittar de bästa av vänner utanför vår egen rasgrupp, umgås med, babblar i telefonen, skrattar på utställning och njuter av god vänskap.
De som är lika oss (= Samma ras?) hälsar vi inte på -om det är en bra dag- en dålig kanske vi skriver något fult på internet, anmäler en annan eller varför inte pratar skit om en tredjes hund.
Och ja, hunden är av samma ras som jag själv älskar.

Vi kanske åker hela vägen till Långtbortistan för att ställa ut, letar och hittar vårt hotellrum, kör fel längs vägen, svär och äter konstig Långtbortistanmat, släpar och bär alla våra saker in på utställningen, går ännu en gång för att få in hundarna, kastar oss över de utländska vovvarna och insuper allt det spännande nya, memorerar för att berätta för alla hemma, och så upptäcker vi…!! 

Vi upptäcker Fru X på andra sidan ringen.
Fru X har samma ras.
Fru X bor i samma land som jag.
Har samma kärlek.
Samma intresse.
Samma envishet.
Samma allt.
Fast hon är konstig. Absolut.
Hon är dessutom dum och har fula hundar/katter. Det ser ju vem som helst.
Vi hälsar inte.
Haha nej, verkligen I.N.T.E.

Vi har samma ras, and thats all folks!

Och så tävlar vi, springer på varandra i kön till lunchhamburgaren. Tvingas ta varann i hand när vi hamnar etta och tvåa.
Nja, fast inte jag, jag grattar de andra bara, vänder sedan ryggen till och går.

Det är tur att det finns andra djurmänniskor, snälla liksom.
Synd de har rottweiler/grand danois/tax/perser/ragdoll/nordsvensk för det hade ju varit kul att umgås inom den egna rasen.
Men det går ju inte.
För alla är så dumma i huvudet.
Och de avlar så fel.
Och de har så fula hundar/katter/hästar.

Jag betraktar Molly som mumsar i sig det sista av maten, hon har just delat ut en örfil till Lina för att få det gottaste själv.
Hon ser faktiskt ganska hemsk ut där hon sitter, skrämmer sin ickekompis, roffar åt sig det bästa, rapar och går.
När hon hoppar ner på golvet får hon en dask av Lina som suttit och väntat på rätt tillfälle och som sen med eld i baken sen kör en full fart reträtt in till sina ungar. 

Dagen går.
De båda sphynxdamerna myser på varsitt rum med varsin egen kull ungar.

I det tredje rummet ligger siameserna med två kullar tillsammans. De hjälps åt. När en går på toa vaktar den andra. När den andra vill vila tar den första vid.
När båda är vakna njuter de av alla barn tillsammans. Ibland har de någon kontrovers som de löser snabbt och sen fortsätter sin tid tillsammans. Och när ungarna är ute ligger de tätt ihop framför spisen, suger i sig värme och tvättar varann.

Och under tiden är Molly och Lina osams. 

Förövrigt kanske vi söker en ny familj till en av våra nakendamer.
Hon vill bo i en familj utan katter, kanske flytta med en av sina döttrar till en fodervärd som vill ha innekatter, inte har lust att släppa ut sin fyrbenta, och som förstår att det innebär lite extrajobb, men också glädje, att ha en foderkatt som ska gå i aveln. 💜

Är du intresserad så skicka mig ett privat PM. 

Molly som baby 

Helt galet ....

Idag är det torsdag.
Och i förrgår var det tisdag. Då lade jag ut en text med mina tankar om hundar med dåligt temperament och mina tankar kring det.

Det verkar vara ett ämne som berör, för intresset visade sig vara helt galet stort. På två dygn har mer än 15 000 människor besökt bloggen, och läst inlägget, och jag har fått hur mycket respons som helst i form av privata meddelanden, sms, brev och telefonsamtal.

Ganska häftigt hörni! 😍

Jag känner mig helt överväldigad att så många har läst vad jag tycker och tänker, och stolt och glad över alla gulliga och snälla meddelanden ni skickat mig - TACK!

Men mest av allt är jag glad att se att ämnet berör, och att vi är så många som tänker samma sak. Det kan bara bli bättre för våra fyrbenta med andra ord.

Mentalitet ÄR viktigt! 💗

Hörni. Detta med hundar som bits, nafsas och har tvivelaktig mentalitet

Vi har tre hundar på mitt jobb som bits just nu.

Inte varje dag, men om vi i personalen gör fel. Kanske inte fel som vem som helst kan se, men fel som de här tre bestämda fyrbentingarna tycker är fel.

Vi kanske tittar lite för länge på dem. Vi kanske rör lite för mycket när halsbandet ska på och av. Vi kanske går lite för nära när vi ska ställa in maten. Vi kanske gör något vi inte helt vet att vovven tycker är fel.
Ja, då smäller det!

Den ena är en bestämd Herr Trubbnos, max tre pannkakor hög, den andra en hårig liten Fröken Sällskapshund med nerverna på utsidan, och den tredje en stor, ståtlig kille med blank päls och vackra ögon. Han håller sig på sin kant sådär som just hans ras brukar, och vi hälsar bara helt kort när har kontakt med honom.

Den kortnästa saken gillar inte att vi klappar honom på huvudet eller kroppen. Han gillar inte att man sätter på och tar av koppel och han gillar egentligen inte fysisk kontakt alls. De pliriga ögonen knips hårt ihop och den lilla ägaren kastar griniga blickar på oss, böjer ner huvudet och blir sådär stel i kroppen.
Vi testar inte mer, och håller oss på lagom avstånd när detta inträffar – det är INTE kul med arga små herrar…..

Lilla fröken Hårboll gillar att bli klappad. Hon älskar att bli smekt -men inte på huvudet och inte för närgånget- och hon tycker promenader är skojsiga.
Problemet är bara att när hon tröttnar på aktiviteten så hugger hon. PANG bara! Och det är inte alltid vi tvåbenta hänger med i svängarna.

Den ståtlige ensamvargen ligger med pondus i sin box. Han tittar nedlåtande på oss när vi städar på pensionatet.

Vi byter vatten hos honom och han ger oss inte ens en blick, hans ögon vilar långt bort nånstans, fjärran förbi den lite slitna färgen på vår vägg, och den ringlade över ryggen svansen ligger helt still. Fast jag vet att han kan vifta på den - det har jag sett.

Hur gulliga ord vi än har sparat till honom ger han inte ens sken av att höra dem när vi pratar.
Godis vill han gärna ha, och han kan till och med tänka sig att sitta för att få dem. Sen släntrar han tillbaka till sin plats och betraktar oss med otydbar blick.
Den vita pälsen ser nallebjörnigt inbjudande ut och hans vackra ansikte med knappnålssvarta ögon och en fuktig varm nos gör att närhelst jag lägger ögonen på honom känner jag suget som hojtar; Ge honom en kram!
Jag kramar honom INTE. 

Hittills har han aldrig gjort oss något. Knappt har han tänkt att han ska tillrättavisa oss slavar på pensionatet, men jag vet att han kan, för hans matte har skvallrat. Med ledsna ögon har hon berättat vad hennes hund är kapabel till.
Precis som trubbnosens matte som oroligt messar varje dag och frågar om allt går bra. Om hennes Prins kan få komma tillbaka och om vi är snälla mot honom? Frk Hårbolls husse vill veta om vi kan tänka oss att tycka om hans hund bara lite ändå? Han vet att hon är speciell, men det känns svårt att tänka att ingen gillar henne.
Han blir jublande glad när jag säger att allt går fint och vi alla tycker om hans lilla tjej.

Hm, och ja, vad vill jag med dessa ord då?

Jo, i helgen har jag varit på Mässan, jag har sett hundar i alla dess former. Gemensamt är att de alla var så fina! 💗
Speciella.

Kloka.

Vackra.
Underbara.
Unika.
Samarbetsvilliga.
De bästa av Vänner.
Ja, sådär som just hundar är. Sådär som är just det som vi människor älskar så med våra hundar. Att de är där vid vår sida, att de är våra bästaste vänner. Att de gillar oss så mycket.

Det är häftigt att vi har en art som är så galet förtjusta i oss.
Häftigt…!!

Jag skulle vilja att vi tvåbenta stannade lite vid det. 









För hur skulle det vara om hundarna inte var så glada i oss? Var hamnar vi då? Hund och människa?
Jag menar, utställningar är kul, bruks och lydnadstävlingar också, och all annan aktivitet i all ära.

Men varför har vi hund? Jo, för sällskapets skull.
De är våra bästa fyrbenta vänner. 💜

I helgen var jag som sagt var på Mässan.
Och jag såg små, stora, långa, korta, svarta, vita, korthåriga och långhåriga vovvar. Alla de slags såg jag.

Och så såg jag några som släpades på golvet.
Jag såg några som nafsade domaren.
Jag såg några som blängde ilsket/oroligt/osäkert/, ja hur de nu kände sig, men blängde gjorde de.

Jag såg hundar som fick blåhållas.
Och jag såg hundar med tydliga flykttendenser.

Jag vet att domaren ska bestraffa detta. Och jag vet att inte alla gör det. (Så dumt)

Men jag vet också att vi som uppfödare har ett ansvar. Och det ansvaret ska ingen annan än vi bära.
Det betyder att vi inte avlar på dessa hundar.
Vi ska inte låta dem reproducera sig, hur snygga de än är. Hur fina de än ser ut. Hur många titlar de än får.
Vi ska bara inte.

Hundar och människor är bästa vänner. När det börjar bli svårt för våra fyrbenta att hantera sina känslor runt för många människor och aktivitet bör VI TÄNKA OSS FÖR en och två och tre gånger innan vi börjar tänka avel.

Vi kan förstås träna bort beteendet – men vet ni vad? Det finns kvar där inne.
Det finns kvar i generna, och när vi sen parar så får ungarna sin beskärda del av skopan ”egenskaper vi inte vill ha”

Ta ett andetag och tänk dig att Du är allergisk.
Tänk att du får svårt att andas när du utsätts för ett ämne
Tänk att du får en nästan ångestattack när du utsätts för ämnet
Tänk att du får svårt att gå när du utsätts för ämnet

Tänk att du måste utsättas flera gånger varenda dag

Tänk att du på ett vis var allergisk mot människor

Jag vet såklart att hundarna inte är allergiska mot oss. Men jag vet också att en del hundar har så svårt med främmande att de gör dumma och tokiga saker.
Jag vet också att vi människor hittar fantastiska förklaringar till varför våra vackra hundar gör som de gör;

Hen är inte rädd
Hen har mycket integritet
Hen är rädd för domarbordet bara
Hen är osäker inne i en ring, inte utanför
Hen har huvudvärk
Hen blev biten som liten, typ sex år sen, av en svart hund och nu är det fullt av flattar i ringen näst längst bort och då blir hen rädd. Då gör hen dumma saker

Hen är inte rädd. Det du såg nu var ren och skär glädje bara
Hen blev biten i veterinärbesiktningen
Hen är så liten, då gör det inget
Hen har en dålig dag och egentligen är det handlerns fel

Hen är bara lite busig

Det är faktiskt helt okej, den här rasen får vara reserverad

Och så vidare.

Jag vill att vi alla ska minnas att vi har hundar för att de är världens bästa att vara med.
En fuktig nos.
Ett par kloka ögon.
Någon att prata med.
Vännen som troget är vid vår sida och som förstår allt.
Den som älskar en mest i hela världen.
Fyrbentingen som gör livet extra kul.

Vi får så mycket av våra hundar.
Och vi är skyldiga dem tillbaka.

Och det finns INGEN ursäkt eller anledning att avla på dålig mentalitet.
Vi HAR bra hundar – använd dem.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Och den är tyvärr sorgligt aktuell även idag:

Klicka här och kom direkt till inlägget: 
AJ - Det gjorde jätteont!!

Eller läs nedan:

AJ! Det gjorde JäTtEOnT!

Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.

Ett svårt beslut

För många år sedan hade jag en dröm. En dröm om att leva med hästar.
Som så många andra unga tjejer startade min dröm i barndomen, och den gick aldrig över. Önskelistorna kröntes alltid med; 1. En Häst. 2. En Hund. Och så satt jag där med drömmen om mulen, de mörka ögonen och en trygg rygg som alltid ville bära mig.
Förstås så visste jag att jag aldrig i hela universum skulle få en häst, knappt rida på ridskola, och ett ridläger var det inte tal om.
Ändå fick den där hästen stå på listan. För en dag….

Sedan blev jag stor och kärleken till hästen fanns kvar, men passionen, intresset, livet och den stora lusten var förstås hos hunden och det är det jag idag ägnar mig mest åt. Ja, och så lite katt såklart. 😉

Men den där kärleken till häst lider mina döttrar dock svårt av, och jag minns ju såklart hur det kändes det där, att längta tills jag nästan sprack…  så häst fick det bli. Vi tror på att försöka leva sin dröm så gott det går.

Tjohooooo! 

Och så, 2012 flyttade våra första hästflickor in, och lyckan i familjen var stor.

Vi hade liksom HÄST!

Två små personligheter betade i trädgården. Två gott luktande varelser tuggade sitt morgonhö med sådan njutning att man lätt fastade i ljudet själv, och fick uppleva den bästa av Mindfulness varenda morgon.

Två små själar gnäggade när de såg oss, - Ibland när vi kom stack de och lät oss jaga dem tills de allra nådigast tyckte att vi fått nog och lät oss fånga in dem.
De verkade trivas i vårt lilla ministall, de ÄLSKADE döttrarna och de gillade att springa med våra hundar. 

De lydde fint när de blev tricktränade, de mumsade morötter, äpplen och blev en självklar del av familjen.
Våra hästar.

Hundpromenad

Hej - vem är du? 

Ligga fint och få godis e kul!

Så gick det som det ofta går hos oss, nån ynglar av sig, och vi blev plötsligt fler.
Blixten föddes.

En mörk ovädersnatt, många veckor för tidigt, och alldeles ensam med sin mamma kom han till världen.
Månader av oro för min del var plötsligt slut – och liksom ÄNNU mer på plats. För hur i allsindar ska ett så för tidigt litet fölbarn med taskig födelsevikt, krokiga ben och totalt okunniga ägare kunna överleva?

Jag oroade mig MASSOR!
(Och jag fick MASSOR av goda råd och hjälp på vägen av fina vänner. Tack speciellt till Er)

Ganska ny på jorden <3 

Och medan jag gjorde det visade sig vår lilla Prins ha en vilja av stål, och under hundtäckena han hade på sig för att hålla värmen, växte han långsamt, men säkert.
Han fick förstås uppmärksamhet de luxe, och jag kan tro att inget litet föl i hela universum var så observerad, älskad och omhuldad som vår lilla plutt.

Vi hade fantastiska knappa fyra månader innan hans mamma blev sjuk, och så dog hon.

Mera oro. Mera sorg. Och en galet sorgsen liten hästkille som planlöst grät, ropade och vandrade runt och letade efter mamma.
Vi blev förstås mammor allihop. Ja, vi dög ju knappast, men nöden har ingen lag och mammor fick vi bli.
Blixten blev allas vår lilla baby/föl/valp/människa. Fast han var en häst.

Fortfarande hade vi två små hästar.
Förvisso inte två ston, men det fick gå.

När man inte har kompisar får en boll duga att busa med :) 

Blixten växte upp, och han var så älskad och omtyckt i vår familj! Som en hund gick han hundpromenader, åkte med till djuraffären och handlade, tränade med dottern, ställdes ut och när tiden var inne kunde han dra oss i en sulky.

Duktig draghäst

Han var busig, speciell, personlig, orädd, klok och alldeles underbar. Han till och med vann på utställningar, och när tiden var ännu mer inne blev han pappa till några underbara söta små föl.
Åren med Blixten gick, och det var fantastiskt att dela vardag med honom. Allt var bra, förutom att han var en hingst.
Och en häst. 

Storleken har INGEN betydelse. Sådetså.

Vi bor inte till så att vi kan ha en massa hästar, och vi har inte möjlighet att ha fler än två små i dagsläget.
Blixten fick gå i en hage, och vårt lilla sto i den andra. När vi vaktade på dem kunde de leka, men bara under uppsikt. Herr Blixt skulle nog platsa i MeToo debatten om han inte hölls hårt i öronen vad gällde sitt uppförande med flickor, och jag kan säga att dottern höll honom hårt i örat. <3

Vän av ordning skulle kanske tänka att man ju faktisk kan kastrera. Sant. Det kan man. Fast vi vill inte det, Blixten är en underbar, komplett och galet stabil kille, och han har nog en hel del till att ge.
Nej, valack kunde vi inte tänka oss att han skulle bli.

Så en dag kom ett bud igen. För de har varit några stycken genom åren, och vi har alltid tackat nej.
Vi fick erbjudande om att vår lilla-stora Blixt skulle få bo på en gård med en egen flock tjejer! En egen gård med allt man kan önska sig, inklusive kärlek, uppmärksamhet och kunskap om hästar i massor.
Vi sade nej.
Nej.
Och sen sade vi ja.

Det är ensamt där ute i vår hage, ingen att springa med, ingen att göra barn med och frustration när stona hemma och hos grannen brunstar.
Vi sade ja och fick panik. 

Puss! 

Vad hade vi gjort?
Sålt vår alldeles egna babykille…!? ☹
Hur kunde vi?
Tankarna flög och for och känslorna i hjärtat stormade.

Vi tänkte att vi kunde ha två ston om vi gjorde så. Två tjejer som kan gå tillsammans, prata hästprat, äta ihop och leka.
Kanske få föl ihop och se sina barn bli vänner. Och vi tänkte att Blixten skulle få brudar att gifta sig med, tränas mer än vi har tid med och faktiskt få vara häst sådär som killar behöver. Det tänkte vi.
Klokt och faktiskt bäst för alla.
Men känslorna skrek NEEEEJ!

Blixten är i detta nu på väg till sitt nya hem. Vi får rapporter om att allt går bra. Han är cool, käkar hö, pratar med alla och sover gott när han är trött.
Mitt hjärta skriker och det är tungt i halsen. Tänk om det inte går bra? Tänk om de inte tycker om honom? Tänk om han inte trivs? Tänk om han kommer gråta på nätterna? Tänk om tänk om tänk om….

Och så får jag kvittrande sms från nya matte.
Hon kan knappt bärga sig tills vårt fina Blåöga är hos henne. Boxen är klar. Vagnen väntar. Brudarna klara i hagen.
Hon skickar med filmer och vi förundras över hur fint och välordnat en del hästmänniskor har det.

Såklart jag ser och fattar att Blixten får det perfekt.
Perfekt sådär som en hingst ju ska ha det. Tjejer, kärlek och mera relationer liksom.

Det blir bäst för oss alla, men det var så svårt att bestämma.

Tack för den här tiden finaste Lilla Blixt.
Jag är så tacksam att vi fått leva med dig, och jag kommer aldrig att glömma dagarna med dig.

Ha nu så himla kul, och spring, lek och njut av alla dina små nya hästkompisar! 😊💜

Statligt - HUND

Avel på tjänstehundar. 

Detta har jag funderat massor på genom åren. Jag har funderat över de enorma kostnaderna, hundarnas många gånger hårda liv och leverne, förarna som jag tycker borde få mer utbildning, stöttning och hjälp.

Jag har förundrats över att man så lättvindigt köper hundar som man inte har en susning om hur de växt och fötts upp.

Och jag har tänkt mycket över att vi, i dessa utbildade tider vad gäller känslor, tycks ha glömt att hundar inte är maskiner, utan levande varelser som ger mer, massor och mycket och de får mycket tillbaka.

Jag har lyssnat till alla programmen, och det känns inte bra i magen. Min sluttanke är att det är en konst att avla, och bara för att man är bra på bruks på elitnivå, för att man tävlat VM i hockey eller EM i fotboll är man kanske inte lämpad att vara överkucku vad gäller till exempel uppfödning.

Det är liksom för mig en självklarhet att om man ska avla fram elithundar, i vilken gren man nu tänker sig vara viktig, så måste man vara bra på avel.
Riktigt bra.

LYSSNA TILL RADIOPROGRAMMET HÄR 

ELLER KLICKA HÄR OM DU HELLRE VILL LÄSA

Naturen rår man inte alltid på.......

När jag föddes var min mamma väldigt ung. Hon var obstinat, osams med sin egen mamma och ville gifta sig.
Det gick sådär kan jag säga, för vilken vettig mamma gifter bort sin tonåring? Mormor var förstås vettig, men också väldigt kristen, och när det visade sig att mamma var på det viset blev bröllopet ordnat med blixtens hastighet.
Och sen kom jag. Kanske inte så genomtänkt, men det var så det var.

När jag var barn bodde vi granne med en familj med en tonårsdotter. Hon kände sig ensam, utanför och älskade ungar.
En dag mötte jag henne med en barnvagn och trodde förstås att hon knäckte extra som barnvakt. En bra sidoinkomst för många av oss ungar på gården.
Bara det att den här fjortonåringen passade sitt eget barn, ingen annans. Huvvaligen. 14 år!

Otaliga är väl alla de som skaffar ett kärleksbarn, njuter ett par månader bara för att upptäcka att vardagen trampar på och den söta babyn växer upp, har snor i näsan, galonbyxor, skriker som F-N och att det frestar på med att hinna med jobb, hämta.på.dagis.handla,laga mat och vara en god hustru.
Och sen är kärleken lite lätt good bye. Ja ni vet.

I alla fall. I somras fick jag höns! Husse var motsträvig, för att inte säga arg – ÄNNU fler djur i Vita Huset- men nåväl, mina underbara fjäderfän flyttade in och de är galet fina.

Jag försökte förstås lära mig allt om höns;
Hur lägger de ägg? Måste man ha en tupp? Kan man blanda raser? Hur länge ruvar de? Om de ruvar alls?
Vad äter kycklingar? Kan de vara lösa med resten av flocken? Hur ser man skillnad på en hon och en han? Hur länge efter parningen kommer äggen att vara befruktade? Vad händer egentligen inne i ett ägg? Hur mycket kyla tål en höna? Kan höns äta alla matrester? Hur länge lever en höna? Hur mycket inavel tål höns? Gal en tupp väldigt högt? När är en höna könsmogen? Kläcks alla kycklingar gula? Och så vidare och så vidare när man som jag, alltid och evigt, har tusen frågor som snurrar i huvudet.

Som vanligt hade jag snälla vänner som glatt delade med sig av både kunskap och höns – TACK Annelie, Fia och Anna för alla råd och tips! 😊

Till exempel så lärde jag mig att höns tål mycket väderomslag, de är familjens soptunnor, har ett rikt socialt liv och att det finns ruvare och läggare.
Äggläggare är ju bra att ha, men om man vill ha kycklingar måste man ha en kläckmaskin, eller duktiga små ruvare.
Jag som är en riktig uppfödarnörd bestämde mig för att jag inte villa ha en maskin. Den kändes dyr, steril och fattig på känslor.
För hur blir små kycklingar som växer upp utan sin mamma? Tja, inte vet jag, men jag är säker på att Moder Natur utrustat oss med mammor just för att de är väldigt viktiga.

Det tog inte långa stunden innan fick vi kycklingar! Det visade sig finnas två exalterade blivande mammor i flocken, och de ruvade med gemensamma insatser fram tre söta barn som Mamman med stort M sedan bestämde sig för att mamman med litet m inte fick ha. Hon blev helt sonika bortjagad, och vi såg henne länge traska för sig själv, äta med djupa suckar och kasta längtansfulla blickar på de små bebisarna.
Livet är tufft ibland.

De små växte upp, och jag njöt av hela flocken sommaren och hösten ut. Vi fick dagliga ägg till hela familjen och allt var frid och fröjd.
Tills Ruvaren slog till igen.

Mamman med stort M bestämde sig för att hon skulle ha barn. Kosta vad det kosta ville. Hon lade sig att ruva, och jag tog äggen.
Hon ruvade.
Jag tog äggen.
Och sådär fortsatte det tills jag tänkte att hennes ben skulle förtvina? Ja, Ruvaren var bara uppe en snabbis för att äta, och sen – VIPS tillbaka till bädden. Och där låg hon. I ur och skur. Bara låg med inåtvänd, introvert blick, borta i kolan typ, och väntade.
Nu har hon inga fingrar, men jag slå mig i backen på att hon låg och trummade lätt, sådär. ”ska det aldrig bli nån unge till mig?”

Vi fortsatte ta äggen, som bara blev fler och fler. De andra jefla hönsen verkade dessutom hjälpa till! Jag såg det aldrig, men på något sätt måste de köa om morgonen, kasta rumpan över kanten till boet och trycka ur sig ett ägg, för högen under Ruvaren växte.
Och växte.

Jag tänkte hon skulle ge upp nån gång, envisa djur, och lät henne behålla alla ägg. Så att hon skulle FATTA omöjligheten i att bli mamma mitt i december.
Det fattade hon inte.

Ruvaren låg troget kvar, och alla kompisarna fortsatte att dumpa sina Gökägg i hennes bo, där hönan som drömde om att bli mamma låg med tindrande ögon och vinglade lätt för att klara av att värma alla sina 17 ägg. Ja, för sista dagen var de nämligen 17. Jag räknade dem.

Så kommer dottern upp och hojtar – ”Mammaaaaaaaa, kolla va jag hittade i hönshuset” KOLLLLLLLLAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Ett decemberbarn 💗

Och minsann. Ruvarens tålamod hade lönat sig – en baby! En liten gul baby i december, kall som bara den ute, och här hade vi en ensam liten kyckling.

Den stolta mamman kickade ut de 16 äggen ur boet och värmde stolt den lilla Gula under sina vingar. Kacklade tyst och skrattade åt mig, det är jag säker på.
Själv tänkte jag att en liten ynka kyckling i smällkalla Juletider kommer frysa ihjäl. Det tänkte förstås inte Ruvaren, som placerade sig och ungen rakt under värmelampan och bara mös.

Den lilla spatserar runt bland de andra jättarna när det är matdags, äter det stora fodret och sätter i halsen. Jag trugar med jordgubbar, mosad pasta, kycklingfoder, havregryn och kanariefoder som den inte vill ha. Hen äter minsann med de stora!!

So, what to say.
Ibland vill man ha barn.
Helt enkelt.
Och nöden har ingen lag.
- Barn blir det.

Den lilla gula knatar runt lite med sin stolta Mamma, och sover resten av tiden under hennes varma mage.
De andra hönsen lägger sina egna ägg i sina egna reden, och vi tar dem varje morgon och äter världens bästa pannkakor, stekta ägg och kakor och vad vi nu hittar på.  

Tuppen gal, parar sina fruar och allt är frid och fröjd.
Håhåjaja.
Naturen rår man inte alltid på. 

                                               Klicka här och se vår lilla Plutt