torsdag 8 mars 2012

Merry Go Round Puppies


Merry go Round Puppies
Vilka knasvalpar vi har! De äter alldeles snurrigt….

Så här brukar inte våra bebisar inta sin mat, jag har sett det då och då, men de här R-pojkarna praktiserar det vid varje mål de äter. Det ser så roligt ut, att andra kan få skratta lite också. :-)

http://www.facebook.com/photo.php?v=10150588675932001&set=vb.631722000&type=2&theater





måndag 5 mars 2012

Den heta potatisen


Ja, den heta potatisen fortsätter. Debatten om hjärtan.
Våra dobermann har just nu en rejäl svacka och många hundar har drabbats. Det är en fruktansvärd sjukdom, och den skördar många offer. Alla vi som råkat ut för den vet vilken deprimerande sjukdom DCM är.

Jag har sagt det förr, och säger det igen, det är BRA att DCM engagerar. För det är enda sättet att bli av med den.

Det som inte är bra är att de som bestämt sig för att jobba mot DCM inte tycker lika. Och en falang har bestämt sig för att testa efter ”sina” forskares råd, och racka ned på andra.
Och den andra falangen testar efter de råd deras specialister har gett och gör så gott de kan.
Knasigt kan tyckas. Varför inte lägga energi på de som inte testar alls…?? J

För mig är det viktigt att så många som möjligt undersöker sina hundar. Jag skulle önska vi hade råd att Holtertesta ALLA dobermann i hela världen varje månad. För så fort kan sjukdomen debutera. På bara en månad. Det är skrämmande.

För mig har aldrig frågan om vilken testmetod som är bäst, varit viktigast. Det viktigaste när det gäller DCM tror jag, är att vi drar fram sjukdomen i ljuset, erkänner att den finns och tillsammans arbetar för att få bort den!
Vi behöver bli medvetna om i vilka linjer DCM förekommer mer än i andra (för DCM finns i alla linjer) och vara försiktigare med dessa hundar i vår avel.

Vi behöver testa kontinuerligt - det duger inte att ha en avelshund som är Ultraljudad eller Holtertestad för kanske två-tre år sedan (om det är en yngre hund). DCM uppträder plötsligt och snabbt.
Ultraljudskoller är en färskvara.

När det gäller de olika testmetoderna finns framförallt Holtertest och Ultraljud, helst med Eco Doppler.
Holter är en mer omfattande undersökning, och den visar lite mer. Den kostar också mycket mer, och det kan vara svårt att motivera ”den vanliga hundägaren” att göra en sådan undersökning.
Flera ägare av avelsdjur vill inte heller Holtertesta varje år. (en del vill inte testa alls…) Men många kan man, enligt min erfarenhet, få att UL + Eco Doppler testa, en gång om året.

Vi har undersökt ca 30-50 hundar hos oss -per år- sedan vi fick möjligheten att få hem en specialist som gör UL + Eco Doppler på våra djur, och VARJE gång har han hittat minst 2-3 hundar som varit EQ eller affekterade med DCM.
Det är nedslående siffror, men också bra att de hittats. Dessa djur har omedelbart tagits ur aveln, och flera har aldrig fått chansen att sprida sina gener vidare.

Jag är övertygad om att en så stor siffra hundar som undersöks varje år är av oerhört stort värde för vidare forskning, och absolut också för dobermannrasen framöver. Att hindra DCM hundarna att reproducera sig är mycket viktigt!

Min personliga åsikt är också att det vore bra om vi kunde Holtertesta ofta, men det är en utopi att kräva att människor skall göra denna test på samtliga avelsdjur kanske var tionde månad, eller var sjätte månad.

I skrivandes stund får vi vara glada för alla de djur som testas och att folk engagerar sig. Att stampa och slå på de som testar är okunnigt, oförskämt och kränkande. Det finns många, många, många (!!) som inte eller aldrig, testar alls….
Vi borde istället -med gemensamma krafter- hjälpas åt att testa än fler djur varje år, och lära oss mer om var DCM finns som mest, vilka linjer som är mer drabbade - för DCM på dobermann finns överallt- och försöka få bort sjukdomen.

I den perfektaste av världar skulle jag gärna Holtertesta alla mina avelsdjur en gång i månaden. För så fort vet man att dobermann kan bli sjuka, på bara en månad.
I de perfektaste av världar skulle jag Holtertesta ALLA mina dobermann varje månad, och jag skulle be alla mina valpköpare och vänner med andra dobermann att testa varje månad.

Men den perfektaste världen finns inte. Och ekonomin finns inte hos de flesta heller.
Så alla djur vi kan få till att kolla vare sig det är UL eller Holter är av stort värde för framtida avel anser jag.

Jag läste någonstans att alla världens misstag är bättre än att aldrig, aldrig ens försöka.
Jag har valt att försöka. Jag vill testa mina hundar så ofta jag bara kan, och göra mitt bästa även på andra vis för att vara med att arbeta MOT DCM.
Jag vill hellre försöka, kanske göra misstag, men jag GÖR något.

Ps, och givetvis måste varje UL samt Holtertestad dobermann gå till en specialist. Vilken som helst veterinär kan INTE säga att en dobermann är fri från DCM vid just det undersökningstillfället.

söndag 4 mars 2012

Socker vill flytta





Vår allra sötaste lilla vita siamesfröken trivs inte hos oss:-(
Jag tror hon tycker vi är för många, för stökiga, för ostrukturerade och alldeles för aktiva. Dessutom är två av våra andra katter elaka mot henne:-(
Socker, är otroligt trogen, snäll och rar. Hon älskar att sitta i någons famn, vill helst sova i sängen varje natt och hon pratar gärna med oss och vi söker kontakt med henne. Oftast är hon nästan som en liten hund, kommer när man ropar, myser med oss i soffan, och älskar att leka, men inte för ruffligt.

Vi vill att vår via, fina tjej kommer till en lugn familj utan många hundar och andra katter. Högst på önskelistan finns Du som är hemma en hel del och kan tänka dig att skaffa en siames/oriental kattungekompis till Socker om inte allt för lång tid.
Hon kommer att flytta från oss som kastrat, och vill helst vara en älskad pusskatt, och inte gå på utställning.

Vill Du veta mer - eller känner du någon som kan passa vår Sockertopp- kontakta mig gärna
kennel@jeandark.com

lördag 3 mars 2012

Ute är spännande!

Det är svårt att gå ut när det är kallt, is och snö överallt. Små valpmagar blir lätt kalla, och frussan bebbar är inte kul.
Idag har dock solen legat på, och femlingarna har varit ute för andra gången i sina korta liv. Det var förstås spännande, superskoj och mycket uppskattat.

Det är svårt att förstå att våra trinda små pojkar om ett år kommer att väga hur mycket som helst, vara mogna, kloka och kanske lite eftertänksamma. Just nu går allt i flygande fläng. Sötisarna:-)

http://www.facebook.com/photo.php?v=10150579298037001

fredag 2 mars 2012

Nu är vi sju veckor.....

Jean Dark Rare Gold

Jean Dark Raffinee

Jean Dark Rampage

Jean Dark Replay

Jean Dark Rebellion

torsdag 1 mars 2012

GRATTIS!

Vice World Winner-10 Tysk CH NOUCH FINUCH NORDUCH INTUCH LP II
SDV ungh-06 Neumunster Jugensieger -06 SPH II
Jean Dark Gossip

Idag fyller vår G-Kull sju år! Våra vackra, busiga, härliga och tokigt levnadsglada G-ungar är snart veteraner. Det går knappt att förstå. Tiden bara flyger iväg.

Stort GRATTIS önskar vi på Jean Dark Alla G:are, och våra tankar går idag också till dem som inte längre finns med oss. 

TACK till alla hussar och mattar - NI har varit fantastiska med Era hundar, och jag ser fram emot många fler fina år tillsammans med er och era hundar!

Snart kommer hon!


Häromdagen damp det ned nya bilder på vår lilla fröken dobermann. Hon är i skrivandes stund 12 veckor ung, och vi väntar, och väntar och väääääääääääntar.
Mest jag. Jag är så nyfiken så jag håller på att smälla av. Hur är hon? Hur ser hon ut? Hur blir det? Hur skall hon komma hit? Vad kan hon? Är hon nästan rumsren, nej? Vad äter hon? Hur fort lär hon sig svenska? Vad kommer de andra hundarna att säga? Äter hon kanske katter….? Är hon rädd för katter? Har hon sett andra hundraser? Kan hon gå i våra trappor? Hur funkar det med hennes tejpade öron…? Har hon växtvärk? Gillar hon människor? Kan hon koppla av? Äter hon filtar i bilen? Har hon egentligen alls åkt bil?

Osv osv osv. Inga svar finns än. Time will tell.
Hon är fin, ser prydlig ut, inte perfekt med fin. Småfel här och var, men i det stora hela riktigt bra. Och med det där stuket som de har där borta. Hundarna där.

Snart kommer hon!






onsdag 29 februari 2012

En bra mamma



Häromdagen satt jag och arbetade med mina papper, och medan ögonen for fram och tillbaka på allt överallt utom där de borde finnas, såg jag henne. Den ömsinta, engagerade och närvarande mamman.

Jag har sett hur hon tar hand om sina barn förut, och blev fascinerad fast i skådespelet, även denna gång.

Den här mamman är inte purung, men smärt i kroppen, vacker, reslig och elegant. Hon älskar sina ungar, det framgår med all tydlighet, och hon behandlar sin avkomma med tålamod och klokhet.
Hon ser ut som en mogen kvinna i sin bästa ålder, och verkar stolt över att vara just mamma. Hennes ungar är alltid rena, hela och mycket välskötta. Ganska väluppfostrade också.

Idag var barnen sådär superpigga, busade, klättrade och pillade på allt. De lekte ett tag, sedan såg det ut som om de ropade på mamma, och mamma kom. Hon tittade, förmanade och medlade.
För de små blev förstås osams. Den röda ankan vill ingen dela. Den gick laget runt, men starkast vinner, och förloraren skrek ut sin frustration. Mamma kom, tröstar och ger en slurk mjölk. Den lille förorättade sov en stund i mammas famn, och så var han på gång igen, sprang efter sin bror på knubbiga ben.
Den här gången var mamma med i leken, jagade efter sina söner, lekte tafatt och busade, nästan som en sprallig unge själv.

Sådär hade jag också velat vara. Den där mamman som gungade med, åkte rutschkana och byggde stora sandslott. Lekte rollekar, bytte kläder på Barbisarna trillioner gånger, sova tillsammans när telningarna blev trötta och kanske baka med barnen minst en gång i veckan.
Istället passade jag på att läsa när de var i sandlådan, städa snabbt när de sov och mumlande svara frånvarande med tankarna ute i periferin när deras envisa ”Mamma, Maaaaaaammma” störde mina tankar.
Den här mamman gör inte så. Hon är hundra procent närvarande. Hela tiden. Hon pussar, kramar, matar och uppfostrar (för det gör hon också) med positiv anda och flinka fingrar. Eller kanske jag skall skriva tassar. För den här mamman är ju en hund. En doberDam.
Mamma Smillas fem söner fyller snart sju veckor, och  är JÄTTEstora. I alla fall enligt dem själva:-)

Nästa vecka skall de till veterinären, få sprutor, chipmärkas och kollas med lupp. Och snart skall de flytta. Tänk, det var ju alldeles nyss de föddes….?

Imorgon är det torsdag, och det är dagen D, fotograferingsdagen. Då står alla små pojkarna snällt givakt, visar sin finaste sida och så blir vi människor glada och deras magar fulla med belönande leverpastej.
Kanske blir det fina bilder till bloggen också:-)



Så här gick det till när Prinskorvarna anlände till Vita Huset