Snart är det Jul!

Ja, snart är det verkligen Jul. Med allt vad det innebär. :-)
För vår sötaste Happy blir det säkert spännande, julegran med glitter i, julemat och fest, julekulor och allsköns leksaker. Det blir nog en upplevelse...

Lägg till bildtext

24 timmar

Det är alldeles stilla. Mörkt och behagligt varmt. Tyst tickar klockan, sövande och mjukt. Lugna andetag bredvid mig i sängen. Husse sover. Snabbare andetag, men också de från en som sover, Grisen snarkar lite lätt och vänder sig i sömnen. Hon är nästan lite svettig, sådär som små barn blir när de ligger tätt intill.
Grisen är förvisso inte en knubbig, söt baby, utan mer en korpulent, skallig nakenkatt med gott sovhjärta. Som vanligt intar hon sin skönhetssömn på min arm, nära och helst under täcket. Får hon inte ligga under samma värmekälla som jag, väntar hon till jag sover, och gräver sig in med oanade krafter. Så nu har jag vant mig, det är liksom inte bara jag i sängen, det är Grisen och jag. På samma kudde. :-)

Högt upp på himlen lyser månen, och hela Vita Huset sover. Jag vänder mig och somnar om. Nej. Det går inte. Något stör. Någon suckar, trampar tyst och andas mjukt i min nacke. Jenna Sammetsöga.
Jag vänder mig om och får en slick på näsan. Blinkar irriterat och väser otrevligt
 ”Gå-och-lägg-dig” med tröttaste argrösten. Jenna trampar runt, blinkar olyckligt och snurrar oroligt i Bia bädden. Bra. Hon nannar om, tänker jag, samtidigt som jag hör klorna trumma uppmanande på parketten. Tasstasstasstasstass….. Jag provar igen, ”Gå OCH LÄGG dig. NUUUUUU!!!”
Jenna stirrar olyckligt på mig och jag skäms. Vacklar upp och ser henne försvinna som en blixt ut genom sovrumsdörren. Suck. En hundägares dröm; svart natt, trött och magsjuk hund. Grattis till mig.

Jag traskar efter min fisande dobermann på kalla fötter, snubblar över en yrvaken katt som undrar om vi skall upp nu, och noterar att det ligger trötta kineser i vardagsrummet. Jenna stressar i trappan och jag skyndar på.
Undrar varför kinestikarna låg i vardagsrummet? De brukar ju sova under ena dotterns varma täcke.
Jag hinner inte fundera så mycket mer, utan måste koncentrera mig på att hålla balansen då jag plötsligt halkar i något varmt, kladdigt. Jag vet, svär och gormar tyst medan jag tänder lampan. Olyckan lyser brun från min kalla fot. Jaha.
Mot badrummet för att tvätta av äckligheterna.
Jenna piper hysteriskt och trampar olycksbådande runtruntrunt nere i hallen, och beslutet fattas snabbt. Jag hoppar ned för trappan på ett ben, och ber till Gud att inget skall stänka av.
Bönhörd blir jag inte, tvärtom. Den enda fungerande foten jag har, den jag hoppar på, gör illa sig på något hårt, som inte alls känns bra. Svordomarna flyger ur min mun, och det gör Jenna också när jag öppnar ytterdörren. Jag hör det avlägsna ljudet av dålig mage, och suckar uppgivet. Natten kommer inte att bli lugn. Snarare lång.

Innan jag stänger dörren hinner månen lysa in i vår hall, och jag upptäcker röran. Hela, jag menar verkligen HELA hallen och trappen är smockfull av sopor. Sopberget Allan ligger i min hall??
Det tar aldrig slut, och röran av tomma mjölkkartonger, illaluktande-jag-vill-inte-veta-vad-det-är, gamla glasspinnar, äckliga middagsrester, snorpapper och annat smått och gott är Ö.V.E.R.A.L.L.T.
Ett gäng yrvaket blinkande katter balanserar runt i eländet, och funderar hoppfullt på om det kanske vankas en frukost tallrik Whiskas så här dags?
Happy leker med ett halvruttet äppelskrutt och hoppar glatt iväg när jag ilsket fräser åt henne. Äppelskruttet dunsar ned för trappen och smaskar i dörren. Dubbelsuck.
Jenna kommer in igen, jag har tvättat foten, sopat upp bErGeT med eländessopor i hallen, svuit ve och förbannelse över den (vilken jag skall döda imorgonbitti) som ställt soporna i hallen, och inte kastat dem där de skall vara!
På väg till sovrummet ser jag dem igen, kineserna, marodörerna. De ligger utslagna lite överallt, sover syndarens söta sömn, och jag ser direkt på de välfyllda bukarna, vad de har kalasat på när hela vår familj gått till sängs.
Tanken på att ge dem en hederlig omgång stryk föresvävar mig, speciellt när synen av SOPBERGET vimlar förbi på min näthinna.
Jag glömmer fort mina impulsiva (och stygga) tankar, då mina trötta ögon noterar att valpen, den yngsta av terroristerna, antagligen fick fullt i magen av allt stöldgods och medan jag står där mitt i natten och funderar över mitt nästa drag, tömmer hon sin tjocka mage mitt på golvet.
Jag svimmar inte.
Jag dödade ingen,
och jag väckte ingen.
Jag torkar, sopar, tvättar och mumlar. Skurar händerna blå, det känns ändå smutsigt… Kan man duscha klockan 03:00?
Vacklar in på sovrummet, ganska pigg nu. Hm, måstemåstemåste somna om. Glider ned i sängen - den är fortfarande varm och skön. Makar på en liten dvärgpinscher, och välkomnar John Blund.
Grisen skriker uppfodrande och bankar sina små arga tassar på sovrumsdörren. Jag skyndar mig upp, släpper in den förorättade vita kissen, ger henne bästa platsen i sängen, och somnar med henne i armkroken, några få timmar innan gryningen.

Strax efter sex ringer klockan, Jenna Sammetsöga har bråttom ut, och bakom den stängda dörren sitter en hungrig armé bestående av sphynxar och siameser som alla springer efter mig medan jag väcker barn, rastar hundar och ordnar med frukost och annat. De jamar irriterat över att frukosten dröjer, och ser härligt tillfredsställda ut när deras fat dukas fram. Bortskämda djur! :-)

När jag kommer in igen efter att ha följt döttrarna till skolbussen har katterna irriterade miner. De blinkar surt och tittar på de oborstade hundarna, som ser oförstående ut. Juni har whiskasrester kring näsan, och porslinsfaten ligger i vassa skärvor på golvet. Jag sopar upp eländet och muttrar till Juni som inte bryr sig om mig alls. Hon fiser lite och släntrar in till husse och morgonmys i sängen.

Så går dagen, den fylls med arbete.
Jag stresslagar middag, och funderar över hur vi skall hinna med att åka till ena dotterns träning OCH snicka ihop läxorna. Men allt går nu på något vis, och strax därpå sitter vi i bilen på väg mot simhallen. Min middag står på vänt, och jag känner hur magen kurra, det skall bli gott med mat.
Mat blir det inte, för den försvann i magen på en hungrig kines. Jag ertappar henne uppe på köksbänken, helt nedgrävd i köttfärssåsen med en mage stinn som en lädertunna.

Jag suckar, äter en kvällsmacka, städar upp i eländet och kvällsrastar husets hundar. Jag belönar mig själv senare på kvällen med en påse ostbågar.
Inte mycket hinner ned i min mage - dottern skall hämtas, och när jag kommer hem har husets fyrbenta haft kalas. En är inte färdig, men försvinner glatt med några gula ostkrokar i munnen när hon får syn på mig.

Jag bestämmer mig för att den här dagen lika gärna kan ta slut, och ställer in The och mackor på nattduksbordet och kryper till kojs strax efter.
Då är min lilla laptop redan upptagen. Av en varm, spinnande kissekatt. Hon ligger inne mellan tangentbord och skärm.. Varmt o gött.

 Så har nästan 24 timmar i Vita Huset gått.
Det är kul med djur.
God natt! :-)

Ps. Jag är säker på att Hallon o Co skrattade åt mig
när de trodde jag sov....

TUSEN TACK till 

Felicia och Linn för alla underbara foton. Ni är bäst! 

Nu grät jag en skvätt... Och klichén "Hunden, människans bäste vän"

Som uppfödare får man vara med om mycket. Det mesta är livsbejakande, spännande och utvecklande. Jag får leva näranära andra individer, andra själar, på gott och ont. 

Mina barn får lära sig om livet, att Moder Natur ger, och att hon tar. Oftast är det positivt att dela vardag med alla dessa fyrbenta vänner, och de fyller en viktig funktion i vår -mestadels- stressade vardag. 

Som uppfödare får jag också en inblick i andras liv, och ta del av deras upplevelser med sina hundar och katter från oss. 

Ibland är det tungt och svårt, kanske har något djur vi sålt blivit sjukt, och en valpköpare är arg, sorgsen och besviken. 

Ibland har någon fyrbent flyttat till Nangijala, och den ledsna familjen hör av sig till mig. Det svider alltid i hjärtat att höra om andras förluster, det är något vi uppfödare så allt för väl känner till. 

Ibland får vi vara lite terapi för allt möjligt, tex "jobbiga unghundar-den-kommer-aldrig-att-bli-normal-jag ger-upp-varianten. Hundar som inte vill göra som ägaren vill, eller kanske ägare som inte tycker de hinner allt man bör med en brukshund. Valpköpare som vill utbildas och behöver stöd och peppning, eller kanske bara människor som behöver prata om allt möjligt och omöjligt, eller bara få information om våra underbara raser. 

Häromkvällen fick jag ett brev som berörde mig mycket. Ett brev som så fint beskriver den oerhörda kärlek som kan uppstå mellan människa och hund, och återigen, varför just hunden är vår bäste vän. 

Jag har haft många hundar, och detta extrema, speciella band uppstår med några av dem. Det är de man älskar alldeles extra mycket. Och De Älskar tillbaka. Alltid. 

Min valpköpares rader är fantastiska, kärleksfulla och framförallt starka. Jag hoppas de kan få oss alla att tänka efter, och försöka vara våra fyrbentas bästaste vänner tillbaka. För det är de värda. 

Jag har ändrat namnet på de inblandade hundarna till X och A. 

Stort TACK till X och A:s matte, som lät mig publicera hennes brev. Jag är stolt och glad över Ditt fina brev, och oerhört glad på Dina vägnar att Du mår bra och lever! 

Hej Jeanett!

Vill bara skicka ett mail till dig, för att tacka dig för att du gett oss X. Våran första, våran prins.

Idag räddade han antagligen mitt liv. Hade det inte varit för honom, hans är ärlighet, hans selektiva vakt och hans otroliga förmåga att läsa människor så hade jag kanske inte levt eller i alla fall inte vart den jag fortfarande fick vara- tack vare honom.

Han är misstänksam- visst det kan ha sina nackdelar och folk uppskattar inte alltid hans sätt att betrakta och analysera. Han är jättestor och vissa tycker att han är rent av skräckinjagande- folk byter sida av vägen och mammor med barnvagnar vänder i motsatt riktning(fast han bara vill slicka glassen från deras ansikten:)).

När han känner att han måste låta, låter det mycket, som en dinosaurie, och alla varelser som har har flykt i sig drar sin kos.

Att han är så otroligt positiv och entusiastisk kan ibland slå över till "jobbig".

Men hans stora bruna ögon, hans klokhet, hans enorma hjärta och all kärlek han ger. Hur han tar hand om A som att hon vore hans egen avkomma. Han leker så försiktigt med henne, springer vid hennes sida, och varje gång hon klarar någonting hon inte kunnat förut, kan man nästan se stolthet i hans ögon. Från första dagen hon kom, tills nu, har det aldrig funnits konkurrens. Han har aldrig tävlat om uppmärksamhet, bara älskat henne.

Hur han ligger på min kudde och snusar mig i nacken varje natt, trots att det är sommar och 30grader varmt kryper han in under mitt täcke. När jag vaknar ligger han där, tittar in i mina ögon, ger mig en puss på munnen. Sträcker på sig, smyger förbi A (han vet att hon är morgontrött och inte vill bli störd) och kilar före mig ut i badrummet, han vet att det är dit jag går först. Lyckligt skuttar han ut på tomten, rusar av sig all energi, flera varv runt huset, för att sedan följa mig på morgonpromenad. Flera gånger tittar han upp på mig, för att säga att "det är bara du och jag".

Hur han stadigt följer mig vart jag än går, min skugga skulle svika mig innan än han. När jag kommer hem är han alltid överlycklig, som att vi inte setts på evigheter... Han tittar på mig med dyrkan! Hur kommer det sig att jag förtjänat hans eviga, konstanta och villkorslösa kärlek?

Du förde oss tillsammans. Jag vill att du ska veta hur mycket det betyder. Du har också gett oss A, vår bebis, som vi älskar så löjligt mycket. Om inte du fanns hade inte vår familj existerat i den perfekta form den antagit nu.

Ikväll råkade jag ut för något fruktansvärt. X, av någon anledning, kände av det- som att vi är länkade tillsammans trots ett avstånd på säkert en kilometer. Han tog sig på något sätt ur huset, och räddade mig. Kanske var det mitt skrik. Det är helt sjukt, som en film. Och folk tycker illa om dobermanns...

Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig.

Tänkte att du säkert vill veta vilken fantastisk individ du född upp. Han är perfekt. Dobermanns får spela skurkarna i alla filmer. Från stora Hollywoodfilmer till löjliga barnfimer med animerade hundar som kan prata, så det är inte så konstigt att samhället får en skev bild av dessa fantastiska hundar.

Egentligen är de hjältar.

Mvh,

Vi kom, sågs och besegrades

Ja, så har bilen rullat in på uppfarten, vi har packat upp, rastat hundar och slängt oss i soffan.
Fortfarande surrar det lite i huvudet efter bilens monotona motorljud, och kroppen känns lagom osund efter all snabbmats-godis-dricka-mat och snacks man kan trösta sig med när man susar framåt längs en enformig europaväg i storm och regn.

Kort och gott för den som undrar så har vi haft bättre tävlingshelger - storslam gick till norrmännen själva, och två fina hundar avgick med segern.
STORT GRATTIS till Norge - Vi tar er nästa år:-))

Så här skall en siames/oriental se ut

Alla våra katter och hundar skall se ut på ett visst sätt. Det finns en rasstandard domare måste följa, och vi uppfödare arbeta efter.

Det betyder att även om man vill, får man inte ändra exteriör och/eller mentalitet på sina djur.

Jag tänker ibland att det är viktigt som engagerad i en ras, att kunna sin rasstandard. Att man innan man kanske funderar över varför man fick ett visst resultat på sitt djur en utställningsdag, kanske tar en titt på det skrivna ordet om rasen ifråga.

När det gäller våra katter i kategori VI ser standarden ut enligt nedan. Titta och bli påmind, det blev iallafall jag:-)

http://www1.fifeweb.org/dnld/std/BAL-SIA-OLH-OSH-SYL-SYS.pdf

Mot Norge

Nu är det utställningshelg. Mysigt.
Omysigt med många timmar på E 18, men kul när vi är framme.

Vi har badat hundar, borstat, klippt klor och packat. Amaskat http://www.mattilsynet.no/mattilsynet/multimedia/archive/00065/Egenerkl_ring_om_beh_65115a.pdf
fyllt i papper och nu åker vi!!

Back in buisnes söndag natt. :-)

Jag har världens äckligaste hund..

Inte alla har det faktiskt. Världens äckligaste hund.
Världens äckligaste hund bor hos oss. Hon är stor, svart och har de vackraste av ögon. Hon är lyhörd, vänlig, glad och alltid snäll.

Världens äckligaste hund och hennes bästa kompis, Världens näst äckligaste hund, har en hobby. De jagar sork.
Gräver, rotar, söker, nosar, stampar, springer, piper, letar och bökar. Våra dagliga promenader handlar om att hitta dessa små feta djur, något de aldrig lyckas med. Trodde jag.
Idag fick Världens äckligaste hund fatt i något som pep. Det lät ungefär; ”Pip-pip-pip-pip-pip!!!” Jag hajjade till, och såg min vackra Jenna Sammetsöga kasta upp något i luften, fånga den på väg ned, knäcka nacken på den, och sluka den medan den sprattlade. Det sista jag såg var sparkande , knubbiga ben och en svanstipp. Jenna svalde med fundersam, lycklig min. Hon tittade intresserat på mig och min regnbågsdans. Det regnade förstås inte.
Jag mest hoppade, ulkade och försökte hålla kvar mina egna tarmar inombords när jag såg den feta sorken glida ned i min hunds mage. Jag nästan kände hur den skrek pip-pip-pip där inne.
Den var förstås död. Jättedöd och uppäten. Stackars lilla feta sork.

Tänk om det var en tjejsork. Tänk om den hade babysar där hemma...?
Då har de ungarna ingen mamma mer. She is no more. Bor i en dobermannmage.

Jag tog Världens Äckligaste hund och hennes kompis, Världens näst äckligaste hund med mig och vandrade hem.

Där hemma har vi en kanin, diverse pyttekattungar, valpar och annat smått. Jenna Sammetsöga gör som alltid, kliver försiktigt över dem, pussar med mjuk nos och säger hej till de små med varsam min.

Världens Äckligaste Hund.

Så här ser man ut efter att ha stått på huvudet i  sorkhålen....

Kompisen är lika snygg

Jätteupptagna tjejer... Lilla Ivy heppar på

Hallååååååå!! Är du där? Kom fram, jag vill bara prata

Partners in crime

Jenna Sammetsöga.
Som jag (vill) ser henne

All vår väntan bliver svår

Ja, att vänta på saker och ting är inte min starkaste sida. Jag hatar att vänta. Man väntar och väntar och väntar. Supertrist.
Det slitna uttrycket "Den som väntar på något gott" osv håller jag inte alls med om. Varför kan man inte bara få grejerna på en gång???
Vänta är tråkigt. Vänta är faktiskt jätteokul.

Det enda positiva är att tiden går fortfortarefortast. Iallafall i mitt liv. Knappt har jag hunnit blinka, så står julen för dörren. Det var ju nyss sommar? Knappt hann jag få upp den lilla, söta och totalt välskapade lilla ungen på magen, njuta av hennes blåaste ögon och små tysta pip så fyllde hon 20....?? Och knappt har våra valpar fötts, ja men så går de där och visar upp sig i veteranklass i utställningsringarna. De små valparna som jag alldeles nyss bar i famnen, städade efter och fick ont i huvudet av när de skällde och tjoade under arla morgonstund, har grånad nos, kloka ögon och lite knackliga leder.
Vad fort det gick!

Men. Att vänta på en dräktig tik går inte fort. Iallafall inte förrän efteråt. Då kan man dra på smilbanden och säga "Gud vad fort det gick! Var tog tiden vägen egentligen?"
Jo, men det kan jag tala om, tiden är här, tråkig, långsam och hemlig. Vi väntar på svar från Kylies mage. Den bruna magen med det så (förhoppningsvis) intressanta innehållet. To be or not to be. Thats the question. Time will tell.

Så gott folk och alla andra som hatar att vänta. Jag har ingen aning. Förhoppningsvis finns det babysar därinne.
Det är bara att smörja sig med tålamod ett par veckor till. Så får vi definitivt svar. Under tiden hittar vi på namn, och planerar i valprummet.