Nu är vi sju veckor.....

Jean Dark Rare Gold

Jean Dark Raffinee

Jean Dark Rampage

Jean Dark Replay

Jean Dark Rebellion

GRATTIS!

Vice World Winner-10 Tysk CH NOUCH FINUCH NORDUCH INTUCH LP II
SDV ungh-06 Neumunster Jugensieger -06 SPH II
Jean Dark Gossip

Idag fyller vår G-Kull sju år! Våra vackra, busiga, härliga och tokigt levnadsglada G-ungar är snart veteraner. Det går knappt att förstå. Tiden bara flyger iväg.

Stort GRATTIS önskar vi på Jean Dark Alla G:are, och våra tankar går idag också till dem som inte längre finns med oss. 

TACK till alla hussar och mattar - NI har varit fantastiska med Era hundar, och jag ser fram emot många fler fina år tillsammans med er och era hundar!

Snart kommer hon!

Häromdagen damp det ned nya bilder på vår lilla fröken dobermann. Hon är i skrivandes stund 12 veckor ung, och vi väntar, och väntar och väääääääääääntar.
Mest jag. Jag är så nyfiken så jag håller på att smälla av. Hur är hon? Hur ser hon ut? Hur blir det? Hur skall hon komma hit? Vad kan hon? Är hon nästan rumsren, nej? Vad äter hon? Hur fort lär hon sig svenska? Vad kommer de andra hundarna att säga? Äter hon kanske katter….? Är hon rädd för katter? Har hon sett andra hundraser? Kan hon gå i våra trappor? Hur funkar det med hennes tejpade öron…? Har hon växtvärk? Gillar hon människor? Kan hon koppla av? Äter hon filtar i bilen? Har hon egentligen alls åkt bil?

Osv osv osv. Inga svar finns än. Time will tell.
Hon är fin, ser prydlig ut, inte perfekt med fin. Småfel här och var, men i det stora hela riktigt bra. Och med det där stuket som de har där borta. Hundarna där.

Snart kommer hon!

En bra mamma

Häromdagen satt jag och arbetade med mina papper, och medan ögonen for fram och tillbaka på allt överallt utom där de borde finnas, såg jag henne. Den ömsinta, engagerade och närvarande mamman.

Jag har sett hur hon tar hand om sina barn förut, och blev fascinerad fast i skådespelet, även denna gång.

Den här mamman är inte purung, men smärt i kroppen, vacker, reslig och elegant. Hon älskar sina ungar, det framgår med all tydlighet, och hon behandlar sin avkomma med tålamod och klokhet.
Hon ser ut som en mogen kvinna i sin bästa ålder, och verkar stolt över att vara just mamma. Hennes ungar är alltid rena, hela och mycket välskötta. Ganska väluppfostrade också.

Idag var barnen sådär superpigga, busade, klättrade och pillade på allt. De lekte ett tag, sedan såg det ut som om de ropade på mamma, och mamma kom. Hon tittade, förmanade och medlade.
För de små blev förstås osams. Den röda ankan vill ingen dela. Den gick laget runt, men starkast vinner, och förloraren skrek ut sin frustration. Mamma kom, tröstar och ger en slurk mjölk. Den lille förorättade sov en stund i mammas famn, och så var han på gång igen, sprang efter sin bror på knubbiga ben.
Den här gången var mamma med i leken, jagade efter sina söner, lekte tafatt och busade, nästan som en sprallig unge själv.

Sådär hade jag också velat vara. Den där mamman som gungade med, åkte rutschkana och byggde stora sandslott. Lekte rollekar, bytte kläder på Barbisarna trillioner gånger, sova tillsammans när telningarna blev trötta och kanske baka med barnen minst en gång i veckan.
Istället passade jag på att läsa när de var i sandlådan, städa snabbt när de sov och mumlande svara frånvarande med tankarna ute i periferin när deras envisa ”Mamma, Maaaaaaammma” störde mina tankar.
Den här mamman gör inte så. Hon är hundra procent närvarande. Hela tiden. Hon pussar, kramar, matar och uppfostrar (för det gör hon också) med positiv anda och flinka fingrar. Eller kanske jag skall skriva tassar. För den här mamman är ju en hund. En doberDam.
Mamma Smillas fem söner fyller snart sju veckor, och  är JÄTTEstora. I alla fall enligt dem själva:-)

Nästa vecka skall de till veterinären, få sprutor, chipmärkas och kollas med lupp. Och snart skall de flytta. Tänk, det var ju alldeles nyss de föddes….?

Imorgon är det torsdag, och det är dagen D, fotograferingsdagen. Då står alla små pojkarna snällt givakt, visar sin finaste sida och så blir vi människor glada och deras magar fulla med belönande leverpastej.
Kanske blir det fina bilder till bloggen också:-)

Så här gick det till när Prinskorvarna anlände till Vita Huset

http://kenneljeandark.blogspot.com/2012/01/en-forlossning-kort-och-gott.html

Gummibarn

Felicia har varit framme med kameran igen, och den här gången var det gummibabysarna som fångades. Som vanligt blev de små lika söta på bild som på riktigt, och vi bara måste visa upp guldklimparna.
TACK Felicia!

Jean Dark Uncle Sam

Jean Dark Ulla Bella

Jean Dark Ursula Andress

Jean Dark Uma Thurman

Jean Dark Ulla Winbladh

TJOHOOO!!!! BIS-2 gör inte ont:-)

Jean Dark Lady In Red BIR & BIS-2! 

Idag har vi varit en tripp i Flen, och ställt ut två av våra kinestjejer på ett kul ställe.
Tävlingen arrangerades av CC klubben, och det var mer än 100 deltagande chinese cresteds.

Faktiskt var de så många, att den inbjudne domaren, K Scheel fick hjälp att göra valparna, då han hade fått alldeles för många hundar på sitt bord.

Vi anlände ganska punktligt, och hittade till slut in i hallen, efter lite irrande i hallar, rum och gångar.
Utställningsplatsen var Flens Skjortfabrik, ett ypperligt ställe att ha hundutställning på! Stort, fint, luftigt och varm och behagligt. Perfekt.
Många människor och hundar, men en härlig och fin stämning, och hela tiden fanns också superb och billig mat att köpa.
Någon i den här klubben är DUKTIG på att göra paj/sallad/kakor och bullar!! Det var både gott och billigt. En helt oslagbar kombination egentligen.

Vi hade med oss två hundar att ställa, och våra två dobbistjejer, Juni och Jenna som bara ville vara med och ha en bra dag. Och det hade de, beundrade och klappade och betittade. Preciiiiis vad Jenna älskar mest i hela världen. En hel dag med vänliga händer som inte säger nej till att knåda henne, massera och bara smeka. Hon är faktiskt totalt beroende av mänsklig kontakt:-)

20-talet valpar deltog, och vår lilla snäcka knep BIR av valparna 6-9 månader!! Fint visad av matte Felicia slutade hon som god BIS-2, ett resultat vi är enormt stolta över, inte minst när det är klubbens egna special!!

Saga fick en fin placering i öppna klassen, ck och en toppenkritik. Inte illa, i sådan konkurrens.

Vi hade en toppendag, mysig, rolig och riktigt vinstrik. TACK till arrangörer och andra duktiga människor inom klubben, som jobbat hårt med denna tävling både före och under dagen. Vilket hästjobb ni kagt ned, för alla oss andra! Hatten av för er:-)

Nu är vi sex veckor...

Nu är vi jättestora - tycker vi själva! Vi äter fyra gånger om dagen, slåss om vi blir osams, snokar i allt och vill helst bara busa hela tiden.
Människor är jättekul, leksaker är superroligt, och godis är gott!

Vi är aldrig ledsna, och är ALLTID redo om något kul är på G:-)

Omärkt brun hane

Grön hane

Orange hane

Blå hane 

Omärkt svart hane

”Det finns ingen medicin i himlen”

Idag glömde jag att ge Cola medicinen.

Lilla Colamannen, han äter medicin varje dag. Specialfoder för sin trasiga kropp, och piller som är ett måste för att hålla sjukdomen i schack.

Fodret smakar väl sådär, Cola är måttligt förtjust i maten han får. Idag fick han kattmat på burk till frukost, och smörgås med leverpastej.
Sådan mat får han inte äta, för då blir han sämre - får ont, blir trött och kissar inne…..

För några år sedan blev vår friska lilla levnadsglada kille plötsligt trött, ledsen och olycklig. Han gick ned i vikt, skrek av smärta bara han rörde sig och såg mest ut som en spillra av sitt forna jag.
Cola var sjuk. Jättesjuk.

För att göra en lång historia kort, besökte vi fyra djurkliniker, specialveterinärer och hamnade slutligen på Ultuna.
Vi fick veta att vår tappra Skrutt hade akuta njurskador, och att avlivning var enda utvägen.
Colas Lillmatte vägrade, hennes allra mesta och bästaste kompis i hela universum fick INTE dö.

Och det gjorde han inte. Cola kämpade, slogs och använde all sin envishet till att krya på sig.  Han fick en massa vård, en massa mediciner och han kostade en massamassa pengar. (Värt varenda öre)
Han började äta, gick upp i vikt och plötsligt hade vi vår gamla Colaman tillbaka.
Han som fångade möss i huset och dödade dem lika snabbt och självsäkert som den värsta yrkesmördare, han som kurtiserade våra dvärgpinschertikar värre än den värste casanova.
Han som sprang på lätta tassar, flög över backen, simmade med barnen på sommarloven, delade ostbågar med tonårsdottern och somnade i hennes famn under täcket, varje natt.

Cola fick tillbaka sitt gamla liv. Nästan i alla fall. Han orkade inte mer gå på långa promenader, och han kunde knappast vara ute i kyla, fast han fick en megatjock, varm och fin overall.
Men det gjorde inget, han fick bara vara, och det var han bra på. :-)

Till slut kom ändå dagen vi alla fasade för, och förberett oss på. Dagen som man inte kan förbereda sig på. Fast man tror det.

Lilla tappra Colamannen var glad ända till slutet, han frossade i sin festfrukost, dansade in hos farbror doktor, visade sina konster -”sitt, ligg, spela död, vinka och hoppa” - och tuggade glatt i sig belöningsgodisar som tack för showen.
Om han förstod vad som skulle hända, visade han det inte, utan kramade Lillmatte fint tillbaka, stoppade in sitt lilla huvud i min halsgrop och kanske viskade han adjö?

När han fick sprutan sov han redan tungt av allt lugnande, och han märkte inte att vi alla ville skrika STOPP och slita ut kanyler och sprutor och bara springa vår väg med honom innanför jackan.
Han hörde nog inte att jag oroligt funderade över att jag glömt att ge honom hans morgonmedicin, och min fråga om kanske Änglarna ger honom det där i Nangijala?
Och dotterns svar ”att det finns ingen medicin i himlen, mamma.
För där är ju ingen sjuk.”

Finaste Jean Dark Coca Cola 

2004 - 2012  

Linns lilla bästaste kompis. 

Knappa fyra kilo tung. Men full av kärlek

Cola

Bästis med Luringen

Kompis med alla:-)

Simmar med tjejerna

Fånga råttor med syrran är skoj! 

Hejdå, Lilla Colamannen - fortsätt sprida glädje runt dig!
Vi saknar Dig så<3