Exotiskt på Bali

Idag har vi bränt oss.
Idag har vi ätit gott.
Idag har vi badat så länge så jag fick russinfingrar.

Vi är heeelt slut av att göra typ - Inkentinken.
Så det här med att blogga orkar jag helt enkelt inte.

Ni får hålla till godo med en härlig hundbild:

James den exotiska. 

De här två herrarna träffade jag i en bar vid stranden. De satt där hela dagen, med bara korta avbrott när den fyrbenta fick svalka sig i havet.
Jag kunde inte låta bli att fråga om jag fick hälsa, klappa och prata lite, vilket hussen blev ytterligt stolt över. Fota fick jag givetvis också - men helst bara hunden.

Vovven hette James, var en mycket älskad familjemedlem, och hade noga valts ut eftersom hans ägare tyckte det var exotiskt att bo på Bali, och faktiskt äga en polarhund.

Jag berättade att jag var på Bali för att jag skulle döma en hundutställning. DET tyckte James husse var fantastiskt kul, han skrattade gott en lång stund.
Tänka sig! Hundutställning i Indonesien!!
Jag skrattade också, tänka sig - en POLARHUND på Bali!
Och så skrattade vi lite till, och gick var och en till sitt.
(Fast det vara bara för att få till slutet, jag gick, James och husse satt kvar och minglade i baren tills det blev mörkt)

En trött -men underbar- dag på Bali

När vi checkade in på vårt hotell i går natt talade portieren med leende om att frukost serverades mellan 06:30 och 10:30.
Vi log också.
Allvarligt - VEM äter alls dagens första måltid runt lunch? Hahahahaha!!
Vi skulle såklart få ut mest möjligt av dagen, solen och ledigheten. Frukost kl 08:00 var det vi såg framför oss.
Typ.

Sedan packade vi upp, skrattade åt den overkliga känslan av att faktiskt vara på Bali och åt chips. Ja, och så surfade vi en sväng.
En ganska lång sväng.

12:00 vaknade jag abrupt när kompisen deklarerade att vi just missat frukosten.
VA!!!
Hahahaha, nope, hon måste sett fel. Vi vaknar INTE 12:00.
Vi vaknade kl 12:00.

Trötta, jetlaggade och hungriga begav vi oss ut i hettan, hittade mat och ramlade sen ihop i varsin solsäng vid havet.
Där låg vi hela dagen och glodde på människor, vilda hundar, djurlivet på stranden och drack juicedrinkar och läste böcker.

Middagen fick vi i skymningen - för att sedan avsluta kvällen på ett spa.
Heeelt mosade piggade vi upp oss med varsin glass på restaurangen, innan vi ramlade in i våra sängar på rummet.

Här ligger vi nu och försöker få till ett avsnitt av Så mycket bättre innan det är dags att sluta våra blå. Imorgon ska vi vara beredda och INTE vakna till lunch. :)

Med mobilen i högsta hugg har jag förevigat några av våra upplevelser i dag;

Flisan - en dag på stranden 

Den här glada killen hade också en dag på stranden.
Vi såg honom pinka på fler turisters väskor.
Och vi skrattade så dog där ute i vattnet där vi låg och guppade.
Tills han styrde kosan mot VÅRA saker. GISSA hur snabbt vi kunde springa! 

Här bor vi! 

Juicedrinkar e gött

Kolla!! Det bodde nån inne i snäckan! 

Fin pippi

Haha! Jag vet, men det gick inte att låta bli.
Den här hade visst också fått pippi.
Och han gjorde så att alla småbarnsföräldrar fick lite (mycket) pippi.
Hoppsan!  

Här bor Angelique. 
Och hon är helig

Angelique - The Cow

Middag vid stranden

Idag har jag sett tre katter. Och vet ni vad? 
INGEN har lång svans! 

Bali by night 
Eller rättare sagt, by kväll

Nu är klockan 19 hemma, och 01:00 här på Bali. Vi ska sova igen.
Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi är FRAMME!

RÅÅÅSA gänget har intagit ett trebäddsrum, och nu väntar sängarna. Gäsp! 

Ja, herregud, klockan är 01:30 balinesisk tid, och vi har landat på vårt hotell, i våra sängar, med våra mobiler.
Helt sjukt - men vi är här - och det känns så kul!!!

Vår resa startade kl 22:40 då vi lämnade Arlanda och ett kyligt Stockholm. Planet, något sorts mutantplan, för större mackapär har jag då sällan skådat - med värsta faciliteterna för de som reste första klass fick mig genast att önska att jag vore rik. Och ja, jag VET att man inte blir lyckligare av pengar, men allvarligt, man BLIR lyckligare av att surfa på sin resa, och slippa sitta inklämd mellan främmande och försöka få plats med sina egna oansenliga armbågar.
Jag blev grymt avis på alla businessclassare.....

Det här planet, en Dreamliner, kändes som helt omöjlig att få att lyfta, jag menar - det var ju GIGANTISKT (och tungt....)
Men det kunde flyga, och när jag hämtat mig från all ofattbar lyx - egen TV, filmer, spel, musik, karta, shopping och jag vet inte allt, somnade jag som en baby.
Med strumpor, filt och kudde som flygbolaget bjöd på. Och med hundratals främmande runt om kring. Det kändes lite konstigt måste jag säga.

Dreamliner-kit. Öronproppar,
tandborste OCH tandkräm, strumpor, filt och ögonbindel. Hehe!

Efter några timmar väcktes vi av en pigg flygvärdinna som bjöd på middag. jag blev faktiskt ganska sur. Vem i allsindar vill ha middag efter midnatt? Jag ville ju sova!
Nåväl, maten intogs, och sen gick färden vidare mot Doha, som ligger i Qatar. Och den flygplatsen.... HERREGUD.
Vi tänkte att vi skulle fördriva tiden med lite shopping, tills vårt nästa plan gick, men det blev inget av med det kan jag säga.
Och då pratar jag tillgång och efterfråga. På stålar. Hahaha!!

Om jag vore rik skulle husse fått denna..... KOLLA priset! 

Knappa två timmar senare satt vi på planet som skulle ta oss till slutdestinationen - Bali. Vi har nämligen bestämt oss för några dagars semester innan jag ska döma, och eftersom utställningen ligger i Surabaya, passade detta bra.

Väl på planet blev det frukost. Gott, men eftersom vi tryckt i oss latte och croissant medan vi väntade blev vi galet mätta.
Ja, vad gjorde vi sen? Sooooov.
Och sen sov vi mer, och sen sov vi lite till....

Flera hundra pärs på planet, och nästan alla bara sov. Hela tiden.
Jösses... 

Märkligt för alla hade sina fönster neddragna på planet som dessutom var totalt nedsläckt. Mysigt ett tag, men sen fick jag lite kli i kroppen av allt mörker och sova.
Allvarligt, sååå kul är det inte!

Dodos "bredvidgranne". Hon tyckte uppenbarligen inte att det var tillräckligt mörkt,
så hon kröp under filten och stannade där.... 

När vi landade kl 23 på Bali tumlade vi glada ut ur vår maskin och jag skakade av mig känslan av att jag levt som en mullvad i nästan ett dygn.
Jag fattar inte hur alla andra ska kunna sova mer i natt - de hade ju inte gjort annat?

Efter att ha gått igenom passkontrollen (som var tre kilometer lång), väntat på vårt bagage en timme (Jeflar vad det var tråkigt), gått igenom ytterligare en passkontroll fastnade vi i en flygande kontroll och fick visa upp vårt bagage. IGEN. Suck.

Vakten vid bandet ville helst prata Zlatan och Abba, och han vinkade glatt när vi väl fick gå, medan han ropade hejdå på hemmasnickrad svenska.

Så ramlade vi ut bland miljoners människor, tung och fuktig luft, med miljoners taxichaufförer som var vildare än vildast. Ihärdigast var en blåklädd herre som resolut följde oss och köpte vatten, väntade utanför damtoan och forslade oss till sin taxi där han utan knot släpade och tryckte in allt vi hade i sin lilla bil.
Sedan körde han oss med tungan rätt i mun i miljoners knop genom stan, tutade på alla mopedister och skrattade när vi nästan svimmade.
Nä vi väl var framme var vi dyngsura av svett, både av nervositet och det galet varma och fuktiga vädret.

Några apor såg jag inte (Jag ÄLSKAR apor!) men en kackerlacka, en gatuhund, en ödla och en massa vacker fågelsång har vi hunnit med.
Och då är det mitt i natten.

Nu är klockan 20:30 hemma och här 02:30.
Vi ska sova igen. Jösses och godnatt :)

Fusk, men nästan 6 veckor

Våra söndagsbarn fyller sex veckor på söndag (såklart). Och då ska de fotas.
Problemet är bara det att då är vi bortresta, så vi har fuskat, och fotat dem idag. Två dagar för tidigt. Nästa fotosession blir två dagar för sent, så det här får helt enkelt duga :)

Så här ser våra små svarta ungar ut idag:

Mr. Tambourine Man 5 veckor och 5 dagar
Nakenhane 

Jean Dark Made For Me 5 veckor och 5 dagar
Nakenhane 

Jean Dark Maybe Next Time 5 veckor och 5 dagar
Nakenhane 

Jean Dark Making Memories 5 veckor och 5 dagar
Nakenhane 

Jean Dark Man In The Mirror 5 veckor och 5 dagar
Nakenhane 

Jean Dark Maggie May 5 veckor och 5 dagar
Nakentik 

Jean Dark Marys Song 5 veckor och 5 dagar
Nakentik 

Jean Dark Material Girl 5 veckor och 5 dagar
Nakentik 

Jean Dark Mrs. Robinson 5 veckor och 5 dagar
Pufftik 

PIRR i magen!!

När jag var barn sade alla att jag skulle låta bli det där med hundar. Det tog för mycket tid.
Sedan blev jag tonåring, köpte min första dobermann, och folk skakade på huvudet; "Hon som är så ung, hon borde ägna sin tid åt annat, se mer av livet"
Och så såg de uppgivet på när jag packade väskan, tog min dobermann och cyklade ner på brukshundklubben. För det var där jag hängde.
Medan mina kompisar testade vin, killar och sång.

Det gick några år, barnen kom och livet rullade på.
Min pappa förklarade mååååånga gånger att det här med hundar begränsar en. Jag måste helt enkelt sluta.
Han tyckte det var märkligt hur jag ville dela livet med en skock hundar, aldrig ha tillräckligt med pengar, alltid måste städa och dessutom bli så begränsad och låst som man faktiskt blir när man har hundar i sitt hem.
Det funkade såklart inte. För pappa alltså.
Jag var lycklig, hundlivet frodades och aldrig i livet om jag tänkt sluta! :)

Det har gått fler år.
Jag har fått det stora förmånen att utbilda mig till domare. Fantastiskt, roligt, utvecklande och enormt lärorikt.
Jag har fått besöka ställen jag aldrig tänkt jag skulle besöka, mött människor i andra länder, besökt dem i deras hem och fått lära mig om deras vardag. Och mest av allt - jag får möta fina, spännande och härliga H.U.N.D.A.R! Underbart!
Domarlivet är både ock, långt och kort. Kallt och varmt. Och spännande.

För några veckor sedan stod jag på en liten brukshundklubb i norraste norr i vårt land och dömde med kylan flåsande i nacken, och om en knapp vecka ska jag stå i ett land jag då aldrig tänkt jag skulle få besöka och döma en dobermann och boxer special.
Helt fantastiskt!!

Det här med hundar är det BÄSTA som finns!
Man har konstant ett pengahål att fylla, man har aldrig tråkigt när man är hemma, man får massa frisk luft och motion, man träffar en massa roliga (och ibland mindre roliga) människor och så får man en massa liverfarenhet.
Och - man får RESA!
När målet för resan är nått får man som domare dessutom göra det man älskar mest i hela världen, iallafall är det så för mig, man får uppleva det landet, eller ställets hundar.

Och nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi reser till Indonesien.....!! Jag har tio ton pirr, skratt och förväntning i magen. Var gör man av sig själv medan man väntar?
Jag tar min energi och städar och går -fel, flyger på lätta fötter- till jobbet.

Fortsättning följer. :)

Farbror Konstapel

Det är något särskilt med unga polisherrar. Det har jag alltid tyckt.
De har egna åsikter. De är karismatiska. De är tuffa. De är framåt. De är handlingskraftiga. Och de är då rakt av inte blyga.
Ja, och dessutom är de snygga. Skitsnygga. Med eller utan uniform. :)

(Den här älsklingen bor till och från på vårt hundpensionat Vita Huset, och han är en fröjd för ögat och själen. Fin, glad, samarbetsvillig, och bara sådär .... underbar som en del hundar är!) 

Första veckan

Flera har frågat hur vi mår. Hur Tania mår och hur valparna mår. Tack - vi mår bra. Nu.
Det är alltid lite stökigt att få barn, och får man 14 blir det lite extra jobb. Här kommer några korta anteckningar om hur vi har det i en nybliven, nyfödd valpfamilj; 

Valparna dygn 2

Det verkar som om vi har någon sorts bacill i Vita Huset.

"Antingen-blir-det-inga-valpar-eller-kattungar-eller-så-får-vi-så-många-så-vi-drunknar-i-dem bacillen har smittat oss!"

Tania verkar vara klar, och den stora magen är nu smal, trött och uttänjd. Mammahund mår illa, hon har ätit många (nej, hon får inte, men är snabb som en vessla, och vi hinner inte stoppa henne när de kommer) och äter, en massa, moderkakor.

En hund som får 14 valpar ska också krysta ut 14 moderkakor. De där (jädra) moderkakorna kommer förstås inte som på film, snyggt och prydligt efter varje valp, utan lite hejsansvejsan när de behagar.

Efter rastningen, under valpningen, när Tania sover, när hon diar (framförallt då) och när hon reser sig.

Det kan dröja ganska länge, upp till ett par dygn innan de är ute, och en tik med moderkakor kvar i sig, får ofta diarre, feber och känner sig allmänt "urven".

Hon blir också störd av att hon med jämna mellanrum får krystvärkar för att få ut moderkakorna….

Ju fler moderkakor en tik äter (och ju äldre och äckligare de är), desto mer diarre får hon också, så jag brukar tycka det kan räcka med 1-3 stycken.

Ett beslut Tania inte delar, och jag har förlorat kampen.

Så just nu har vi en mammahund med diarre ala big time, och dessutom är hon envis som en röd gris. Hon vill bara dricka utomhus, så vi rastar ofta och passar på att dricka ofta när vi ändå är ute. (Hon har en skål ute på tomten och givetvis förtioelva skålar inne, fast ingen duger, bara den ute)

Alla gånger en nyförlöst tik reser sig och går nånstans droppar/rinner/slaskar det blod på golvet, så förutom att sitta i en rosaröd dröm och pussa på valpar  hela dagarna, går jag efter hunden med mopp och svordomar och tvättar golvet.

Suck.

Valparna dygn 3
Tania har varit uppe hela natten. Jag med....  ALLT vill ut. Och då menar jag allt.
Det hon inte hunnit ut på tomten med, har jag fått ta upp från golvet. Kräsmagad är jag inte, men allvarligt, så är jag galet less på bajs. Faktiskt.

Jag är också trött på att ha en sjuk mammahund, och när morgonen gryr och jag ser att hon bajsar blod, vinglar trött när hon går och faktiskt inte helt orkar med alla sina barn, ringer jag vår veterinär och är ledsen.
Som vanligt är hon världens bästa, lugnar och berättar (allt som jag redan vet, men glömmer med jämna mellanrum. Glömskan inträffar alltid när jag blir orolig och är sliten) att såklart Tania ska få en sudd medicin, bra att jag ringde och allt kommer att bli bra.
Jag vet.
Men man blir trött av att springa ut med en magsjuk vovve en gång i timmen hela natten, speciellt efter två nätter på raken med förlossningar.

Jaja, men vad gör väl det? Jag kan sova om hundra år. (Och så ska jag jävlar i mig sova i HUNDRA ÅR!!)

Medicin införskaffad, intagen och efter två timmar sänker sig lugnet. Tania slocknar med de små, och jag städar huset igen.
Det ligger en sur, inpyrd lukt i vårt hem av blod, moderkakor som legat för länge i en instängd livmoder och hundbajs.
Ganska äckligt faktiskt.
Jag funderar på om jag kan öppna fönstren och vädra, och stänger in till valpar och kattungar och öppnar alla de dörrar och fönster jag kan, skurar lite extra och torkar rent soffan också.
Man kan se ganska lätt var vår mammahund gått, stått och legat. 

Tvätt de luxe. Hundfiltar till förbannelse....
Jag är Skonas bästa tvättmedelskund iallafall. 

När allt är klart och huset presentabelt igen, lukten nästan borta och jag känner att det är dags att vila en sväng själv kommer mammahund uttuffande med näsan i vädret.
Hon vill ha mat. NU!

Ja, jag matar, rastar och nattar henne hos de små och så får jag börja om med golvtvätt.
En knapp halvtimma senare sätter jag mig hos de små och lyssnar förstrött till lugn musik medan jag facebookar och inte överhuvudtaget fattar vad jag läser.
Jag är för trött.

Valparna dygn fyra 

Den minsta tikvalpen gråter. Utdraget, tyst och obehagligt.
Alla fyrbenta i huset reagerar, och det är knäpptyst, förutom det lätta valpylandet från Tanias valplåda.
Jag får klåda.
Tania får också klåda.
Den lilla skriker.
Hon är hes, gråter på hundvis och vi vet alla att hon kommer dö. Mammahund hässjar uppgivet, puttar på den lilla och vädjar till mig att hjälpa.
Jag lyfter snabbt upp den sjuka och två friska valpar. Tania blir orolig, och jag lägger tillbaka två, medan jag pratar lugnande med henne. Berättar att allt ska bli bra och att hon är duktig som tar det lugnt.
Tania ser nöjd ut att ha få tillbaka sina små, och tänker inte på att jag behöll den tredje bakom ryggen. 

Den lilla sjuka får hjälp att flytta till Nangijala, och alla drar en lättnadens suck när vi inte längre måste lyssna till den ledsna babyrösten.
Jag hör den ändå, inuti mitt huvud, och dövar det med musiken jag sätter på och som får strömma genom huset. Jag tror hundarna tycker det är skönt också, för när jag tittar till dem sover de alla i soffa och egna bäddar. Skönt.

Mammahund är piggare idag, hon passar på att bädda fint i husses och min dubbelsäng medan jag går ut med soporna, och tittar ointresserat åt annat håll, när jag får spunk över blodet på lakanen och täcket som NÅGON har bitit flera hål i.
Hon betraktar mig överlägset när jag förklarar att det är ajjabajja och fult att sabba täcken hela tiden. Blinkar liksom lite ointresserat, och spatserar iväg på stolt mamma-jag-bryr-mig-inte-i-vad-du-säger-vis.
ÄR mammor sådär?
VAR JAG sådär när mina barn var små....?

Valparna dygn fem

De myllrar. Kravlar och piper.
Alla vill äta samtidigt, och fast de är 12 och inte 14 är det ändå galet trångt vid matbaren. De är söta och ser truligt björnlika ut med sina ansikten och knubbiga kroppar. 

Tania njuter av uppmärksamheten, och vill gärna att vi tvåbenta ska sitta med henne så mycket som möjligt.
Hennes hundkompisar som nyfiket smyger sig fram till vår sovrumsdörr för att kanske ha tur och få en glimt av de små slänger hon mördarlickar på.
Vi har satt dit ett kompostgaller och är alla lite rädda att någon katt ska ta sig in. Vår annars så vänliga dobermann känns väldigt irriterad på alla gamla fyrbenta vänner i Vita Huset.

Bästa kompisen Twiggy hänger vid grinden och känner sig nyfiken och uttråkad... 

Och hon vill hemskt gärna se vad vi inne i sovrummet gör. 

Valparna dygn sju 

Tania äter glatt sin frukost, matar sina små och vandrar runt i huset. Leker med ett mjukisdjur, bäddar sönder vår säng. Skäller längs staketet på en cyklist och försöker stjäla kattmaten i badrummet.
Hon har svårt att komma till ro, och när jag stänger in henne med de små för att gå en promenad med de andra hundarna, ser hon ledsen ut.
När jag bjuder henne att gå med studsar hon glatt ner för trappan på pigga ben.

Efter tre veckor utan motion beslutar jag att hon får gå i koppel och får också halva armen avdragen av den pigga mammahunden :)
Hon nosar, hoppar, leker och drar åt alla håll. Ingen gång vill hon gå hem till de små, och vi förstår att vår glada dobermann behöver sina timmes promenader dagligen igen. Härligt!

Väl hemma, matar hon sina babysar och slocknar med någon liten i halsgropen, och de resterande tätt intill sin kropp.

Och så har vår första vecka varit med Tania-bebisarna.
För den som undrat.