Fulaste Finaste

För många år sedan tyckte jag sphynxkatterna var fula och ganska onödiga. Nakna, tjocka, udda, annorlunda, konstiga och fula.

Jag studerade dem än mer, och upptäckte att de var trubbiga,rynkiga, gumminakna, fula-fulsöta och alldeles....
Uuuunderbara..!!

Idag vet jag att de är sociala, sällskapliga, orädda, fantastiska och omöjliga att leva utan. Alla borde ha en apa-hund-katt-människounge = SPHYNX :-)

Vi kunde förstås inte hålla oss, och den första gummiälsklingen, åtföljdes av fler. Och VIPS. Fick de ungar.

Nedan är vår W-kull.

Jean Dark William Baldwin

Jean Dark Woody Allen

Jean Dark Wentworth Miller

Jean Dark William Shakespeare

Jean Dark Whoopi Goldberg

Jean Dark Whitney Houston

Jean Dark Winona Ryder

Tusen TACK Felicia W Lemmeke, för toppenfina bilder! 

Akuthem till kattjejer!

Vi har två kattjejer som söker nytt hem:


Socker, vit siamestjej från Ryssland. Hon är världens gullis, snäll, pratar gärna om man säger något till henne, och älskar att vara med. Hon gillar att följa "sin" människa, och tycker det är skoj att bära strumpor, leka och busa på eftermiddagarna. Kvällen ägnar hon gärna åt mys och kel i soffan med oss tvåbenta.

Socker gillar andra katter, men blir lätt en hackkyckling, varför vi vill att hon får bo som ensamkatt, hos någon med tid för en snövit Sockertopp.

Sedan har vi Lady, en brunmaskad siamesdam med bestämda åsikter och ett hjärta av Guld. Hon tycker hundar är helt okey, men helst inte för många som fladdrar runt:-)
Lady är alltid snäll och vänlig, och hon älskar att ligga bredvid den hon tycker om. Hon är helt enkelt en perfekt soffa/säng/datakompis.

Lady har haft två kullar, och är en perfekt mamma. Snäll, gullig och tålmodig. Så är hon även mot andra än bara sina egna ungar. Nu skall vår siamesdam dock gå i pension, vad gäller mammadelen.

Är Du intresserad av en härlig, vacker, söt, social, nyfiken och orädd kattkompis? Det viktiga här är inte ekonomin, utan att våra tjejer får bra, och varaktiga hem.

Maila gärna om Du vill veta mer om våra katter
kennel@jeandark.com

Den ormbitna

Många frågar hur det går med ”den ormbitna hunden”
Och faktiskt går det riktigt bra. Hon är sitt gamla jag, tigger klapp och kram, Tigger mat och godis. Tigger promenad och lek.
Hon måste ta det lite lugnare än vanligt ett tag, men vi har fått tillbaka vår Jenna Sammetsöga.

Och jag är jätteglad!

Tromb nummer TVÅ

Hon har anlänt!
Lilla fröken Argentina nummer två är på plats i Sverige, och under eftermiddagen landade bruna Verna i Vita Huset.
Nästan lika hejsansvejsan, som sin landsfrände skakade hon på sig, och klev ut på fundersamma ben framför vårt hus. Hon såg fundersam ut, men trots den låååååånga
resan från Argentina, mellanlandning i Spanien, stop i Norge och lång dags bilkörning till Stockholm, kunde vi en kvart senare se vårt nyförvärv fara fram över gräsmattan som en Tromb Light!

Vi introducerade henne för Tania, och förstås hittade de två varandra bums. 15 minuter efter ”landsstigningen” på Vita Huset fångades vår lilla nya tjej, med den två månader äldre Tania.

Verna de Akido San
e Multi CH Alex de Akido San
u. Brianna de Akido San

Och lite vild...

Tjohooooo! Du får aldrig min ölburk!

Tromb ett och Tromb två

Så detta är Sverige? :-)

Den Argentinske Trombens Lovsång

Jag har skrivit en del om min lilla bruna buse från landet långt bort. Mest om hennes alla upptåg. Nästan så mycket att jag tydligen avskräckt en del från att skaffa dobermann. Och det har aldrig varit min mening. ALLA borde ha en härlig dobermann. :-)

Husse kallar henne ”Pinken”. För hon kissar en del. Faktiskt ganska mycket. Ena dottern kallar henne ”Jag vill inte sova”. För hon sover inte så mycket alls.
Andra dottern kallar henne tjyvungen. För hon tar en hel del saker, som inte tillhör henne alls….
Tredje dottern kallar henne JÄTTEjobbig. Ord är överflödiga…

Jag kallar henne ”Den Argentinske Tromben”, för hon har vänt upp och ned på vårt hus och familj. Och lite till…

Vi skulle kunna kalla henne :
Lilla vackra brun
Sötaste valpen i Universum
Jag är alltid glad
Jag tar allt jag hittar som går in i min mun
Jag vill alltid vara med dig
Jag vill alltid hitta på något
Jag springer efter allt som rör sig
Jag är aldrig rädd
Jag är Nicke Nyfiken. Fast en tjej
Jag kan bli arg
Jag tycker livet är det bästa som finns
Jag vill JÄTTEgärna jobba bruks/lydnad/agility/bitarbete
Jag är alltid hungrig
Jag förstår inte detta med ditt och mitt..?
Jag älskar ALLA er människor
Jag älskar ALLT!

Att leva med vår bruna Tromb är intensivt, spännande och ibland tröttsamt. Det kostar en del - jag menar, det var ju inte precis gratis att få hem henne ända från Argentina…. Det var inte heller precis gratis när hon åt upp husses glasögon. FYRA gånger!
(Husse vet inget, han tror de är borta, och jag hoppas inte han läser bloggen) Det var inte heller billigt när hon satte tänderna i min favorithibiscus, en grön planta som levt med oss i många år. Han är numera begravd och hibiscusdöd…
Jag grinade illa när hon slaktade min hörsnäcka till mobilen, trasade sönder katternas favoritleksaker, och trampade ned våra tulpaner utanför huset.

Men. Att leva med vår bruna Tania är också fantastiskt. Levande och fullt av skratt.
Vi mår bra när hon kommer och säger god morgon, faktiskt gör hon det försiktigt, och lika glad måndag till söndag.
Jag älskar att se henne explodera över stock och sten, hur hon manövrerar sin smidiga kropp med styrka, elegans och skicklighet.
Alla som träffar henne njuter av vår glada valp. Hon hälsar på allt och alla. Skrattet hänger i hennes ena mungipa, och hon älskar kontakt med stora och små.

Varje dag är det någon i familjen som vill träna med henne. Barnen kör ”Sitt”, Vacker tass, Ligg död, Håll fast och Ligg.

Husse stoppar saker i Lilla frökens Bruns mun (tidningen, en toarulle, plastglas eller bestick) ”Gå till matte” och han ler nöjt när den positiva Tromben överlämnar ”från husse till matte”.

Själv är jag överlycklig över min glada hunds arbetsvilja. Hennes intresse för samarbete, spår och sök gör henne otroligt rolig att jobba med.
Hon tröttnar aldrig, och vill inget hellre än att leta efter spår, söka efter föremål eller jobba vid min sida.

Tania är aldrig rädd för saker. Hon tycker allt är skoj. Åka bil. Jobba i skogen. Gå till stallet. Städa huset. Plocka ogräs. Besöka kompisar. Leka med bästa kompisen Rulle. Hälsa på främmande.
Följa med till Arlanda, åka kommunalt, balansera på en trottoarkant med yngsta dottern eller bara mysa i en säng.

Vår bruna Tromb älskar alla i familjen, och gäster är ett välkommet inslag i hennes fartfyllda värld. Mindre barn betraktar hon nyfiket, och vill gärna komma i närkontakt, lukta/nosa/leka/bli klappad.

Kort sagt. Vår Argentinska Tromb är FANTASTISK! Precis som en dobermann skall vara (nåja, ibland är hon mycketmycketmycket…..) men det är underbart att dela vardag med en livlig, framåt, orädd och social hund av världens bästa ras!

Vi är så glada över vår busunge:-)

GLAD MIDSOMMAR!

Med HOPP om sol, en härlig kväll och många skratt

önskar vi på Jean Dark Er Alla 

Glad Midsommar 2012! 

3 kilo

Knappa tre kilo tung är lilla, pyttiga Hallon.
Hon är full av egna åsikter. En vilja av stål och och ett hjärta av guld. På utsidan börjar hon bli grå. Stålgrå, nästan vit. 

Lilla Hallon är bland de minsta i vår familj. Med sina knappa tre kilo är hon just ingen tungviktare. Ändå har hon en av de största platserna i mitt hjärta. 
Lilla Hallonbåten:-)

Hallon och hennes favoritsyssla. Jaga något på en fin sommaräng:-)
Fint fångad på bild av Felicia

Bra!

Detta blev jag glad att läsa. Mer genomtänkt, och tryggare för alla. Bra SKK! :-)
http://www.skk.se/nyheter/2012/6/nya-avtal-for-uppfodare/

Kan man frysa om tänderna?

Jag gjorde det idag i alla fall… Frös om tänderna. Knasig känsla, så här mitt i den svenska sommaren, 16 juni, att vara iskall om fötterna, iskall om fingrarna, iskall om de blöta benen, och känna att ens tänder också är iskalla….?
Istället för att sitta hemma under en varm filt. Tända några levande ljus, slötitta på TV:n, dricka varm choklad och må gott i kroppen, steg jag upp i ottan, åkte dryga 20 mil för att stå i hällregn i fem timmar och titta på hundar. Och sedan åka dryga 20 mil. Hem igen...

Det värsta av det hela är att det var JÄTTEkul - och jag gör gärna om det! :-)

Vi har aldrig blivit presenterade

Nu är våra sötnosar efter Jean Dark Filurkatten och Marilljo´s Lady hela åtta veckor. Vår trio är supersöt, och mamma Lady är så stolt över sina ungar som bara en kattmamma kan vara:-)

TACK för bilderna, Linn och Felicia!

Jean Dark Ludwig Van Drake

Jean Dark Lady Tremaine

Jean Dark Lulubelle

Jean Dark Lulubelle

Bara för att de är så söta!!

Dotterns små kaninungar är en studie i söthet. De är så söta att man tappar andan. Iallafall jag.
De är mjuka, ulliga, gulliga och när de tittar på en med sina pliriga små, svarta, knappnålsstora ögon smälter man. Iallafall jag.

När jag ser dem studsa runt på gräsmattan minns jag plötsligt min barndoms längtan efter en alldeles egen, liten ulltott.
Jag minns den där lilla näsan som vickar upp och ned. Den lilla smala munnen, morrhåren och den mjuka pälsen.

Kaninungar är underbart söta!

Min Hibiscus är död:-(

Jag har inte gröna fingrar. Jag är inte världsbäst på blommor. Faktiskt inte ens särskilt bra. Men det är fint med levande fönster, och vi har alltid haft blommor och försökt sköta dem. (Läs jag)
Jag älskar Hibiscusar. Vallmo och blåklint är fina också. Men Hibiscusar....

Flera av mina blommor är Hibiscusar, några på stam, de flesta vackra, blommande, röda, rosa eller vita, med stora fina blommor.

En av de röda hittade jag precis på golvet. Den stod ju just i all sin prakt, iögonfallande, prunkande och vacker. Nu är den ett bara ett minne, ligger i en jordhög och drar sitt sista andetag. Hibisusandetag.
För den är död.

Och jag VET vem som är skyldig.

Vi har just varit på valpkurs

Det är ett sådant ställe där hundägare får lära sig av en duktig instruktör hur man gör med sina fyrbenta telningar. (Om det är en hundkurs vill säga)
Det är också ett sådant ställe där ens fyrbenta får lära sig lite hyfs :-)och det bästa av allt - BLI AV MED ENERGI.

Tania har massormycketfullt av energi, så jag har räknat ut att vi kommer att få gå kurs varje vecka - fast i flera år. (Undrar om det finns veterankurser…?)

Innan vi åkte på kursen levde vi som vanligt. Hundarna busade en del på tomten, slappade, mös och solade. Dvs, alla gjorde det, utom vårt bruna nyförvärv.
Hon grävde fler gropar (Välkommen till krater-Vita-Husets-byggarbetsplats-gräsmatta!), kravlade omkring i våra rabatter, och slet upp blommorna. Gräslöken trampade hon ned i stenröset och sedan jagade hon kaninerna.
Efter att jag skällt på henne, vilade hon lite (En kvart) och sedan hade hon dragkamp med min tvätt som jag så fint hängt på tork. Suck.

Sedan var lilla fröken Bus-I-Blick med mig på jobbet, och fick träna lite på hundmöten med olika raser, vi gick en långis i skogen och sedan blev resten av dagen lugn. För valpar skall ju vila en del, växa och inte lära sig att livet består av bara hallaballo.
Tania tycker det är ganska trist - så hon brukar fixa lite själv då.

Idag muddrade hon kattlådorna, hämtade resten av döttrarnas mjukisdjur, stora, fluffiga, oanvända och framförallt rena är de. Det gillar Tania! Hon fullkomligt avgudar mjukisdjur, ju mjukare, större och finare, dess bättre. Golvet i vardagsrummet svämmar ibland över, Ior, Nasse och allsköns fina tygdjur ligger numera där och skräpar. Om de inte finns i tjuvens mun förstås. För hon bär dem mer än gärna, vaktar dem mot husets övriga djur, eller sover i en hög med dem. OM hon nu alls sover, vill säga.

Idag har vi i alla fall varit på den avslutande valpkursen. Tania älskar att gå på kurs!
Hon älskar att få träna, köra upplet, sladda sicksack mellan godisskålar, träna inkallning, spana på kurskompisarna och inte minst - få rota i frökens spännande leksakslåda. Där finns allt möjligt kul; gamla strumpor, snusdosor med godis i, pipdjur, skärp, någon plastgrej, mjuka bollar, hårda bollar, små bollar, stora bollar. Flera pipisar och m.j.u.k.i.s.d.j.u.r.
Tania smakar på allt, tittar och funderar, och tar sedan alltid ett mjukisdjur. :-)

Idag tränade vi spår, uppletande, inkallning och en hel del kontakt. Bra grunder för framtiden, och bra saker om man vill att ens lilla älskling skall bli trött. Till det kan man lägga varma, soliga 25 plusgrader.
Efter träningen hade vi avslutningsteori och kaffe med tårta. Tania ÄLSKAR tårta också, kom vi på…! Och allra sist gick vi tillsammans och shoppade i butiken som vår instruktör äger. Det är en hit tycker vår lilla kleptoman, och ögonen far omkring som pingpongbollar i huvudet på henne. För ALLTALLT vill hon ha!
Medan jag provade ut en såkallad ”extraficka” for den bruna nosen i raketfart över allt och inget. Tania insöp lukt, smak och syn av allt hon fick fatt i, och smack! Där fick hon fatt i ett härligt, mjukt, stort elefantgossedjur. Den var jättefin, och inte gratis, så jag satte på mig min bästa övertalnings-övertygs-mamma-pondus-röst. Den funkade inte. Tania blängde under lugg på mig, tog ett nytt, stort tag i SIN rosa elefant, vickade upp den lilla stumpen i vädret och vände sig mot dörren.
Hon hade i alla fall hittat vad hon skulle ha!
Ok, jag erkände mig besegrad, och betalade eländet i kassan. Tania stod fint bredvid med sin illrosa trofé nogsamt instoppad i sin hungriga mun, och varje gång en hund tittade på henne åkte svansstumpen rakt upp som en sprättbåge och hons såg så mallig ut som jag knappt visste att hon ens kunde.

På vägen ut stötte vi på en annan kund som hade ett knippe dummys och det blev konflikt i Tanias hjärna…. Haha! Hon försökte sno åt sig en sådan också, men att få plats med en stor avlång plastdummy OCH en illrosa krokodil i en femmånaders dobermannmun är ett svårt företag. Även för vår påhittiga lilla fröken brun….

Jag tog helt sonika min lilla kleptomanhund under armen och packade in oss i bilen och for hem. Hela vägen låg lilla argentinska tromben snällt med sin nya grej i munnen. Själv var jag nöjd över vetskapen om den trötta valpen, den stundande middagen, TV-filmen och vår mysiga soffa.
För trött var hon, efter en lång dag på panget med fyrbenta kompisar, en kort promenad mitt på dagen och ett avslutande träningspass för kropp och hjärna under ett par timmar. Jag var i alla fall superslut!

Väl hemma fick jag släpa den lilla busen ur bilen, hon sov sött med krokodilen i munnen, jag fick henne att kissa en snabbis och så stolpade hon upp för trappan på kavata små ben.
Väl uppe vaknade hon till kan jag säga. Svansen i TOPP (de andra hundarna ville ju se vad hon hade i munnen) och ballast i stan! Det blir man tydligen med en sprillans ny mjukiselefant i truten?
Så satte hon fart, och drog en repa i vardagsrummet. En argentinsk trombrepa; Man startar i köket (vi har öppen planlösning) tar ett skutt upp i hörnsoffan, springer i den med avslut rätt över vardagsrumsbordet och skålen med frukt. Hoppar upp i husses knä, missar fåtöljen, men prickar alla mattor på golvet.
Prickar?
Ja, Tania blev så glad, så mitt i glädjefnatten över att vara hemma och vara den enda rättmätige ägaren till den efterlängtade elefanten, kissade hon på sig. Hon kissade på sig.
Kiss över golvet, kiss över och på hela soffan. Kiss på bordet, i fruktfatet, på HUSSE och alla mattor. Håhåjaja. Alla skrek och började torka. Själv tvättade jag mest, och mindre vackra ord hoppade ur min mun.
Den lilla dvärgen, som ju kallas för ”Jag är inte trött” passade på att jaga katter, dem har vi många av, så det finns en aldrig sinande uppsjö roliga typer att välja på, hon tog en repa in på yngsta dotterns rum. (Där har vi galler som skall stoppa, dottern vill nämligen inte ha besök av små busdvärgar) Tania hoppade, snubblade och allt ramlade. Suck.
Sedan fortsatte hon sätta knorr på vår kväll, innan hon bestämde sig för att checka ut, och inta sömn. Hon är som Skalman. Strax efter 22:00 brukar de små bruna stängas, oavsett vad som hänt under dagen.
Vårt hem, det som liknade ett slagskepp, stod knappt kvar, och jag som längtat efter Tv -kväll stupade i säng.
Härligt med valpar!

5 kilo plus

Äntligen hemma efter två härliga dagar i grannlandet Norge.
Start fredag:
Planera, packa, rasta hundar, köra många mil. Riktigt många mil. Godis är gott och asfalt är tråkigt.
Hungrig - skräpmat längs vägen.
Törstig, ja inte blir det vatten….

Framme. Festligt umgänge med kära hundkompisar och god middag.

Lördag
Upp i ottan, frukost på Statoil. Latte med socker, norsk russinbulle. Hm…
Ingen lunch, knaprar chips när hungern skriker i magen. De är äckliga och mjuka för det regnar.
Hittar ett kafé, pizzaslice eller våffla? Kanske en fet ful korv? Toppad med läsk.
Hem i regnet, torka, rasta hund och städa. Middag på kinan.
Faktiskt en vattenmelon till efterrätt.

Söndag
Fixa vovvar, bada, tvätta och föna. Frukostte och rostad macka.
Smågodis till lunch, kaféet stängt. Stängt…??
Äckliga Mc Donalds till lunch. Jag hatar Donken, men är i minoritet. Äter hälften och kastar resten, skatorna i Lilleström blev glada.
Kör resten av milen med ångest i magen, gud så ogott det är med den här typen av mat.

Asfalten breder ut sig, och jag vaknar till i Grums. Hua vad det luktar!
Diesel på bilen, kissa hundar och stop på Godisaffären. Kilometer av godis. Vi pressar lite till och avslutar med glass.

Oslo summarum
Trött, asfalt, cert, dyrt, skräpmat, roligt, härlig samvaro, fina intryck och fem kilo plus.
Hepp!

Regn och Cert

Hur mycket kan det egentligen regna?!
Det är mitt i sommaren. Mitten av juni.

Idag har det regnat så mycket så jag finner inte ord.
Jag kan inte ens blogga om det. Men om man var en liten hund,
hade man kunnat drunkna i en vattenpöl på utställningsplatsen.
Typ.

Vi sitter i soffan och slappar. Kalla, men med god mat i magen.
Tjocka strumpor på, värmen på för full sprutt. Hundarna sover sött.

Kläderna är blöta, smutsiga och har gräsfläckar.
Imorgon skall vi köra alla milen hem till Sverige igen.
Vi hundmänniskor är ju inte riktigt kloka.

Men cert fick vi:-)

Jenna

Svarta Jenna, tjatar, klapp och kel.
Krafsar, pockar, puttar och suckar ljudligt. Tigger gör hon också.

Jag tror hon har lite feber, och alla kortisontabletter gör henne törstig.
Hon dricker och kissar. Kissar och dricker.
Men idag är hon bättre.
Hon har feber, ont och har fortfarande svårt att röra sig. Men idag är hon bättre:-)

Jenna Sammetsöga

Valpar små

Både mor och barn mår fortfarande fint, de små växer så det knakar, och är underbart söta.
Tyvärr blev det inte så många tjejer som vi hoppats, och det betyder att några blir utan valp. Det är vi ledsna över, men det är svårt att göra något åt.
Vi kommer att para ytterligare en tik i år, och hoppas på fler tjejer då:-) För dig som är intresserad av en hane, och vill vara aktiv med din hund finns möjlighet till valp - hör gärna av dig, och berätta om dig själv kennel@jeandark.com

Aj Aj Aj

Ormbiten hund är inte kul.
Det gör hur ont som helst.
Benet är hur tjockt som helst.
Det är hur dyrt som helst.
Man är hur orolig som helst.
Ens pluttehund är hur ledsen som helst.

Och hur som helst får man inte sova om natten.

När inget hjälper får hunden kortison.
Kortison = törst. (Jättemycket törst)
Törst = kissnödig.
Kissnödig och superduperont i ett ben = Blockhalt.
Blockhalt = Kiss på golvet. Ofta.
Kissnödig och kiss på golvet ofta = Ingen sömn.
Ingen sömn är hur värdelöst som helst.

Veterinären har pratat om vävnadsdöd, sår, sprickor i svullnaden,
återhämtning och skrivit ut en massamassa kortison.
Och Jenna dricker och kissar ännu mer.

Hon vill inte ligga ned
Hon vill inte sitta
Hon vill inte vara ensam
Hon vill inte röra sig
Hon vill knappast sova.

Phu. Jag hoppas hon blir frisk.

Titlar är kul

Dags att skaffa en junior, om du inte har en redan:-)
http://www.skk.se/nyheter/2012/6/ny-titel-pa-vinnarutstallning/

Jenna Sammetsöga

Jenna är en fantastisk hund. Många dobermann har jag haft, men jag har aldrig träffat, eller haft en så snäll tik som Jenna. Hon är aldrig arg, aldrig elak aldrig, stygg mot andra hundar. Vänlig, tålmodig, gullig, stor och svart, hänger hon helst som en skugga efter mig.

Jenna har en hobby. Hon vill bli klappad.
Jenna vill bli klappad jämt. Hon vill ha mys när vi tittar på TV:n. Hon buffar på min hand när jag gått och lagt mig. Hon tjatar försiktigt när vi äter middag och sitter vid datan. Hon krafsar, buffar, och ber om klapp hos alla våra gäster. Börjar med en, fortsätter till nästa och går laget runt, lagom för att börja om när den sista gästens klapp tagit slut.

Ibland är det irriterande. Alltid, alltid är där en svart tjatmoster. Glömmer jag stänga toalettdörren finns där en svart nos. Skall jag hjälpa dottern med läxan buffar ett huvud på min arm och sätter jag mig ned finns det genast två Sammetsögon som stirrar på mig, och tyst ber om uppmärksamhet. Får hon inte det, krafsar hon, eller nästan slår på mig med sin stora tass.

Igår gick vi långpromenad. Husse, jag och alla hundarna. Äntligen sken solen efter alla dessa dagars enorma kyla och hällregn. Vem som njöt mest vet jag inte, men alla var glada. Och benen var fulla i spring.
Efter en dryg timme kom min svarta hund och gick vid min sida. Först tänkte jag inte på det, men började så notera att jag hade en skugga. En skugga som inte såg helt nöjd ut med tillvaron. Jag satte halsband på henne, och började koppla bort husses prat. Varför gick Jenna här? Varför såg hon ledsen ut? Varför gick hon så långsamt…?

Min svarta hund saktade efter, och rätt vad det var gick hon bakom oss. Vi stannade, och hon bara stod där och såg ynklig ut. Jag blev förstås jätterädd, och tänkte de värsta av tankar.
Tänkte hon dö nu?
Tänkte hon få magomvridning?
Tänkte hennes hjärta sluta funka eller hade hon fått akut cancer. Kan man ens få det??

Jenna såg så ledsen ut, skakade lätt i bakdelen, och tittade mot sin mage. Vi klämde, kände, lyfte, tittade, och frågade henne var det gjorde ont. Hon kunde förstås inte svara, bara tittade ledset tillbaka och såg konstig ut.
Vi försökte gå lite till, och Jenna kämpade på, men långsamt gick det. Det gick ju inte alls.

Husse och Hallon fick helt enkelt springa hem och hämta bilen, och vi andra fick vänta på ängarna.
Jenna var lugn, åt lite gräs, och tittade på mig, som om hon bad om hjälp att få bort det onda. Det var långa tjugo minutrar, lång tid att titta på sin ledsna hund och lång tid att inte kunna lindra eller hjälpa alls. När husse kom med bilen hoppade hon tacksamt in därbak och vi åkte hem.
Väl tillbaka inspekterade vi vår hund igen, och såg att ena baktån var rejält svullen. Hm.. Getingstick…? Huggorm? Bruten/stukad tå eller ett ledband av?
Ja, frågorna var många, och inga svar fanns.

Vi konsulterade vår veterinär, och det beslutades att vi skulle avvakta en liten stund för att se hur allt utvecklade sig. För generellt är det så att getingstick svullnar lokalt och vid huggormsbett svullnar generellt allt upp. Vi höll förstås tummarna… Medan vi väntade fick vi lunch i solen, och min Sammetsöga vilade i bilen.
När jag nervöst tittade till henne igen hade hela tassen börjat svullna, och vi åkte förstås omedelbart till kliniken där Jenna blev inlagd, bums.
Hennes hjärta gick på högvarv, ett tillstånd som inte är bra för någon, och tyvärr allra minst för Jenna….
Hon såg rädd och ensam ut när hon hoppade iväg på tre ben med sköterskan, och det kändes hemskt att lämna henne hos veterinären själv.

Många timmar senare fick jag hämta min vovve, hon levde och hade pumpats full med mediciner, dropp och hade övervakats på bästa vis.
Bakbenet hängde mest och dinglade, och hade intagit storleken elefantsize. Vi fick bära de 37 kilona Jenna ut i bilen, och det skar i hjärtat när hon olyckligt skrek av smärta. .-(

Natten blev lång och ond, och dagen idag är inte heller skoj. Jenna har ont, är långsam och vill helst inte rastas, lägga sig ned eller alls belasta det onda bakbenet.
Helst vill hon bara vara bredvid, på och nära mig. Helst vill hon att jag skall ha en hand på hennes huvud hela tiden. Hon känner sig nog jätteynklig, rädd och tilltufsad. Det kan jag förstå, hennes ben ser förskräckligt ut, och jag är livrädd att den fula ormens gift skall påverka hennes kropp så att hon blir ännu sjukare.

Det enda vi här hemma kan göra är att följa doktorns föreskrifter; TOTAL stillhet i två dygn, vila och bara koppelrastas 1-2 veckor samt provtagningar för att se hur hjärta, njure och lever påverkats av detta.

Lilla Jenna Sammetsöga, idag vaknade jag av ett tyst gnyende, ledsna ögon och en buffande nos som inte ville vara ensam. Aldrig har jag väl blivit så glad att min tjatiga hund pockade på uppmärksamhet.

Tyvärr har jag dålig erfarenhet av ormbett på hund, flera av våra egna fyrbenta har råkat ut för bett, och med vetskapen att det kan gå åt olika håll känns det jobbigt just nu…

Håll tummarna för att vår finaste Jenna blir frisk!

http://www.veterinaren.nu/artiklar/hund/bett-och-stickskador/ormbett-hund/22

S-Valparna föds. (Långt)

30 maj kl 06:20.
Kias mage vänder sig ut och in. För den som är intresserad kan hela matintaget den senare tiden beskådas överallt… På väggar, golv och lite till.
Dagen ägnas åt tvätt, städ och tork och puss på den ynkliga blivande mammahunden.
Hon är lite ledsen, behöver gå ut stup i kvarten, och verkar ha ont i sin mage. Jag förbannar mig själv för de fina tuggbenen hon fick dagen innan, och fnurar på om det är de som är roten till det onda, eller om valparna tänker komma…?

Kl 14:00 Kia dricker kopiöst. Jag försöker minnas att hon måste kissa mest hela tiden. Minst varannan timme. Nu drack hon halva skålen i ett nafs. Jahapp, ut snart kan jag tro, fast det var bara tre kvart sedan sist.
Vi hinner inte, och kisset rinner, sipprar och porlar ut, breder ut sig på vardagsrumsmattan och över parketten. Suck.
Jag måste vara Ajax och Klorins bästa kund. Bergis!

Kl 18:00
Kia är pigg och glad. Rotar lite på tomten, gräver en fin (jag tycker den är ful, och hoppas husse inte ser den) stor grop i gräsmattan. Undrar om hon tänker sig att hon och de små skall bo där…?
Jag mutar in henne igen, och ger en liten portion dietfoder. Som tack får jag torka en ocean på golvet igen. Jag klappar om vårt kissmonster och suckar lyckligt när hon somnar i sin korg.
En halvtimme senare vaknar hon och vill gå ut. Vi hann, och jag är jätteglad. Kvällen flyter på, och Kia börjar bli hungrig. Hon har förstås inte fått någon mat, med magen i uppror känns det osmart att störa med ännu mer som kanske vill ut snabbt igen.
Vi kvällsrastar sista gången 23:30, och natten blir lugn. När Vita Huset vaknar till liv igen tidigt nästa morgon har den blivande mamman också fått sova.

31 maj
Kia är orolig. Hon är pigg och glad, men det bara känns som om hon inte helt är som vanligt.
Det är hon ju inte heller, hon skall snart bli mamma. Men jag hade nog tänkt att valparna inte skulle komma förrän om några dagar. Den intressanta magen är inte så stor, och blir det få valpar brukar tikarna gå över tiden, får de många barn, föds valparna ofta några dagar tidigare.
Nåväl, uppfödartankar, och även om vi vet att det brukar vara så, så är det också så med avel, att ingen blivande mamma är den andra lik.

På vår dagliga promenad tar jag inte med Kia. Hon ser lite trött ut, och jag tänker att hon behöver sina krafter inför det som komma skall. Hon ser ynklig ut när jag lämnar henne med husse, och jag får jättedåligt samvete…

Dagen går, och framåt kvällen bäddar vår bruna blivande mamma ganska frenetiskt, fixar där valparna skall vara och börjar få den där ”något är på G” blicken. Framåt kvällskvisten ser jag den första värken. Allt ser normalt ut, men inget händer. Kvällen blir natt, alla sover, utom Kia och jag.

Tick-tack-Tick-tack. Gud vad tiden går långsamt...

Till slut gillar jag inte känslan av att allt inte står rätt till, och vi packar in oss och åker till doktorn. På vägen dit ringer jag för att förvarna om vår ankomst, och får veta att "vårt djursjukhus" inte längre har akut öppet??! Jag får vända när vi kommit halvvägs, och åker till Ultuna, i Uppsala.
Där möts vi av en butter sköterska som påpekar att jag inte ringt. (Men hallååååå, är det inte det akuten är till för, att man bara skall kunna komma??) Jag berättar att batteriet dött till mobilen, och skriver in min hund.
Sköterskan frågar om ras, och upplyser mig sedan om att hon aaaaaldrig varit med om att snitta en dobermann. För dobermann behöver faktiskt inte snittas. De är nämligen superfriska och har alltid lätta förlossningar. Jaha? Jag berättar att jag inte står där i foajén med min födande hund klockan 04:10 för skojs skull. Att jag fött upp länge, och vet att allt inte känns okey just nu. Att ja, dobermann brukar föda lätt, men att även de råkar ut för missöden då och då.
När jag hämtar min tik från bilen klämmer hon just ur sig en liten hanvalp, och sköterskan hojtar att hon HAR RÄTT!!!!!! Dobermann behöver minsann inte hjälp - de föder lätt, enkelt och smärtfritt.
Jag bara känner att detta inte börjar bra, så jag tar min hund, åker hem igen, och står på tröskeln när vår vanliga veterinär öppnar klockan 07:00.
Den lilla hanvalpen dog föresten på vägen hem:-(

De tar blodprov och en hel del andra prover på Kia, röntgar magen och vi ser en massa små huvuden och ryggrader där inne.
Det är minst fem valpar kvar.
Proverna visar att Kia har en infektion, att två valpar krockat i förlossningskanalen, och mamma hund är JÄTTEtrött.

Men aldrig för trött för en godis...!

Valparna blir utplockade istället, och kommer med en springande sköterska, en och en till min famn, där jag får nypa/gnugga/dunka/ slunga igång dem.
De är trötta efter vägen ut i livet, förlossningen har tagit lite för lång tid, infektionen har nog påverkat dem, och inte minst är de helt groggy av narkosen mammahund får.
Men efter värme, massage och slungning får jag igång dem, alla utom en brun, stor, välväxt tjej. Hon är bara död. Vad jag än gör, och vad veterinären än försöker vill hon inte.
Usch, det är så trist att se välutvecklade, fina och färdiga valpar som inte lever:-(

Jag koncentrerar mig på hennes syskon. Tre fina pojkar och (ÄNTLIGEN) två tjejer!! De kom i både brunt och svart, och ser fina och bra ut i kropparna.
De låter lite rossliga i början, men piggar på sig vartefter tiden går, och när det gått knappa två timmar skriker de efter sin mamma.

Första bilden av S-kullen

Och mamma hund kommer efter en stund till - det tar tid att sy ihop en stor livmoder och lite till- trött och fundersam över vad som hänt.
Hon stirrar på de små, och tittar på mig, som för att fråga om jag vet vilka de hysteriska dvärgarna är?
Jag berättar för henne att de är hennes, och klappar de små medan jag lägger dem nära henne.
De bökar, luktar och trampar. Deras mamma luktar inte äkta mamma. Hon osar mer sprit, tvål, blod och operation, än så som en äkta mamma skall lukta...
Men hungern tar över, och med lite hjälp får de nya världsmedborgarna sin första slurk mjölk i livet.
Kia är trött, och ligger med huvudet i mitt knä, hon darrar lite under filten, när man är nyopererad fryser man efteråt.

En massa dropp, fick Kia,
fast bilden har visst hamnat upp och ned....

Hon piggar på sig varefter tiden går, och strax före klockan två vinglar hon ut på ostadiga ben till bilen som står och tomkör för att hålla värmen.
Vi packar in henne och lägger valparna i en korg bredvid, och jag kör som om jag hade det dyraste glas löst därbak, hela vägen hem.

Vi landar i Vita Huset tidig eftermiddag. Bäddar ned mor och barn, bebbarna nöjda över att vara nära mamma, och Kia glad att vara hemma, och få ha sina små tätt intill. Hon piper om någon kommer för långt bort, och raggar oroligt om vi rör dem, eller lyfter på dem.

Hemma! Trött, nedbäddad och glad över sina små. 

Jag går en runda, städar lite, ordnar så att de andra djuren får mat, planerar middagen, pysslar kring Kia och ser att allt är i sin ordning.
Bäddar till mig själv bredvid henne, och somnar till radions Lugna Favoriter. Då har vi varit vakna hur många timmar som helst. Phu.

STORT TACK till Ammi som hjälpte till att ta hand om Tania och resten av flocken under dagen, det var så skönt att veta att de fick komma ut och ha roligt!

Och Mia som hjälpte till att köpa medicin mm.
Resten av familjen som hjälpte med allt och inget, och matte Maria som kom med positiva tankar och tillrop under tiden.

Kia äääälskar sina små babysar

Vad är väl en bal på slottet

En rolig sak vi brukar göra varje år, är att åka till Neumünster i Tyskland, och ställa ut vår hundar där.
Det har vi gjort i många år, och vi är ganska många som ser fram emot Tysklandsresan, maten, SHOPPINGEN, samvaron, den mysiga tävlingen och ja, bara stämningen i Neumünster.
2012 var inte annorlunda, och när dagen D närmade sig var vi glada, uppspelta, planerade, inbokade och färdigpackade.
Bilen var tankad proppfull, passen på plats i väskan och hundarna kloklippta, fina och redo.

DÅ bestämde sig vår S-kull för att göra entré.
Efter en orolig eftermiddag, en lång natt och en tumultartad dag, ligger de nu här. Tyvärr förlorade vi två små, och kvar har vi en fin knippe femling i valplådan. Vi hoppas att alla klarar sig, de hade en tuff resa ut i världen, och både mor och barn är fortfarande ganska trötta. Och jag med för den delen… :-)

Nu blir det sova för två och fyrbenta i Vita Huset. Godnatt