Domarasprint

Ja, dagen har jag använt till att gå domaraspirant.
Det är lärorikt, intressant och superskoj! Att gå hack i häl med en som dömt hundar i många, långa år är nyttigt och spännande. Dessutom närmar jag mig för varje gång slutet på min egen grundutbildning.

Efter att ha haft nästan 80 hundar på ganska få timmar, stött och blött deras exteriör, följt domaren för dagens alla beslut och tankar, var det skönt att komma hem under eftermiddagen.
Och ganska oskönt att möta familjens lilla valp. Argentinske Tania var på TOPP. Pigg, totalt utsövd och full av myror i brallan och spring i benen. Suck.  Promenad kändes tungt, träna med henne ännu värre och värst - att göra ingenting.
Jag stuvade in henne i bilen och åkte till helgens träningsläger norrut, där jag visste att det fanns minst två små valpar till, även de med halvtrötta ”mammor”.

Mycket riktigt. J
Bland de mer välartade, stora dobbisarna fanns här alldeles lagom kompisar till vår busbruna sprallapa.
Jag hälsade snabbt på lägerdeltagarna, hjälpte till att fota några glada juniorer, pussade lite på några Jean Dark vovvar jag snubblade över, och strosade sedan på en kort promenad med de tre vilda valparna och deras ägare. Efter promenadens full sprutt bus blev min lilla damptjej riktigt trevlig, och med två alvedon som höll huvudvärken stången, kunde jag lugnt åka hem igen och stupa i soffan.

Dagen var mysig, och även om jag mest kände mig som en urtvättad trasa, var det jätteskoj att snabbhälsa på alla duktiga träningsekipage på lägret. Förhoppningsvis är Tania och jag med nästa år!

Film

Idag har duktiga Felicia filmat, fotat och klippt ihop en bildkavalkad på våra valpar. Som vanligt har vi döpt våra valpar efter ett tema, och på kineserna är det musiklåtar;

Jean Dark I Do I Do I Do I Do I Do
Jean Dark Imagine
Jean Dark Indian Sunset

De är söta, gulliga och underbara. Fast ännu mer på riktigt, in real life:-)

http://www.videofy.me/felill/492909

Debut på ut

Vi har aldrig varit utomhus förut.
Vi har aldrig hört fåglarnas sång, träden susa, vinden blåsa eller bilar svhischa förbi.
Vi har aldrig känt gräs under tassarna, luften i näsan eller friheten rycka i ben och själ.

Idag fick vi prova. Och det var spännande!

Jean Dark I-Valpar
Snart fem veckor gamla

Jean Dark I Do I Do I Do I Do I Do och syrran Jean Dark Indian Sunset

Jean Dark I Do I Do I Do I Do I Do

Jean Dark Indian Sunset och syrran Jean Dark Imagine

Den Argentiska Tromben

Andra veckan
Idag har vi haft Tania i två veckor. 14 dagar...

Vår lilla kalviga, långbenta, graciösa och supervilda valp. I skrivandes stund fyller hon snart fem månader och ligger och sover. ( Vi vågar knappast andas, för den vilda babyn S.O.V.E.R!!!!!!!!)
Alltså, hon sover…!! Djupt, tungt och med sin nyfunna vän, Nasse, intill.
Och alla andra smyger på tå i huset.

Katterna går med lätta steg förbi hennes bädd. Tassar försiktigt och kastar långa blickar på sin plågoande. De märker att hon sover djupt, och passar på att leva lite.
Leker tyst med resterna av pälsmössen, petar i blommorna och myser med varandra på den stora vardagsrumsmattan. De andra hundarna breder ut sig i soffan och stönar välmående.
Själv tittar jag lite uppgivet på förödelsen. Den argentinske tromben har farit fram över mitt hem, och Vita Huset är sig inte likt;
Min stora hibiskus är nästan död. Den slokar uppgivet, står stukad, sned och tuggad på, halvnaken utan jord. För den ligger utanför krukan. Grannblomman har inga blad - de är hackade i tusen småbitar och nu prydligt uppkräkta i trappan, där de ligger i en geggig röra blandat med kattgodis och söndertuggade pappersbitar.

Över hela vårt golv -och jag menar HELA- ligger det "leksaker", mjukisdjur, skor, ett par glasögon (husses, bäst jag tar dem innan han upptäcker det) ett skrivblock som sett bättre dagar (någon har sugit på det), min nya roman som inte längre ser ny ut och alla tuggben utslängda överallt….. så vårt tidigare någorlunda hem mest ser ut som en sliten knarkarkvart.
Jag suckar lite och börjar plocka upp, trampar i en kisspöl och haltar på min torra fot in i badrummet för att byta strumpor.
Det är inte kul att bara använda en fot - och den gör dessutom ont fortfarande. För igår trampade jag på en vass mjölktand. Blodvite uppstod och jag svor ve och förbannelse över den busiga dvärgen som bara dräller saker omkring sig. Smutskläder som hon stulit, leksaker som hon har sönder och nu, mjölktänder som man skär upp fötterna på!
Och ställer hon inte till det för mig, så gör hon det nästan för sig. Häromkvällen stod hon och puttade lite sådär, blasé, på husses rödvinsglas. Putt,putt,putt,vad,kul,det,vinglar! Putt,putt,puttOJDETRAMLADE! Fort snor hon med sig en vass skärva och springer med sitt byte för allt vad remmar och tyglar tillåter, och jag förstås, efter, med andan i halsen! Jag får fatt i marodören längst in i sovrummet, bakom husses sängsida, där den lilla busen har kommit på att man kan gömma sig. Bara det att den platsen väljer hon varje gång, så det är ju knappast svårtippat var frk brun är denna gången heller. Där sitter hon och gnager njutningsfullt på sitt byte, glasbiten. Som jag tar, medan jag förklarar för henna hur farligt det är, och hur nejnejnej det är.
Inte kan man ÄTA glasskärvor. Men det kan man. Tycker Tania. Hon lyssnar i alla fall inte, för medan jag läser mina paragrafer ser jag hur hon med intensiv frenesi börjar slicka på TV:n.
Husses älskade storbildsskärm.

Den lilla sjusovaren börjar vakna. Det rycker i benen, hon sträcker njutningsfullt på sig, kommer och kråmar sig lite, vill kramas och är sådär valpigt mjuk och varm. Gud så söta de är, dobermannvalpar! :-)Vi kramas lite till och hon biter mig hårt i näsan. Blodet sipprar lite, och jag lyfter upp min 19.5 kg valp i famnen medan jag försöker torka bort bloddropparna från ansiktet. Lillvalpen slickar mig lyckligt och ser nödig ut.

Så är det dags igen, för mitt eviga -släpa-kissnödig-valp-fort-som-sjutton-ut-från-huset-innan-hon-kissar-på-golvet-och-allt-annat-som-hamnar-i-vägen. Phu. Vi hann!
Den lilla lättar glatt på trycket och sedan far hon iväg för att jaga kaninen. Tänk att hon inte är tröttare ändå?
Vi har miljötränat en skvätt varje dag sedan hon kom.
Besökt den lokala djuraffären, veterinärkliniken, flygplatsen, skolan, fritids, hundrastgården, centrum och blomaffären. Överallt träffar vår positiva valp snälla människor som vill klappa, säga hej och fundera över hennes tejpade öron. Ofta får hon en godis, och upptäcker nya dofter, ljud och saker. Det är jättenyttigt, och ett enormt viktigt måste för en valp i utveckling.

Hon går skogspromenader, med hundkompisar, ibland utan. Hon går med mig till stallet och vi strövar bara omkring på åkrarna. Jag försöker göra varje dag lite olika, trötta ut henne lite, upptäcka nya saker och inte minst träna lite. Nu kan hon ”sitt”, ”stanna kvar i bilen” och ”kom”. (Fast selektivt)

Tjohoooo! Sverige är helt okey! 

"Munnen har man fått för att ha saker i"

Bus i blick - det GÅR INTE att stå still...! :-)

Vi går tillbaka in i huset. Tania älskar att stoppa saker i munnen och jag svarar i mobilen medan jag tankspritt bänder loss pinnen och gul rockwool från hennes ivriga mun. Det är inte klokt vad hon hittar ute! Medan jag hänger tvätt muddrar hon kattlådorna, köksbänken och drar loss tyget från schäslongen. Kissar på mattan (jag vet, vi var just ute) och drar ned soffkuddarna i det.

Suck och herreguuuuuuuuuuuud!
Jag tror vi tar en promenad, den vilda babyn tar nästan kål på mig. Bäst att gå ut, innan något ännu värre händer.
Promenaden går fint. Tania är en sakletare. Hon tittar, nosar, upptäcker och vill ha allt i munnen. Bära och njuta av sitt byte:-) Ibland tycker jag att hon skall släppa sina upptäckter och inte gå och släpa på allt hon hittar. Jag lurar av henne grenen och byter mot en godis. Tania tar godiset och letar upp sitt byte som jag trott var bortkastat. Och så gör vi om allt, fast nu tar jag i för kung och fosterland. Slänger saken lååååååååååångt bort. (Min basketspelande man skulle bli stolt:-) )
Tania mumsar i sig godiset och hittar genast en ny pinne/kotte/gren/sten/mossbit att bära på.
Jag är en loser. :-)

Väl hemma tränger sig den vilda babyn före sina hundkompisar. Hon sladdar runt hörnet i hallen där katten sitter, och jagar vidare efter den in i badrummet. Av spåren att döma fortsätter hon ända in i duschen, får våta tassar, som ju var lite leriga, jag hann inte torka, och så vidare in i det nystädade huset. Tio miljoner tassavtryck blir det i hela mitt kök och vardagsrum.

Får man riva sitt hår?!
Men, det är mysigt och kul med valpar. De är underbara, söta, glada, tillitsfulla och härliga små individer. Kanske bara lite intensiva…

Tania och Rulle. Best friends:-)

Sällskap:-(

Och så fick lillan sällskap på sin väg.

Kvar på jorden blev en trio, och det är gapande tomt i mamma katts famn tycker jag. :-(
De tre små verkar dock starka och krya, förhoppningsvis skuttar de snart runt på lätta ben och leker i vårt hus.

Jag vänjer mig aldrig

Hon föddes alldeles nyss. Liten, skör och bara sådär en baby.
Så växer hon, med sina syskon, öppnar de små ögonen och blinkar med de blå på livet utanför.
Lyssnar med små välformade öron. Kanterna börjar bli bruna.

Små små tassar, men allt finns på plats. Trulig mun som skriker efter mamma eller på mig om jag håller henne i min hand för länge. Hon tycker nog jag luktar illa. Inte som mamma och syskon.

Mamma katt blir sjuk och tappar mjölken. Jag matar varannan timme och blir lite kompis med de små.
Lillan som är speciell kryper ur boet när hon hör att jag kommer. Formar munnen som en fiskmås kring flaskan och dricker girigt med de blå njutningsfullt ihopknipna.

Jag sitter alltid kvar, lyssnar på de som diar, de spinner och det låter ”knarrknarrknarr”. Mamma katt spinner också, högre, långsammare och jämnare. Hon kurrar tyst till svar när vi pratar och jag funderar om lillan kanske blir lik sin fina mamma.

Mamma katt börjar bli bättre, turligt nog, för efter tio dagars kämpande ser hon ut som ett streck och jag är trött efter dygnet-runt-hjälp-jour.

Jag kommer in och skall titta till boet. Känner på mig att allt är fel. Lillan är sjuk.
Timmar, sekunder och minuter. Inget hjälper. Och så fick hon flytta till Änglarna. Min lilla favorit.

:-(

Så många år som uppfödare på nacken. Och aldrig vänjer jag mig vid att ta adjö.

Så söta små smällkarameller

Nu fyller vår trio i I-kullen fyra veckor. De kan skälla, gå och vingelspringa. De kan skriiiika i kör efter sin mamma, småleka med oss människor, och äta mat från en tallrik. Hyfsat iallafall.-)

Dagens bilder har yngsta dottern Sofia tagit - TACK Fia!

Jean Dark I do I do I do I do I do 

Jean Dark Indian Sunset

Jean Dark Imagine

Några sanningar

Ofta får man höra sanningar.
Människor berättar sanningar, så att andra skall veta hur det är. När jag var yngre, var jag mer lättpåverkad, och trodde faktiskt på dessa sanningar. Sanningar som ibland var sanna. Sanningar som ibland var helt ute i det blå. Och sanningar som kanske var en annans sanning. Men inte alltid var min.

Jag tror att man alltid skall ifrågasätta, inte ta något för givet, och fundera innan man tar viktiga beslut eller accepterar andras påbud-sanningar.

Här är en del Sanningar jag hört genom livet;

1. Siameser och Orientaler är generellt elaka och gapiga katter
2. Dvärgpinschrar bits
3. När en dobermann blir vuxen, växer skallbenet ihop på den, och den blir galen
4. Man får aldrig para två bruna dobermann, då får alla valparna dålig färg
5. Amerikanska dobermann är urusla mentalt. Dessutom fula

1. Självklart finns det arga siameser. Precis som det finns arga och dåliga andra individer. Men sanningen är att dessa katter är otroligt sociala, snälla och människovänliga. De vantrivs när de är ensamma, och många gråter om de lämnas utan sällskap för länge. Utan en kompis är livet svårt för en siames.

2. Det finns pinnar som bits. Och det är ett otyg och en styggelse.
Majoriteten av dessa pigga, glada och optimistiska små hundar bits inte, och för den som vill ha en absolut trogen, tuff, allsidig och modig kamrat är detta den perfekta hunden.

3. Tja, vad svarar man på det? :-)

4. Här är jag skyldig. Jag trodde på detta i många år.
Fast jag läst genetik, och parat andra djur som var choklader trodde jag att devisen brunt x brunt = dåligt.
Så var jag tvungen att para två bruna, och fick en kull fantastiska valpar.
Jag lärde mig av en enormt duktig utländsk uppfödare:
”If you mate two bad brown, you will have bad puppies. If you mate two good brown, you will have good puppies” 
Och så var det ju!

5. Här är jag ännu mer skyldig.
Jag har fött upp dobermann i snart 30 år. Bara träffat sporadiska amerikanska dobermann, och aldrig besökt hundar från denna del av världen.
Jag har sett många dåliga, och många långt från den standard vi jobbar efter. Men, jag har också sett en del fantastiska hundar, och önskat mig dessa linjer i många, många år. Men inte vågat. Jag hade ju hört sanningen om dessa hundar….

Jag upptäckte att siamesen var det mest fantastiska i kattväg. Stolta, vackra och underbara. Snälla, vackra och fantastiska vänner.
Jag upptäckte att dvärgpinschern passar perfekt i en sportig, aktiv familj med barn.
Jag upptäckte att skallbenet var alldeles normalt på en dobermann, och att man kunde para brunt med brunt - himlen ramlar inte ned!

Och alldeles nyss, för bara en vecka sedan landade vår första lilla amerikanska dobermann. Hon kommer långt bort ifrån, och har bara amerikanska och argentinska linjer.
Hon är inte perfekt eller utan fel, men underbart vacker. Och alldeles ovanligt framåt. Glad, social, nyfiken, busig och full av upptåg.

Jag tror man skall vara nyfiken i livet. Prova saker, lära sig på vägen. Annars kan vi aldrig utvecklas.

" De flesta känner sanningen men tycker inte om den, och därför kommer den inte lika långt som lögnen"

" Akta dig för halvsanningar, du kanske har fått tag i fel halva"

" Det sanna är inte alltid sannolikt" 

Vår nya argentiska tjej, träffar sin svenska kompis efter att ha varit i Sverige i två dagar.
Tania och Rulle, april -12

Blivande mamma?

Häromdagen fotade vi hundar. Det är roligt att fånga våra fyrbenta vänner på bild, se hur de ser ut, hur de utvecklas och kanske om en intressant mage tänker växa.

Ammi var framme med sina flinka fotofingrar och medan vi andra ropade och ställde efter alla konstens regler knäppte hon allt vad hon kunde.

Föremålet för vårt intresse denna dag var förstås den blivande mamman, Kia. Än syns inget, men matte Maria berättar att hennes chokladpingla blivit trött och ganska förändrad i sitt sätt. Bara att vänta lite till:-)

Korad Jean Dark Kia Ora

Intressant

Sjukdomar är tråkiga, men intressanta.
Som uppfödare är det intressant att veta och lära sig mer, och det finns nästan alltid en massa information att ta del av.

Demodex är en trist, men vanlig sjukdom på våra hundar. Den finns även på katt, men fungerar på på ett helt annat sätt.
Jag som har hundpensionat har förmånen att dagligen träffa en massa nya hundar, allehanda raser och möter då även olika sjukdomar.
Det finns många olika trista saker våra hundar kan drabbas av, och som vanligt behöver vi uppfödare hjälpas åt för att försöka minimera antalen sjukdomstillfällen.

Demodex finns på alla hundraser, men jag tror att bla dvärgpinschern är lite överrepresenterad. Därför blev jag glad över att ta del av den nya informationen som nu finns ute på den norska klubbens sida. Man har också reviderat och uppdaterat råden för de djur som skall gå i avel. Mycket klokt.

http://www.norskpinscherklubb.no/avlhelse/Demodikose_DrBaddaky2012.pdf

We Proudly Present:

TANIA DE AKIDO SAN 

Tania

Amely De Akido San

Trotyl De Black Shadow

T-Litter
Akido San 

AM CH Trotyl De Black Shadow	CH Inaqui De Black Shadow	AM ARG INT Nello´s Lex Luthor
		AR AM Cindy DE Black Shadow
	ARG CH Jessy de Vulcano	Marienburg Argus Wind Magic
		Cora Mia De Vulcano
Amely De Akido San	Multi CH Alex De Akido San	ARG CH Aeolus Arabian Knight
		Multi CH Luna de Akido San
	Brianna De Akido San	CH Cambrias Captivating Heart
		Lupe Del Carmel

Min finaste födelsedagspresent

Min finaste födelsedagspresent

Min finaste födelsedagspresent har jag väntat på länge.
Min finaste födelsedagspresent har jag planerat sedan många, många, många (JÄTTEmånga) år tillbaka. 10 år, om jag nu skall vara precis.

Min finaste födelsedagspresent har jag velat hit och dit över. ”Ska ska inte, ska, ska inte. Ska ska inte”

Ska.

Igår kom hon. Min finaste födelsedagspresent.
Liten, orolig och fundersam över var hon hamnat, fanns hon på Arlanda i en gråbeige låda med mitt namn på. Slarvigt uppställd på sniskan stod Vari kennel buren på rullvagnen, och inuti balanserade lillan med fundersam blick.
Hon var efterlängtad, hon var annorlunda, hon var dyr, hon var söt men mest av allt - hon var alldeles bara min!

Ända borta från landet Argentina kom hon, från värmen, ljudet, luften och allt så annorlunda från här hos oss.
Hennes stamtavla är annorlunda. Jag som kan varendaste hund, resultat och släkting i de flesta europeiska länder läser min nya hunds papper som rena grekiskan. Knappast ingen hund känner jag igen. (i alla fall inte utan efterforskning) Inga resultat poppar upp i mitt huvud, och ingen privat databank visar sig när jag letar bland hundnamnen.

Tania, som vårt nyförvärv döpts till av sin uppfödare -och som hon inte skall heta här- kommer från en helt fantastisk kull.
Att välja valp var ett delikat problem, alla de sju syskonen var som sprungna ur samma petnoga skaparhand - supersnygga! Jag som inte skulle ha flera bruna valpar föll som vanligt för den bästa valpen, för det fanns en som var lite bättre än de andra - och hon var förstås brun.

Nåja, jag har alltid tyckt att devisen ”En bra hund har ingen färg” stämmer mitt i prick, och med det bästa för ögonen blev det en brun valp till oss. Igen:-)

Vår valp är vacker, välsvarvad och mest framåt i kullen, enligt uppfödaren. Hon leder valpgänget, hittar på bus, stjäl, stökar ned och är framåt, nyfiken och påhittig som en ekorre. Eller vad jag nu skall hitta för liknelse till henne.
Vår så vanliga lugna (jag vet, överdrift) tillvaro på Vita Huset är nog ett minne blott.

Lilla fröken Argentina släpptes försiktigt ut ur sin bur, och stod på vingliga Bambi-Ben inne i ankomsthallen på terminal fem på Arlanda. Mitt i myllret stod hon, och verkade fundera på orden som kom ur min mun. För inte lät de som något hon alls hört förut. Jag som bara kan säga enstaka fraser på spanska började med ett käckt ”Hola” och sedan blev det rakt på sak - svenska:-)

Vi klappade om den lilla nykomlingen, och kände oss alla nervösa över hur hon egentligen tänkte reagera.
Det visste hon nog inte själv heller, och efter tre dygn på resande fot var hon nog mest lättat över att få slippa vara instängd.

Jag som tagit hem otaliga djur under åren hade förberett mig mycket på att vi alla skulle ta hand om en ledsen, orolig och ovetande liten skrutt. En som inte kan något, kanske skulle vara skräckslagen, orolig och krypa fram. Jag vet inte vad jag försökte förbereda oss på, för efter flera importer har jag lärt mig att man egentligen inte an förbereda sig helt.
Utomlands har man hund på ett annat vis än oss i Skandinavien, och dessutom är ingen vovve den andra lik. Det är också olika hur en hund reagerar på flytt, bur, transport, flyga, människor, ljud och allt nytt.

Vår lilla bruna fröken stod ett tag på sina långa ben, och nosade på oss alla. Hon funderade med allvarsam min, mönstrade mig med sina pepparkaksbruna, och riktigt kloka fyra månaders ögon, och sedan var hon klar!
Hon hoppade upp och gav mig en puss, hälsade vidare glatt på alla som ville. Fick en smörgås av ena dottern och blev alldeles vild! Huuuungrig som bara den!!! Den lilla svansen viftade fortare än fortast och hon tiggde till sig mera mat ändå. Juicepaketet fick hon att leka med, och sedan var hon bara lycklig.
Lekte, studsade, busade och nosade. Allt, allt ville hon undersöka, och vi tog oss långsamt ut från terminalen och styrde kosan mot bilen.

Vår lilla nykomling hoppade glatt med på ostadiga långa bruna kalvben, och låg fint på golvet med ett tugg under sista färden i bilen hem.

Och så fick Vita Huset och alla inneboende sig en inspektion som de nog sent skall glömma!

Efter att ha hoppat, studsat, busat och sprungit i timmar, fick lillan mat och somnade djupt i sin nya korg.
Och där låg hon fint, och gjorde mig glad och upprymd varje gång jag vilade ögonen på vårt lilla Argentinska nyförvärv:-)

Föremålsintresset var det inget fel på!
Och juicepaket är skojjsiga:-))

Lägg till bildtext

Idag fyller jag år

Det gör jag alltid under påsken. Det är gult, påskigt, semestrigt och vårigt. Dessutom jobbar vi som mest under den här perioden. Påsklov betyder fullt ös på Vita Husets hundpensionat. 

Massor med hundar, massor med kunder och massor att göra. 

Idag har jag dock varit ledig, myst med nära och kära, gått en låååååååååååååångis med alla fyrbenta, faktiskt så lång att vi började fundera över om Chinas små valpar trodde deras mamma övergivit dem, och låg hungrande och kalla där hemma. Det gjorde de förstås inte:-) Trötta, yrvakna och härligt valpknubbiga, kastade de sig över sin mammas välfyllda mjölkbar när vi återvände, och medan vi själva fick en efterlängtad lunch, kunde vi höra trillingarnas nöjda smaskande från sovrummet lite längre bort. 

Utan att bli allt för privat vill jag berätta att jag fick en massa presenter, härliga, efterlängtade, fina, roliga, rosa, och inte minst personliga gåvor. 

Två av dem är speciella, och den ena fick jag av vår äldsta dotter, Linn. Hon har ritat, målat och gjort en liten film av två speciella hundar, Lara och Elton. Tillsammans strosade dessa underbara hundar en sommardag i vår trädgård, och blev förevigade av Linns kamera. Nu har hon fångat dem lite sådär, alldeles extra. Vackert, inspirerande, imponerande och med musik som jag tycker mycket om. 

Tusen TACK Linn! 

Jag blev så glad att inte ens jag, som oftast har mål i mun, vet vad jag skall säga<3 

Fy och usch

Det känns otroligt spännande att veta att dagen D närmar sig. Snart, snart skall vår lilla bruna dobermannfröken sätta sina tassar på svensk mark, och flytta in till alla oss i Vita Huset.

Hon bor så långt bort, den lilla skruttan. Hon bor i värme, ljus, lukter och händelser. En helt annan värld. Helt andra människor, helt andra vardagliga ting.

Idag -för henne, inatt för oss, nu, börjar hennes resa mot oss.

Usch och fy, det känns nervöst och ganska så hemskt att en sådan liten själ skall åka så långt, nästan ensam.

Jag kom just på

Ja, jag kom just på att vi har väldigt dåligt med bilder på vår blivande mamma Korad Jean Dark Kia Ora.

Faktiskt har vi nästan inga alls, och det var ju lite knasigt. Vi har stora förhoppningar på de kommande små, och hoppas de blir lika sina fantastiska halvsyskon i R-kullen.

Mamma Kia har fullt upp som vanligt, och i skrivandes stund är det inte babytankarna som upptar vår bruna Pärlas tid.

Som vanligt går Kia in med liv och lust för arbete, hon är en underbar, glad och framåt tjej. Fotodag är inbokad, och vi hoppas kunna återkomma med fina bilder, innan den bruna magen blivit för stor.

Tack Ammi som stått för fotograferingen:-)

Glad Påsk!

Glad Påsk önskar hela Vita Huset! 

Sex månader

Tiden går så fort.
Knappt hinner jag blinka, så har det hänt saker. Knappt hinner jag fundera över morgondagen, så är dagen idag slut och gårdagen förbi.
Medan tiden rusar lever vi alla för fullt, och själv försöker jag hinna njuta.:-)

Jag tycker att vintern nyss var här. Och medan jag funderar kommer sommaren - den knackar redan på dörren.

Alldeles nyss var vår Q-kull i valplådan, och gav oss alla arbete. Faktiskt engagerade den lilla trion oss alla i Vita Huset, inte mins sin fostermamma Ivy och jag minns det hela som om det vore igår.

Det känns som om det var alldeles nyss tjejerna föddes, alldeles nyss det höll på att gå riktigt illa, och alldeles nyss lillaSTORA Ivy tog sig an de små och gjorde dem till sina.
Det var inte alldeles nyss, det vet jag med säkerhet - för idag fotograferade vi en av Ellas små fina döttrar. Fin, det är hon fortfarande, men knappast liten. 30 kilo G.L.A.D valp/junior sprallade runt i vår trädgård, och visade oss alla långsamma hur snabbt man egentligen bör njuta av livet.
FULL FART MED ETT LEENDE I ANSIKTET!!

Jean Dark Queen of Hearts är lika glad idag som när hon var åtta veckor gammal. Det skiljer sex månader i tid sedan jag såg henne sist, och det är otroligt fantastiskt hur tiden förändrar allt.
Sist jag såg henne var hon åtta veckor, knubbig, rultig och vägde kanske sex-sju kilo. Det var höst, och hon utvecklades för fullt.

Nu är det vår, lilla fröken har lagt på sig ytterligare ca 23 kilo och fått lite mer livserfarenhet. Hon var dock lika glad som förut, trygg, nyfiken och sprallig som en påse loppor! Vi hann fånga henne några sekunder och knäppa bilder innan hon fladdrade vidare och upptäckte världen. :-)

Inne på sin andra månad i livet. Nu är det höst 2011

Det har gått sex månader sedan vi fotade Queen of Hearts senast.
Nu är hon åtta månader. Och det är vår 2012. 

Läs mer om vår tjejtrio här
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-namn.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/storre-mamma.html
http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/langpromenad-pa-tomten.html

Flyttfågel i april

Vi har tyvärr ingen nytagen bild på vår Flyttfågel,
så därför presenterar vi henne  med en gammal bild från i somras, tagen här hos oss på Jean Dark 

Vi har en pigg, framåt, busig, levnadsglad och sprallig ung dobermanntjej som letar nytt hem.

På grund av ändrade familjeförhållanden måste lilla fröken brun flytta, det är alltså inga fel på henne, hon är ingen problemhund, om man nu inte tycker en liten äldre valp/yngre junior baby som är JÄTTE av allt är jobbig.

För är man en dobbisfröken på åtta månader är man JÄTTE av allt.
Jätteglad.
Jättebusig.
Jättenyfiken.
Jättesprallig.
JätteJOBBIG (ibland)
Jättekärleksfull.
Jättehatarattvaraensam.
Jätteouppfostrad.
Jättelättformad.
Jätteball.
Och Jätteliten.

Det är svårt att flytta. Att få en ny familj. Läskigt och nytt. Men lättare än när man är helt vuxen också.

Lilla fröken glad har en fin stamtavla och finfina föräldrar. Hon ser lovande ut och har ett trevligt, glatt och vänligt sätt.

Vi önskar att Du som är intresserad vill lite ”mer” med ditt hunderi, och det är förstås ett stort plus om du är tävlingsintresserad och har dobermannvana.
Mest av allt måste du kunna älska vår lilla Flyttfågel.

Är Du intresserad - maila mig gärna kennel@jeandark.com