Förövrigt

 

När vi ändå är inne på ämnet valpar -

Våra två collietjejer har smått i magarna, och vi återkommer med mer info inom kort 💗

13 månader sen sist

 

Jean Dark Just in Case 6 veckor 

Efter en ganska lång paus på kinesvalpar, föddes vår J-kull. Föräldrar är vår Dahlia – CH Jean Dark Daydream Believer och den superfina och trevliga finske hanen CH Jamming’Knight Rider. Kullen består av ett knippe glada femlingar som i ett huj blev åtta veckor, och nu ska spridas i världens alla hörn.

En enda av dem stannar i Sverige och resten provar sina vingar hos kloka uppfödare och domarkollegor som gett oss sitt förtroende att bli just deras uppfödare. TACK! 
Det känns ansvarsfullt, och vi har stora förhoppningar på de små, som vi såklart önskar ska infria sina nya familjers önskningar om att bli vänliga, sociala och framåt små kinesbarn, men att de även kan göra avtryck i ringarna och aveln i sina nya hemländer. 

Sphynxar Äääälskar kinesbarn! 

Alla Jean Darkare fast olika arter :) 

Jean Dark Just Because 8 Veckor 

Jean Dark Just In Case 8 Veckor 

Jean Dark Just Saying 8 veckor 

Jean Dark Just As I Am 8 veckor

Jean Dark Just A Song 8 veckor

Ganska nykläckta J-barn 

Ps
Jag återkommer inom kort med presentationer på våra K och L barn, samt med planerna som ligger i magarna. 

Skitprat

- Min hund är inte bra i magen, jag har bokat tid hos veterinären.
- Aha, vad jobbigt, vad händer?
- Ja, asså, han är superdålig i magen hela tiden, bajsar löst och så. Fattar inte varför, han måste vara sjuk.
- Vad äter han för foder? Anderssons fullkost?! Ja, men du, då är det ju inte konstigt! Bättre att ge Sveas färskfoder, då blir bajset perfekt! Små, stenhårda kulor. Enkelt att plocka också.
- Jaha, min uppfödare sade att det var bättre att ge X:sons spannmålsfria, och sen stödutfodra med lite hushållsrester?
- Va! Hundar ska inte ha rester, de ska bara ha kött. Inte konstigt din hund är sjuk, hundar ska äta samma varje dag, så blir livet enklare för alla.

---

- Min hund är så galet hungrig hela tiden. Har du nåt tips så jag kan dryga ut maten?
- Är vovven smal då? Du kanske ska ge mer mat?
-Nä, det behövs inte. Han är perfekt i hullet. Jag ger dessutom mer än man ska, det står på förpackningen att en unghund som väger som min hund och är en retriever ska äta 500 g om dagen, och jag ger ändå min hund 800 gram så det är lugnt.
Jag följer med till bilen och hälsar på den unga hungriga killen som väger minst fem kilo för lite. Suckar lite och förklarar att hundar är som människor, en del äter massor och går inte upp ändå, och en del kan knappt andas så går de upp i vikt.
Bäst är att titta på hunden och inte på förpackningen.

Och öka doseringen.

---

- Min hund har för det mesta bra mage, men efter en timmes promenad eller om hon leker med sina kompisar ganska vilt så blir hon lös i magen.
- Men du måste ju söka för det? Hon måste ju vara sjuk!
- Ja, men hon är fin i hullet, pigg och glad och ser sund ut?
- Men det ska du inte lite på, jag känner en som hade en hund som du, och vet du, den DOG. Två dagar tog det, och så var Fiffi no more. Bara så du vet.
- Mm, men Fiffi åt väl en tennisboll ändå?
- Men det kan man inte säga hundra, det kan ju ha varit något som utlöste magproblemen och lika bra att ta det säkra för det osäkra, åk in!
- Men det är ju söndag? Hon ser ju okej ut?
- Aa, håller med, men hon kan ju faktiskt vara döende, vad vet vi? Jag skulle i alla fall åka in, men du bestämmer.

---

Nja, det är problem med honom, vad vi än ger så går han inte ned i vikt! Helt omöjligt. Hans matte skakar uppgivet på huvudet och suckar.
Vid hennes fötter sitter en korpulent större svart hund. Han flåsar ansträngt och lägger sig ner framför henne. 
- Kan du inte ge bantningsfoder säger hennes väninna inkännande.
- Vi har gjort det, flera olika sorter, och ändå hjälper det inte svarar matten uppgivet.
- Vad säger veterinären då?
- Jag har bokat ny tid nu. Alltså, han är ju bra i magen, bajset är fint men mycket och ljust, det är nog för ljust? Och han blir så hungrig så jag gav lite mer ändå, så att han slipper den värsta hungern. 
De säger hejdå och går hem i sakta mak.

---

Ibland tänker jag att vi människor pratar onödigt mycket skit.
Vi bestämmer oss för vad som är bra, respektive dåligt bajs, och vad som är nyttigt och onyttigt eller rent av farligt? Och att bajset från ens hund är för ljust, eller för mörkt. Fast vi inte ens VET på riktigt.
På riktigt baserar vi vårt kunnande på våra alldeles egna erfarenheter, som kanske omfattar en enda hund.
Och hundar är ju olika.

Vad är egentligen dålig mage? Är en hund sjuk bara för att bajset är mjukt? Bara för att hunden blir lös i magen av att leka som en galning och kanske spränga fram i skogen ett par timmar?
Är dålig mage en mage som oftast är bra men så äter den något för den ovanligt och reagerar ett par timmar?
Är det en dålig mage för att bajset är mjuk i konsistensen och hunden pigg, glad och välmående?
Är bajs som är stenhårt och pyttelite mängdmässigt det bästa? Är hunden med stenbajs friskare generellt?
Och vad ska bajs ha för färg?
Vi människor har olika avföring beroende på hur mycket vi motionerar, eller hur lite. Vad vi äter (testa käka en löksoppa, rödbetssallad eller bara något du inte är van vid). Eller ändra rutiner, mående och kanske lite mat.

Avföring är inte statiskt och kan ändras utan att vi mår särskilt dåligt.

Vill du veta mer om ämnet, och kanske vad lagen säger om hundbajs? Klicka här

Läs om nedskräpning, bajs och lagen

  
Eller här från Anicura; 
Mer om bajs

 

Veckoslut

Veckoslut.  
Jag med.  

Ungar, plock, handla, disk och Obegriplig matteläxa!  

Var är mannen? Han kan hjälpa. Ungen surar och jag mutar.  

Hjärnan skrattar elakt, herregud, vem fattar inte mellanstadiets matematik? Jag håller med. Serverar

döttrar middag och rabblar rasdetaljer innantill.  

 

Det blir sent, mannen kommer hem och jag tar väskan och ska åka.  

Upptäcker att jag inte har packat. Suck.  

Packar.  

Nylonstrumbyxor, blus ett och två och en till middagen, smink och kanske en bok till ensam på

rummet?  

Snygga skor – mina ser trötta ut.  

Underställ, ylletröja och regnkläder. Stövlar. Och ett pass.  

Måtte det inte regna!  

Jag tar väskan, säger hejdå igen, och kramar ungarna. Mannen skrattar och undrar om jag ska vara

borta en månad? Han bär välvilligt packningen och berättar hela vägen ut till bilen att det räcker med

handbabage!  

- Jag menar, TVÅ dagar Jeanett!  

Två!  

Jag vet.  

Fast jag vill ha mitt eget schampo, deo och mätstickan. Jag struntar i mannen. Öppnar väskan och

stoppar ner en rosa poncho som jag inte ens behöver.  

Bara för att.  

 

In i bilen 

Startar. Åker. Stannar. 

Yngsta springer efter och skriker. Hon får en kram och slokar tillbaka in i huset.   

Arlanda, myller, människor, liv och skratt.  

Kö, säkerhetskontroll och sitter taggarna där de ska? Pass, mera kö och sms:en trillar in.  

- Mamma! Hon valpar!  

 

Telefonen fnissar och jag suckar och hjärtat slår.  

Mitt alltså.  

Måste de alltid föda när jag åker??  

 

Bebisarna kommer, fastnar här och med en fot där, huvudet före och jag skrattar åt söta bilder på nya

små. 

Hittar min plats, klämd mellan två bastanta herrar.  

Stänger av telefonen, blundar och låtsas sover från oron. Jag ogillar att flyga!  

Chauffören väntar allvarligt med namnlapp.  

Han kör snabbt och lite hårt på de mörka vägarna och det är svart på stigen upp till hotellet. Middagen

väntar på rummet och intas till kvällslektyren – alla rasstandards.  

Knappt markerat stop. Runda ögon. Elegant och långsträckt. Långt och kort och ja och nej.  

Jag kämpar med måtten.  

Klockan är natt och ena ungen gråter i andra änden av telefonen. Jag tröstar och vi kollar valpar på

facetime.  

Det gnager lite i magen, famnen känns plötsligt tom på barn och mannens snarkningar.  

 

Fågelsång och sommarljus, tidig morgon, smink, propra kläder och dubbelkollar diskvalificerande fel.

Jag är lite nervös, hur ska jag klara allt?  

Frukost på utländska. Hm, jag tar kaffe och melon.  

Väskan är med och solen skiner. Hurra! 

Domarbussen surrar av kollegors prat. 

- Hello. Bonjour. Ciao! Terve och God dag. Jag betraktar naturen och njuter.  

Valparna är tjocka och söta och sms:en haglar in. – Mamma, när kommer du hem? Pappa kan inte

göra tofsar!  

Solen strålar som ett varmt guldklot på himlen, och allt känns med ens så hemtamt.  

Hundar, människor och nummerlappar. Fikakorgar, borstar och en som trimmar så håret flyger. Glada

och förväntansfulla ansikten.  

Mitt med, så spännande med alla fina hundar!  

- Good morning Madame!  

Jag nickar och får ett brett leende, en kopp te i handen  

och så börjar det bästa som finns!

Lööööp, progprov och tankar

 

Äntligen löper en av våra colliedamer! 

Vi åker mellan en hemmaklinik och tar prover, glor på damen ifråga, betraktar vår hane för att se om han är intresserad än (vilket han inte är) för att absolut inte missa höglöpp och en eventuell parning. 

Jag som har haft dobermann i långa 41 år och klarat det alldeles galant utan progesteron prov, tester och veterinärer har nu lärt mig att dobermann och collie inte är samma alls, och att mycket av det jag lärt mig och sett som naturligt, inte fungerar på min nya ras.  

Det är spännande hur man -jag- normaliserar det ens ras gör, hur den fungerar och inte fungerar, som det naturliga hos hunddjuret. Bästa medicinen mot det är att skaffa sig en helt annan ras och UPPLEVA den. Det går förstås också att försöka vara mer open minded och lyssna runt med uppfödarkollegor hur deras raser är och hur de fungerar. 

Det är alltid jättespännande och intressant.  

 

Bild från: https://www.kystcavalieren.com/

ÄNTLIGEN!

 

Efter en lång och behövlig paus har vi faktiskt fått smått, och vi väntar mer smått. Vår fantastiska lånehund Simba, som bor ända borta i Florida väntar sin första kull valpar här hos oss i november! 

Simba har verkligen funnit sig till rätta hos oss, han är alltid glad, älskar alla och är smått vild över att få spränga fram i de svenska skogarna med hundkompisar om dagarna. Ibland ställer han ut sig och det gör han med samma entusiasm - det är svårt att inte bli charmad av hans fina yttre och trygga och överlyckliga myror i brallan inre. 
Hittills har han flera BIR och BIG-placeringar och minsann om han inte lyckats med fler BIS placeringar också! Det känns jätteroligt! 

Blivande mamma heter Jean Dark Zummer for A Day och är en prydlig, mindre modell tik med ett stabilt och mycket vänligt temperament. 
Poppy som hon kallas är sparsamt utställd, och helsyster med de vinstrika Z-killarna som blivit champion i flera länder och inte minst Bengt som kan ståta med BIR,BIG och BIS på en stor internationll utställning i Norge. 

Vi tror och hoppas massor på den här kombinationen, både på utseende, men ännu mer på trevliga, sociala och vänliga hundar. 

Är du intresserad så skriv till oss så berättar vi mer! 

USA CH Kaylen's Can't Wait To Be King 

Det här med att leva...

 - Hej!
Nu var det länge sedan jag skrev, inte för att jag inte har något att säga men jag har liksom annat för mig. 

Men häromveckan började det kännas konstigt i min mun, och mattarna sade att jag luktade död och det kanske jag gjorde? 
För min del gjorde det mest ont och fast jag försökte äta som vanligt kändes det inte bra. Jobbigt. 
Det värsta var att de tog mig till vår vanliga veterinär, Laura, och henne gillar jag för det mesta, men nu sade hon att jag måste opereras och att hon inte kunde för att det var känsligt att söva en så gammal hund. 
Jag förstod inte vad hon pratade om om jag ska vara ärlig? Det enda som är känsligt på mig är min mage som inte vill vara tom....

Och jo, jag har ju levt ganska många år, men det var inte så länge sedan jag var på en stor SKK utställning, och där slutade det ju som det bara kan sluta - Jag blev Best In Show såklart!
Det var typ en månad sedan och nu tror människorna att jag ska dö? 

I alla fall så körde gammelmatte mig till Vendelsö Djurklinik där taxens första mamma bestämmer. Jag trodde hon var schysst, men de lurade mig totalt med en spruta och sen vaknade jag upp några timmar senare utan de sista av mina tänder! Det var inte så kul, så jag skrek tills matte kom, och då släppte de ut mig direkt. Skönt! 
Och nu pratar alla om att jag är fantastisk som opererats och överlevt, men jag själv tycker det häftigaste är att jag får värsta lyxigaste maten! Det var det jag var mest intresserad av direkt jag kom hem - MAT! Det riktigt gnagde i magen gjorde det. Usch. 

Hur som helst, ingen behöver vara orolig för mig, jag har det fint, kanske lite hungrig men annars är det bra tack. 😊

Hälsar Saga
Född 2009 

Äntligen på väg hem från det här hemska stället!

 

Värmer mig med Loppan. Kattkompisar är okej ändå.... 

När drevet går ...

 Häromdagen såg jag en känd persons inlägg på sociala medier. Många gånger skriver hon klokt och informativt så jag tog mig tid att läsa. 
Och blev ledsen. 

Skribenten hade sett ett inlägg hos en klubb med bild från en utställning föreställande hund, ägare och tillika domare, som hon delade efter att ha suddat ut ansikten på alla inblandade. 
Ett lätt klick tog mig vidare till aktuell sida och där hade jag allas namn, utseende och information. Jag fastnade en lång stund i vad som stod, och förstås alla arga, upprörda och hemska kommentarer människor gav för att få ge sin åsikt utan en tanke på att detta i första hand drabbar enskilda personer. 

Jag tänker på hur de skulle känna om någon hängde ut dem efter ett felsteg på arbetet, efter en dispyt på nätet eller om det gällde deras barn. Är det okej att jaga när vi tycker andra har fel inom hund?
Är det så vi löser sådant vi ogillar? Genom att hänga ut varandra på nätet och skriva fult? 

Jag tänker att saker kan förbättras inom utställningsvärlden. 
Jag tänker också att saker kan förändras i hundtävlingsvärlden. Saker som vi nördar ser som naturligt - men som inte ens andra hundfantaster förstår.

Arga människor med arga pennor såg jag många av, där inne på forumsidan. Bland annat från brukshundvärlden där hundar många gånger behandlas med hårda nypor och avlas med för mycket stress för att prestera vid tävling.
Jag såg inlägg från retrievervärlden där man avlar fåglar som skräpar ner våra sjöar och som sen skjuts för att hundar och ägare ska få jaga. 
Jag läste pekpinnar från människor med alldeles för magra hundar och från människor med hundar som har mentala och/eller andra hälsomässiga svårigheter att leva i vårt urbana samhälle. 
Och så vidare...

Förbättringar och förändringar görs mer konstruktivt och villigt från allas håll om vi tillsammans kommunicerar (och försöker lösa) problemen, inte genom att kasta hat på nätet. Det är jag övertygad om. 
Det ÄR svårt att samarbeta och att förändra - men det går! 
Hat, pekpinnar och mobbing, det leder inte till något bra. 

Jag tycker det är förfärligt hur en del uppfödare och djurägare jagar veterinärer. Och jag tycker det är alldeles fruktansvärt att en del veterinärer jagar uppfödare och Svenska Kennelklubben. 

Alltså, HALLÅ!
Vi älskar ju hundar allihop. (Och katter och andra djur) 
Tror ni vi kommer framåt genom att vara elaka mot varandra, eller tror ni vi kan komma framåt genom samarbete? 
Jag för min del tror samarbete skulle gynna oss alla, mest av allt våra fyrbenta. 

I de bästa av världar möts veterinärförbundet och vi inom SKK och sätter oss ned och försöker  samarbeta och jag hoppas att det kan hjälpa våra fyrbenta så att vi väljer rätt väg för dem, så att de får må bra och kan leva gott i sina kroppar och knoppar. 

Och varför måste de bästa av världar vara fiktion förresten? Kan inte vi hundälskare bara sluta jaga varandra och börja kommunicera. 
Utan hat i munnen. Snälla alla ni. 

Ser ni någon som jagar, haka inte på. Fundera hur DU kan vara med att förändra det du är missnöjd med på ett konstruktivt sätt utan att mobba andra. 💓