Bästa vänner

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Det ringer diskret på dörren. Sådär lagom, en signal som tydligt hörs, men heller inte mer. En signal som talar om att här kommer jag, jag kan vänta tills du kommer, så stressa inte.
Det är ganska skönt, jämfört med när en-del-andra-ringarna trycker sina fingrar på klockan, så att det RRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIINGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER så det går genom märg-och-ben-och-alla-hundar-blir-helt-galna-och-skäller-och-vi i huset nästan tappar det vi håller på med i rena förskräckelsen, hämtar oss och tappar andan igen, för de här dörringarna väntar nämligen max 25 sekunder, sedan ringer de igen. Hårt och länge.
RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIING!!!!

Vårt hus är stort, och har man tagit en toa/fika paus så tar det mer än 25 sekunder att avsluta det man gör och ta sig ner till dörren.
Under tiden får de flesta av våra fyrbenta hundkunder spelet i sina boxar.

I alla fall.
Så var det inte nu. Dörrklockan talade försynt om att de var här, och när jag öppnar möter jag de bästaste av vänner.

Fyra bruna ögon, lite ljusa, sådär blekta som riktigt äldre blir, betraktar mig vänligt tillbaka, blinkar lite och när jag har hälsat på mattes lilla tunna och rynkiga hand och välkomnat dem till oss på pensionatet, kliver de båda försiktigt in.

De går långsamt, på bestämda steg båda två, men ändå så att jag har lust att ge dem min hand när de kliver över tröskeln så att de inte ska tappa balansen.
Båda har tunna små ben, och fötter som liksom söker sig fram för att vara säker på att bära upp sin ägare utan att hon ska snubbla.

-Ja, alltså, nu är vi här, säger matte med tunn röst och varma ögon som ömsom betraktar mig och ömsom det andra paret bruna ögon, och jag ser att de båda möts i något som man bara kan vara i när man känt varandra, och älskat varandra, riktigt länge. Jag inkluderas inte i det, och deras tysta kommunikation tar lite tid.
De låter det ta tid.

Jag väntar lite, plockar bland sakerna matte lagt på disken, tar fram kontraktet och börjar fylla i alla uppgifter vi måste ha för att ta hand om någons hund.
Uppgifter om ägaren, om vaccinationsdatum, om försäkringsbolag och en kontaktperson. Och alla frågor om själva hunden, kön, ras, mat och personliga egenskaper.
Jag skriver och skriver och de båda sätter sig ned medan de väntar. Matte i stolen och den fyrbenta tätt intill.
Tikens smala bakben skakar lätt, nästan i takt med mattes lilla hand som vilar på vännens huvud.

Jag fyller i det jag kan, och resten hjälper ägarinnan mig med, hennes tunna klara röst lotsar mig genom berättelsen om vaccinationer och sen plötsligt barnen som bjudit henne på familjeresa, de busiga barnbarnen och flygplanet som ska ta henne ända till solen, långt bort från hennes fyrbenta bästa lilla vän.

-Men det är klart, jag måste ju göra något, jag kan ju inte bara gå och drälla med en hund. Jag kan ju inte bara göra det, det säger min son, säger hon, och frågar plötsligt vad jag tycker?

- Ja, vad säger du? Är det inte helt onormalt att bara gå hemma och prata med en hund? Jag menar, vi har ju inte världsklass på våra samtal precis. Hennes röst är tunn, vänlig och låter sorgsen.
Medan hon väntar på mitt svar smeker hon sin lilla fyrbentas mjuka kind, följer konturerna på de mjuka, långa öronen och snurrar pälsen som finns kvar längs fingret.

Jag svarar så gott jag kan, att det är svårt att vara utan sin bästis, och ibland ännu svårare att inte delta i familjens samvaro. Att jag tänker att veckan går snabbt, och att jag ska ta hand om hennes ögonsten det bästa jag kan.

Och så ber jag att få påminna om att den lilla brunögda vovven är nästan 16 år, och att mycket kan hända, saker som man kanske inte tänkt, men som är en del av livet.
Att jag inte vill att det ska hända just hos oss, men att jag tänker att matte ändå ska vara medveten om att riktigt gamla hundar inte lever för evigt. 

Jag möter de kloka bruna ögonen och tänker att de en gång för länge sedan nog varit knivskarpa, för jag ser hur det blänker till långt där inne då och då, under samtalets gång. Matte ler mjukt och nickar.

Jojo, Ögonstenen är förvisso gammal, men inte så farligt, hon är lite stel, men inte så farligt, och hon har lite jobbigt med kisseriet, men inte så farligt..... - så allt ska nog gå bra. 
Hon har just varit hos veterinären på kontroll, alla vaccinationer är gjorda och farbror djurdoktor har gett klartecken till hundpensionatssemester. 
Så det där med åldern är inte så farligt.

Hon visar mig bädden, maten, godsakerna och ute täckena som ligger prydligt vikta i vännens väska tillsammans med leksaker, matskål och några fina filtar som luktar hemma. – Hon tycker om att vara hemma förstår du, matte berättar om sin hunds små egenheter så att jag ska känna igen det mesta och inte bli orolig.
- Hon snubblar ibland när vi är ute, men det är ingen fara, och du skulle se hur hon sprang som liten! Hon skrattar lite åt minnet och berättar hur fort hennes hund med de vänliga bruna ögonen växte upp och hur snabbt åren går. -Hon har liksom blivit min bästa vän, och nu ska jag resa ifrån henne, det känns svårt, men jag har förstått att du är snäll och har ett stort hjärta, lägger hon till, och frågar om hon får ringa ibland och höra hur det går.

Vännens kloka ögon hänger vid mattes mun när hon säger hejdå, och hon lyssnar uppmärksamt när hennes ägarinna ber henne vara snäll och sköta sig.

Jag ser att hon förstår.

Och när matte diskret torkar en förlupen tår och vinkar hejdå tassar den lilla gamla-dam-hunden med lätt beslöjad blick i de bruna ögonen, som jag är säker på en gång i tiden var så mörka att de nästan var svarta, med mig in på kenneln.

Nu är det lite sisådär med pälsen, den blänker inte som förr, benen är lite ostadiga, men de mjuka öronen är välkammade, just som jag kan tänka mig att de också var en gång för länge sedan, fast då med en riklig behåring.

Hullet är inte heller som förr, och jag har lovat att truga om hon äter dåligt, så att hon inte blir tunnare än nu.
Hu ett sådant ansvar. 
Jag tittar på lappen jag ska sätta på boxdörren.
Namnet, könet, åldern, tillhörigheter, lite personliga upplysningar och så datumet när hon ska hem.
Det känns magiskt det där datumet, och jag vet att jag kommer ha nedräkning för hämtningen, för det känns nervöst att ta hand som så gamla hundar. Jag vill ju lämna tillbaka dem i lika fint skick som när de kom... Och levande. 

De bruna ögonen betraktar mig fundersamt när jag visar boxen hon ska bo i, den dryga veckan, sängen som jag bäddar åt henne, och vattenskålen, tuggbenen och leksakerna som hon har med sig.

-Det förstår du väl att jag inte leker mer, konstaterar hon lite fundersamt och gäspar och förklarar att hon är trött, men också lite orolig. – För vad ska jag egentligen göra här? När kommer min mamma tillbaka?

Jag påminner henne om att matte bad henne stanna här, och snart kommer tillbaka, och att under tiden ska jag och några till turas om att ta hand om henne, och de andra hundarna.

Så stänger jag boxdörren och fortsätter mitt arbete på pensionatet.
Varje gång jag går förbi möter jag den mjuka bruna blicken, och jag påminner ögonen om att en vecka går snabbt, och så är matte tillbaka.

När tidig kväll kommer börjar telefonen ringa. Ihärdigt och pockande. 
Anna-Lisa är andfådd i andra änden, undrar hur Stella mår? Undrar om hon är snäll? Om vi är snälla mot Stella. Det lovar jag att vi är, och hon skrattar förläget.
Säger med liten röst att det är väldans stort på Arlanda, många människor, myller… och det är tur att hunden inte är med. Hon hade inte gillat det.
Jag håller med, och så pratar vi lite innan Anna-Lisa måste gå. Innan hon får mig att lova igen att jag ska krama hennes lilla vän massa extra från matte. Såklart jag lovar!

Dagen efter är det ett riktigt busväder.
Regnet står som spön i backen, det är kallt ute och alla mina höns ugglar på sittpinnen inne i hönshuset. De ser sura ut, och det gör även husets hundar. Faktiskt ser jag bara hästen vara helt obrydd, hon går där ute i dimman, svänger obekymrat på svansen, mumsar lite på gräset som inte är så saftigt längre, och ser glad ut.

Hundarna på panget är sjövilda känns det som, och radion som alltid står på, överröstas av starka stämmor.
Riesenschnauzrarna VILL UUUUT!!! Varghunden harklar sig med majestätisk röst och får snörvlande hjälp av mopsarna i boxen bredvid. Mallarna mitt emot har många åsikter, och inte bryr de sig om regn heller, och jag tänder, säger god morgon, skyndar på stegen, släpper in och ut hundar, tar en promenad med den som vägrar gå ut och försöker tysta de uppmanande rösterna som skäller att jag ska skynda mig.

Mitt i alltihopa ringer det. Jag svarar inte, känner att jag måste bli klar först med det jag håller på med.
Det känner inte telefonen, och ringer igen, och igen. När signalerna dör ut, dröjer det inte ens en minut innan det börjar ringa igen.
Jag ger upp och svarar.

Försöker urskilja rösten, som är tunn och lite svajjig bland de många skällande hundarna på mitt jobb.

 - God morgon Jeanett och alla hundar, det är Anna-Lisa här, hur mår min lilla Stella, det har väl inte hänt något?

Matte pratar i sin takt, och bekymrar sig inte ett dugg om alla ljud i bakgrunden. Hon talar långsamt om att barnbarnen är vakna sedan länge, de har ätit frukost och solen är varm och lyser överallt i det här landet.
- Maten är god förstår du, och allt är så lyxigt. Hon hämtar andan och lyssnar till svaret om Ögonstenen.
- Jaha, säger hon långsamt, så bra att hon mår bra. Jag saknar henne så. Du vet, vi har varit tillsammans i så många år nu, månader, och dagar. Få se nu, hur många morgnar kan det bli som vi två har haft tillsammans, utan att vara från varandra? Hon räknar på fingrarna och tappar bort sig och börjar om.

Det kryper i mig av stress, och jag ser i vitögat att den unga taxen inte är nöjd med att jag plötsligt väljer att prata i telefonen när han är kissnödig, och han skickar irriterade ögonkast till mig medan han bestämt pinkar det största han kan klämma ur sig så nära box dörren han kan komma.
Det rinner långsamt och i rännilar ut på golvet, och vidare in i nästa box. Som en sista markering till mig om hur dum jag är lyfter han på benet och blöter ner hela sin bädd, filt och balja. Sedan lägger han sig med ryggen mot mig, med det söta huvudet på sina korta tax-armar-ben i andra änden av sin box.

Anna-Lisa pratar vidare och funderar om Stella har fått sina köttbullar? Hon ska ju ha tre stycken smått fördelat i maten till frukost, och på kvällen är det Pasta och pannbiffar som gäller, och visst har jag det i kylen? För det blir dåligt annars.

Jag avbryter henne och säger att allt är bara bra och berättar att jag måste gå för klockan är bara tio över åtta och vi har massor att göra. Matte förstår, och tackar med liten långt-borta röst när jag säger att jag ska krama hennes hund lite extra massor från henne.
När vi lägger på pustar jag ut, och när turen kommer till Stella, som sover och inte hör allt väsen, väcker jag henne försiktigt, sitter en stund och fingrar på kopplet medan hon vaknar och försöker minnas var hon är.

Hon ser förvånad ut när jag påminner henne om att matte är på resa och att vi ska ta hand om henne ett par dagar till.

Regnet ute bryr hon sig inte om, hon sätter försiktigt den ena tassen framför den andra, promenerar i långsam takt på gamla små ben, nosar intresserat på allt, och uträttar äntligen och till sist sina behov och vill tillbaka ganska snart.

När vi är inne igen, torkar jag henne försiktigt torr, och möter de gamla ögonen som blickar in i mina.
De är vänliga, lite oroliga, och funderar nog fortfarande över var matte är. Magen kurrar lite hungrigt, men maten hon fått duger inget vidare. Hon nosar inte ens på det jag serverat, och det går ju inte. En så gammal vovve måste äta. Jag motar bort oron och hämtar lite färskfoder och toppar det med Stellas egna hemmagjorda fiskbullar och pasta/pannbiffar också.
Maten slinker ner när jag gått -Phu!- och strax efter sover vår lilla gamla dam tungt i sin bädd. Hon vaknar inte när resten av gänget skäller och kastar sig ut, leker, busar och vräker i sig frukost.

Hon vaknar inte heller när matte ringer en gång till, och hon sover sött när jag går upp i huset på fika.

Samma procedur upprepas dagen efter, fast då har Stella kissat på golvet. Inte helt ovanligt med gamla hundar, faktiskt mer regel än undantag, så jag är van, men försöker få upp allt innan det rinner in till grannen, och ut under listerna och kanske Stellas egna mjuka säng. Jag hinner förstås inte, och bädden matte skickat med blir plaskblöt trots att jag torkar och svabbar som en galning.

Stella betraktar mig där jag far runt och försöker få rent och torrt och bäddar en ny mjuk säng åt henne samtidigt som jag startar en maskin med alla hennes saker och sen tvättar hela golvet fram till tvättmaskinen, det blev dyblött när jag bar alla sakerna dit.

Phu!!

Så fort jag är klar skyndar jag mig ut med Stella, sätter henne i pensionatets stora och luftiga gräslekhage och skyndar vidare in så att de andra hundarna också får komma ut direkt. Då börjar telefonen ringa.

Idag började jag tidigare, så klockan är inte ens åtta, och mina öron ramlar nästan av när de nås av alla telefonringsignaler, hundskall, morrningar och mitt egna huvud som manar mig att skynda på så alla får sin morgon så bra som möjligt.

Fast det går inte att låta bli att svara, och det går inte att svara. Det finns inte tillräckligt med ro att prata, eller mest lyssna om jag ska vara ärlig.

Jag tar telefonen och springer in på kattavdelningen. Där är det tyst och stilla. Katterna vaknar när jag och mitt bankande hjärta hoppar in, jamar god morgon och undrar om de ska få dagens mjukmatsportion nu?
Det ska de inte.

Jag skakar på huvudet, som för att säga nej till dem, och signalerar att de kan sova vidare medan jag svarar – Vita Husets Hund och Kattpensionat det är Jeanett, god morgon!

-       Men god morgon Jeanett! Det är Anna-Lisa, hur mår min lilla Stella? Jag svarar att Ögonstenen mår bra, och Anna-Lisa blir jätteglad och lyssnar inte när jag ber att vi ska prata senare för vi har så mycket att göra om morgonen.

-       Vet du, igår var det sååå varmt här! Och jag saknade Stella så! Gatuhundarna påminner om henne, tycker du inte det? Hon avbryter sig själv och fnissar, - Nej just det, du vet ju inte hur de ser ut!

-       - Anna-Lisa………………….., du, skulle du kunna ringa

-       Jo, du Jeanett, hon avbryter mig och hör inte en stavelse av att jag vill att hon ska ringa senare, jo, Jeanett, så du lovar att Stella har det bra då?

-        

Jag avbryter mina försök att be Anna-Lisa ringa senare, och svarar på hennes frågor, jo, Stella mår fint, och ja, hon har ätit, nej, inga problem, och självklart ska jag krama henne extra från mamma.

När Anna-Lisas ström av ord börjar sina, just innan hon tar ny sats och vill berätta om hotelles strand, alla katterna som springer lösa ensamma, barnbarnens lek med någon barnklubb och saknaden av Ögonstenen ber jag henne tydligt och klart att hon ska ringa efter tio. För då är alla våra morgonbestyr klara.
När jag bett om det tre gånger, och frågat om hon var med på tåget, ler hon och lovar att hon ska ringa efter tio. Om det ens behövs, hon vet ju att Stella har det bra och att jag är snäll och duktig på att ta hans om andras hundar. För det har hon hört.
Efter att jag lovat att krama Stella extra många gånger lägger vi på.

Jag pustar ut och springer med snabba steg ut i mitt vardagskaos igen. Alla är ganska upprörda och undrar var jag tog vägen egentligen. Bara försvinna sådär mitt i morgonrastning frukost och städa?
Hundarnas ögon betraktar mig faktiskt lite surt.

Jag jobbar lite snabbare, och ursäktar mig lamt. Jo, jag vet, men jag kunde inte strunta i att svara? Här får du en extra godis på maten, och du får vara ute lite längre, dig kan jag gå en dubbel runda med, och du får leka i eftermiddag med bästa kompisen i boxen mittemot. Jag lovar!

Hm, hundarna är nöjda, och dagen fortsätter med alla sysslor på ett hundpensionat. Ut i rastgårdar, två som vill leka, en kissar på golvet och ett par stycken rymmer på tomten – den är STOR- och vi måste ut och leta.
Söka - Organisera oss, för de busiga brukshundungdomarna bara flinar när vi pratar om vår lunch och dagen som går, och halar in sina rosa tungor, pekar finger med sina glittriga ögon och fortsätter leka tittut med oss som inte skrattar ett dugg.
Strax innan vi blir galna och jättearga kommer de lydigt med nedböjda huvuden och skamsna blickar – Förlååååååt, men vi hade så kul! Var inte sura, vi kommer ju nu….. 😊

När vi lämnar dem i boxen hinner jag se några snabba leenden och blinkningar, - Haha, vad kul vi hade!

Eftermiddagen är full av sol och alla är ute. Stella också. Hon ligger på en tjock filt i värmen och hennes gamla ögon betraktar de unga som leker med sitt kloka uttryck.
Vad tänker hon? Minns hon sin egen ungdom och hopp och lek? Jag frågar henne men får inget svar, hon tittar vänligt på mig också, är närvarande en liten stund och så försvinner de lätt beslöjade bruna ögonen någon annan stans.
Hon ligger fint och vilar och funderar ser det ut som.

När jag tar in henne lite senare är hon ganska pigg, och de gamla benen bär henne beslutsamt till boxen, och när jag lämnar henne med middagsmaten ser jag hur hon äter, och sedan mödosamt lägger sig tillrätta för att sova ytterligare en av dagens alla middagslurer.

Ny dag, nya hundar på pensionatet, blandat med de gamla.
Hos oss stannar de flesta 1-2 veckor, ibland mer, ibland mindre. Ibland har vi gamla hundar på besök, ibland unga och oftast vanligt vuxna.
Unga och gamla är oftast kissnödigare än alla andra, och det blir tyvärr också en hel del torka efter dem.
Stella har kissat inne igen. En hel sjö. Och labradorgrannarna har gjort samma lika. De är sex månader och bor hos en busig barnfamilj, busar själva också, dricker massor och vill kissa lika mycket som de vill leka, typ hela tiden. Medan jag funderar på om jag ska rasta labbarna eller de båda supergamla schäfrarna kissar Stella en gång till och telefonen börjar ringa.
Jag svarar inte.
Släpper ut några i rastgårdarna, och några på tomten, tar några på promenad, och svabbar boxar så fort jag kan.
Jag känner mig som en bläckfisk som bekämpar vattnet. 😊

Telefonen ringer och ringer och en del av hundarna blir nog också stressade, och jag är tvungen att svara, fast klockan inte ens är åtta.
Den här gången hinner jag inte ens avsluta min -Hej du har kommit till Vita Huset tirad förrän Anna-Lisa lyckligt hojtar in i luren – GOD MORGON – GOD MORGON!! Idag är det HALVTID!! Är allt bra med Stella? Hon inväntar mitt svar och ber att jag ska krama Stella ännu mer extra, och suckar nöjt i luren att ”det hära Egyptien, det är nog fint och mysigt, men det är så varmt, och här är så många människor på stranden, och här är sånt liv, och maten är så annorlunda och visst mår väl min lilla Stella bra?” Hon ler i luren när jag säger att hennes bästa vän mår fint, att hon nog saknar sin mamma men att maten äts, sömnen sovs och hon går fint med oss på promenaderna.

Jag tror inte hon hör alla hundskall, och att jag känner mig stressad av alla göromål ser hon förstås inte.
Hon babblar lyckligt vidare om kvinnor med hucklen när de badar ”Är det inte väldigt extra varmt månntro? Fast å andra sidan bränner de sig inte, för du vet, här är solen galet effektiv”
Hon hummar lite och funderar vidare om den goda, men konstiga maten, och jag avbryter henne inte. Jag har liksom gett upp.

Smiter iväg, ställer mig ute och lyssnar klart. Himlar med ögonen och tänker att hundarna helt enkelt får överleva och det får jag med som kommer få torka ännu mer när jag ska fortsätta. 
Det får gå.

Så står jag där utanför hundpensionatet och lyssnar till Anna-Lisa som lyckligt berättar för mig om landet Egyptien, om maten, de beslöjade kvinnorna och kvalitén på sängarna. När hon är klar tackar jag för pratstunden och så skiljs vi åt. Jag hinner säga att vi hörs imorgon, innan jag hör hur Anna-Lisa småpratar med sina barnbarn, ler åt något de små säger, och så är hon borta.

Jag städar vidare, tar emot hundar och lämnar ut hundar. Klappar extra på Stella, och är glad varje morgon den gamla hunden sträcker på sig och säger god morgon. 
Jag vill att hon ska gå hem och vara frisk och stark. Anna-Lisa behöver henne. 

Dagarna kommer och går. De är fulla till bredden av göromål, och när de inte är det tar jag en extra sväng i höstvädret.
Stella orkar inte gå så långt, hon snubblar och en dag ramlar hon ordentligt. När jag hjälper henne upp skakar hon lätt på sig, och går sedan väldigt försiktigt resten av vägen hem. Hemma sover hon hela dagen, äter inte sin mat och blinkar trött med sina vänliga, lite beslöjade ögon när jag pratar med henne.
Min mage skriker oroligt att det är två dagar kvar. TVÅ! Jag betraktar den gamla lilla vovven, pratar med henne och tittar till henne så fort jag kan.

Fördelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man kan springa ner ofta, när man inte jobbar, om man vill titta till en hund lite extra.

Nackdelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man springer ner alldeles för ofta och tittar till vissa hundar när man känner sig orolig. Kl 23, mitt i vår deckarserie, kl 00:15 innan sängdags, kl 03 mitt i natten när man bara ska upp och gå på toa och kl 06:15 i samma sekund som morgonen startar. 

Stella märker inte ens att jag är där hälften av gångerna. Hon sover lugnt och stilla, och fast jag står kvar och noterar hennes andetag andas hon bara nya, ett efter ett, och långt där inne drömmer hon sina egna tankar.

Det ser jag ofta, för det rycker i de gamla benen, och tassarna verkar vara ute och springa. Stella är som vanligt, reser sig mödosamt, darrar lite extra i kroppen, sover kanske mer och lyssnar tålmodigt när vi pratar med henne. Och hon lever varenda gång jag tar en vända till hennes box och tittar till henne.
Bra!

Den sista dagen ringer inte Anna-Lisa och så oroar jag mig för det. Tittar om telefonen funkar, dubbelkollar att alla Stellas saker är i ordning, viker hennes filtar snyggt och packar ned i väskan, torkar av den gamla vovven och berättar lugnt att mamma ska komma och hämta snart.
Ögonstenen vilar sina kloka ögon på mig och säger att jag är snäll, men att hon saknar sin mamma. Jag säger att jag förstår det, och berättar igen att hon kommer dagen efter idag. Att det är sista dagen, lunchen, utevistelsen och kvällen här.
För imorgon ska Stella få gå hem.

Mm, den gamla tiken hör nog vad jag säger, men är inte helt med i det jag säger. Hon vill gå hem nu. Genast. Hämta matte!

Jag sätter mig i hennes box, passar på att surfa lite på mobilen, skickar några sms och skrattar åt vad kompisarna lägger upp på Facebook.
Stella somnar på sin näsa och ligger tryggt i sin mjuka bädd när jag smyger ut och vaknar inte ens när boxdörren som jag försöker stänga så tyst jag kan knäpper till när den låser sig.

Och så går den dagen också. Den sista.

Den diskreta ringningen på dörren får mig att flyga ut i foajén och öppna och möta Anna-Lisa som står där utanför med glittrande ögon och leende mun.
Hon stödjer sig mot vår stora blomkruka när hon tar mig i hand och hälsar, och så håller hon hårt i min arm när vi tillsammans går över tröskeln för att inte snubbla. Faktiskt säger hon inte så mycket, bara att hon ska hämta Stella nu, och så vill hon veta att hennes gamla hund mår bra och ja, förstås om allt är bra med mig också?

Medan jag svarar sätter matte sig i stolen, reser sig med det samma, och orkar inte helt, så hon sätter sig igen.

De smala benen skakar lätt precis som sist, och den lilla rynkiga handen darrar lite där den ligger, fint knäppt över den andra. 
Anna-Lisa har blivit brun, och det klär henne.

Hon berättar att hon betalat, att hon har kvittot i handväskan om jag vill se, och om jag kanske kan hjälpa henne ut i bilen med Stellas alla saker?

Det kan jag såklart, men först hämtar jag hennes fyrbenta.

Stella är klarvaken i sin box. Ligger fint i bädden, lyssnar, tittar och betraktar mig lugnt. Stoppar hjälpsamt in huvudet i halsbandet och väntar artigt medan jag kopplar henne. Går sedan på gamla ben och lite ostadiga tassar genom kennelgången, stannar till på tröskeln ut i foajén och vindar lätt med nosen. 
Andas in. Andas ut. 
Tänker lite, fångar doften, och hajjar till. 

Fortsätter bestämt ut förbi disken, och fram till sin människa. Sin allra bästa vän, hon som står där, för Anna-Lisa har rest sig och står också där och vandrar oroligt på stället och söker med blicken, och väntar på henne.

Så möts de, och jag är glömd.

Stella nosar, luktar överallt på sin matte, fladdrar runt med näsan som för att försäkra sig att hon verkligen är där, viftar på sin svans, öronen ligger platt på huvudet, och hon dansar en långsam glädjedans. Ett 16-årigt lyckofnatt får hon där på vår stora matta, allt medan Anna-Lisa smeker varenda del av sin gamla hund, låter händerna fara över hela Ögonstenens kropp. Liksom känner efter att hela hon verkligen är där, och så kramas de båda. Sådär som bara vänner gör.

Jag lämnar dem några minuter, plockar med ingenting bakom disken, och lyssnar till människo-orden från matte och hund-orden som hunden svarar.

-       Jag har saknat dig!

-       Var har du varit?

-       Jag har tänkt på dig!

-       Jag har tänkt på dig också.

-       Du är precis som förr.

-       Du med.

-       Så bra.

-       Vi är som förr!
-    Du och jag 💗

Stellas lilla nos buffar plötsligt på min hand, hon möter mina ögon, ger mig en snabb blick och går på bestämda steg tillbaka till sin matte. Håller fast min blick ända tills jag säger högt att jag ser, jag ser att mamma är här nu, och jag är så glad att hon ska få gå hem!

Stella buffar vänligt på sin mattes hand, och kommer tillbaka till mig bakom disken, slickar en fjärilslätt hälsning på min hand igen, möter mina ögon och är så snabbt tillbaka vid Anna-Lisas sida igen.
Benen vill inte riktigt vika sig i ett sitt, så hon står med lätt darriga ben och lycklig uppsyn vid sin mattes sida.
Svansen går på henne, viftar så snabbt en 16-årig liten hund med stor själ kan, och så säger de båda hejdå, och traskar ut till den lilla gröna bilen.

Jag följer med, bär alla sakerna, öppnar dörrarna och väntar medan de båda damerna installerar sig.
Stella på sin filt bredvid matte, ligger snällt medan Anna-Lisas bruna och rynkiga händer spänner fast henne i selen. Luktar på kappärmen, nosar vänligt på en kind och fastnar i mattes blick.

De skrattar båda där i bilen, och betraktar varandra tills den rynkiga handen smeker den håriga kinden, drar med fingrarna genom de långa öronen och klappar lätt på huvudet innan hon stänger bildörren och går runt för att installera sig själv.

Hon stannar till och tar emot sakerna jag har burit och sen får jag en kram av den lilla damen med det stora hjärtat.

- Tack snälla Jeanett för att du tog hand om Stella, jag har känt mig så trygg och glad att hon fått vara hos dig, du vet, det är ju speciellt att ha en sån fin vän som jag har. 
Det är ju speciellt att lämna henne då.....
- Speciella vänner behöver man vara med, innan tiden tar slut förstår du. För det vet man aldrig när det sker, att tiden tar slut vet du.

Hon nickar lätt och ger mig en snabb klapp på armen innan hon möter de bruna ögonen genom bilrutan, öppnar dörren och kliver in.

Jag tror inte hon hör när jag vinkar hejdå, för jag ser att hon redan är i full prat med Ögonstenen som lyssnar aktivt och pratar tillbaka med sina lätt beslöjade ögon.

De båda är helt upptagna i varann, sådär fint som bara hund och människa ibland kan vara. I det där bästa som finns, värmen i vänskap.

Jag står ett tag och ser när Anna-Lisa backar ut på vägen, och vinkar hejdå när de båda puttrar iväg längs landsvägen från Vita Huset.

Att de blir omkörda av två stressade blå bilar tror jag ingen i den lilla gröna bilen noterar. Jag tror att de har fullt upp att ratta bilen hem, och prata alla ord de måste ta igen.

Så  som det alltid är när vänner möts efter en kort tid som känts som fem långa år.

💗

Några veckor senare får vi ett brev med handskriven text inuti. De sirliga bokstäverna ser ut att vara noggrant skrivna, tänkta på och formulerade innan de satts på pränt.

Orden på pappret tackar för all omtanke och berättar att de båda vännerna har det fint, de gör just det vänner gör, pratar, umgås, ser på TV, strosar ute, äter och kramas. Varenda dag. 

Jag ler för mig själv och hänger brevet på vår spegel så alla kan se det på jobbet. 

Ett telefonsamtal

Valpköpare - relationer - Och familj 

När man som jag är uppfödare möter man en massa människor.
Jag gillar att möta andra, det är spännande, och utvecklande. Jag lär känna, intressanta, snälla, kloka och roliga personer, och jag lär mig en massa om andra, men också om mig själv.
För det kan vara utmanande och annorlunda att vara uppfödare. Men man har liksom aldrig ledigt.

Valpköpare, ja, förlåt, en del valpköpare, tycker att man som uppfödare alltid ska finnas till för dem. Och det tror jag att de flesta uppfödare vill. Finnas där för sina valpköpare. Hela tiden, varje dag.
Att vara uppfödare är ett kall, en mantel man tar på sig och sedan nästan aldrig klär av sig.
Trots att livet ju faktiskt pågår, 24-7.

Människor gifter sig, barn föds, någon dör, vi blir sjuka, grälar med vår partner, vi firar ungarnas födelsedagar, sörjer våra egna sorger och skrattar våra skratt.

Och mitt i alltihopa det där som pågår, livet alltså, försöker de uppfödare jag känner, inklusive jag själv, att alltid finnas för Valpköparen. Mer eller mindre.

 😊 💗

Ett telefonsamtal 

Det är vitt på väggarna. Trist sjukhusvitt.
Urtvättade gråblå gardiner som fladdrar lätt och flyter ihop med det isblå utanför fönstren.

Där faller snön i tunga flingor, snurrar lätt i sicksack och landar på trädtopparna jag precis skymtar från min säng.

Himlen smälter ihop med luften och jag kan inte helt urskilja vad som är just himmel, moln eller bara luften.
Mina ögon känns tunga, och jag är trött i huvudet.
Kroppen är inte trött. Den känns nog mer ……. Död?  Om jag ligger stilla så gör det i alla fall inte så ont mer, och de smärtstillande som jag fick av sköterskan nyss har nog kickat in lite i alla fall. Det känns med ens kallt. Och varmt.

Varför kan jag inte bestämma mig?

Jag känner mig plötsligt ynklig. Och tung och nästan ihålig, tom.....

Magen är just tom och hon den lilla som bott där inne så länge har nu sin egen kropp, och med den ligger hon tätt, tätt tillsammans med mig -på mig -här i den smala sjukhussängen.

Hennes lilla huvud vilar tungt, fast fjärilslätt, för ett nyfött babyhuvud väger just ingenting att tala om, på mitt bröst, den perfekta lilla munnen trutar lätt och jag hör att hon piper lite i sömnen.

De blågrå ögonen är stängda, och jag ser en knapp rörelse under ögonlocken. Kanske hon drömmer?
Drömmer egentligen så små människor?
Såna små som är för tidigt födda, som nästan väger ingenting - knappa två kilo, och som har så små händer så dockfingrar plötsligt verkar stora?

Jag rör försiktigt vid babyn, smeker henne över kinden, den fjuniga hjässan, lyfter lite på täcket och betraktar hennes kropp.

Hon ligger med sin lilla mage på min mjuka, degiga fladdermage, min fula, skrynkliga jättemage som gjort sitt fantastiska arbete och haft den här underbara lilla skrutten inuti sig i så många månader.
Jag säger strängt till mig själv att det är okej att se ut som en ojäst, dallrig, kritvit bulldeg. Jag är ju mamma!
Jag har ju haft en bebis där inne, och det är ganska okej faktiskt att se ut så här då. Och det kommer gå bort.

Jag blir nog ganska smal igen. Kanske?
Eller inte?

Min lilla, lilla unge piper lite, och jag smeker henne försiktigt ner över nacken, den lätta fågelungsryggen, och de pluttiga benen. Fötterna längst ner är så små, så små. De pyttiga tårna är mindre än ärtor i en skida, och jag häpnar över att jag har fått en sådan fantastisk liten figur igen.
För min yngsta nya dotter har två underbara systrar hemma som väntar på henne. Som undrar vem hon är, hur hon ser ut, om hon tycker om My little ponys, när hon kan hänga med och cykla och om hon gillar pannkakor??

Jag ler lite för mig själv, vågar inte röra mig ifall smärtan kommer tillbaka, och inte heller vill jag väcka den lilla människan som jag så sakteliga håller på att lära känna, fast hon just nu sover och pustar ut efter sin ansträngande färd ut till oss här på jorden. I Sverige. Till vårt hus i Tyresö, och familjen Lemmeke, till alla oss som undrat så länge vem hon är.

Vi ligger där bara, på sängen, och liksom känner på hur det känns att finnas till, fast tillsamman, utanför min kropp.

När signalen skär genom tystnaden skriker babyn till, grimaserar och fäktar svagt med armarna innan hon suckar och kryper ihop i min hakgrop. Jag hinner inte fundera så mycket på vad det är för ljud innan det skräller till igen. Och igen.

Jag ser mig förvånat omkring, och upptäcker en telefon på väggen intill min säng. Undrar varför den hänger där?

Signalerna ringer gällt och länge och dör äntligen ut medan jag gungar lillan lätt och undrar varför barnmorskan aldrig kommer tillbaka och varför de har en telefon som stör mig, oss, just nu, idag, på min dotters allra första födelsedag?

Det blir tyst igen, och lagom tills det skymmer och slutar snöa ringer det igen. Och igen. Jag står inte ut, suckar över kroppen som är så trött att den knappt orkar vrida sig för att få fatt i luren, greppar telefonen och svarar med svag röst.
Ja, alltså, jag kan ju inte svara mitt namn, eller telefonnummer för jag vet inte numret, och dessutom har jag alltid tyckt det är larvigt att rabbla ett nummer när man svarar, och inte vet jag helt var jag är heller, jag minns inte avdelningen för jag hade så ont när vi kom in, så jag mumlar bara tyst ”Hallå” i luren medan mina ögon hänger vid babyns lilla ansikte. Så söt hon är…

-       HALLÅ!! Rösten är pigg, intensiv och tydligt tjolahoppsansej och ljuder stark i andra änden. Jag värjer mig mot den, orkar liksom inte med det där pigga och frågar tyst vem jag pratar med?

-       Ja men det är ju JAG!! JAG ju! Knoppens husse hör du väl?! Haha, bra att jag fick tag i dig, du vet, nu är det ju januari, och snart är det mars och då vet du vad som händer va?
Han suckar lätt när jag skakar på huvudet och faktiskt inte har en endaste aning om vad som händer. 
Mest undrar jag hur han fick tag i telefonnumret ända in hit, till rummet på förlossningen.... ?

-       Amen, herregud, jag fick ju det av din mellanunge, den stora kunde man ju inte krama ur någon information ur, hon var envis som en gnu, men den andra Loppan, det funkade, hon var sååå trevlig och nice! Nå, men i alla fall, det är ju snart mars, och då är det ju SPECIALEN!!!
Knoppen kommer självklart - det har vi planerat, och jag ville redan nu försäkra mig om den bästa handlern! Ja, så du inte lovar bort dig till nån av brorsorna, han pratar snabbt och ganska högt för att liksom överrösta babyn som börjar knorra där hon ligger.

Jag vrider försiktigt på mig, känner hur jag blir irriterad på den där högljudda i andra änden av telefonen. Att jag inte ens vet om min kropp någonsin kommer fungera igen? Den värker och jag har skitgalet ont i brösten. Kan tuttar sprängas bara? Poff liksom?? Dessutom är jag hungrig och det snurrar lätt i mitt huvud.

-       Men du, jag harklar mig lätt, för rösten bär inte helt, den gör inte det efter att man ylat, krystat och slitit som ett djur för att få ut en unge som känns som att klämma ut en basketboll genom ett synålsöga och kroppen sprack och alla tarmarna ligger huller om buller på golvet, jo, asså, du, Valpköparen, VET DU var jag är? 
Min röst är stadigare, men fortfarande kan den bara viska.
- Vet du var du har ringt? Var jag ligger?

-       Eh, ja, asså, sorry, såklart jag vet. Han låter inte ens generad, bara angelägen. - Du, GRATTIS SÅKLART!! GRATTIS!! Han flåsar lätt i luren, hämtar andan snabbt och innan jag ens hunnit tänka ut ett svar frågar han käckt om jag kan visa Knoppen då? I mars på specialen? Snälla?

Jag håller hårt i luren, och fingertoppslätt över babyn på min mage och väser att jag ju för farao ligger på förlossningen. Jag har inte ens kommit till BB-avdelningen! Knoppens husse himlar med ögonen genom luren och säger att han inte fattar skillnad men att det absolut är kul med en unge till, fast om vi liksom kan komma till saken?
Kan jag eller kan jag inte?

Jag suckar och berättar långsamt och med skarp tunga att jag som sagt var just har klämt fram en ny liten människa. Och att det är bland det största i livet. I alla fall för mig.
Jag hör att han inte hör, fast han lyssnar, så jag klämmer till med att jag spruckit överallt, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna ha sex och att jag antar att jag definitivt inte kommer kunna stå på benen inom de närmsta åren.

!

Det blir tyst i luren.
Han sitter där och tar igen sig över min detaljerade information om ett underliv han helst inte velat veta något om alls. Så visslar han till.

-       Shit asså. Betyder det att du inte kan visa Knoppen då?

-       Vad tror du själv, kontrar jag ovänligt vasst på ett för honom icke-vant o-uppfödarvis.

Han vrider lite på sig.

Jag hör hur det knakar från soffan eller vad det nu är han sitter i. Hans andetag är nära, för nära, så jag sträcker luren så långt bort från mig som min arm går med på, och så hör jag honom hojta – Ja men vad fan! Jag ringer kompisen!! Ja, det gör jag, hon är ju skitbra också, och om du ändå inte kommer, då har jag fortfarande bästa handlern, om hon säger ja.
Japp, det gör jag!

Innan jag hunnit svara, hojtar han hejdå, kastar på luren och kvar i rummet är den lilla och jag.
Jag orkar inte sträcka mig till väggen, utan lägger telefonen försiktigt på sängkanten och viskar hej till mitt lilla barn. Rör mjukt vid hennes perfekta lilla näsa och ler mot henne.

Hennes djupa, nästan oanvända, nyföddsögon tittar rakt in i mina och för ovanlighetens skull försvinner hela mitt jag så långt bort från hundvärlden man kan komma.
Jag blir upptagen med de viktigaste av samtal jag haft i livet, med en som inte kan prata, men ändå har så mycket att säga att hela jag måste anstränga mig massor för att lyssna och förstå och lära känna.

En av de viktigaste människorna i mitt liv.

Då har man inte tid att vara uppfödare 

Skräckresan

Blod, bajs och diareér

Det slås upp stort i alla hundtidningar, i all hundmedia och överallt där vi hundägare rör oss.
Pratet om död, ansvar, smitta, skräck och bajs.

Hundar dör som flugor där borta i grannlandet, de smittas på något mystiskt vis, insjuknar, är sjuka och så dör de, innan någon knappast hunnit blinka.
Alla är rädda, oroliga och fundersamma… - Jag också. ☹

När vi sitter en sen kväll i TV-soffan, funderar mannen kring framtiden, hur det är att ha ett hundpensionat när hundar inte ska träffas, helst inte mingla i för stora sällskap och absolut inte leka med någon husse och matte inte känner.

– Vi kommer nog få slå igen, säger han dystert, för vem vill ha sin hund på pensionat om den här smittan ska galoppera omkring?

Han tänkpratar vidare kring valpar, utställningar, smittospridning och om vi ska vara optimister eller pessimister.
- Eller realister, lägger jag till.
Oftast är det husse i familjen som ser livet från den ljusa sidan, men ikväll är det faktiskt jag som känner mer tilltro till framtiden.

Jag tänker på alla omgångar magsjuka hundar jag upplevt under mina år med uppfödning, hunddagis och nu, hundpensionatet.
Hur många tusen och åter tusen vovvar har jag tagit hand om, och hur många gånger har jag inte torkat bajs, kramat en sjukling lite extra, oroat mig över jättehängiga små valpar och besökt veterinären med någon fyrbent som måste ha dropp?

Och hur många säsonger har vi inte haft en omgång kräk och bajssjuka på pensionatet? Usch, det tar mycket tid, mycket städa och många timmars extra ta-hand-om-hundar när sådant händer.

Jag letar i minnet, och hamnar tillbaka till en kall jul för många år sedan. Snön har just fallit, och ute är det skinande vitt. Nästan sådär lite blått, blåvitt, kan man säga det? Luften är klar, och det är så kallt ute att näsborrarna nästan klibbar ihop när man drar andan.
Julen är i antågande.

Matte ringer en tidig morgon och vill bara prata med mig.
Hon är supernoga berättar hon. Lämnar ALDRIG sin ögonsten på hundpensionat, har aldrig gjort och vill inte göra. Hon drar efter andan och berättar att hon har tre barn, en son på fem, en dotter på sju och så sladdisen -som nu råkade bli en hund- på en sisådär sisådär 14 månader.
Jag skriver sisådär, för jag minns det på en höft det där med åldern, men jag kan lova att den här matten, hon visste på minuten hur gammal hennes hund var.

Han var hett efterlängtad, stor och fin och vinstrik redan på utställning, och hemtagen från utlandet för säkert en nätt liten summa.
Och älskad till tusen, och helst ville familjen ha med honom på semestern dit de skulle, men det gick bara inte, och för att rädda äktenskap och husfrid ringde hon nu till mig, för hon hade hört att Vita Husets hund och kattpensionat var super på att ta hand om andras hundar.
Faktiskt tänkte hon inte åka om inte jag kunde ta hand om lilla junioren, som hon ju egentligen inte ville lämna, för tänk OM något skulle hända, men det skulle det ju inte, så kunde jag kanske tänka mig att ta hand om honom snälla?

Jag hinner inte svara, bara tänka att det blir tungt av ansvar, lika tungt som att ta hand om alla andra hundar jag redan har här, men egentligen lite extra, för det är det alltid när våra fyrbenta har en väldigt noga, ångestfull och kontrollerande ägare.
- För du vet, jag KAN BARA INTE LÄMNA HONOM TILL VEM som helst! Hon låter nästan gråtfärdig och försäkrar sig om att hon får ringa varje dag, messa och maila vid behov. Och när jag säger att det går bra, men att vi svarar i mån av tid, för vi ju måste ta hand om hundarna också, avbryter hon mina ord med att jag bara MÅSTE svara, för annars bokar hon en hemresa på studs, basta, och då blir hennes man tokig.

Jag lovar att göra mitt bästa, hon låter inte nöjd, men å andra sidan, vem är nöjd med att lämna sin ögonsten på ett hundpensionat när man egentligen inte vill?

De anländer en gråmulen dag, glada barn som pladdrar i ett, en trevlig man som bär alla möjliga – och omöjliga – saker som den glada junioren kan tänkas ha nytta av. Han stånkar och stönar och baxar in hundsängen, tuggbenen, maten, vitaminerna, leksakerna, utetäcken, innetäcken, handdukar, matskålar, extragodis ifall det första godiset inte duger, extra mat ifall den kopiösa mängden mat skulle ta slut (??) och ännu mera leksaker ifall någon kompis skulle ta någon leksak och tugga sönder.

Förhållningslapparna är många, långa och fulla med telefonnummer att ringa, och människor att kontakta, IFALL något skulle hända. – Men det gör det väl inte va?

Matte gråter en skvätt, ber mig tala om i procent hur många hundar som blivit sjuka hos oss under de här åren vi haft pensionatet?
Jag funderar och blir tursamt nog avbruten av hennes man som vill göra plågan kort och åka. De ska med ett plan.

Matte torkar sina tårar och kramar sin stora fina hane.

Han ser glad ut. Ser sig omkring med det långa, ädla huvudet, och viftar på sin smala svans när jag pratar med honom.

Den randiga pälsen är kort och hård och blank som sammet. Jag ser varenda spelande muskel där under huden, och när jag tar honom i kopplet känns det som om han dansar framåt och knappt är medveten om den där dagis-hund-tanten i andra änden av snöret.

Han är som en balettdansare på väg genom pensionatet.

Polishundarna skäller upphetsat när vi går förbi, precis som taxarna från innerstan. Juvelen i snöret har full koll på varenda ett av sina långa ben, knycker på nacken och blinkar till hundarna vi går förbi.
När foxterriern kastar sig på gallergrinden bryr han sig inte ett dugg, och han accepterar lätt att jag bäddar till honom i hans egna box.

Första natten klarar han fint, och matte hinner bara ringa tre gånger första kvällen, och tidigt nästa morgon.

Vi går en långpromenad, och jag tar en extra lång sväng i skogen tillsammans med den eleganta och mina egna hundar.

De går finfint ihop, och när vi kommer tillbaka hem får de alla leka en sväng på vår privata sida.

Det är annars något jag sällan gör, har jobbhundar på vår egna gräsmattesida, jag föredrar att ha pensionatsgästerna på den sida som tillhör hundhotellet.

Hursomhelst, jag gör ett undantag, och njuter av alla glada hundar som leker med solsken i blick, långa tungor och glada ansikten.

Innan vi avslutar dagen tar vi några fina bilder av alla glada vovvar och skickar till den oroliga matten som genast svarar och är överlycklig.
Det känns skönt att lugna henne, och kanske kan hon snart känna att hon inte måste ringa och sms:a oss flera gånger varje dag.

Lilleman sover sött med sina kompisar på pensionatet efter kvällsrastningen och middagsmål i magen, och när jag tittar till honom ett par extra gånger sover han gott på sin näsa.

Dagen efter funkar också fint och jag känner att jag gillar mitt jobb, att få uppleva andra raser lite extra, känna hur de känns att röra vid, att se på och bara hålla i kopplet när de går. 
Det känns märkligt annorlunda faktiskt att hålla i en annan hunds koppel om den är en annan ras, och spännande att känna lite på den känslan.

Tiden går ganska fort och vi har gjort samma idag som igår, lekt, busat. Ätit, städat och klappkramats.
Inte alla fyrbenta gäster på hotellet vill ha någon kram, men den här unga herrn gillar att vi är nära. Han kröker rygg som en katt och kniper njutningsfullt ihop ögonen när jag smeker honom över den hårt, sammetskorta och fina pälsen.
Maten vi serverar kastar han sig över och varken gråter eller skäller eller protesterar. Han ser mest förvånad ut över var han hamnat och nyfiken över vad vi gör och vilka vi -både två och fyrbenta – är för några.

Med jämna mellanrum ringer hans ägarinna, hon frågar oroligt om allt som hänt, allt som ska hända och allt som skulle kunna ha hänt.
Tursamt nog kan jag – för det är bara jag som pratar med henne i telefonen, de andra i personalen har redan tröttnat på alla oroliga tankar och funderingar och vägrar svara när hon ringer - lugna henne på alla punkter, allt går bra, vovve är pigg och fin och allt går enligt planen.

Så kommer kvällen och kvällsrastningen har jag. Den söta junioren tar jag sist och jag ler imponerat när han dansar ut i snön och slänger med sin långa tunga för att fånga snöflingor. Han studsar på alla fyra benen och verkar oberörd av mörkret och kylan.

När vi kommer in ser jag att han raggar en millimeters millimeter. Ett uns.
Ett uns är just ingenting, fast ändå någonting….. extremt litet, i min värld.
Jag blir inte orolig, men noterar det lite extra eftersom den här hunden har en ägare som jag talat med och skrivit med flera gånger om dagen sedan han kom.
En hyper-orolig ägare.

Och nu raggar hennes hund, knappt synbart, bara några lätt höjda hårstrån, typ ingenting, men ändå lite grann. Jag känner att jag rynkar på näsan och känner hur olustkänslan pickar inne i mig.
Irriterande. Hur kan jag bli orolig över en hund som gör en sak som är typ ingenting (fast pyttelite någonting)? Om det vore min egen hund skulle jag strunta i det, knappt ens se det. 
Hm.
Jag blir förstås orolig för att jag mest funderar över hur jag ska hantera ägaren.

Unghanen får några godisar från några av alla påsar matte har skickat med, och ett avslutande tuggben och en godnatt-klapp från mig innan jag släcker och nattar resten av alla fyrbenta. Jag hör hur han mumsar när jag stänger dörren och tar trappan upp till vår del av huset.

Vi sover alla gott hela natten, och innan jag går ner på undervåningen för att starta dagen på pensionatet igen står jag en stund på balkongen med en filt runt mig, och läppjar på mitt morgon te.

Ute på ängen dansar silverälvorna och krokar arm kring våra hästars ben.
De frustar lågt, tuggar på det frysta gräset och mumsar lite hö från sin frukost. Det är magiskt ute och jag njuter av tystnaden och det mjuka ljuset och hästarna som rör sig långsamt över ängen.

Väl nere på pensionatet skäller våra inneboende gäster upphetsat.

-       Jag vill ha frukost!

-       Jag vill ut!

-       Jag vill leka!

-       Jag vill hem!

-       Skynda dig, skynda dig, jag är kissnödig!!

Jag skyndar mig, släpper ut hundar, tar in hundar, svabbar boxar, delar ut frukost och klappar om någon som längtar hem, sådär lite extra klappar och lovar att matte och husse snart är på plats.

Unghanen är pigg, sprallar med mig ut på en rastningssväng, och äter sin frukost medan jag städar runt honom.

Han har kräkts lite galla under natten, mikroskopiskt, som en liten femkrona, inte alls ovanligt, och när han fnysharklar sig lite suckar jag och tänker att han kanske har en förkylning på G. Inte heller ovanligt med unga hundar.

Han ser pigg ut, tuggar ben och uppvaktar schäfertiken som bor i boxen mitt emot hans. Hon skäller irriterat och visar upp ett perfekt grinigt bett, och morrar lite extra när hennes granne inte bryr sig om vad hon säger.

Allt är så normalt och ändå känner jag en gnagande oro långt där inne i min mage.

Min mage och jag är inte alltid vänner, men om jag ska vara ärlig så har den rätt ganska ofta, och jag ogillar tanken om att vi ska få problem med den här vovvens ägare. Eller vovven för den delen.  Jag betraktar honom där han ligger i sin bia bädd och gnager på ett stort fint tuggben. 

Han ser hur frisk ut som helst, och jag skrattar lite åt mig själv samtidigt som jag lyfter luren och ringer hans matte. Hon svarar direkt och avbryter mig när jag säger att hennes hund mår finfint, har sovit, ätit, druckit och vill leka, men har kräkts en teskedsfull galla, raggat en hundradels promille och att min mage är lite sisådär, med att vi måste åka till veterinären med en gång.
Hon struntar i vad vår klinik kommer säga och hon struntar definitivt i att det är lördag och att notan kommer bli dyr.
– ÅK bara, konstaterar hon uppmanande, åk!! 

Min arbetskompis ruskar på huvudet och skrattar lite. Åka med en som kräkts en tesked galla och som raggat lite. Håhåjaja.
Faktiskt håller vi alla med om att det är lite knasigt men att det är så det får bli. Vi lämnar hundarna och tar vår fikastund och en varm kopp te innan vi fortsätter dagen, och i mitt fall, köra fram bilen och ringa veterinären som strax ska öppna, för att förvarna om att vi kommer in akut.

-       - Hej, det är Jeanett från Vita Huset, jag är på väg till er med en storväxt, elegant och gullig unghane. Nej, han är inte akut dålig, nej, jag vet inte vad som är fel, han har kräkts lite, bara lite, och såg lite urven ut igår. Ja, jag vet att ni bara har akuttider, jag tar en sådan. Matte är orolig, det här är en av mina kunders hundar. Jag suckar lättat när sköterskan säger att de har tid och att jag bara kan åka dit, de tar emot oss.

Och så går jag för att hämta vår lilla junior, som plötsligt inte vill resa sig. Han som för en kvart sedan kastat sig över sin frukost, ätit ett tugg och busat med grannfru schäferhund och lekt med snöflingor vill bara ligga ner och hans ögon ser lite ledsna ut.
Min mage hoppar till och jag mår plötsligt illa av oro. Jag gillar inte när hundar har ledsna ögon, och speciellt inte när mina kunders fyrbenta är ledsna.
Jag skyndar mig ut och hämtar bilen, plånboken och mobilen, och när jag kommer tillbaka ser han ännu mer olycklig ut.

Vi får stötta honom på vägen ut och jag funderar så det knakar på vad som kan vara fel? Han mådde ju hur bra som helst för en halvtimme sen??

När jag kommer ner till kliniken och öppnar bildörren orkar min lilla sjukling inte resa sig, faktiskt inte ens lyfta på huvudet, och han rör inte en fena när vi baxar ut honom och lägger honom till rätta på båren som sköterskan rullat ut.
Hon ser fundersam ut och säger att hon ju uppfattat att han inte mådde speciellt dåligt? Hon ser än mer tankfull ut när jag förklarar att det gjorde han inte heller, för knappa trekvart sen var han som vem som helst och nu ligger han här och ser orkeslös och sjuk ut.

Minutrarna på rummet medan vi väntar på veterinären ser jag vår spralliga unghund bli sämre och sämre, och det blir även mitt tålamod som spricker i ett vrål rätt ut genom dörren att jag VILL HA HJÄLP NU ELLER GENAST!!!!!

Två veterinärer kommer springande och de ser stundens allvar direkt och kastar sig över vår sjukling med flinka fingrar, pulstagande och läggande av kanyl.
Alla kliar sig i huvudet och ingen förstår vad som händer. Vovve fryser och får täcke på sig och minutrarna blir till timmar och ingen förstår något alls.

Matte konsulteras per telefon.
Hon gråter uppgivet, och rösten där långt inne i luren får mitt hjärta att nästan vilja stanna.
Jag hör hur orolig och ledsen hon är, och jag känner mig fruktansvärt skyldig som inte bara har hennes hund frisk, glad och busig på pensionatet, utan minsann sitter hos veterinären med honom, och dessutom är han i uselt skick.

Jag tänker att jag absolut inte kan ha något hundpensionat mer, så fort jag kommer hem ska det säljas. Bort! Det här vill jag aldrig mer vara med om.

Det tas blodprover, klappas om, och funderas i rummet och vi pratar om vad som ska hända till kvällen, om han inte blir bättre.

Kliniken har inte nattöppet och tar inte inneliggande djur. Veterinären kliar sig i huvudet och håller med mig, - Nej, såklart du inte kan ha en nästan medvetslös hund med dig hem igen, ja, jag förstår att du inte är riktiga matte, jag ska prata med min chef, och så lämnar hon rummet samtidigt som en annan veterinär tittar in.

Han är utländsk, låter annorlunda, och ser lite annorlunda ut. Klampar in och är lite mer högljudd än de diskreta andra.
Jag irriterar mig på honom utan att veta varför, men tar hans hand och presenterar mig när han talar om vad han heter. Han andas snabbt, och tittar noga på hunden som ligger under en filt på bordet mitt i rummet.
Går runt honom, betraktar allt med allvarliga och pigga ögon.
- Dy, han har diarré va? Det är det som är felet!
- Nej, jag skakar på huvudet och tänker att karln är idiot. – Nej, han har inte ens bajsat en millimeter, och han har inte varit dålig i magen alls. Han har INTE diarré! säger jag bestämt och tänker att han kan gå nu, den här utländska människan som ser så bestämd ut.
- Jo dy, han har diarré, säger han igen, med tryck på orden. Samtidigt som jag vill säga nej igen, konstaterar han på svajjig svenska att hunden har PRE-DIARREÉ, och så suckar han när jag säger nej igen. 

Han lämnar rummet, vinkar åt mig och går vidare i rask takt samtidigt som han berättar att han sett detta förut, där hemma i Långtväckistan, och det är minsann ingen lek. -Det lyktar död och pina och det är inte bra dy vet.
Dörren slår i efter honom, inte alls lika tyst och  som när hans kollegor går in och ut och jag är glad att han gått.

När jag vänder mig tillbaka mot unghanen möter mina ögon hans bakdel just som hela alltet öppnar sig där bak och jag får nog säga att trots alla mina år med hund, arbete i djurpark/hundpensionat/kennlar/stall och vad jag nu kan komma på så är detta det absolut värsta jag varit med om.

Blod, avföring, slem, och allt man kan tänka sig exploderar rätt ut, på väggen, på golvet, på lampan, på min väska och ytterkläderna och stanken sprider sig snabbt in i min näsa och illamåendet väller upp i mig.
För HERREGUD vad det stinker!!

Två sköterskor kommer springande, och det uppstår febril aktivitet kring oss i rummet. Det torkas, tvättas, stönas över eländet och vi får byta rum.
Och så går dagen, den fina unghunden är nästintill medvetslös, och får all hjälp han kan få fram till kvällen då hans mage är tom för allt han haft där har han lämnat i form av fruktansvärda kaskader av blodblandad diarreé typ överallt.

När kliniken stänger på eftermiddagen kör jag honom inlindad i stora filtar försiktigt längs vägarna till det stora akutdjursjukhuset några mil bort. Vi har fått en remiss dit och jag orkar inte vänta på djurambulansen, stressen kryper och studsar i mig.
-Jag vill att vår lilla sjukling får hjälp BUMS.

Det är många bilar ute och juligt fint i alla fönster.
Människor går fram och tillbaka inne i sina hus och jag betraktar dem med tomma ögon medan jag väntar på att trafikljusen ska ge mig tillåtelse att köra. Räknar adventsljusstakar och trummar med fingrarna på ratten.
Svarar frånvarande när Mannen ringer och undrar om jag glömt att vi ska på Julbord. Såklart jag har!

Julbord? Jag vill inte gå på julbord alls. Jag vill att vår lilla hotellgäst ska vara frisk och fin och vara på plats hemma och klar att gå hem om några dagar när matte kommer tillbaka.

Samtidigt som vi rullar in på djursjukhusets parkering lovar jag min andra hälft att jag ska höra av mig och åka direkt vidare till restaurangen och byta om där, han tar med det jag behöver.
Sen tror jag att jag blivit alldeles amerikansk, för jag bara knäpper av samtalet utan att säga hejdå. Känslan i magen tar för mycket plats, och jag har fullt upp att hålla skräcken i schack och hitta en parkering och ingången som är till för de som ska till isoleringsavdelningen.
Hjälp vad stort det är!

De väntar oss med allvarliga ansikten och rullar in vovven på bår och klappar mig på armen och ger mig rena mjukisbyxor och en tröja.
Veterinären som kommer in på rummet vi fått tar vänligt min hand och frågar hur jag mår utan att vänta på svar, och informerar att han läst journalerna från förra kliniken och försökt uppdatera sig på oss.
Berättar att min lilla gäst fått en hemskt allvarlig åkomma i magen, men att de inte vet mer i nuläget, och att han vill prata med ägarinnan som ju är utomlands.
Jag ger honom numret och han ringer upp henne och låter mig lyssna till samtalet.
- Ja, jag förstår att du är rädd och orolig säger han till den gråtande matten, ja, tyvärr är det allvarligt och vi vet inte vad som kommer hända. -Ja, tjejen från hundpensionatet är här, hon är väldigt gullig och duktig, säger han plötsligt till ägarinnan, -jag tror faktiskt inte så många hade sett detta så tidigt, så din hund har fått vård väldigt snabbt, tillägger han och märker inte när jag skickar alla tacksamma tankar och känslor rätt in i hans rygg som står vänd mot mig.

Han pratar vidare med matte, lovar att ringa vid minsta lilla förändring och säger att han tänker skicka hem mig för jag ser trött ut, och att lillvovve ska ligga på intensiven med dunderkoll hela natten.

Innan jag går får jag en snabb klapp på armen, en kopp kaffe och löftet att vi ska höras imorgon bitti.
Jag lägger kudden tillrätta under det eleganta huvudet som inte märker att jag är där, pillar lite på de små öronen och suckar.
Jag är så trött, smutsig och faktiskt väldigt uppgiven, helst vill jag bara hem och vila, och helst vill jag bara stanna här och få ta med mig lilla sjuklingen hem när de gjort honom frisk, för det gör de väl?
Mina ögon hänger vid min fyrbenta kund och jag har svårt att säga hejdå… Oron gnager i mig och benen känns tunga och ovilliga att bära mig ut till bilen när jag är klar och har lämnat allt utom kopplet som dinglar ensamt i min hand.

Så fult det är med ett koppel utan tillhörighet! Så väldigt ledsamt det är att gå utan halsband, hund och liksom hela meningen med ett koppel!  
Medan jag rullar ihop det för att knöla ner i jackfickan,  känner jag blickarna från de andra mattarna och hussarna i väntrummet. De ser medlidsamt på mig, sådär som jag själv skulle se på en matte med ett tomt koppel.
Hundägare ska inte ha ensamma koppel.
Jag vet ju det. Jag vet ju att de tittar för att de tänker snälla tankar, jag vet ju att jag själv skulle göra samma sak.
Ändå vill jag skrika åt dem att se åt ett annat håll, att sluta notera mitt lysande ensamma koppel!

Jag skyndar mig ut i bilen, sitter en stund och andas och trycker bort Mannen som ringer och säkert vill veta var jag är.
Nä han frågar senare säger jag att jag inte hittade och var tvungen att leta och koncentrera mig.

Istället har jag fullt upp att torka tårar och orka med mina egna tankar ett slag där på den ensamma och kalla parkeringen, räkna snöflingor och försöka samla ihop mig.

Lite senare, när jag hittat var jag ska ställa bilen, andats lite till, och tagit mig upp i restaurangen, utan hissen, jag tog de alla många trapporna, skyndat förbi den magnifika utsikten över Stockholm och hittat in i lokalen där familj och vänner sitter slutar jag äntligen frysa.

Det är vackert där inne, adventsstjärnor i fönstren, julig doft och stora mattor på golven.
Alla är fint uppklädda, sminkade, har glada ansikten och vill kramas välkommen. Jag är smutsig, klädd i en djursjukhus-T-shirt, fläckiga byxor och ledsen inuti.
Det känns bättre när jag en stund efteråt har fått rena kläder av familjen, några varma kramar av människor jag tycker om, och sitter med en av döttrarnas hand i min. Maten petar jag lite i, försöker få fatt i hungern, och mota bort illamåendet.
Det känns ändå lite bättre, och jag vet också att jag inget kan göra nu.

Några timmar senare åker vi hem. Barnen glada och magarna fulla av knäck och den yngsta har en extra marsipangris med som hon lyckligt vänder och vrider på. Tänk att man kan göra en gris av marsipan, och så fin!
Mannen är också extra glad, han har smakat lite mer av drycken på restaurangen och pladdrar glatt på om ditt och datt.
Det är skönt, för han märker inte att jag inte är där. Jag kör, men orkar inte lägga mig i flickornas diskussioner eller hans alla ord som kommer ur lite huller om buller.

Stockholm glittrar i vinterskruden, och i takt med att vi lämnar staden, blänker det vidare på himlen som är alldeles full av små och stora stjärnor.
Snön faller lätt och det är ganska tomt på vägarna.

När vi äntligen är hemma, rastar jag våra alla hundar medan döttrarna stampar av sig snön, lyssnar jag frånvarande på deras munnar som pladdrar hit och dit och pappan som förmanar dem om att hänga jackorna rätt och ställa stövlarna på plats.
Hundarna är glada, studsar på mig, leker med en boll ute och luktar intensivt på mina ben och ser konfunderade ut.
Lilla Gammeltiken betraktar mig allvarligt, och uträttar snabbt sina behov för att sedan ta sin fasta plats bredvid mig och jag känner hennes kloka ögon på min kropp.
Om de kunde smeka skulle jag få många klappar på kinden, och lugnande ord. Hon ser att jag är trött och ledsen.

Natten är lång och jag drömmer oroligt och minns inte ett skvatt när jag vaknar tidigt, och känner mig ännu tröttare än när jag startade sova.
Det luktar illa och är dålig stämning.
Min lilla gamla bundsförvant sitter bredvid mig och säger att jag nog måste gå upp. Det är tidigt, men inte bra i huset. Faktiskt behöver jag nog skynda mig.

Alla sover när jag tassar upp för att se vad som är fel, och när jag öppnar sovrumsdörren möts jag av en stinkande vägg.
Som en cementvägg av vidrig lukt, svår att stå ut med och svår att
Det är bajs och blod på väggarna, i soffan och stänk upp på bokhyllorna och i vårt öppna kök.

Några av hundarna hälsar glatt, och några hänger med huvudena och ser sjuka ut. De vet nästan inte om de orkar gå ner för trappan och rasta sig, eller om de ens har något kvar att rasta ur sig, vilket jag kan förstå.
Vårt hem ser ut som en krigszon.

Paniken kryper i mig, fast jag rör mig lugnt och talar om för hundarna att vi ska ordna det här.
Jag ska städa, det gör inget att de bajsat ner allt, jag är så glad att de finns, och jag kommer ordna allt. Snart kommer de känna sig bättre igen.

När jag torkat av mina fyrbenta, kollat status på alla och försökt få i dem lite vatten, kastar jag mig ut med telefonen och ringer skrikandes till min stackars veterinär som vaknar en tidig söndagsmorgon med en hysterisk kund, för även om vi umgås då och då, så ringer jag inte som väninna nu i ottan.

Vi enas om att mina hundar inte ska dö.
Eller, ja, HON enas med sig själv om det, jag är förtvivlad och ylar i telefonen om hur fort det går och hör nästan inte veterinärens ord för mitt hjärta bankar så hårt och högt att det vill tränga sig upp ur bröstkorgen, genom halsen och hoppa ut genom munnen. Det känns ganska trångt i bröstkorgen faktiskt, och medan jag sväljer och försöker trycka tillbaka det högljudda hjärtat lyssnar jag till de lugnande orden.

- Nu städar du, håll NOGA koll på dina hundar, och du, så bra att bara hälften är dåliga, de kommer INTE DÖ. Här ska INGEN dö!! Hon låter trygg på rösten, och det behöver jag, för hela alltet inuti mig är skräckslaget.
- Andas nu, dina hundar är inte din lilla hotellgäst. Det är inte samma djur, jag är säker på att dina hundar är starka och klarar det här.

Jag får tillbaka mig själv och motar undan skräcken som hotar med att ta över, och går in och städar vidare. Ger ljummet vatten till sjuklingarna, medicin och varma filtar att sova under. Smeker deras mjuka huvuden, och visklovar att allt ska bli bra.

När morgonen är mer mänsklig tidsmässigt är huset rent, det stinker inte längre bajs,blod och kräks, utan mer utvädrat äckellukt utspätt med klorin, ajax och doftljus, kan jag andas mer normalt igen.
Hundarna sover utmattat och jag går ut på tomten med tvål och vattenhinkar och häller det på det hundarna producerat ute.
Kommer det hjälpa? Jag har ingen aning, men jag vet att jag inte vill ha virus, snusk och diarré ute i min trädgård.

Lagom till jag kommer in ringer telefonen igen, och jag sjunker ner på trappan inne i min hall och orkar inte röra på en endaste kroppsdel än munnen när Veterinären från det stora sjukhuset ringer.

Lilleman, den eleganta, fina, den speciella fyrbenta pensionatsgästen är död.

Han lever inte längre, säger rösten i telefonen, och berättar att han dog i natt och att de inget kunde göra.
Jag kan nästan inte ens röra läpparna, fast jag är fullkomligt levande känner jag, för hjärnan rusar iväg och tänker alla möjliga och omöjliga tankar.

Den tänker på matte i semesterlandet och hur förtvivlad hon kommer att bli när jag ringer, på hela hennes familj som inte får hem sin hund, och hur jag alls ska klara att ringa till henne och berätta vad som hänt..?

Jag tänker på hur arg jag är på Hundguden som låter en sån fin och underbar hund födas, bara för att ta tillbaka den, fast den knappt hunnit ur slyngelåldern.
Jävla Gud alltså!!
Jag tänker på mina egna hundar, och känner hur skräcken kramar runt hela min bröstkorg med sina kalla, svarta fingrar, det gör ont och knappt får jag luft så jag kan stå upp. Fast jag kan nog inte stå på benen, jag känner dem inte ens. Eller jo, det gör jag, de skakar där nere och telefonen studsar lätt i min hand när jag hör veterinären fråga med hög röst om jag ens är kvar där i andra änden?
Och jo, det är jag ju. Jag får tillbaka rörelseförmågan så där lagom långsamt och hör att han säger att han redan pratat med matte, och att jag faktiskt ska komma ihåg att det inte är jag som gjort något fel, utan sådant här kan hända alla.
- Fast det händer inte alla, pickar min hjärna med ett stelt leende, det hände dig, du måste ha gjort något fel.

Jag tackar veterinären, rätar till anletsdragen och andas lite. Sedan ringer jag matte.
Hon svarar direkt, och hon gråter stora tårar. Hulkar och torkar snor.
Det är ett alldeles förfärligt samtal, fullt av ledsna ord, och vi gråter en skvätt tillsammans.  Jag håller med, det är orättvist. En chock. Och hur kunde det hända? Jag vet inte, jag kan knappt fatta vad som faktiskt har hänt? Det gick så fort. Vi pratar ett tag till, och matte måste avsluta för hon ska ringa djursjukhuset och meddela hur hon vill ha det kring kremering.

Kremering…. Jag studsar till och påminner mig om att hennes hund dog i min vård. Det är knappt jag kan tänka mer när den tanken fastnat i mitt huvud, men jag tvingar mig själv att fundera vidare på vad veterinären sade, att sådant här händer, och man rår inte på det.

Det känns hemskt orättvist, och jag ägnar dagen åt att torka, tvätta, oroa mig och ta hand om mina egna sjuka hundar.
Och att ringa och skriva till min egen stackars veterinär. Ångesten river inuti mig, och jag är så orolig att min egen hundflock inte ska klara sig. Hon lugnar mig med att det kommer gå bra, att mina hundar är starka.
När jag säger att jag tänker ge dem av dundermedicinen svarar hon inte, och jag vet ju att man inte ska medicinera på eget bevåg.
Nä, det ska man ju inte. Fast jag gör det ändå. 

För jag har den liggande, och oanvänd ska den inte vara.

……………..

Vad hände sedan?
Jo;

Mina hundar fick medicin samma dag som de blev sjuka, jag avvaktade ett par timmar, så att den värsta diarrén började ta slut och så fick de DHS (Dihydrostreptomycin) som är ett av tre  läkemedel jag tycker mest om. Faktiskt gillar jag det så mycket att jag skulle kunna bli religiös av det.

Det finns det andra som gör också, och ger sina hundar med irriterade magar DHS som sockerpiller.
Det ska man låta bli.
Medicin bör man använda i undantagsfall, och när det gäller diarré och kräkningar är jag övertygad om att det som är ”äckligt” där inne i magen måste ut. Och man ska låta det komma ut. Inte vara så snabb att ge medicin. 

Kroppen har en egen fantastisk förmåga att läka, men jag tänker också att i det här fallet var det lite speciellt.

Hursomhelst så var det så det var, och hundarna fick sina tabletter i fyra dagar.
Det var segt, för diarrén satt envist i och jag tvättade, tvättade och tvättade.

Till slut gav det med sig, våra hundar började komma tillbaka, de frös mindre, sov mindre och stod plötsligt på benen igen. Lite darrigt, men de var okej. 

Ingen hund på pensionatet blev smittad, märkligt kanske… jag vet inte. Och bara halva styrkan av vår flock blev sjuk, och det var sannerligen tillräckligt.

Allvarlig magsjuka på hund ger mig alltid numera ordentligt med stresspåslag och jag håller alltid extra noga koll på den fyrbenta som blivit sjuk, men hittills har jag, turligt nog, bara varit med om en skräckupplevelse.

Och det är alldeles tillräckligt.