Regn och Cert

Hur mycket kan det egentligen regna?!
Det är mitt i sommaren. Mitten av juni.

Idag har det regnat så mycket så jag finner inte ord.
Jag kan inte ens blogga om det. Men om man var en liten hund,
hade man kunnat drunkna i en vattenpöl på utställningsplatsen.
Typ.

Vi sitter i soffan och slappar. Kalla, men med god mat i magen.
Tjocka strumpor på, värmen på för full sprutt. Hundarna sover sött.

Kläderna är blöta, smutsiga och har gräsfläckar.
Imorgon skall vi köra alla milen hem till Sverige igen.
Vi hundmänniskor är ju inte riktigt kloka.

Men cert fick vi:-)

Jenna

Svarta Jenna, tjatar, klapp och kel.
Krafsar, pockar, puttar och suckar ljudligt. Tigger gör hon också.

Jag tror hon har lite feber, och alla kortisontabletter gör henne törstig.
Hon dricker och kissar. Kissar och dricker.
Men idag är hon bättre.
Hon har feber, ont och har fortfarande svårt att röra sig. Men idag är hon bättre:-)

Jenna Sammetsöga

Valpar små

Både mor och barn mår fortfarande fint, de små växer så det knakar, och är underbart söta.
Tyvärr blev det inte så många tjejer som vi hoppats, och det betyder att några blir utan valp. Det är vi ledsna över, men det är svårt att göra något åt.
Vi kommer att para ytterligare en tik i år, och hoppas på fler tjejer då:-) För dig som är intresserad av en hane, och vill vara aktiv med din hund finns möjlighet till valp - hör gärna av dig, och berätta om dig själv kennel@jeandark.com

Aj Aj Aj

Ormbiten hund är inte kul.
Det gör hur ont som helst.
Benet är hur tjockt som helst.
Det är hur dyrt som helst.
Man är hur orolig som helst.
Ens pluttehund är hur ledsen som helst.

Och hur som helst får man inte sova om natten.

När inget hjälper får hunden kortison.
Kortison = törst. (Jättemycket törst)
Törst = kissnödig.
Kissnödig och superduperont i ett ben = Blockhalt.
Blockhalt = Kiss på golvet. Ofta.
Kissnödig och kiss på golvet ofta = Ingen sömn.
Ingen sömn är hur värdelöst som helst.

Veterinären har pratat om vävnadsdöd, sår, sprickor i svullnaden,
återhämtning och skrivit ut en massamassa kortison.
Och Jenna dricker och kissar ännu mer.

Hon vill inte ligga ned
Hon vill inte sitta
Hon vill inte vara ensam
Hon vill inte röra sig
Hon vill knappast sova.

Phu. Jag hoppas hon blir frisk.

Titlar är kul

Dags att skaffa en junior, om du inte har en redan:-)
http://www.skk.se/nyheter/2012/6/ny-titel-pa-vinnarutstallning/

Jenna Sammetsöga

Jenna är en fantastisk hund. Många dobermann har jag haft, men jag har aldrig träffat, eller haft en så snäll tik som Jenna. Hon är aldrig arg, aldrig elak aldrig, stygg mot andra hundar. Vänlig, tålmodig, gullig, stor och svart, hänger hon helst som en skugga efter mig.

Jenna har en hobby. Hon vill bli klappad.
Jenna vill bli klappad jämt. Hon vill ha mys när vi tittar på TV:n. Hon buffar på min hand när jag gått och lagt mig. Hon tjatar försiktigt när vi äter middag och sitter vid datan. Hon krafsar, buffar, och ber om klapp hos alla våra gäster. Börjar med en, fortsätter till nästa och går laget runt, lagom för att börja om när den sista gästens klapp tagit slut.

Ibland är det irriterande. Alltid, alltid är där en svart tjatmoster. Glömmer jag stänga toalettdörren finns där en svart nos. Skall jag hjälpa dottern med läxan buffar ett huvud på min arm och sätter jag mig ned finns det genast två Sammetsögon som stirrar på mig, och tyst ber om uppmärksamhet. Får hon inte det, krafsar hon, eller nästan slår på mig med sin stora tass.

Igår gick vi långpromenad. Husse, jag och alla hundarna. Äntligen sken solen efter alla dessa dagars enorma kyla och hällregn. Vem som njöt mest vet jag inte, men alla var glada. Och benen var fulla i spring.
Efter en dryg timme kom min svarta hund och gick vid min sida. Först tänkte jag inte på det, men började så notera att jag hade en skugga. En skugga som inte såg helt nöjd ut med tillvaron. Jag satte halsband på henne, och började koppla bort husses prat. Varför gick Jenna här? Varför såg hon ledsen ut? Varför gick hon så långsamt…?

Min svarta hund saktade efter, och rätt vad det var gick hon bakom oss. Vi stannade, och hon bara stod där och såg ynklig ut. Jag blev förstås jätterädd, och tänkte de värsta av tankar.
Tänkte hon dö nu?
Tänkte hon få magomvridning?
Tänkte hennes hjärta sluta funka eller hade hon fått akut cancer. Kan man ens få det??

Jenna såg så ledsen ut, skakade lätt i bakdelen, och tittade mot sin mage. Vi klämde, kände, lyfte, tittade, och frågade henne var det gjorde ont. Hon kunde förstås inte svara, bara tittade ledset tillbaka och såg konstig ut.
Vi försökte gå lite till, och Jenna kämpade på, men långsamt gick det. Det gick ju inte alls.

Husse och Hallon fick helt enkelt springa hem och hämta bilen, och vi andra fick vänta på ängarna.
Jenna var lugn, åt lite gräs, och tittade på mig, som om hon bad om hjälp att få bort det onda. Det var långa tjugo minutrar, lång tid att titta på sin ledsna hund och lång tid att inte kunna lindra eller hjälpa alls. När husse kom med bilen hoppade hon tacksamt in därbak och vi åkte hem.
Väl tillbaka inspekterade vi vår hund igen, och såg att ena baktån var rejält svullen. Hm.. Getingstick…? Huggorm? Bruten/stukad tå eller ett ledband av?
Ja, frågorna var många, och inga svar fanns.

Vi konsulterade vår veterinär, och det beslutades att vi skulle avvakta en liten stund för att se hur allt utvecklade sig. För generellt är det så att getingstick svullnar lokalt och vid huggormsbett svullnar generellt allt upp. Vi höll förstås tummarna… Medan vi väntade fick vi lunch i solen, och min Sammetsöga vilade i bilen.
När jag nervöst tittade till henne igen hade hela tassen börjat svullna, och vi åkte förstås omedelbart till kliniken där Jenna blev inlagd, bums.
Hennes hjärta gick på högvarv, ett tillstånd som inte är bra för någon, och tyvärr allra minst för Jenna….
Hon såg rädd och ensam ut när hon hoppade iväg på tre ben med sköterskan, och det kändes hemskt att lämna henne hos veterinären själv.

Många timmar senare fick jag hämta min vovve, hon levde och hade pumpats full med mediciner, dropp och hade övervakats på bästa vis.
Bakbenet hängde mest och dinglade, och hade intagit storleken elefantsize. Vi fick bära de 37 kilona Jenna ut i bilen, och det skar i hjärtat när hon olyckligt skrek av smärta. .-(

Natten blev lång och ond, och dagen idag är inte heller skoj. Jenna har ont, är långsam och vill helst inte rastas, lägga sig ned eller alls belasta det onda bakbenet.
Helst vill hon bara vara bredvid, på och nära mig. Helst vill hon att jag skall ha en hand på hennes huvud hela tiden. Hon känner sig nog jätteynklig, rädd och tilltufsad. Det kan jag förstå, hennes ben ser förskräckligt ut, och jag är livrädd att den fula ormens gift skall påverka hennes kropp så att hon blir ännu sjukare.

Det enda vi här hemma kan göra är att följa doktorns föreskrifter; TOTAL stillhet i två dygn, vila och bara koppelrastas 1-2 veckor samt provtagningar för att se hur hjärta, njure och lever påverkats av detta.

Lilla Jenna Sammetsöga, idag vaknade jag av ett tyst gnyende, ledsna ögon och en buffande nos som inte ville vara ensam. Aldrig har jag väl blivit så glad att min tjatiga hund pockade på uppmärksamhet.

Tyvärr har jag dålig erfarenhet av ormbett på hund, flera av våra egna fyrbenta har råkat ut för bett, och med vetskapen att det kan gå åt olika håll känns det jobbigt just nu…

Håll tummarna för att vår finaste Jenna blir frisk!

http://www.veterinaren.nu/artiklar/hund/bett-och-stickskador/ormbett-hund/22

S-Valparna föds. (Långt)

30 maj kl 06:20.
Kias mage vänder sig ut och in. För den som är intresserad kan hela matintaget den senare tiden beskådas överallt… På väggar, golv och lite till.
Dagen ägnas åt tvätt, städ och tork och puss på den ynkliga blivande mammahunden.
Hon är lite ledsen, behöver gå ut stup i kvarten, och verkar ha ont i sin mage. Jag förbannar mig själv för de fina tuggbenen hon fick dagen innan, och fnurar på om det är de som är roten till det onda, eller om valparna tänker komma…?

Kl 14:00 Kia dricker kopiöst. Jag försöker minnas att hon måste kissa mest hela tiden. Minst varannan timme. Nu drack hon halva skålen i ett nafs. Jahapp, ut snart kan jag tro, fast det var bara tre kvart sedan sist.
Vi hinner inte, och kisset rinner, sipprar och porlar ut, breder ut sig på vardagsrumsmattan och över parketten. Suck.
Jag måste vara Ajax och Klorins bästa kund. Bergis!

Kl 18:00
Kia är pigg och glad. Rotar lite på tomten, gräver en fin (jag tycker den är ful, och hoppas husse inte ser den) stor grop i gräsmattan. Undrar om hon tänker sig att hon och de små skall bo där…?
Jag mutar in henne igen, och ger en liten portion dietfoder. Som tack får jag torka en ocean på golvet igen. Jag klappar om vårt kissmonster och suckar lyckligt när hon somnar i sin korg.
En halvtimme senare vaknar hon och vill gå ut. Vi hann, och jag är jätteglad. Kvällen flyter på, och Kia börjar bli hungrig. Hon har förstås inte fått någon mat, med magen i uppror känns det osmart att störa med ännu mer som kanske vill ut snabbt igen.
Vi kvällsrastar sista gången 23:30, och natten blir lugn. När Vita Huset vaknar till liv igen tidigt nästa morgon har den blivande mamman också fått sova.

31 maj
Kia är orolig. Hon är pigg och glad, men det bara känns som om hon inte helt är som vanligt.
Det är hon ju inte heller, hon skall snart bli mamma. Men jag hade nog tänkt att valparna inte skulle komma förrän om några dagar. Den intressanta magen är inte så stor, och blir det få valpar brukar tikarna gå över tiden, får de många barn, föds valparna ofta några dagar tidigare.
Nåväl, uppfödartankar, och även om vi vet att det brukar vara så, så är det också så med avel, att ingen blivande mamma är den andra lik.

På vår dagliga promenad tar jag inte med Kia. Hon ser lite trött ut, och jag tänker att hon behöver sina krafter inför det som komma skall. Hon ser ynklig ut när jag lämnar henne med husse, och jag får jättedåligt samvete…

Dagen går, och framåt kvällen bäddar vår bruna blivande mamma ganska frenetiskt, fixar där valparna skall vara och börjar få den där ”något är på G” blicken. Framåt kvällskvisten ser jag den första värken. Allt ser normalt ut, men inget händer. Kvällen blir natt, alla sover, utom Kia och jag.

Tick-tack-Tick-tack. Gud vad tiden går långsamt...

Till slut gillar jag inte känslan av att allt inte står rätt till, och vi packar in oss och åker till doktorn. På vägen dit ringer jag för att förvarna om vår ankomst, och får veta att "vårt djursjukhus" inte längre har akut öppet??! Jag får vända när vi kommit halvvägs, och åker till Ultuna, i Uppsala.
Där möts vi av en butter sköterska som påpekar att jag inte ringt. (Men hallååååå, är det inte det akuten är till för, att man bara skall kunna komma??) Jag berättar att batteriet dött till mobilen, och skriver in min hund.
Sköterskan frågar om ras, och upplyser mig sedan om att hon aaaaaldrig varit med om att snitta en dobermann. För dobermann behöver faktiskt inte snittas. De är nämligen superfriska och har alltid lätta förlossningar. Jaha? Jag berättar att jag inte står där i foajén med min födande hund klockan 04:10 för skojs skull. Att jag fött upp länge, och vet att allt inte känns okey just nu. Att ja, dobermann brukar föda lätt, men att även de råkar ut för missöden då och då.
När jag hämtar min tik från bilen klämmer hon just ur sig en liten hanvalp, och sköterskan hojtar att hon HAR RÄTT!!!!!! Dobermann behöver minsann inte hjälp - de föder lätt, enkelt och smärtfritt.
Jag bara känner att detta inte börjar bra, så jag tar min hund, åker hem igen, och står på tröskeln när vår vanliga veterinär öppnar klockan 07:00.
Den lilla hanvalpen dog föresten på vägen hem:-(

De tar blodprov och en hel del andra prover på Kia, röntgar magen och vi ser en massa små huvuden och ryggrader där inne.
Det är minst fem valpar kvar.
Proverna visar att Kia har en infektion, att två valpar krockat i förlossningskanalen, och mamma hund är JÄTTEtrött.

Men aldrig för trött för en godis...!

Valparna blir utplockade istället, och kommer med en springande sköterska, en och en till min famn, där jag får nypa/gnugga/dunka/ slunga igång dem.
De är trötta efter vägen ut i livet, förlossningen har tagit lite för lång tid, infektionen har nog påverkat dem, och inte minst är de helt groggy av narkosen mammahund får.
Men efter värme, massage och slungning får jag igång dem, alla utom en brun, stor, välväxt tjej. Hon är bara död. Vad jag än gör, och vad veterinären än försöker vill hon inte.
Usch, det är så trist att se välutvecklade, fina och färdiga valpar som inte lever:-(

Jag koncentrerar mig på hennes syskon. Tre fina pojkar och (ÄNTLIGEN) två tjejer!! De kom i både brunt och svart, och ser fina och bra ut i kropparna.
De låter lite rossliga i början, men piggar på sig vartefter tiden går, och när det gått knappa två timmar skriker de efter sin mamma.

Första bilden av S-kullen

Och mamma hund kommer efter en stund till - det tar tid att sy ihop en stor livmoder och lite till- trött och fundersam över vad som hänt.
Hon stirrar på de små, och tittar på mig, som för att fråga om jag vet vilka de hysteriska dvärgarna är?
Jag berättar för henne att de är hennes, och klappar de små medan jag lägger dem nära henne.
De bökar, luktar och trampar. Deras mamma luktar inte äkta mamma. Hon osar mer sprit, tvål, blod och operation, än så som en äkta mamma skall lukta...
Men hungern tar över, och med lite hjälp får de nya världsmedborgarna sin första slurk mjölk i livet.
Kia är trött, och ligger med huvudet i mitt knä, hon darrar lite under filten, när man är nyopererad fryser man efteråt.

En massa dropp, fick Kia,
fast bilden har visst hamnat upp och ned....

Hon piggar på sig varefter tiden går, och strax före klockan två vinglar hon ut på ostadiga ben till bilen som står och tomkör för att hålla värmen.
Vi packar in henne och lägger valparna i en korg bredvid, och jag kör som om jag hade det dyraste glas löst därbak, hela vägen hem.

Vi landar i Vita Huset tidig eftermiddag. Bäddar ned mor och barn, bebbarna nöjda över att vara nära mamma, och Kia glad att vara hemma, och få ha sina små tätt intill. Hon piper om någon kommer för långt bort, och raggar oroligt om vi rör dem, eller lyfter på dem.

Hemma! Trött, nedbäddad och glad över sina små. 

Jag går en runda, städar lite, ordnar så att de andra djuren får mat, planerar middagen, pysslar kring Kia och ser att allt är i sin ordning.
Bäddar till mig själv bredvid henne, och somnar till radions Lugna Favoriter. Då har vi varit vakna hur många timmar som helst. Phu.

STORT TACK till Ammi som hjälpte till att ta hand om Tania och resten av flocken under dagen, det var så skönt att veta att de fick komma ut och ha roligt!

Och Mia som hjälpte till att köpa medicin mm.
Resten av familjen som hjälpte med allt och inget, och matte Maria som kom med positiva tankar och tillrop under tiden.

Kia äääälskar sina små babysar

Vad är väl en bal på slottet

En rolig sak vi brukar göra varje år, är att åka till Neumünster i Tyskland, och ställa ut vår hundar där.
Det har vi gjort i många år, och vi är ganska många som ser fram emot Tysklandsresan, maten, SHOPPINGEN, samvaron, den mysiga tävlingen och ja, bara stämningen i Neumünster.
2012 var inte annorlunda, och när dagen D närmade sig var vi glada, uppspelta, planerade, inbokade och färdigpackade.
Bilen var tankad proppfull, passen på plats i väskan och hundarna kloklippta, fina och redo.

DÅ bestämde sig vår S-kull för att göra entré.
Efter en orolig eftermiddag, en lång natt och en tumultartad dag, ligger de nu här. Tyvärr förlorade vi två små, och kvar har vi en fin knippe femling i valplådan. Vi hoppas att alla klarar sig, de hade en tuff resa ut i världen, och både mor och barn är fortfarande ganska trötta. Och jag med för den delen… :-)

Nu blir det sova för två och fyrbenta i Vita Huset. Godnatt