17 Maj

Sjuttonde maj är en speciell, härlig och sprudlande glad dag. En dag att vara stolt över, en dag att njuta av.
Sjuttonde maj längtar jag alltid tillbaka till Norge, och Oslos gator.
Sjuttonde maj väcker nog härliga minnen hos alla som har sina rötter i Norge, även hos mig. I Vita Huset hissar vi norska flaggan, och varje år såhär dag längtar jag tillbaka till min norska barndom.

Sjuttonde Maj på Karl Johan.
Här firas det i massor, norskt, stolt  och patriotiskt.
Helt underbart. :-)

Syttende mai er jeg så glad i,moro jeg har fra morgen til kveld!
Da er det så du, om vi er små du,
er vi med likevel.
Jeg roper hurra dagen så lang,
synger for Norge mangen en sang.
Og jeg, jeg kan du elske mitt land du,
det skal du se en gang.


17 mai sang for barn. Populär i Norge bland de minsta på just Nationaldagen

Hon finns inte kvar

Jag har en valp. Men ändå inte.

För nästan exakt en månad sedan hämtade vi vår hett efterlängtade dobermannvalp på Arlanda.
Hon hade rest långt, ända från Argentina, och ännu längre under hela den tid jag planerat, letat och väntat på henne.
Så anlände hon då. Liten, knubbig, stora tassar, tillitsfulla ögon och sådär babyvalpig som bara en dryga 3.5 månaders liten dobermannunge kan vara.

Tania tog vår hem med storm, och likt en argentinsk tromb for hon runt i huset, skrämde slag på de inneboende fyrbenta, lekte hårt med husses tålamod och möblerade om lite här, och lite där. Mest överallt när jag tänker efter.
Största knuffen fick mitt eget hjärta - jag är hejdlöst förälskad i min lilla chokladtjej!

Häromdagen blev vår bruna nykomling fotograferad. Vi ställde upp henne efter konstens alla regler, för att föreviga vår busiga Tromb. Och jag upptäckte att min valp inte finns längre.
Hon har växt. Och växt.
Och växt bort.

Nästan helt borta är hon, och även om det är oerhört spännande att följa med på resan i argentinska dobbisars utveckling, så är det också lite vemodigt att tiden går så fort.
Så där som det är med alla små barn…

Tania, 23 kilo tung. Låååånga ben och babyhullet bortblåst. 

Tania med den långa snoken.
Alltid redo att äta, stjäla, bära saker med världens största gap. Fast här ser hon ju riktigt presentabel ut:-))

Vita Husets rabbitar

Kaninbebbarna växer!
De har öppnat ögonen, öronen är långa och fina och de hör. Pälsen växer tät och fin på de de knubbiga babykropparna, och barnen är i extas över de sötaste djurbabysarna Vita Huset haft på länge. :-)

Till och med husse erkände häromdagen att han blev alldeles tagen - de där fem ungarna var ju JÄTTEsöta…?
Och det är de. Annorlunda mot vad vi är vana vid, och fantastiskt spännande att följa. Så här såg de ut häromdagen, vid två och en halv veckas ålder.
Bilderna har jag fått av Felicia, vår egen hovfotograf:-)

Rörigt. Jättterörigt..

Vi brukar inte ha sådär jättevälstädat. Vårt hus är alldeles normalt, med normala saker i. Eller, förut var det ganska normalt. Nu har vi grejer drällandes överallt känns det som. Den stora röda mattan i vardagsrummet är full; Pipdjur i alla möjliga och omöjliga former. Mjukisdjur. Strumpor. Petflaskor. Tuggben. Smala tuggben. Tjocka tuggben. Runda tuggben. Mera mjukisdjur.

I Biabädden är wetbedsen hopkrafsade i en salig röra. Några pipdjur hänger på sniskan och yngsta dotterns jeans skymtar i röran.

I soffan ligger den argentinske tromben och gnager på en kulspetspenna. Det har runnit bläck från den på det vita skinnet, och korken är hackad i småflis.

Vad är det med hundar nuförtiden. Kan de inte bara leka med sina egna leksaker…????

God natt.

Den lilla debutanten

Idag har Rulle debuterat i uställningsringen. Han gjorde det med den äran, och får säkert en skvätt skumpa hemma i kväll. Eller kanske Frolic tårta, vad vet jag:-)

Bäst i rasen, bäst i gruppen och 3:a BÄST I SHOW ÄR superbraaaaaaaa!!!!!!

Jean Dark Rare Gold som han egentligen heter, har alltså idag, fyra månader och en dag ung, varit på sin första hundutställning.
Dömde gjorde A. Munkvall på Häverö Brukshundsklubb.

Lilla söta Rullegull klev glatt in i ringen på bångliga ben, trubbnosig och fortfarande med valpknubbig kropp. Som alltid glad i sinnet och redo med en puss till alla - domaren fick en stor!

JÄTTEGRATTIS till matte och husse - vilken liten kille ni har!

Jean Dark Rare Gold "Rulle"
4 månader och en dag

Skall man vara fin får man lida pin

-Jag har en idé!
Så har min goda vän Linda sagt några gånger. Och när hon har en idé, ja då har hon verkligen det. Oftast roliga infall, som slutar på pränt så alla kan se, prydligt, fint och proffsigt.

Min väninna är mångsysslare. Mamma, hustru, kvinna, hundägare, optimist, fotograf och en oerhörd kreativ person.
Hon har haft ansvaret för att många av oss fått se vackra hundkläder på Stockholmsmässan flera år i rad, fått fina, varma kläder till våra fyrbenta, men mest av allt - vackra bilder av hundar, katter, eller människor.
Linda är fotograf, och som sådan har hon tagit fantastiska bilder av vår familj, både två samt fyrbenta. Flera av hennes alster har jag visat här i bloggen, och på hennes hemsida finns ännu fler.

Idén, den senaste bestod i att forografera en (galen) hundmänniska och en massa hundar. I soluppgång. Vet ni hur tidigt solen går upp..?? Det vet jag! 04:28.
Och om fotografen prompt vill ha alla som skall fotas på en kulle var det bara att reka först, och när platsen hittats kliva upp låååångt före ottan.
Rättare sagt strax efter 03:00.
I samlad tropp körde vi sedan till det utvalda stället, och hjälpte fru fotograf med blixten (japp, hon hade en stoooor sådan) och alla attiraljer man måste ha när man har Lindas jobb. Strax före soluppgången började vi bli nervösa att inte hinna - och medan vi hackade tänder i kylan fick vi de sista uppgifterna klara.
Hundarna kom ut, och vi försökte -utan att riva vårt hår- att styra de tio glada busarna upp och nedför kullen, helst åt det håll Linda dikterade. Solen steg sakta upp på himlen, i ett mäktigt, rosa skimrande sken.
Det var vackert, imponerande och storslaget.

Efter en catwalk som kändes lååång som tåget, förfusna tår (det är MINUSgrader mitt i natten, trots månaden Maj) och söndergnagda fingertoppar - hundarna upptäckte glatt allt godis jag försökte muta dem med, och min oförmåga att styra dem allt för mycket. Resultatet blev att de ystra busarna hoppade och for likt pingpongbollar på mig, mot mig och över mig, allt medan jag gick där och försökte se oberörd ut.

Några av resultaten kan skådas nedan, och även om vi var trötta som sengångare resten av dagen, blev bilderna superfina, och minnesbanken påfylld med skratt och knasigheter igen.
TACK Ammi och Linda för en utmanande, rolig och spännande natt/morgon.

Se mer här:
http://lindaberggren.com/HEM.html
http://www.linaochlinda.com/
Lina och Linda finns också på Facebook

Sist och minst

Men med stor vinst. Ja, det fick finaste Zikko förra helgen!
Med Zandra som handler slog han alla dvärgpinschrar i ringen, slutade som BIR och klev sedan in i gruppen och blev TVÅA!

Grupp två är en av de största grupperna hos SKK och konkurrensen är alltid stor och tuff.
Riktigt skoj med en pinne i topp. Och ännu mera skoj att den pinne var just vår Zikko!

SEUCH EEUCH NORDV-11 SEV-11 Impala Zen Zikko

IPO II !!!

I helgen som varit tävlade ytterligare en framgångsrik K-hund.
Jean Dark Kingdom var ute med matte Tessan, och duon hade rejält med framgång. BÄSTA lydnad totalt -av samtliga ekipage och samtliga klasser!!

Med poängen 99-95-87 och totalen 281 visade Kinge framfötterna rejält, och matte Tessan fick ett fint kvitto på rätt och bra träning.

Som uppfödare blir jag förstås hur glad som helst, och det är så oerhört skoj och tillfredsställande att veta hur glad, trygg och välmående KingeKung är, och hur mycket han älskar att jobba, träna och tävla. TACK Tessan för att du genom dina flinka fingrar och träning, gör så fin reklam för rasen, sport och Jean Dark!