Barnvakt

Igår var jag barnvakt till en liten livsnjutare.
Han kom strax efter lunch, bars in på sin mattes armar, lite yrvaken eftersom han somnat i bilen på väg till oss.
Ganska snart kände han igen sig och blev JÄTTEglad! Det blev jag också, och det var härligt att få den lilla varma, runda kroppen i famnen och nöjd bar jag in honom i huset.

Rulle, som han heter, sprang nyfiket och glatt omkring på rultiga ben, upptäckte allt igen, och fick syn på katterna. Många katter är det i Vita Huset, och fast jag sade till honom kunde han inte låta bli.
Med förtjusning, fart och fläkt sladdade han runt hörnen, föll platt på parketten och tuggade vilt på den del av den stackars katten han fick fatt i. Att han plötsligt avbröt kattmördandet berodde inte på mig, utan på doften han fick i näsan. Tvärt slutade han, vände riktning och fart mot tallriken med kattmat. Vi sprang samtidigt, och när jag ryckte undan skålen hade den lilla bruna killen redan munnen full, tuggade och svalde medan han sprang mot nya äventyr.
Någon annan hade också proppat munnen full av kattmat, och tyvärr också blivit överfull, dvs lagt en mindre mysig hög med uppspydda matrester på mattan precis vid Rulles fötter. Han upptäckte det givetvis, och hann svälja allt lagom tills jag var framme vid honom och försökte bända upp den lilla envisa munnen och hälla ut eländet. Han svalde glatt, slickade sig kring munnen och sprang mot nya äventyr.

Jag bestämde mig resolut för att han nu behövde kissa, tog honom under armen, och gick ut på tomten. Som den duktiga lilla Prinsen han var, kissade han med en gång och studsade sedan lyckligt iväg och tittade på Sofias kanin. Den var rolig! Vi betraktade den lilla gnagarfröknen ett tag, och sedan gick vi upp i huset igen. På vägen träffade vi äldsta dottern, hon som inte gillar hundar något vidare längre, men dock Rulles matte, och därför gav hon den lilla valpen en lätt kram och sade hej. Han hejjade förtjust tillbaka, och dottern fick en rejäl smocka i pannan, ett bett i näsan och en lerig liten tass på benet…. Jag så urskuldande ut, och förklarade att ”Rulle är faktiskt en baby, liten du vet”. Som om hon inte visste det…. Vi suckade båda och jag styrde kosan efter den kavata herrn, som redan var på väg på nya äventyr i huset.

Han hade hittat husse i familjen, och charmat även honom. De båda lekte för fullt på vår stora vardagsrumsmatta, och tennisbollar och pipleksaker flög hej vilt omkring. Men Rulle var glad, och hans nya kompis verkade också gilla den buslyckliga valpen.
Jag passade på att ta fram alla mina tråkiga pappersjobb, och strax jag börjat kissade min lilla barnvaktsunge på golvet, sprang i det och hoppade på mig. Det rann nedför byxbenet, och fläckarna bredde ut sig på mina jeans.
Nu var den vilda babyn trött och ville kramas.

Vi torkade -eller jag torkade- Rulle sprang sin väg med hushållspappret och när vi äntligen var klara tryckte jag ned den lilla kämpen i mitt knä och motsträvigt somnade han med en djup suck medan jag målmedvetet hamrade på tangenterna.

Det var ganska mysigt att sitta där och jobba, med hela knäet fullt av en varm och gossig valp. Och när hans matte strax därpå dök upp och hämtade sin lilla buse kändes det plötsligt tomt och tyst när de gått.

Det kändes som om hela Vita Huset drog en suck, phu, det är jobbigt med små aktiva busar!
Men också härligt, levande och underbart.
Snart kommer vår egna lilla Vilda Baby, och det känns hur spännande som helst. Hon anländer i mitten av April, och jag hoppas hon överlever den enormt långa flygresan på 23 timmar. Lilla skrutt.
Under tiden fram till dess skall jag insupa kraft och energi - det tar på krafterna att vara Valpmamma:-)

Den Vilda Babyn funderar ut nya hyss

Rulle pustar ut lite. :-)

Skrynkelbilder

Så har Felicia varit framme med kameran igen, och Gummibarnen fastnade fint på bild:-)
De är söta som socker, tycker vi själva, glada, tjocka, runda och supernakna. Dessutom är de pigga och far runt som ett gäng myror med långa ben. De hoppar och far som popcorn över golven, och när man skall röra sig och nakenkattungarna är i vägen måste man gå med hasande, korta steg för att inte snubbla på dem:-)

Här är de sju veckor

Jean Dark Uma Thurman

Uma är svartvit, men även tabby. Och hon har världens sötaste lilla svarta näsa:-)

Jean Dark Uncle Sam

Sam är kullens enda kille,
och han har fullt upp med sina buuusiga syrror.
Snart kommer han till dig Isac:-)

Jean Dark Ursula Andress

Ursula är en kelgris som älskar att kramas och vill ha alla leksakerna själv:-)

Ursula

Jean Dark Ulla Winbladh

Ulla är en liten kopia av mamma,fast med ännu starkare vilja och åsikter.
Är man padda så är man:-)
 Ulla är efterlängtad och väntad på hos en uppfödarkollega. Roligt och spännande med samarbete! :-)

"Så här skall man posera om man är en dobermann"
Jean Dark Ulla Bella

Ulla Bella har en lillmatte som ibland kommer och hälsar på,
och läääängtar efter sin lilla nya kompis

2002 03 13

13 mars. 2002.
Mitt mesta minne av vår kull som föddes för tio år sedan är att de bodde i vår ena dotters rum.
Där inne låg de i lugn och ro, tillsammans med mamma hund, lyssnade på My little pony musik, medan tjejerna ritade, pysslade och grejade. Rummet andades ro, valplukt och mjukt mörker.

Jag minns att vi skulle resa bort en helg, och valparna som fortfarande var ganska nykläckta skulle få en barnvalpvakt.
För att spä på min oro att resa bort, fick de små dessutom en förkylning, och den stackars valpvakten var nog lika nervös som jag.

Allt gick förstås bra, valpvakten var en klippa, och mitt nästa minne är hur kullen utvecklades, växte och plötsligt var de utflugna. Tiden går så fort..

Under åren som gått har jag träffat flera av dem på vårt hundpensionat, många är kunder hos oss, och det är fantastiskt att få träffa dessa snälla, vänliga och sunda vovvar, och samtidigt minnas de knubbiga små valparna på dotterns rumt. Tänk att det är samma hundar…?!

Stort GRATTIS alla Jean Darks X-dobermann på 10 årsdagen! 

Tack till alla mattar och hussar för glada tillrop i gästboken och mest av allt, för att NI alla tar så fint hand om era hundar!

SDV veteran LP  Jean Dark XLimited
10 år!!

XLimited och matte Eva

Tomt Tomt Tomt

Det är jättetomt i Vita Huset. Grabbarna Grus har flyttat!
Blå, Omärkt Svart, Omärkt Brun, Orange och Grön finns just inte mer. Det är faktiskt ganska så tyst efter de vilda femlingarna, i skostället ligger inget längre huller om buller med utdragna sulor och inga filtar/plastleksaker/tuggben/andra stöldgods ligger i en kisspöl på golvet:-)
Inga bajskorvar är upptryckta på väggarna, och tidningspappret är inte hackat i småflis överallt. Man kan säga att det inte längre ser ut som om en tromb farit fram i huset:-))))

För kort tid sedan sprang de fem kavata busarna runt här hemma och pysslade med allehanda saker.
För ännu kortare tid sedan satt de i famnen på roskindade, glada och förväntansfulla hussar och mattar i min hall. Invirade i nya fina fleecefiltar fick de en hejdåpuss av mig, och så försvann de ut i livet.

Redan har sms:en trillat in, och de små verkar trivas och sätta fart och fläkt på sina nya hem.
Lycka till med era nya familjer, Morris, Ramses, Dexter, Rebel och Rulle!

Hela högen med mamma Smilla

Ramses

Dexter

Rulle

Rebel

Morris

Merry Go Round Puppies

Merry go Round Puppies
Vilka knasvalpar vi har! De äter alldeles snurrigt….

Så här brukar inte våra bebisar inta sin mat, jag har sett det då och då, men de här R-pojkarna praktiserar det vid varje mål de äter. Det ser så roligt ut, att andra kan få skratta lite också. :-)

http://www.facebook.com/photo.php?v=10150588675932001&set=vb.631722000&type=2&theater

Den heta potatisen

Ja, den heta potatisen fortsätter. Debatten om hjärtan.
Våra dobermann har just nu en rejäl svacka och många hundar har drabbats. Det är en fruktansvärd sjukdom, och den skördar många offer. Alla vi som råkat ut för den vet vilken deprimerande sjukdom DCM är.

Jag har sagt det förr, och säger det igen, det är BRA att DCM engagerar. För det är enda sättet att bli av med den.

Det som inte är bra är att de som bestämt sig för att jobba mot DCM inte tycker lika. Och en falang har bestämt sig för att testa efter ”sina” forskares råd, och racka ned på andra.
Och den andra falangen testar efter de råd deras specialister har gett och gör så gott de kan.
Knasigt kan tyckas. Varför inte lägga energi på de som inte testar alls…?? J

För mig är det viktigt att så många som möjligt undersöker sina hundar. Jag skulle önska vi hade råd att Holtertesta ALLA dobermann i hela världen varje månad. För så fort kan sjukdomen debutera. På bara en månad. Det är skrämmande.

För mig har aldrig frågan om vilken testmetod som är bäst, varit viktigast. Det viktigaste när det gäller DCM tror jag, är att vi drar fram sjukdomen i ljuset, erkänner att den finns och tillsammans arbetar för att få bort den!
Vi behöver bli medvetna om i vilka linjer DCM förekommer mer än i andra (för DCM finns i alla linjer) och vara försiktigare med dessa hundar i vår avel.

Vi behöver testa kontinuerligt - det duger inte att ha en avelshund som är Ultraljudad eller Holtertestad för kanske två-tre år sedan (om det är en yngre hund). DCM uppträder plötsligt och snabbt.
Ultraljudskoller är en färskvara.

När det gäller de olika testmetoderna finns framförallt Holtertest och Ultraljud, helst med Eco Doppler.
Holter är en mer omfattande undersökning, och den visar lite mer. Den kostar också mycket mer, och det kan vara svårt att motivera ”den vanliga hundägaren” att göra en sådan undersökning.
Flera ägare av avelsdjur vill inte heller Holtertesta varje år. (en del vill inte testa alls…) Men många kan man, enligt min erfarenhet, få att UL + Eco Doppler testa, en gång om året.

Vi har undersökt ca 30-50 hundar hos oss -per år- sedan vi fick möjligheten att få hem en specialist som gör UL + Eco Doppler på våra djur, och VARJE gång har han hittat minst 2-3 hundar som varit EQ eller affekterade med DCM.
Det är nedslående siffror, men också bra att de hittats. Dessa djur har omedelbart tagits ur aveln, och flera har aldrig fått chansen att sprida sina gener vidare.

Jag är övertygad om att en så stor siffra hundar som undersöks varje år är av oerhört stort värde för vidare forskning, och absolut också för dobermannrasen framöver. Att hindra DCM hundarna att reproducera sig är mycket viktigt!

Min personliga åsikt är också att det vore bra om vi kunde Holtertesta ofta, men det är en utopi att kräva att människor skall göra denna test på samtliga avelsdjur kanske var tionde månad, eller var sjätte månad.

I skrivandes stund får vi vara glada för alla de djur som testas och att folk engagerar sig. Att stampa och slå på de som testar är okunnigt, oförskämt och kränkande. Det finns många, många, många (!!) som inte eller aldrig, testar alls….
Vi borde istället -med gemensamma krafter- hjälpas åt att testa än fler djur varje år, och lära oss mer om var DCM finns som mest, vilka linjer som är mer drabbade - för DCM på dobermann finns överallt- och försöka få bort sjukdomen.

I den perfektaste av världar skulle jag gärna Holtertesta alla mina avelsdjur en gång i månaden. För så fort vet man att dobermann kan bli sjuka, på bara en månad.
I de perfektaste av världar skulle jag Holtertesta ALLA mina dobermann varje månad, och jag skulle be alla mina valpköpare och vänner med andra dobermann att testa varje månad.

Men den perfektaste världen finns inte. Och ekonomin finns inte hos de flesta heller.
Så alla djur vi kan få till att kolla vare sig det är UL eller Holter är av stort värde för framtida avel anser jag.

Jag läste någonstans att alla världens misstag är bättre än att aldrig, aldrig ens försöka.
Jag har valt att försöka. Jag vill testa mina hundar så ofta jag bara kan, och göra mitt bästa även på andra vis för att vara med att arbeta MOT DCM.
Jag vill hellre försöka, kanske göra misstag, men jag GÖR något.

Ps, och givetvis måste varje UL samt Holtertestad dobermann gå till en specialist. Vilken som helst veterinär kan INTE säga att en dobermann är fri från DCM vid just det undersökningstillfället.

Socker vill flytta

Vår allra sötaste lilla vita siamesfröken trivs inte hos oss:-(
Jag tror hon tycker vi är för många, för stökiga, för ostrukturerade och alldeles för aktiva. Dessutom är två av våra andra katter elaka mot henne:-(
Socker, är otroligt trogen, snäll och rar. Hon älskar att sitta i någons famn, vill helst sova i sängen varje natt och hon pratar gärna med oss och vi söker kontakt med henne. Oftast är hon nästan som en liten hund, kommer när man ropar, myser med oss i soffan, och älskar att leka, men inte för ruffligt.

Vi vill att vår via, fina tjej kommer till en lugn familj utan många hundar och andra katter. Högst på önskelistan finns Du som är hemma en hel del och kan tänka dig att skaffa en siames/oriental kattungekompis till Socker om inte allt för lång tid.
Hon kommer att flytta från oss som kastrat, och vill helst vara en älskad pusskatt, och inte gå på utställning.

Vill Du veta mer - eller känner du någon som kan passa vår Sockertopp- kontakta mig gärna
kennel@jeandark.com

Ute är spännande!

Det är svårt att gå ut när det är kallt, is och snö överallt. Små valpmagar blir lätt kalla, och frussan bebbar är inte kul.
Idag har dock solen legat på, och femlingarna har varit ute för andra gången i sina korta liv. Det var förstås spännande, superskoj och mycket uppskattat.

Det är svårt att förstå att våra trinda små pojkar om ett år kommer att väga hur mycket som helst, vara mogna, kloka och kanske lite eftertänksamma. Just nu går allt i flygande fläng. Sötisarna:-)

http://www.facebook.com/photo.php?v=10150579298037001