En stor dröm

Äntligen!
I många har har jag drömt om en dobermanntik med speciella linjer. Linjer som är ovanliga, okända och inte besläktade med våra hundar här på något endaste vis.

Jag har letat, funderat, stött och blött detta med de jag känner som har kunskap i ämnet dobermann, avel, hälsa och andra för rasen, viktiga egenskaper.
Samtliga vänner har sagt till mig att jag inte är klok.

Dessa åsikter och råd stoppade mina planer kring den nya hunden, och även om jag under nästan tio års tid funderat på mina avelstankar, är det inte förrän nu jag verkligen gjort slag i saken.
Under en treårs period har jag noggrant följt de hundar jag varit intresserad av, tittat på föräldrar, läst sjukdomsstatistik, försökt bilda mig en uppfattning om mentalitet samt arbetsduglighet, föräldrarnas avelsduglighet och förstås, även de exteriöra bitarna.

Under mitt idoga rotande hamnade jag hela tiden i det stora landet i Väster, en hel jätte kontinent, och att se sig omkring efter en dobermann kändes som att leta nål i en höstack.

Nålarna har nu förhoppningsvis hittats, och om allt går enligt planerna kommer två små dobermanntjejer att flytta in på Jean Dark under 2012.

Den första är redan född, hon är snart tre månader gammal, och har redan gjort förändringar i mina inplanerade tankar. :-)

Hon skulle bli en svart tik efter två av mina favoritföräldrar, ganska gamla och mycket, mycket vinstrika. Istället kommer nu deras dotterdotter, en brun ( vi som inte skulle ha fler bruna på ett tag…!) fantastisk liten hund, som har det mesta av det jag önskar hos en lovande dobermannvalp.

I skrivandes stund är hon en glad, öppen, social och helt ”crazy” (enligt sin uppfödare) tjej med stark benstomme och en prydlig outfit. Vi hoppas hon kommer att passa här hos oss, och att hon snart sätter sina små bruna tassar på svensk mark. :-)

Ett riktigt skitinlägg…

Ja detta ämne - bajs - kan ju vara laddat, fast på olika sätt för oss människor.

Vi tvåbenta sköter ju den biten -för det mesta -själva i vår ensamhet på toaletten. Spolar, vädrar, tvättar händerna - och voila! Borta.
Trevligt tycker jag.

Några få väljer att prata eller skriva skit, och sprida det på tex nätet. Några är stolta (??) över att mynta uttryck med detta prefix framför för att på så vis göra ned medmänniskor…
Mindre trevligt tycker jag.

När det gäller våra fyrfota vänner måste den biten skötas av oss, såvida vi inte befinner oss långt ute i naturen. Där kan vår hundkompis lämna sin korv var somhelst, ingen som bryr sig.
Ibland har tvåbenta också lämnat sitt avträde i skogen, och hittar hunden detta inträffar något SKITäckligt. Alla hundägare känner till fenomenet. Hunden Ä.T.E.R eländet.
Hinner man se det står man (läs jag) där som en fullfjädrad idiot, skriker halsen av sig, för döva öron, hunden gör vad den vill.
När uppdraget är utfört kommer den glada varelsen oftast rusande och vill utdela en puss. Jojo, hur många har inte stått dubbelvikt i skogen och nästan spytt av äckel när odören träffat en. Eller ännu värre - några millimeter av den äkta varan…..!! FY SJUTTON!

Hunden förvisas till att inte komma närmare än tio meter, och eftersom ingen hund varit med om detta , jag menar, i vanliga fall vill vi har vår fyrbente kamrat INOM tio meter, så kommer de närmare och närmare. Fjäskar, slickar på en och håller sig småblängande nära.
Väl hemma slängs allt in i maskinen, hundens mun sköljs i vatten och man svär ve och förbannelse över kräket till djur.

Sedan mår man illa över blotta åsynen av den så vanligtvis älskade hundnäsan, och inga pussar delas ut det närmsta halvåret.. (Tja, eller veckan i alla fall!)

Vidare har jag funderat på detta med katter.
Katter går ju som bekant på toaletten i en kattlåda. Och den där kattlådan är de flesta hundar väldans intresserade av.
Det ÄR ju hur äckligt som helst med kattskitsätande hundar, och jag tror att alla vi som har båda dessa arter hemma, försöker klura ut lösningar för att slippa ha hungriga hundar i kattlådan.
Hemma hos oss har vi försökt få hundarna att låta bli detta genom lydnad. Det funkar inte.
Vi har flyttat lådorna till toaletterna, det hjälpte föga. En dörrstop inköptes, och den fungerar när vi alla sätter dit den igen efter att ha besökt toaletten. Med tre barn i hushållet säger det sig självt att det går sådär….
Vi köpte täckta toalådor, lådor med höga kanter och luckor på. Funkar ibland, men inte alltid…
Till slut ledsnade jag och förmådde maken att såga hål i toalettdörren och så hade vi plötsligt en kattlucka, fast utan själva luckan (mest ett hål faktiskt) i dörren. Ingen hund i badrummet!!
Detta gick bra en kort period. Så lärde sig småhundarna att ta sig genom luckan, och dobermanndamen Juni var inte sen att haka på. Hon körde in huvudet genom hålet, och fastnade.
Vi fick nästan skruva ned dörren och bända loss henne. Hon undkom med extremt röda öron och trumpen uppsyn.
Själv kände jag mig som en uppgiven Alma Svensson i Lönneberga. Emils mamma ni vet. Han som fastnade med öronen i soppskålen.

I vår valplåda pågår just nu ett intressant fenomen. De fem smågrabbarna (vi fick bara hanar) är tjocka, välmående och rejält knubbiga. De tycker om sig själva och livet, och det ser ut som om de också gärna vill vara lite ”balla”.

Om man är en människa och vill vara häftig -oftast inträffar detta när man är ung- precis som hos hunden, så är det riktigt tufft att sticka en vit, smal, mockapär i munnen, tända eld på den och försöka låta bli att hosta. DÅ är man superduperball!
Det kallas för att röka.
Om man är en hund så gäller det om att hitta den största pinnen utomhus och bära den med självklar ägandemin.
ELLER så bajsar man allt vad man kan mot en vägg eller ett träd (eller eventuellt någon annan lämplig, noga utvald plats) och balansera på frambenen medan avträdet trycks upp så högt den lilla hundrumpan förmår.
Ju högre man bajsar, desto tuffare är man. Högst-upp-bajsaren Vinner!!
Denna syssla upptar tydligen en del av våra små femveckor valpars tid, för när vi städar så ligger det små söta valpkorvar här och var längs väggarna, men stora delar av det sitter upptryckta PÅ väggarna. För varje vecka några cm högre upp också:-)

Vår ena dobbistik gillar inte när magen blir full. Hon vill ut direkt, annars snurrar hon olyckligt i ringar på golvet, piper och travar fram och tillbaka så vi tror vi skall få upptrampade gångar i parketten på golvet. Det är svårt att missa att hon är nödig.
Ett märkligt fenomen inträffar med vår tik när jag åker hemifrån och lämnar henne ensam hemma.
Ja inte helt ensam, hennes hundkompisar är ju också hemma, men så fort jag stänger dörren springer vår stora dobermanntik upp i sovrummet och gör ifrån sig i vår dubbelsäng. Detta är ju lagom kul, och efter några vändor med hink och skurbalja, började jag stänga sovrumsdörren för att undvika olyckor.
Jenna är lika klurig hon, och hoppar på handtaget, öppnar dörren och utför planerat arbete i sängen i alla fall!
Det är ju inte speciellt skoj att ha sin säng full med diverse avfall från sin hund, och numera måste jag alltid komma ihåg att LÅSA dörren när jag skall någonstans utan min hund. Annars väntar syndarens värsta straff…

Varje dag äter våra hundar glass under den här årstiden.
Det är ju vinter och snö, kallt, vackert och inte alltid skottat ute. Vi som bor på landet har inte alltid tillgång till plogade, fina vägar, utan är mer hänvisade att trampa upp egna stigar eller försöka promenera där andra gjort väg.
I vårt fall är vi lyckligt lottade.
Grannen på ena sidan har tävlingstravhästar, och är ute med dem i ur och skur. Deras ”travslinga” på några kilometer plogas och sköts efter alla konstens regler.
Vi har turen att få gå där, bara vi aktar oss för de snabba, vackra djuren som svischar förbi då och då med vagn, kusk och grus efter sig. Hundarna har blivit totalt orädda, ointresserade och jättevana vid hästar, och lyfter knappt på ett ögonlock när de stora djuren visslar förbi.
De är definitivt mer intresserade av det som efterlämnas på vägen. Otroligt egentligen hur mycket en häst kan göra ifrån sig..?? Det ligger ALLTID hästskit längs vägen, fryst sådan vintertid, och en fullkomlig delikatess enligt mina hundar.
Vi har alla försökt få våra fyrbenta att låta bli, men jag kan ju ärligt erkänna att vår ystra flock egentligen bara är en samling ögontjänare.
Och ibland längtar jag tillbaka till Tyresös prydligt, asfalterade promenadstigar.. :-)

Som avslut på detta inlägg kan jag bara krasst konstatera att jag förutom att irritera mig på många små skitsaker, lagt ned lång tid idag på att skriva om ingenting.
Det är dags att trä på sig gummistövlarna och gå ned och mocka efter femlingarna som just sovit, lekt och ätit. Det kommer att ta tid att få rent.. Suck:-)

Lady Stardust Vinner mera! :-)

Vi fick ett glatt sms från Susie på kennel Suanho i helgen. Hennes valp, Jean Dark Lady Stardust fortsätter att visa framtassarna under 2012. I går blev Dustie som hon kallas, blev BIR och BIG-4 i Sollentuna igår.
Domare S. Carlid.

STOOOOORT Grattis till Susie och Lasse, vi är så stolta över våra fina L-barn, som ju är fallna efter en Suanhohund - Suanho´s Minnehaha.
Stolt pappa till kullen är den engelska hanen CH Mooswift The Sundance Kid.

Foto. F. Essgärde

Fotografering

I förrgår hade vi fotodag i Vita Huset. Inte många undkom kameran, Ammi och Felicia fångade de flesta. 

Nya småbilder finns på dobermannvalparna på Valpsidan, och här är en helt naturell, nybörjarfilm, tagen med min mobilkamera på Grabbarna Grus. 

Mamma Smilla har just gått en tvåtimmars promenad, och ville, direkt vi kom hem, dia sina småpojkar. 

De har växt, fått vassa tänder som kan bitas och springer gärna omkring, helst med leksaker i munnen. 

Alla fem är otroligt tillitsfulla, glada och lekfulla. Inte så konstigt kanske, med de två föräldrarna.. Smilla och Pando är ju precis så själva:-)

Den lilla arga farbrorn

Häromdagen gick jag promenad med familjens alla hundar. Det är inget ovanligt, vi går promenad varje dag, i regn och i sol, i kyla och i värme, i ur och i skur.
Varje dag i snart sex år har vi vandrat i naturen här, norr om staden, sedan vi flyttade hit.

Många timmar har vi tillbragt i skog och mark, och många fantastiska naturupplevelser har vi fått uppleva, hundarna och jag. Så mina dagliga, nästan tvåtimmarspromenader är ett måste för att mina fyrbenta och jag skall må riktigt bra.

Just den här dagen var vi alla på väg hem. Lagom trötta i benen genade vi över åkern och styrde rakt mot Vita Huset.
Juni och Jenna lekte på den angränsande åkern, sprang och fór så snön yrde. Dvärgpinschrarna travade på led bakom mig, trötta och lite kalla rörde de sig snabbt på lätta fötter, och jag tror de längtade hem till värmen.
Medan jag gick där i mina egna tankar och sparkade lite i snön, upptäckte jag plötsligt en röd sak som sprang runt, runt med något svart, mindre efter sig. Det rörde rörde sig snabbt, runtrunt och i cirklar. Så fort det svarta kom nära trappade den röda upp farten, och saktade av när avståndet ökade. Intressant fenomen tänkte jag och stannade upp. Plötsligt såg jag att det röda, var min ena kinestik, klädd i sin signalstoppsröda vinteroverall!
Det svarta som jagade henne såg jag inte vad det var, och raskt styrde jag kosan mot min hund.
Medan jag ropade på henne försökte jag fånga uppmärksamheten på den som så hetsigt jagade henne. Han -för jag tyckte det såg ut som en han- jagade henne ryckigt, och envetet, helt tyst, men bestämt. Han SKULLE ha fatt i henne!!
Han var ganska liten, beroende på vem som beskrev honom, kanske jag skall säga, lite korpulent, hårig och med korta armar. Benen var det inget fel på, han rörde sig ganska kvickt. Turligt nog för Saga, var hon snabbast:-)
Jag ropade på honom att han skulle sluta, stampade hårt i backen, och plötsligt hade han fullt fokus på mig istället.
Han var fortfarande helt tyst och jag funderade på om han var stum kanske? Medan jag stod där och såg honom komma mot mig noterade jag också hans ilskna och trumpna uppsyn. Ansiktet dominerades av hans två stora framtänder som stack ut och ned utanför munnen. (Att han inte hade fått tandställning som liten…?!)
Han knep ihop sina små mörka ögon i en bestämd min, riktigt grinig faktiskt, och det såg ut som om han hade armarna bestämt i sidorna medan han signalerade till oss att detta var HANS åker, och vi hade INTEINTE där att göra. Eftersom vi redan stod där framför honom var det hans fulla rätt att få bort oss. Omedelbart!!
Jag såg honom komma i full kareta mot mig, och förstod att han tänkte bita mig i benet samtidigt som jag ilsket stampade i backen. Lite rädd var jag också, vad VAR detta för underlig varelse?? Så arg, enveten och fokuserad som han var funderade jag på om han hade rabies? Jag menar, jag hade ju inte gjort något? Vi gick ju bara där på åkern i godan ro…?
Just som han var framme vid mig och tog sats, gapade stort med de två framtänderna dinglande mot mitt byxben -ja, jag vet att jag inte gjorde så mycket, men jag var helt häpen!- kom den mammalediga Smilla till min undsättning.
Hon fokuserade sin blick på den arga lilla mannen, slickade sig om munnen och nästan tog sats..

Den mörkhårige tvärstannade, liksom nästan satte händerna i sidorna, och i min fantasi lät han som de där små trollen i Ronja Rövardotter när han förbannade oturen över att Mördardobermannen stod framför honom.

Och lika snabbt som min tanke att plocka fram mobilen kom - var han borta. På kvicka fötter flög hans lilla korpulenta kropp ned i ett hål, och kvar stod jag med häpen min och Smilla med sin dreglande mun.
Juni och Jenna, mina egna personliga dobermannväktare i livet, lekte vidare i godan ro där ute på fältet. Saga hade just nästan blivit ihjälbiten, jag hade kunnat fått rabies och blivit av med byxorna och de där två har bara hallaballokul....?!

Jag samlade mitt ystra gäng och gick hemåt, funderade över vad jag sett - VEM var denna arga, lilla tysta varelse? Inte en råtta, inte en mullvad, inte en mus, inte en sork, inte en vessla, inte en iller, inte en kanin, inte en hare, inte en bäver, inte en gris och inte ens en orm. Jag hade ingen aning om vad jag sett..????
När jag lugnat mig ringde jag min man som nog trodde jag gick omkring på åkern och hade tappat förståndet, eller bara drev med honom. För jag LJÖG väl inte?
De enda som verkade tro på mig var två goda vänner, men när jag såg deras miner förstod jag att till och med de tvekade.

Jag gav upp, kanske hade jag drömt allt?

Några dagar senare kom Annes meddelande på Facebook:

Undrar om du inte umgicks med en bisamråtta på hundpromenaden förra veckan. Har du kollat på det?, utstående tänder, 30-40 cm lång, c:a 2 kg tung, finns tydligen lite här och där i landet. Kan, som alla råttor, bli väldigt upprörd och faktiskt attackera om den känner sig trängd.

Och visst var det så! Jag googlade på den lilla arga farbrodern, och nog var han en Bisamråtta allt!
Ivrigt, ilsket och envetet försvarande sin åker. Dubbelt så aggressiv som den värsta pitbull....!! Men ganska söt var han. Såhär när jag tänker efter.
Härinne i värmen, i mitt trygga hus, med mina byxben i behåll...... :-))

Ungefär så här såg den lilla arga farbrodern ut. Fast "min" var svart.
Och han hade ingen käpp, turligt nog, för då hade jag väl fått stryk också:-)

När jag tittar på bilderna ser jag även underkäkens tänder,
men på ilskna herrn här utanför stack det bara ut två långa framtänder....:-) 

SLASH SUPERVINSTER!!

Vi har haft en fantastisk helg hos goda vänner i Norge!

Vilken energikick det är att ha lillsemester, umgås med goda vänner och dessutom vinna lite i en utställningsring:-)

Fredag eftermiddag flög vi med våra två kinestikar, Luna och Saga, landade tryggt (och det vill inte säga lite, jag är RUSKIGT flygrädd) på Gardemoen i Oslo och blev hämtade av Mariann på Kennel Black Jax.
(På Black Jax bor många fina djur, bl.a. den vinstrika Black Jax A Touch of Organza, två tibbefröknar och även katterna CH Jean Dark Joakim V Anka, Jean Dark Mary Poppins, Jean Dark Nala och enormt lovande nytillskottet, Jean Dark Figaro.)
Vi hann med en massa babbel, fantastisk mat, avelsprat och framtida planering innan natten och sömnen tog ut sin rätt.

Den här helgen var en riktig slapparhelg måste jag säga, och för en gång skull hade vi ordentlig tur. Våra startnummer var nästan sist i ringen, och vi behövde inte vara vid ringen förrän kl 11:00!! Lyxigt!

Den nationella utställningen arrangerades av Norsk Boxerklubb, och de hade gjort ett fantastiskt arbete. Välplanerat, organiserat och trevlig stämning. Då är det extra skoj att tävla.
En sak jag ofta tänker på utomlands är den vänliga inställningen till hund i allmänhet. Jo, jag menar just det.
Överallt såg jag små, små valpar, för små att tävla, men de fick följa med och vara med helt enkelt. Inte bli lämnade ensamma hemma medan ägaren tävlar. Glada, sociala och omhuldade små vänner, som tultade runt och blev kramade av förbipasserande, gullade med och tränade i allehanda saker. I samtliga länder vi har besökt för hundtävlingar, har yngre valpar än våra 4-månaders (som är ett svenskt krav) funnits med sina ägare. Jag tycker det är en trevlig vana, och hoppas vi i Sverige på sikt, kan komma att få liknande regler och tankar.

För att göra en lång historia kort vad gäller våra egna hundar, så sopade de nästan banan och den helgen var i alla fall Felicia och jag världens stoltaste hundägare:-)

Saga kammade hem CERT, BIR och i ett BIG-4!! Hon travade som hon aldrig gjort annat, och såg stolt och glad ut över sina tossiga ägare som lyckliga babblade, skrattade och försåg henne med smaskiga godisar.
Finaste saga heter på riktigt NORDISK JUNIORVINNARE 2010 Sun-Hee´s I´m A Marionette och har nu cert i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland!

Vår lilla Luna hade också en framgångsrik helg - på lördagen blev hon BIM-valp, och på söndagen knep hon BIR.et och i den enorma konkurrensen i stora ringen slutade hon totalt som BEST IN SHOW-3!!!!
Luna har också ett officiellt namn - Jean Dark Lady In Red, och vi hoppas fåklart att det snart skall kantas av championtitlar:-)

Jag tror vi skrattade hela vägen till flygplatsen, och leendet satt fint kvar uppe i luften och timmen hem till Stockholm!
Vilken fantastisk helg - Tusen tack Mariann och Ronny, hoppas vi snart ses igen.

Som avslut på dagens inlägg måste jag visa den mest fantastiska lilla handler jag någonsin sett.
Lördagens ena deltagare i Barn med hund fångade mångas uppmärksamhet.

En liten, liten fröken, i strumpbyxor, lackskor, pressad kjol och skjorta med slips kom in i ringen med en välskött sheltie.
Hon var inte stor, minst av alla de tävlande, men som hon VISSTE hur man visar hund!!

Hunden ställdes efter alla konstens regler, tungan hölls rätt i mun när ekipaget travade, och det gjorde de rakt och fint, från sidan och fram och tillbaka.
Den lilla handlern höll perfekt avstånd till sina medtävlande , en konst många av oss vuxna visst nog inte besitter…, och hon uppmuntrade sin hund med småprat, en godis då och då, samt ett bestämt och handfast tag i kopplet!

Dessa två vann, och jag var bara tvungen att fotografera dem. Tyvärr fick jag inte med mig namnet på flickan, men hon upplyste mig allvarligt och stolt om att hon var FEM och ETT HALVT ÅR. Och så fick jag ett litet leende, innan hon ställde upp sin hund för mig. Sedan neg hon och travade ut ur ringen….!
Ojojojoj… Vad månde det bliva av henne. Vi lär få se henne i framtiden, det är jag hundra procent säker på! :-)

Ståbilderna

Linn fotade så fina bilder igår, vackra valpar, vacker ljus och supervackert fotograferade. :-) TACK Linn!

Här kommer nu ståbilderna, som inte alls är lika proffsiga, men nog så intressanta. Från och med nu, är valparna inte bara våra sötaste gullegrisar, de blir också studerade in i minsta detalj. Spännande, nyttigt och lärorikt att försöka sig på att sia om valpars framtid.

Tack Ammi för hjälpen!

Blå hane

Orange hane

Grön hane

Omärkt brun hane

Omärkt svart hane

Prinskorvarna

Grabbarna Grus:-)

Ja, våra små charmtroll växer så det knakar. Från den ena dagen till den andra förvandlas de, utvecklas, och behärskar fler och fler saker. De är idag dryga 3.5 veckor, och kan gå, vingelspringa, sitta, nästan klättra över kanten på sin sovbalja, skälla, dricka vatten ur en vattenskål, och de har just fått sin första portion hundmat i en skål.
(Och det var supergott!)

De har också upptäckt att de har fyra egna bröder, att man kan lekaslåss med dem, och pipgnällskrika om världen är dum. Då kommer mamma med en gång, och allt känns genast bättre:-)

Grabbarna Grus är glada små parvlar, de gillar oss människor, och slickar glatt oss tvåbenta i ansiktet när vi lyfter upp dem, viftar på sina små svansar och knatar framåt i en obestämd riktning var man än sätter ned dem på golvet.

De har trulig uppsyn, valkar och extraskinn överallt, och fantastiska små, orörda, fina tassar. Förutom att de är underbart söta, luktar de sådär gott som bara valpar kan. Jag brukar alltid dröja mig kvar och titta på dessa små fötter. Så små, men helt perfekta, och så söta.
Dessa små tassar växer varje dag, och ganska så snart kommer de att bära sin ägare i full sprutt o skog och mark. Säkerligen kommer de att springa ifrån sin ägare mer än en gång, och reta någon av oss tvåbenta till vansinne.
Men det är långt bort, och jag kan fortsätta titta på de knubbiga babyfötterna, och bara njuta:-)

Igår blev femlingarna fotograferade, både av dotter Linn, och senare på kvällen fick de för första gången stå och se vackra ut, för då var vår hovfotograf Ammi här. Vi två har följts åt genom åren och kullarna, och det är som alltid otroligt spännande att se hur de små knubbiga trulingarna, utvecklas, växer och plötsligt en dag inte längre är små Prinskorvar.

Utan färdiga dobermann.

Orange hane

Grön hane

Blå hane

Omärkt svart hane

Omärkt brun hane