Inte alla känner till Hedda Hopper. Några få gör, och fler på väg.
Den gångna veckan har varit svår. Oturen har bitit sig fast, inte bara i Vita Huset, utan den håller ett vakande öga över oss alla, verkar det som;
* I Vita Huset konstateras det att en av våra kattungar har hjärtfel.
* Hos familjens bästa vänner lämnar deras älskade kattunge plötsligt och chockartat jordelivet, och kvar blir sorg, saknad och tårar.
* Vår ena valpköpares hund skadar sig så illa att han måste flytta till Nangijala. Alldeles för ung, blir han redan ett minne, och lämnar kvar tomhet och saknad i sin mattes hjärta.
* Vår norska uppfödarkollegas underbara unga hanhund blir efter stor sorg, vånda och ångest Änglahund. Ett svårt beslut att ta, och i mina ögon heder till Mariann som var stark i ett så svårt läge.
* En av förra årets utflyttade valpar visar sig eventuellt ha en allvarlig sjukdom. Matte skickar ledsna sms, och jag gråter en skvätt på min dagliga hundpromenad.
Vissa dagar och perioder är det tufft att vara uppfödare. Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med.
Knappt har jag hunnit trösta den ledsna djurägaren per telefon, kanske skriva en deltagande rad till berörda parter, eller torka egna tårar och rätta till hjärtat som varje gång vi mister ett djur får sig en törn. Förrän det börjar.
Egentligen börjar det inte. Det är ju Hedda som sätter fart. I vårt tidevarv skriver hon så tangentbordet glöder, och alla och envar kan läsa om ovanstående fyrbentingar som är felavlade, dumavlade, framavlade av penninghungrande, blodtörstiga uppfödare, och nu får alla lida för alla dessa våra enfaldiga kennelinnehavare som ingenting kan.
Eller, de gör i alla fall mest bara fel.
Snabbt skriks det i leden om DCM.
Cardio dog den visst av. ”Den dog ju snabbt, så då var det hjärtat”
Det upprättas dödslistor där man kan hitta valpar, unghundar och gamlingar. Alla döda av DCM. Några av mina återfinns också på listorna, de flesta döda av annat, benbrott, magomvridning, ålderdom cancer eller kanske saker som hundägaren valt att hålla för sig själv.
Nåväl, nu finns den med på DCM listan, vare sig det var DCM eller inte. ”Den har ju ändå DCM i linjerna. ” (?)
Hedda är flitig, rapp i pennan och tanken (för det mesta) och hon har en del karriärsugna kompisar. Man kan hitta dem på egna bloggar och inte minst i inläggen hos de döda fyrbentingarna.
De hetsar, skriver argt och mycket. Jag vet inte vad de vill uppnå. Egentligen.
Fred på jorden, friska hundar och inga sjukdomar? Eller bara att passa på att synas, för inte mycket av det de åstadkommer själva märks. De återfinns sällan eller aldrig på möten, kommer inte till föreläsningar eller med tankar när vi uppfödare ses och bollar åsikter om hur vi skall få rasen bättre.
Något åstadkommer de i alla fall. Aldrig har dobermannrasen skadeskjutits så svårt. Vi är många som sliter hårt för att försöka vända trenden, och kämpar för att få friskare hundar. MEN vi vill också behålla våra underbara hundars särdrag. Aldrig har det reggats så få hundar som nu. Uppfödarna försvinner. Uppfödarna lägger rasen på vänt. Uppfödare byter ras.
Fler vågar i dagsläget inte föda upp, av skräck för Hedda och den arga pennan, förlåt, tangentbordet.
Min förhoppning är fortfarande att vi skall avla så sunt vi bara kan. Att vi skall göra vårt bästa. Torka tårarna när våra älskade vänner bli sjuka, och ta nya tag, även om det är tungt.
Jag är övertygad om att rasen kommer att hamna på rätt köl igen, och att den nedåtgående trenden snart vänder.
Tillsammans kan vi hjälpa rasen, med initiativ, kunskap och engagemang.
Hedda Hopper hjälper ingen. Stundtals kan hon dock vara roande, och informativ. Men en Meryl Streep blir hon aldrig.
