Rut och Krut – Alldeles på riktigt

Ruts mamma

Det är alldeles klibbigt i luften, stillastående och dallrande hett. Sommaren som egentligen borde dra sig tillbaka kör på för fullt och vägrar inse att hösten måste beredas plats.

Alla flämtar efter luft.
Träden vajjar ingenting, vinden blåser inte alls, solen lyser guldgul, kokhet och mäktig på himlen och allt är bara stilla. Kanske någon enstaka förvirrad fågelunge skriker ut en trudiluttsång innan mammafågel får sin avkomma att tystna och vila.
Kanske någon flugbaby förvirrar sig ut en sssssurrande flygtur innan han stoppas av sina föräldrar och vilar han med.
Det är för varmt för att göra något alls. Utom att vila.

I gläntan bortanför den stora vägen ligger det blå trähuset alldeles ensligt. Ingen hittar dit, ingen utom rävarna som gör sina lovar till huset om natten när ingen sover utom människorna och djuren andas allt de kan i den kyligare luften, försöker spara på sig, så de har reserver till dagen efter när solen steker på klarblå himmel, alla vilar i skuggan och det är svårare att få luft.

Då tassar rävarna runt knuten, letar efter mat, retas med de inlåsta hundarna, smyger runt hönshuset och irriterar sig på de uppstudsiga tonårshanhundarna.
Ibland blir de osams genom gallret när de försöker stjäla en bit kött, biter och river varandra, skriker och räven rusar haltande iväg med sitt byte.
Ett gammal köttben med några få slamsor på, och kvar i buren sitter den slagna hjälten som inte haltar, för han (eller hon) kan ändå inte gå. Buren är för liten.

Har han tur blir såret inte infekterat och han klarar sig med att ha ont. Har han otur blir han småsjuk någon månad senare, får svårt att sitta och ligga, och snurrar planlöst runt, får mer och mer ångest, biter sig fast i trätaket, skriker och dreglar.
Det gör ont att andas och det går inte att svälja.
Saliven rinner och när mannen i huset tar sin lov runt burarna svär han högt och sparkar ut buren på gruset bakom huset.

Siktar med sitt eldvapen och skjuter. Ibland träffar han direkt och hunden dör. Lika ofta träffar han bara en del av den smutsiga kroppen i buren och får skjuta fler gånger innan han träffar det han siktat på.
Då är tassarna, öronen och den lilla svarta nosen fulla av hål.

Det är alldeles tyst i skjulen runt huset. Hundarna håller liksom andan.
Man gör det när någon man känner väl för man bor grannar tätt ihop, men kan inte se varandra, dör.

Allvaret kryper runt burarna. Och mannen och hans stövlar klampar bortåt, mot huset och gormar efter middag.

Ruts mamma är ett och ett halvt år, smutsig och full av öronskabb. Hon skakar irriterat på huvudet medan värkarna rullar över henne.
De kommer tätt nu, och hon andas allt hon kan med sin platta näsa. Försöker få fatt i luften, drar och halar in den för att hitta ork till att krysta när det är dags.
Hon är öm i magen efter det illa sydda kejsarsnittet sist, och ligger tungt på det smutsiga trägolvet. Tidningarna med månadens exkrementer har hon sparkat åt sidan när hon tar stöd mot lådans väggar, och smärtsamt känner hon att den första babyn är på väg ut.

De kommer långsamt men säkert, ungarna, en efter en, ganska små, ganska trötta, men de lever.
Hon slickar och slickar, tvättar och tvättar, längtar efter en skål kallt vatten och lite sällskap. Det är ensamt att föda barn ensam och hon känner sig glad över de små som plötsligt håller henne sällskap i den ensamma buren, makar sig intill dem, tvättar extra på sig själv, golvet och blodstänket på väggarna. Hon vill ha rent, hon vill att valparna ska må bra, och hon vill ha en bit mat.

Det får hon också, mannen i det blå huset har tagit en sväng runt skjulet och hört hennes flåsande. Han öppnar locket, ler brett och plockar upp de små medan han håller bort hennes huvud med andra handen. Hon är så trött att hon inte ens orkar tänka på att nafsa, och när han kastar åt henne lite kött sväljer hon tacksamt och lapar sen i sig vatten från flaskan med pip som sticker in i buren. 

Hon är förstås ingen kanin, bara en liten hundfröken på ett och ett halvt år som just fått sin tredje kull valpar. I ett annat land skulle hon kanske just börja på en spännande unghundskurs, få ett kyltäcke på sig i värmen, och njuta av familjens fingrar som smekte hennes fina och rundade öron.

Istället nosar hon allvarsamt på var och en av sina sju små barn, betraktar mannens som ivrigt undersöker valparna, och tar tacksamt emot dem igen när han är färdig. 

Hon tänker njuta av dem så länge hon får.

Kruts mamma

Det är alldeles tyst i huset. Barnen ser Bolibompa på lägsta ljud, alla har ätit middag och hundarna sover i en hög i bia-bädden på golvet.

I köket slamrar mamma tyst med disken, och i sovrummet surfar storebror på Internet, spelar ett spel och pratar med kompisarna som också är på nätet.

Nedanför honom i den fina och hemmasnickrade valplådan med säkerhetskanter som husse satt dit ligger Kruts mamma, Nelly.
Hon flåsar lätt och betraktar lillhusse som är fullständigt upptagen med sitt. Hon längtar efter matte. Piper lite, och genast hojtar pojken med sin starkaste röst – MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Hon låter!!!!!!!!!!!!!!!!! Kom genast!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och mamman släpper disktrasan som om hon bränt sig, och rusar in i sovrummet. Nelly kisar lätt och signalerar med upprörda ögon att hon vill ha sällskap. 
NU genast.
Och det får hon. Matte hämtar helt kallt vatten, och tar med en skål till med kall mjölk. Och för säkerhets skull en tallrik köttbullar också.
Hon säger att det är bra med energi. Nelly håller med, och slafsar i sig lite av det goda, innan hon kommer på att det gör ont, och plötsligt kommer allt hon ätit upp och värkarna rullar över henne i en faslig fart.

Matte blir orolig och ringer veterinären som säger att det är helt normalt att må illa och kräkas när man ska föda, både när man är hund och människa, och det verkar lugna matte som städar, tvättar och kramar Nelly som mest vill bli av med det onda i magen och få ut det som pockar på och stör henne i allt hon gör.

Hon sätter sig, reser sig, vandrar runt lite, lägger sig och känner hur det river i magen. Skriket bara kommer, och samtidigt som hon tror hon bajsar på sig vrålar hon rätt ut och hinner se lillhusse med laptoppen under armen. Han springer ut genom dörren och fräser att fostervatten och blod är skitäckligt, och hojtar att han alls inte vill hjälpa till mer, och absolut inte se på det som ska hända!
Det vill inte Nelly heller, titta alltså, och så blundar hon hårt när första valpen gör entré. Hon kniper bestämt ihop ögonen och stirrar med stängda ögon ut i ingenting, ända tills det slutar göra ont och matte viskar att hon borde titta.
Det vill hon inte och matte tjatar inte.

Istället torkar hon den lilla, daskar honom i baken och nyper honom i nacken tills han skriker.
Babyn har ett truligt litet ansikte, fyra små ben och en knubbig kropp. Han rör sig ryckigt och skriker så högt så Nelly blir jättestressad och vill skrika hon med. Så hon skrikpiper hon också. Lite iallafall, och det känns skönt!

Matte lägger valpen vid hennes mage och berättar att den är Nellys. Hennes alldeles egna lilla barn en son, och att han är det finaste av fina i hela universum.
Det ser såklart Nelly, som mitt i valplådan bredvid mattes och husses säng känner hur alla mammakänslorna bara ramlar över henne och hur mycket hon plötsligt ÄLSKAR den lilla knubbiga ungen som ligger intill henne och smackar försiktigt på hennes spenar!

Hon älskar honom så mycket att hon knappt märker att husets övriga invånare och en skolkompis tyst kommer in och betraktar de små som föds, hon märker inte att husse kommer hem, och maten de serverar henne på sängen så hon ska orka ser hon inte, och dricka vill hon inte heller.
Hon föder valpar, koncentrerat och ivrigt.

Hon är dryga tre år, får sin första kull och det är det bästa hon varit med om. Det gör ont, och hon är trött, men hon har sin familj runt sig, peppratande matte, husse med sin varma hand på hennes onda mage, lillmatte som ger henne vatten som hon inte vill ha, och kompisen som kommer med en ren och ny filt.
Intill henne ligger Krut och hans syskon och som hon ÄLSKAR dem!

Hennes egna små knyten!

Rut

Rut är inte så gammal, några veckor kanske, och hon springer i burens framdel med sina syskon.
De springer och springer och det är så kul! De är fem stycken stycken nu, ganska små och ganska glada. Det är varmt där de bor, och det luktar fränt.
Hon kastar längtansfulla ögon ut genom gallret, ser trädtopparna vajja och fåglarna flyga. Ibland önskar hon att hon var en fågel, en fågel som flyger över det blå huset, som bajsar var den vill och inte måste vara i närheten av det sen.
Hon vill vara en svan. En kritvit svan som luktar gott och som kan gå, simma och flyga.

Fri.

Mitt i springandet tar orken slut.
Rut orkar inte så mycket och lägger sig stillsamt bredvid sin mamma. Mamma är snäll, luktar tryggt och har alltid en varm tunga som far över barnens kroppar med långa, mjuka tag.

Rut älskar det.

Snart kommer syskonen också, de orkar inte heller så länge, och så ligger de där tillsammans med mamma i en hög.
En gladare hög.

Flera dagar i rad har de haft diarre, och tappat ork och matlust. Det är bajs på väggarna och lite blod i springorna i träburen. Det luktar ganska illa när solen ligger på, så Rut kopplar bort luktsinnet. Hon är bra på det. Att koppla bort saker som hon inte orkar med.

Magen kurrar och det är Rut van vid. Hon äter inte mat så ofta, kanske en gång om dagen, hon vet inte så noga? Hon vet inget annat och är egentligen ganska van att vara hungrig.

Hela kullen snuttar en hel del på mamma-hund också, men det finns inte så mycket mjölk i juvren, så de ger upp efter en stund, ligger nära och bara är.
Tillsammans är också mysigt.

Men i alla fall så kom mannen från huset en tidig morgon och lyfte dem en och en i nackskinnet och gav dem en spruta.

En cocktail skrattade han, och ganska snart efter det kände den lilla familjen sig bättre.
De fick dessutom nya tidningar att ligga på och genast kändes det rent och fint i buren de kallar hem.

Och så plötsligt orkade valparna leka igen.

Korta stunder, några minuter, men ändå.

Rut skrattar lite inuti och känner sig en tanke glad faktiskt.  

Krut

Krut är inte heller så gammal, några veckor kanske, och han springer på gräsmattan med sina syskon. Han springer och springer och springer, så fort de knubbiga benen kan bära honom springer han, och när lillmatte skrattar sitt pärlande skratt springer han ännu mer!

Han jagar sina syskon, och när de sprungit in för att äta springer han lite till. Han vill inte sluta leka. Husse rusar ifatt honom, och bär honom vilt sprattlandes in i köket, där det vankas lunch.
Alla de små kastar sig över matskålen och på ett ögonblick är de trinda magarna ännu rundare, tröttheten kommer bums och de små benen bär varje liten valp till den mjuka nya bädden matte köpte häromdagen.

De borrar ner sig med Mamma Nelly, får en skvätt mjölk, och somnar i ett slag. Så vilar de ett par timmar medan familjen städar valplådan, och så börjar livet full fart om igen.
Alla njuter, valparna, mamma hund och alla människorna i den lilla Trubbnos familjen.

När dagen börjar ta slut kommer grannarna med alla sina ungar, ingen är den andra lik, förutom att alla älskar valpar.

Valparna älskar tillbaka, och där finns en för alla.
Människo och hundungar i en salig röra, de leker en stund, ligger på rygg med glada valpar krälande på magarna, de skrattar när de små munnarna greppar i deras näsor, och när de kampar och morrar och vägrar släppa strumplästerna.

Till slut är dagen verkligen slut och de tvåbenta ungarna går motvilligt hem och lägger sig, samtidigt som de fyrbenta knubbiga sötnosarna nattas i valplådan som är rengjord (för vilken gång i ordningen vet jag inte?) och fullproppad med mjuka filtar, lite leksaker och en väntande mamma med sprängfullt juver.

Rut flyttar hemifrån

Mannen i huset slänger in några köttben som alla kastar sig över. De var nog inte helt nya, för Rut känner sig lätt illamående, men ganska mätt också.
Syskonen är också mätta, bara mammahund är fortfarande hungrig. Hon är tunn, och ganska trött och ganska smutsig.
Rut tänker att när hon blir stor och får egna barn ska hon vara ren och snygg. En stilig mamma, inte en med ärr på magen och smutsig päls…. När tankarna nått hennes medvetande skäms hon direkt och lägger sig skamset intill sin snälla mamma.
Ingen är som hon, alltid tålmodig, alltid snäll, och alltid, alltid ger hon maten först till de små.

Rut hinner knappt reagera där hon ligger och funderar, och plötsligt far locket upp och de stora händerna greppar henne och syskonen och stoppar snabbt ner dem i en papplåda.
Alla skriker och högst skriker Mammahund.

-        ÅH NEJ, TA INTE MINA BARN IGEN, JAG ORKAR INTE ATT NI TAR DEM HELA TIDEN!! 
-     JAG KLARAR INTE LEVA UTAN DEM, JAG GÅR SÖNDER, TA INTE MINA VALPAR!!
  

Hon ylar, skäller och skriker och valparna som också skrek, tystnar när de hör sin förtvivlade mamma vråla ut sin sorg med en röst de aldrig hört förut.

En sådan där röst som bara mammor som mist sina barn har.

Den skrämmer vettet ur alla fyrbenta på gården, och det är alldeles, alldeles, ljudlöst förutom en förtvivlad mammas ihåliga skrikande.

Mannen sparkar till buren, och säger att hon snart ska träffa sin kavaljer igen, att hon kommer få nya ungar att ta hand om, och att hon ska hålla käften på sig och göra sitt jobb. 
Och så kastar han ner ett köttben som han säger hon ska vara tacksam för, stänger lådan med de skräckslagna ungarna, Rut med syskon, och det blir alldeles svart.

Ganska tyst blir det också, och varmt. Himla varmt faktiskt, och så luktar det illa. Det rör sig hela tiden och ett brummande ljud överröstar gråten från de små.
De slutar snart att beklaga sig och kryper ännu mera ihop i ena hörnan av lådan. Den andra kräks de i, och bajsar när de måste.
Inte för att det spelar nån roll, allt blandas när lådan skakar runt på bilflaket, och snart hör Rut hur fler lådor lastas på bilen, och flera små ungar gråter efter mamma.

När bilen stannar är det ingen som reagerar, och när lådan öppnas och det skarpa ljuset bländar dem bryr de sig knappast heller.
De lyfts upp och spolas av under en kran, och snurras runt i någons ovarsamma händer. Inspekteras noga, får en spruta i nacken och läggs ner i en ny låda som heter resväska.
Den är behaglig sprutan, först gör den ont, men sen är den skön, alla blir dimmiga i huvudet, och tappar tid och rum. Rut somnar redan innan hon läggs ner i väskan, tillsammans med sina tre syskon.

Den fjärde kastar kvinnan i en buske medan mannen skrattar och konstaterar att det var ett redigt tjejkast det där!
Han tar en ny död valp och visar henne hur man ska kasta för att nå riktigt långt. 

När väskan stängs sover Rut gott och hon vaknar inte förrän hon ligger i en bur i ett förråd, i landet Sverige.

Hon får lite hundmatskulor som hon suger lite på medan hon funderar på var mamma är? Vilka alla är? Hur hennes syskon mår? och när den dunkande huvudvärken tänker gå bort?

De pratar och pratar, skriver i det de kallar pass, och skrattar medan de gör sina avtryck i dem. Berättar för varandra hur man köper veterinärstämplar på internet, och bestämmer med varandra var de ska köra ut de olika valparna.

Nu får Rut åka med sin bror i en stor och fin låda. De sitter på en filt som är mjuk och har varsin rosett runt halsen.
Den skaver men Rut orkar inte klia på den. Hon är trött, och lutar sig mot den andra valpen som är nästan lika trött han.

De blundar, och längtar efter mamma. Hennes mjuka tunga och tomma, men ändå bekanta juver och de snälla ögonen.

Rut vet att det inte hjälper, men hon gråter.
Tyst inuti gråter hon, stora, ledsna och ensamma tårar. Det ser hon att hennes bror gör också. Fast han försöker låtsas att han är tuff.

Precis som när de lekte i buren hemma.

Nu åker de bil med rosett runt halsen och luktar rent. Kvinnan badade dem sade hon, i handfatet i förrådet, med tvål och vatten och sen torkade hon dem med en hårfön.

Rut hoppas hon snart får komma tillbaka till mamma så hon kan få se sin rena och fina dotter.

Krut flyttar hemifrån

När Krut fyller åtta veckor berättar matte en dag att veterinären ska komma på besök. De har bestämt att valparna ska slippa åka till ett stort djursjukhus och bli oroliga, så en djurdoktor ska komma till dem och vaccinera dem, och se att alla är friska.

Krut orkar inte lyssna, han har fullt upp att springa runt, runt i köket.

Det regnar ute och han har en massa energi som vill ut, så medan matte förbereder lockar han med sina syskon in i tvättstugan och rejsar runt som en vildhund bland smutstvätten.

Han skrattar med hela sitt lilla runda huvud, flåsar med tungan åt alla håll och är så lycklig som bara en sprallig busungehund med hela livet framför sig kan bli.

När husse fångar in honom och syskonen och tvingar dem att stå stilla på bordet medan den där doktorn tittar på dem får han kli i hela kroppen av att stå still. Han vägrar och alla skrattar och kallar honom en myrstack. Krut tycker inte det är kul alls, och när han får sitt stick som de kallar vaccination, skriker han så högt och kränkt som bara en liten valp som behandlats som en Prinsunge varenda sekund i sitt liv kan.
När han får den andra sprutan med chippet känner han det inte ens, och när han sätts ner till mamma är han så upprörd att han knappt kan dia.

Proceduren veterinär-lyssna på hjärtat-kolla öron och resten av kroppen-sticka med sprutan- och till sist id märka tvingas varje valp till, och nästan alla skriker, men sen är de ju glada igen, för livet är så skoj!

Sedan tar husse en bild av dem alla och mailar till deras nya familjer medan han berättar för valparna hur efterlängtade de är.

Krut känner sig stor och glad och längtar lite efter att flytta. Han är ganska trött på att bli kallad liten känner han när han känner efter.

Faktiskt.

På en parkeringsplats på Gärdet – Rut

Kvinnan sitter med Rut i famnen och säger till sin man att det är just precis en sådan här valp hon önskat sig! En svart med lite tecken och som också är så lugn och gullig.
Hennes man ler och nickar och frågar den andra kvinnan om Ruts papper och vill veta att hon inte är en smuggelhund. För något sådant vill de inte medverka till. Usch och fy.

-        Nejnej, hon är pursvensk, det ser ni ju på passet, svarar kvinnan lugnande. Hon bläddrar fram alla stämplar och visar. – Se här, hon är rabiesvaccinerad till och med, och har alla de andra viktiga vaccinationerna också.

-        Mmmm, mannen tittar noga på varje sida i passet med ögon som inte vet hur man ska titta i ett hundpass. Men jag tycker hon är så liten, är hon verkligen åtta veckor? Och har hon inte fått rabies tidigt då?

-        Ja, alltså, hon är nästan åtta veckor, och jag kan inte ha henne kvar, jag ska flytta och kan bara behålla hennes mamma, kvinnan pekar ner på sin egen trubbnostik som sitter fint vid hennes ben.

Hon har lånat tiken av en kompis, och ingen kan se att hon är tio år gammal och kastrerad. Hon skrattar inombords och tänker på det höga valppriset hon begärt och att hon ikväll ska sälja hanvalpen också och sen flyger hon och kompisen till Kreta.

-        Hon kommer bli stor och fin som alla de andra säger hon vänligt och berättar att hon fått en sudd antibiotika för säkerhets skull och att hon är tusen procent frisk och vacker.

-        Hon är preciiiiis vad jag alltid önskat mig kvittrar den blonda unga kvinnan till sin man och tar hans hand. – Vi tar henne väl?

-        Mmm, han hummar sig och konstaterar att hon är dyr, men funderar vidare på att de ju bara köper en svensk valp som säljaren inte kan ha kvar och att mammahunden verkar trevlig och att pappren han googlat att en hundvalp ska ha, ligger i hans hand, och så tänker han på hur glad hans fru kommer bli och på hur kämpigt de haft det den senaste tiden.
En liten hund kommer lätta på stämningen, det är han säker på.
Han skrattar och halar upp pengarna. Det är en rejäl bunt, säljaren ville ha kontant och i Euro., Hon skulle på semester sade hon, och hade inte hunnit åka och växla, så om han snälla kunde ordna det vore hon glad.

Han vill att alla ska vara glada. Speciellt hans fru, så han gör som den här kvinnan vill.

Pengar, varsågod, valp till oss, tack så mycket. De får några papper som de skriver på och så är allt klart. De har blivit med hund!

De tar Rut i famnen och betraktar henne nyfiket. Hon luktar inte helt gott, så de bestämmer sig för att bada henne när de kommer hem, och stannar till i zooaffären på vägen och ekiperar den lilla. Mat, bäddar, halsband, leksaker, kläder, bajspåsar, matskålar och godis. Har vi glömt något? Hm, vet inte?

Expediten ojjar sig över hur liten deras valp är och de känner sig lite oroliga, men berättar att de köpt henne från en äkta kennel och att hon inte alls är fyra, fem veckor utan åtta, och har alla papper hon ska. Bara för att man är lite liten betyder det inte att något är fel. Så det så.

Så får de hjälp med allt de behöver och kan ta med sig lilla Rut och alla saker de köpt till henne, med sig och bara börja leva!

Det är knappt de kan gå hem utan att ta hoppsasteg av lycka, och båda två kastar överlyckliga ögonkast på den lilla Rut-ungen som sitter alldeles stilla i sin nya mattes famn.

Hon gör inget väsen av sig, och det tar lång tid innan hon orkar och vill upptäcka världen i sitt nya hus. Helst vill hon att matte, som heter Rebecca, ska bära henne, och det gör hennes nya matte mer än gärna.

Hon bär Rut ut och rastar henne, hon bär henne till soffan där de tittar på TV och hon bär henne till sängen där de sover tillsammans.

Hon bär henne hela tiden och har henne innanför jackan när Rut får feber och diarré igen, och när hon måste lämna kvar sin lilla babyvalp på det stora djursjukhuset är Rebeccas famn alldeles tom och ledsen.
En famn som haft någon i sig i flera månader blir alldeles rådvill när den inte längre har en uppgift.

Rebecca och hennes man betalar en förmögenhet för att Rut ska bli frisk.
Dolda fel försäkringen täckte inte Ruts sjukdom, för så små hundbabysar har inte sådana försäkringar visade det sig.

Uppfödarkvinnan gick inte att få tag i, och Rebecca orkade inte heller bry sig, allt hon ville var att hennes hund skulle bli frisk.

Rut och veterinärerna kämpade länge och väl, och en solig vårdag fick Rutan, som hon kallas ibland komma hem.
Alla var glada, till och med husse, fast han låtsades att han mest var sur, - Fan en sån dyr hustru man har, värsta priset för en valp alltså!! Han skakar på huvudet, men när ingen ser lägger han kinden intill Ruts ansikte och bara känner hur deras valp är deras på riktigt och för alltid.
Så länge Rut lever och de lever, ska de vara varandras.

Han och Rebecca är så glada! Och lite fattiga. Han fnissar för sig själv och tänker på sin pappa. Vad skulle han säga? En son som sälja sina aktier för en liten plattnosad ful hund?

Han håller för Ruts öron så hon inte ska höra hans tankar, och mimar till henne att han älskar henne. Nästan lika mycket som matte.

Rut säger att hon vet, och ger honom en blöt puss på hans konstiga människonäsa. Hon älskar sina människor, och hon älskar att vara hemma.
Den där buren på djurkliniken, den gav henne rejält med cellskräck, och även om alla i personalen var jättesnälla, så är hon glad som en lärka att vara hemma igen.
Överlycklig faktiskt!

Hon kryper in i sin mattes famn och sitter på det finaste favoritstället på jorden.

Hos sin människomamma.

I en lägenhet på söder – Krut

Det är fredag eftermiddag och Krut tassar försiktigt runt på parkettgolvet i den stora lägenheten. Hans husse som heter Krille, låter honom utforska hemmet i lugn och ro, visar bara var vatttenskålen och maten är, påminner ibland om att han kan sova i bädden i vardagsrummet eller den mjuka kojan i sovrummet.

Krut vill verkligen inte sova!
Han utforskar, luktar, känner, tänker och har fullt upp att förstå var han hamnat.

När han är hungrig får han mat av Krille som kallar sig husse, och när han kissar på sig skrattar den här människomannen bara och torkar upp det.

Han verkar bra den nya hussen!

Krut hittar en hel korg med leksaker och tappar bort sig i fantasin och allt lyckligt kryp i kroppen och leker tills han nästan somnar.
Då lyfter Krille honom och lägger sig på sängen med honom och så somnar de båda i en hög och det är så skönt att Krut för en gång skull ligger stilla länge när han sedan vaknar.

De båda killarna utforskar varandra.
Människan betraktar det lilla hundansiktet, rynkorna på nosen, luktar på den trinda kroppen och låter hundvalpen göra samma sak med sig själv.

Krut känner med tungan på sin nya husse, nosar på hans ansikte och biter försiktigt i hans skägg. Det sticks!
De fingrar på varandras öron, känner båda att magarna plötsligt är sugna på mat och så strosar Krille med valpen på armen in i köket.

Där äter de en macka med ägg och Krut som aldrig fått sånt förut är salig av lycka. WOW så gott!

Dagarna går och Krut minns inget annat än att han och Krille är bästa vänner och att han älskar dagarna i lägenheten, promenaden till jobbet en halvtimme bort, och leken i den spännande hundrastgården några kvarter bort. 

En dag i gräset – Rut och Krut

Krille och Krut är i hundrastgården. Krut springer och springer. Han älskar att springa, precis som förr. Glatt fejs, pigga ben och lyckliga ljud kommer från honom och han gasar på varje gång han kutar förbi Krille som skrattar och hejjar på.

När grinden öppnas och världens sötaste lilla mörka trubbnos-fröken plötsligt står ansikte mot ansikte med honom tappar han balansen och ramlar.

Tjejen, som förövrigt ser ut nästan som han själv, fnissar på hundspråk, och konstaterar att han inte precis är någon balettdansör.

Krut blir arg och vill fräsa men får inte ut annat än glada ljud.
Han ser bara ögonfransarna framför sig, den trinda kroppen och känner hur gott hon doftar när hon kommer närmare och frågar hur han mår.

Han mår såklart toppen! Det gör han alltid, knixar han, och springer det fortaste han kan, allt medan han har koll på hennes kropp och ansikte – han vill att hon ska tycka att han är snygg!

De leker ett slag, sådär som glada, friska och välmående hundar i Sverige gör.
Deras matte och husse pratar en stund om väder och vind och sina hundar och livet. Ja, sådär som hundägare gör. Och så väntar de på att deras fyrbenta ska leka klart.

Och när de har gjort det, lekt och pratat klart alltså, då öppnar de grinden och går hem till var och en för sig, vinkar hejdå, och kanske vi ses en annan gång.

Krut blinkar till Rut som inte blinkar tillbaka, men knycker flickaktigt på nacken, och så rultar hon hem med Rebecca medan Krille vinkar glatt och kliar sig på skägget.

-        Snygga brudar, visst Krutis? säger han och blinkar.

-        Japp, säger Krut och håller med. Tjejer är snygga och annorlunda. Kluriga, luktar gott och pratar ofta ett annat språk.

Han kissar på ett träd och släntrar lydigt efter sin husse hem till väntande middag. Solen lyser på dem och livet är himlans bra tänker Krut.
Om han egentligen ens tänker så.

Livet har alltid varit bra. 

😊

---------------------------------------------------------------------------

OBS!
INGEN av hundarna på bilderna har något med textern att göra. 
TACK för bilder av Svenskfödda, glada, välmående och välskötta mammor och barn till Anna Parisa Wirén, Cathrin Westin och Michael Ganzer. 

Några av bilderna har jag tagit från nätet, och ALLA hundarna på dem har att göra med orden i min text. För så länge som människor fortsätter köpa hundar utan papper kommer hundhandlarna fortsätta föda upp dem under dessa fruktansvärda förhållanden.


* Köp närproducerat, det vill säga näruppfött!
* Köp valp med stamtavla från uppfödare inom Svenska Kennelklubben!
* Köp valp med vidhängande engagerade uppfödare!

* Köp bara hund som fötts upp på kärlek, sol, tid, engagemang och fundamentala saker som mat, vatten och utevistelse.

* Givetvis med stamtavla, veterinärbesiktning, id märkning, skötselråd och en dolda fel försäkring.

* Att köpa en valp på en parkering, utomhus eller i någons lägenhet där inte hundmamma eller syskon finns är faktiskt att hjälpa till med djurplågeri. Lite som att åka till Asien och utnyttja ett barn. Gör INTE det!

* När du köper en  hund på ovanstående vis vet du inte om den alls är vaccinerad, eller i värsta fall har med sig rabies till vårt land.

* Om man får i sig saliv från en smittad hund (via bett, rivsår eller bara i ett sår man har på sin hand) kan man smittas av rabies som är en dödlig sjukdom !

* Om du känner dig osäker på om din hund verkligen ÄR vaccinerad - gå direkt till din veterinär och ta ett blodprov och få snabbt svar på om din hund är det eller behöver vaccineras på riktigt.

Hjälp INTE hundhandlare att fortsätta plåga hundar!