Rut och Krut – Alldeles på riktigt

Ruts mamma

Det är alldeles klibbigt i luften, stillastående och dallrande hett. Sommaren som egentligen borde dra sig tillbaka kör på för fullt och vägrar inse att hösten måste beredas plats.

Alla flämtar efter luft.
Träden vajjar ingenting, vinden blåser inte alls, solen lyser guldgul, kokhet och mäktig på himlen och allt är bara stilla. Kanske någon enstaka förvirrad fågelunge skriker ut en trudiluttsång innan mammafågel får sin avkomma att tystna och vila.
Kanske någon flugbaby förvirrar sig ut en sssssurrande flygtur innan han stoppas av sina föräldrar och vilar han med.
Det är för varmt för att göra något alls. Utom att vila.

I gläntan bortanför den stora vägen ligger det blå trähuset alldeles ensligt. Ingen hittar dit, ingen utom rävarna som gör sina lovar till huset om natten när ingen sover utom människorna och djuren andas allt de kan i den kyligare luften, försöker spara på sig, så de har reserver till dagen efter när solen steker på klarblå himmel, alla vilar i skuggan och det är svårare att få luft.

Då tassar rävarna runt knuten, letar efter mat, retas med de inlåsta hundarna, smyger runt hönshuset och irriterar sig på de uppstudsiga tonårshanhundarna.
Ibland blir de osams genom gallret när de försöker stjäla en bit kött, biter och river varandra, skriker och räven rusar haltande iväg med sitt byte.
Ett gammal köttben med några få slamsor på, och kvar i buren sitter den slagna hjälten som inte haltar, för han (eller hon) kan ändå inte gå. Buren är för liten.

Har han tur blir såret inte infekterat och han klarar sig med att ha ont. Har han otur blir han småsjuk någon månad senare, får svårt att sitta och ligga, och snurrar planlöst runt, får mer och mer ångest, biter sig fast i trätaket, skriker och dreglar.
Det gör ont att andas och det går inte att svälja.
Saliven rinner och när mannen i huset tar sin lov runt burarna svär han högt och sparkar ut buren på gruset bakom huset.

Siktar med sitt eldvapen och skjuter. Ibland träffar han direkt och hunden dör. Lika ofta träffar han bara en del av den smutsiga kroppen i buren och får skjuta fler gånger innan han träffar det han siktat på.
Då är tassarna, öronen och den lilla svarta nosen fulla av hål.

Det är alldeles tyst i skjulen runt huset. Hundarna håller liksom andan.
Man gör det när någon man känner väl för man bor grannar tätt ihop, men kan inte se varandra, dör.

Allvaret kryper runt burarna. Och mannen och hans stövlar klampar bortåt, mot huset och gormar efter middag.

Ruts mamma är ett och ett halvt år, smutsig och full av öronskabb. Hon skakar irriterat på huvudet medan värkarna rullar över henne.
De kommer tätt nu, och hon andas allt hon kan med sin platta näsa. Försöker få fatt i luften, drar och halar in den för att hitta ork till att krysta när det är dags.
Hon är öm i magen efter det illa sydda kejsarsnittet sist, och ligger tungt på det smutsiga trägolvet. Tidningarna med månadens exkrementer har hon sparkat åt sidan när hon tar stöd mot lådans väggar, och smärtsamt känner hon att den första babyn är på väg ut.

De kommer långsamt men säkert, ungarna, en efter en, ganska små, ganska trötta, men de lever.
Hon slickar och slickar, tvättar och tvättar, längtar efter en skål kallt vatten och lite sällskap. Det är ensamt att föda barn ensam och hon känner sig glad över de små som plötsligt håller henne sällskap i den ensamma buren, makar sig intill dem, tvättar extra på sig själv, golvet och blodstänket på väggarna. Hon vill ha rent, hon vill att valparna ska må bra, och hon vill ha en bit mat.

Det får hon också, mannen i det blå huset har tagit en sväng runt skjulet och hört hennes flåsande. Han öppnar locket, ler brett och plockar upp de små medan han håller bort hennes huvud med andra handen. Hon är så trött att hon inte ens orkar tänka på att nafsa, och när han kastar åt henne lite kött sväljer hon tacksamt och lapar sen i sig vatten från flaskan med pip som sticker in i buren. 

Hon är förstås ingen kanin, bara en liten hundfröken på ett och ett halvt år som just fått sin tredje kull valpar. I ett annat land skulle hon kanske just börja på en spännande unghundskurs, få ett kyltäcke på sig i värmen, och njuta av familjens fingrar som smekte hennes fina och rundade öron.

Istället nosar hon allvarsamt på var och en av sina sju små barn, betraktar mannens som ivrigt undersöker valparna, och tar tacksamt emot dem igen när han är färdig. 

Hon tänker njuta av dem så länge hon får.

Kruts mamma

Det är alldeles tyst i huset. Barnen ser Bolibompa på lägsta ljud, alla har ätit middag och hundarna sover i en hög i bia-bädden på golvet.

I köket slamrar mamma tyst med disken, och i sovrummet surfar storebror på Internet, spelar ett spel och pratar med kompisarna som också är på nätet.

Nedanför honom i den fina och hemmasnickrade valplådan med säkerhetskanter som husse satt dit ligger Kruts mamma, Nelly.
Hon flåsar lätt och betraktar lillhusse som är fullständigt upptagen med sitt. Hon längtar efter matte. Piper lite, och genast hojtar pojken med sin starkaste röst – MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Hon låter!!!!!!!!!!!!!!!!! Kom genast!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och mamman släpper disktrasan som om hon bränt sig, och rusar in i sovrummet. Nelly kisar lätt och signalerar med upprörda ögon att hon vill ha sällskap. 
NU genast.
Och det får hon. Matte hämtar helt kallt vatten, och tar med en skål till med kall mjölk. Och för säkerhets skull en tallrik köttbullar också.
Hon säger att det är bra med energi. Nelly håller med, och slafsar i sig lite av det goda, innan hon kommer på att det gör ont, och plötsligt kommer allt hon ätit upp och värkarna rullar över henne i en faslig fart.

Matte blir orolig och ringer veterinären som säger att det är helt normalt att må illa och kräkas när man ska föda, både när man är hund och människa, och det verkar lugna matte som städar, tvättar och kramar Nelly som mest vill bli av med det onda i magen och få ut det som pockar på och stör henne i allt hon gör.

Hon sätter sig, reser sig, vandrar runt lite, lägger sig och känner hur det river i magen. Skriket bara kommer, och samtidigt som hon tror hon bajsar på sig vrålar hon rätt ut och hinner se lillhusse med laptoppen under armen. Han springer ut genom dörren och fräser att fostervatten och blod är skitäckligt, och hojtar att han alls inte vill hjälpa till mer, och absolut inte se på det som ska hända!
Det vill inte Nelly heller, titta alltså, och så blundar hon hårt när första valpen gör entré. Hon kniper bestämt ihop ögonen och stirrar med stängda ögon ut i ingenting, ända tills det slutar göra ont och matte viskar att hon borde titta.
Det vill hon inte och matte tjatar inte.

Istället torkar hon den lilla, daskar honom i baken och nyper honom i nacken tills han skriker.
Babyn har ett truligt litet ansikte, fyra små ben och en knubbig kropp. Han rör sig ryckigt och skriker så högt så Nelly blir jättestressad och vill skrika hon med. Så hon skrikpiper hon också. Lite iallafall, och det känns skönt!

Matte lägger valpen vid hennes mage och berättar att den är Nellys. Hennes alldeles egna lilla barn en son, och att han är det finaste av fina i hela universum.
Det ser såklart Nelly, som mitt i valplådan bredvid mattes och husses säng känner hur alla mammakänslorna bara ramlar över henne och hur mycket hon plötsligt ÄLSKAR den lilla knubbiga ungen som ligger intill henne och smackar försiktigt på hennes spenar!

Hon älskar honom så mycket att hon knappt märker att husets övriga invånare och en skolkompis tyst kommer in och betraktar de små som föds, hon märker inte att husse kommer hem, och maten de serverar henne på sängen så hon ska orka ser hon inte, och dricka vill hon inte heller.
Hon föder valpar, koncentrerat och ivrigt.

Hon är dryga tre år, får sin första kull och det är det bästa hon varit med om. Det gör ont, och hon är trött, men hon har sin familj runt sig, peppratande matte, husse med sin varma hand på hennes onda mage, lillmatte som ger henne vatten som hon inte vill ha, och kompisen som kommer med en ren och ny filt.
Intill henne ligger Krut och hans syskon och som hon ÄLSKAR dem!

Hennes egna små knyten!

Rut

Rut är inte så gammal, några veckor kanske, och hon springer i burens framdel med sina syskon.
De springer och springer och det är så kul! De är fem stycken stycken nu, ganska små och ganska glada. Det är varmt där de bor, och det luktar fränt.
Hon kastar längtansfulla ögon ut genom gallret, ser trädtopparna vajja och fåglarna flyga. Ibland önskar hon att hon var en fågel, en fågel som flyger över det blå huset, som bajsar var den vill och inte måste vara i närheten av det sen.
Hon vill vara en svan. En kritvit svan som luktar gott och som kan gå, simma och flyga.

Fri.

Mitt i springandet tar orken slut.
Rut orkar inte så mycket och lägger sig stillsamt bredvid sin mamma. Mamma är snäll, luktar tryggt och har alltid en varm tunga som far över barnens kroppar med långa, mjuka tag.

Rut älskar det.

Snart kommer syskonen också, de orkar inte heller så länge, och så ligger de där tillsammans med mamma i en hög.
En gladare hög.

Flera dagar i rad har de haft diarre, och tappat ork och matlust. Det är bajs på väggarna och lite blod i springorna i träburen. Det luktar ganska illa när solen ligger på, så Rut kopplar bort luktsinnet. Hon är bra på det. Att koppla bort saker som hon inte orkar med.

Magen kurrar och det är Rut van vid. Hon äter inte mat så ofta, kanske en gång om dagen, hon vet inte så noga? Hon vet inget annat och är egentligen ganska van att vara hungrig.

Hela kullen snuttar en hel del på mamma-hund också, men det finns inte så mycket mjölk i juvren, så de ger upp efter en stund, ligger nära och bara är.
Tillsammans är också mysigt.

Men i alla fall så kom mannen från huset en tidig morgon och lyfte dem en och en i nackskinnet och gav dem en spruta.

En cocktail skrattade han, och ganska snart efter det kände den lilla familjen sig bättre.
De fick dessutom nya tidningar att ligga på och genast kändes det rent och fint i buren de kallar hem.

Och så plötsligt orkade valparna leka igen.

Korta stunder, några minuter, men ändå.

Rut skrattar lite inuti och känner sig en tanke glad faktiskt.  

Krut

Krut är inte heller så gammal, några veckor kanske, och han springer på gräsmattan med sina syskon. Han springer och springer och springer, så fort de knubbiga benen kan bära honom springer han, och när lillmatte skrattar sitt pärlande skratt springer han ännu mer!

Han jagar sina syskon, och när de sprungit in för att äta springer han lite till. Han vill inte sluta leka. Husse rusar ifatt honom, och bär honom vilt sprattlandes in i köket, där det vankas lunch.
Alla de små kastar sig över matskålen och på ett ögonblick är de trinda magarna ännu rundare, tröttheten kommer bums och de små benen bär varje liten valp till den mjuka nya bädden matte köpte häromdagen.

De borrar ner sig med Mamma Nelly, får en skvätt mjölk, och somnar i ett slag. Så vilar de ett par timmar medan familjen städar valplådan, och så börjar livet full fart om igen.
Alla njuter, valparna, mamma hund och alla människorna i den lilla Trubbnos familjen.

När dagen börjar ta slut kommer grannarna med alla sina ungar, ingen är den andra lik, förutom att alla älskar valpar.

Valparna älskar tillbaka, och där finns en för alla.
Människo och hundungar i en salig röra, de leker en stund, ligger på rygg med glada valpar krälande på magarna, de skrattar när de små munnarna greppar i deras näsor, och när de kampar och morrar och vägrar släppa strumplästerna.

Till slut är dagen verkligen slut och de tvåbenta ungarna går motvilligt hem och lägger sig, samtidigt som de fyrbenta knubbiga sötnosarna nattas i valplådan som är rengjord (för vilken gång i ordningen vet jag inte?) och fullproppad med mjuka filtar, lite leksaker och en väntande mamma med sprängfullt juver.

Rut flyttar hemifrån

Mannen i huset slänger in några köttben som alla kastar sig över. De var nog inte helt nya, för Rut känner sig lätt illamående, men ganska mätt också.
Syskonen är också mätta, bara mammahund är fortfarande hungrig. Hon är tunn, och ganska trött och ganska smutsig.
Rut tänker att när hon blir stor och får egna barn ska hon vara ren och snygg. En stilig mamma, inte en med ärr på magen och smutsig päls…. När tankarna nått hennes medvetande skäms hon direkt och lägger sig skamset intill sin snälla mamma.
Ingen är som hon, alltid tålmodig, alltid snäll, och alltid, alltid ger hon maten först till de små.

Rut hinner knappt reagera där hon ligger och funderar, och plötsligt far locket upp och de stora händerna greppar henne och syskonen och stoppar snabbt ner dem i en papplåda.
Alla skriker och högst skriker Mammahund.

-        ÅH NEJ, TA INTE MINA BARN IGEN, JAG ORKAR INTE ATT NI TAR DEM HELA TIDEN!! 
-     JAG KLARAR INTE LEVA UTAN DEM, JAG GÅR SÖNDER, TA INTE MINA VALPAR!!
  

Hon ylar, skäller och skriker och valparna som också skrek, tystnar när de hör sin förtvivlade mamma vråla ut sin sorg med en röst de aldrig hört förut.

En sådan där röst som bara mammor som mist sina barn har.

Den skrämmer vettet ur alla fyrbenta på gården, och det är alldeles, alldeles, ljudlöst förutom en förtvivlad mammas ihåliga skrikande.

Mannen sparkar till buren, och säger att hon snart ska träffa sin kavaljer igen, att hon kommer få nya ungar att ta hand om, och att hon ska hålla käften på sig och göra sitt jobb. 
Och så kastar han ner ett köttben som han säger hon ska vara tacksam för, stänger lådan med de skräckslagna ungarna, Rut med syskon, och det blir alldeles svart.

Ganska tyst blir det också, och varmt. Himla varmt faktiskt, och så luktar det illa. Det rör sig hela tiden och ett brummande ljud överröstar gråten från de små.
De slutar snart att beklaga sig och kryper ännu mera ihop i ena hörnan av lådan. Den andra kräks de i, och bajsar när de måste.
Inte för att det spelar nån roll, allt blandas när lådan skakar runt på bilflaket, och snart hör Rut hur fler lådor lastas på bilen, och flera små ungar gråter efter mamma.

När bilen stannar är det ingen som reagerar, och när lådan öppnas och det skarpa ljuset bländar dem bryr de sig knappast heller.
De lyfts upp och spolas av under en kran, och snurras runt i någons ovarsamma händer. Inspekteras noga, får en spruta i nacken och läggs ner i en ny låda som heter resväska.
Den är behaglig sprutan, först gör den ont, men sen är den skön, alla blir dimmiga i huvudet, och tappar tid och rum. Rut somnar redan innan hon läggs ner i väskan, tillsammans med sina tre syskon.

Den fjärde kastar kvinnan i en buske medan mannen skrattar och konstaterar att det var ett redigt tjejkast det där!
Han tar en ny död valp och visar henne hur man ska kasta för att nå riktigt långt. 

När väskan stängs sover Rut gott och hon vaknar inte förrän hon ligger i en bur i ett förråd, i landet Sverige.

Hon får lite hundmatskulor som hon suger lite på medan hon funderar på var mamma är? Vilka alla är? Hur hennes syskon mår? och när den dunkande huvudvärken tänker gå bort?

De pratar och pratar, skriver i det de kallar pass, och skrattar medan de gör sina avtryck i dem. Berättar för varandra hur man köper veterinärstämplar på internet, och bestämmer med varandra var de ska köra ut de olika valparna.

Nu får Rut åka med sin bror i en stor och fin låda. De sitter på en filt som är mjuk och har varsin rosett runt halsen.
Den skaver men Rut orkar inte klia på den. Hon är trött, och lutar sig mot den andra valpen som är nästan lika trött han.

De blundar, och längtar efter mamma. Hennes mjuka tunga och tomma, men ändå bekanta juver och de snälla ögonen.

Rut vet att det inte hjälper, men hon gråter.
Tyst inuti gråter hon, stora, ledsna och ensamma tårar. Det ser hon att hennes bror gör också. Fast han försöker låtsas att han är tuff.

Precis som när de lekte i buren hemma.

Nu åker de bil med rosett runt halsen och luktar rent. Kvinnan badade dem sade hon, i handfatet i förrådet, med tvål och vatten och sen torkade hon dem med en hårfön.

Rut hoppas hon snart får komma tillbaka till mamma så hon kan få se sin rena och fina dotter.

Krut flyttar hemifrån

När Krut fyller åtta veckor berättar matte en dag att veterinären ska komma på besök. De har bestämt att valparna ska slippa åka till ett stort djursjukhus och bli oroliga, så en djurdoktor ska komma till dem och vaccinera dem, och se att alla är friska.

Krut orkar inte lyssna, han har fullt upp att springa runt, runt i köket.

Det regnar ute och han har en massa energi som vill ut, så medan matte förbereder lockar han med sina syskon in i tvättstugan och rejsar runt som en vildhund bland smutstvätten.

Han skrattar med hela sitt lilla runda huvud, flåsar med tungan åt alla håll och är så lycklig som bara en sprallig busungehund med hela livet framför sig kan bli.

När husse fångar in honom och syskonen och tvingar dem att stå stilla på bordet medan den där doktorn tittar på dem får han kli i hela kroppen av att stå still. Han vägrar och alla skrattar och kallar honom en myrstack. Krut tycker inte det är kul alls, och när han får sitt stick som de kallar vaccination, skriker han så högt och kränkt som bara en liten valp som behandlats som en Prinsunge varenda sekund i sitt liv kan.
När han får den andra sprutan med chippet känner han det inte ens, och när han sätts ner till mamma är han så upprörd att han knappt kan dia.

Proceduren veterinär-lyssna på hjärtat-kolla öron och resten av kroppen-sticka med sprutan- och till sist id märka tvingas varje valp till, och nästan alla skriker, men sen är de ju glada igen, för livet är så skoj!

Sedan tar husse en bild av dem alla och mailar till deras nya familjer medan han berättar för valparna hur efterlängtade de är.

Krut känner sig stor och glad och längtar lite efter att flytta. Han är ganska trött på att bli kallad liten känner han när han känner efter.

Faktiskt.

På en parkeringsplats på Gärdet – Rut

Kvinnan sitter med Rut i famnen och säger till sin man att det är just precis en sådan här valp hon önskat sig! En svart med lite tecken och som också är så lugn och gullig.
Hennes man ler och nickar och frågar den andra kvinnan om Ruts papper och vill veta att hon inte är en smuggelhund. För något sådant vill de inte medverka till. Usch och fy.

-        Nejnej, hon är pursvensk, det ser ni ju på passet, svarar kvinnan lugnande. Hon bläddrar fram alla stämplar och visar. – Se här, hon är rabiesvaccinerad till och med, och har alla de andra viktiga vaccinationerna också.

-        Mmmm, mannen tittar noga på varje sida i passet med ögon som inte vet hur man ska titta i ett hundpass. Men jag tycker hon är så liten, är hon verkligen åtta veckor? Och har hon inte fått rabies tidigt då?

-        Ja, alltså, hon är nästan åtta veckor, och jag kan inte ha henne kvar, jag ska flytta och kan bara behålla hennes mamma, kvinnan pekar ner på sin egen trubbnostik som sitter fint vid hennes ben.

Hon har lånat tiken av en kompis, och ingen kan se att hon är tio år gammal och kastrerad. Hon skrattar inombords och tänker på det höga valppriset hon begärt och att hon ikväll ska sälja hanvalpen också och sen flyger hon och kompisen till Kreta.

-        Hon kommer bli stor och fin som alla de andra säger hon vänligt och berättar att hon fått en sudd antibiotika för säkerhets skull och att hon är tusen procent frisk och vacker.

-        Hon är preciiiiis vad jag alltid önskat mig kvittrar den blonda unga kvinnan till sin man och tar hans hand. – Vi tar henne väl?

-        Mmm, han hummar sig och konstaterar att hon är dyr, men funderar vidare på att de ju bara köper en svensk valp som säljaren inte kan ha kvar och att mammahunden verkar trevlig och att pappren han googlat att en hundvalp ska ha, ligger i hans hand, och så tänker han på hur glad hans fru kommer bli och på hur kämpigt de haft det den senaste tiden.
En liten hund kommer lätta på stämningen, det är han säker på.
Han skrattar och halar upp pengarna. Det är en rejäl bunt, säljaren ville ha kontant och i Euro., Hon skulle på semester sade hon, och hade inte hunnit åka och växla, så om han snälla kunde ordna det vore hon glad.

Han vill att alla ska vara glada. Speciellt hans fru, så han gör som den här kvinnan vill.

Pengar, varsågod, valp till oss, tack så mycket. De får några papper som de skriver på och så är allt klart. De har blivit med hund!

De tar Rut i famnen och betraktar henne nyfiket. Hon luktar inte helt gott, så de bestämmer sig för att bada henne när de kommer hem, och stannar till i zooaffären på vägen och ekiperar den lilla. Mat, bäddar, halsband, leksaker, kläder, bajspåsar, matskålar och godis. Har vi glömt något? Hm, vet inte?

Expediten ojjar sig över hur liten deras valp är och de känner sig lite oroliga, men berättar att de köpt henne från en äkta kennel och att hon inte alls är fyra, fem veckor utan åtta, och har alla papper hon ska. Bara för att man är lite liten betyder det inte att något är fel. Så det så.

Så får de hjälp med allt de behöver och kan ta med sig lilla Rut och alla saker de köpt till henne, med sig och bara börja leva!

Det är knappt de kan gå hem utan att ta hoppsasteg av lycka, och båda två kastar överlyckliga ögonkast på den lilla Rut-ungen som sitter alldeles stilla i sin nya mattes famn.

Hon gör inget väsen av sig, och det tar lång tid innan hon orkar och vill upptäcka världen i sitt nya hus. Helst vill hon att matte, som heter Rebecca, ska bära henne, och det gör hennes nya matte mer än gärna.

Hon bär Rut ut och rastar henne, hon bär henne till soffan där de tittar på TV och hon bär henne till sängen där de sover tillsammans.

Hon bär henne hela tiden och har henne innanför jackan när Rut får feber och diarré igen, och när hon måste lämna kvar sin lilla babyvalp på det stora djursjukhuset är Rebeccas famn alldeles tom och ledsen.
En famn som haft någon i sig i flera månader blir alldeles rådvill när den inte längre har en uppgift.

Rebecca och hennes man betalar en förmögenhet för att Rut ska bli frisk.
Dolda fel försäkringen täckte inte Ruts sjukdom, för så små hundbabysar har inte sådana försäkringar visade det sig.

Uppfödarkvinnan gick inte att få tag i, och Rebecca orkade inte heller bry sig, allt hon ville var att hennes hund skulle bli frisk.

Rut och veterinärerna kämpade länge och väl, och en solig vårdag fick Rutan, som hon kallas ibland komma hem.
Alla var glada, till och med husse, fast han låtsades att han mest var sur, - Fan en sån dyr hustru man har, värsta priset för en valp alltså!! Han skakar på huvudet, men när ingen ser lägger han kinden intill Ruts ansikte och bara känner hur deras valp är deras på riktigt och för alltid.
Så länge Rut lever och de lever, ska de vara varandras.

Han och Rebecca är så glada! Och lite fattiga. Han fnissar för sig själv och tänker på sin pappa. Vad skulle han säga? En son som sälja sina aktier för en liten plattnosad ful hund?

Han håller för Ruts öron så hon inte ska höra hans tankar, och mimar till henne att han älskar henne. Nästan lika mycket som matte.

Rut säger att hon vet, och ger honom en blöt puss på hans konstiga människonäsa. Hon älskar sina människor, och hon älskar att vara hemma.
Den där buren på djurkliniken, den gav henne rejält med cellskräck, och även om alla i personalen var jättesnälla, så är hon glad som en lärka att vara hemma igen.
Överlycklig faktiskt!

Hon kryper in i sin mattes famn och sitter på det finaste favoritstället på jorden.

Hos sin människomamma.

I en lägenhet på söder – Krut

Det är fredag eftermiddag och Krut tassar försiktigt runt på parkettgolvet i den stora lägenheten. Hans husse som heter Krille, låter honom utforska hemmet i lugn och ro, visar bara var vatttenskålen och maten är, påminner ibland om att han kan sova i bädden i vardagsrummet eller den mjuka kojan i sovrummet.

Krut vill verkligen inte sova!
Han utforskar, luktar, känner, tänker och har fullt upp att förstå var han hamnat.

När han är hungrig får han mat av Krille som kallar sig husse, och när han kissar på sig skrattar den här människomannen bara och torkar upp det.

Han verkar bra den nya hussen!

Krut hittar en hel korg med leksaker och tappar bort sig i fantasin och allt lyckligt kryp i kroppen och leker tills han nästan somnar.
Då lyfter Krille honom och lägger sig på sängen med honom och så somnar de båda i en hög och det är så skönt att Krut för en gång skull ligger stilla länge när han sedan vaknar.

De båda killarna utforskar varandra.
Människan betraktar det lilla hundansiktet, rynkorna på nosen, luktar på den trinda kroppen och låter hundvalpen göra samma sak med sig själv.

Krut känner med tungan på sin nya husse, nosar på hans ansikte och biter försiktigt i hans skägg. Det sticks!
De fingrar på varandras öron, känner båda att magarna plötsligt är sugna på mat och så strosar Krille med valpen på armen in i köket.

Där äter de en macka med ägg och Krut som aldrig fått sånt förut är salig av lycka. WOW så gott!

Dagarna går och Krut minns inget annat än att han och Krille är bästa vänner och att han älskar dagarna i lägenheten, promenaden till jobbet en halvtimme bort, och leken i den spännande hundrastgården några kvarter bort. 

En dag i gräset – Rut och Krut

Krille och Krut är i hundrastgården. Krut springer och springer. Han älskar att springa, precis som förr. Glatt fejs, pigga ben och lyckliga ljud kommer från honom och han gasar på varje gång han kutar förbi Krille som skrattar och hejjar på.

När grinden öppnas och världens sötaste lilla mörka trubbnos-fröken plötsligt står ansikte mot ansikte med honom tappar han balansen och ramlar.

Tjejen, som förövrigt ser ut nästan som han själv, fnissar på hundspråk, och konstaterar att han inte precis är någon balettdansör.

Krut blir arg och vill fräsa men får inte ut annat än glada ljud.
Han ser bara ögonfransarna framför sig, den trinda kroppen och känner hur gott hon doftar när hon kommer närmare och frågar hur han mår.

Han mår såklart toppen! Det gör han alltid, knixar han, och springer det fortaste han kan, allt medan han har koll på hennes kropp och ansikte – han vill att hon ska tycka att han är snygg!

De leker ett slag, sådär som glada, friska och välmående hundar i Sverige gör.
Deras matte och husse pratar en stund om väder och vind och sina hundar och livet. Ja, sådär som hundägare gör. Och så väntar de på att deras fyrbenta ska leka klart.

Och när de har gjort det, lekt och pratat klart alltså, då öppnar de grinden och går hem till var och en för sig, vinkar hejdå, och kanske vi ses en annan gång.

Krut blinkar till Rut som inte blinkar tillbaka, men knycker flickaktigt på nacken, och så rultar hon hem med Rebecca medan Krille vinkar glatt och kliar sig på skägget.

-        Snygga brudar, visst Krutis? säger han och blinkar.

-        Japp, säger Krut och håller med. Tjejer är snygga och annorlunda. Kluriga, luktar gott och pratar ofta ett annat språk.

Han kissar på ett träd och släntrar lydigt efter sin husse hem till väntande middag. Solen lyser på dem och livet är himlans bra tänker Krut.
Om han egentligen ens tänker så.

Livet har alltid varit bra. 

😊

---------------------------------------------------------------------------

OBS!
INGEN av hundarna på bilderna har något med textern att göra. 
TACK för bilder av Svenskfödda, glada, välmående och välskötta mammor och barn till Anna Parisa Wirén, Cathrin Westin och Michael Ganzer. 

Några av bilderna har jag tagit från nätet, och ALLA hundarna på dem har att göra med orden i min text. För så länge som människor fortsätter köpa hundar utan papper kommer hundhandlarna fortsätta föda upp dem under dessa fruktansvärda förhållanden.


* Köp närproducerat, det vill säga näruppfött!
* Köp valp med stamtavla från uppfödare inom Svenska Kennelklubben!
* Köp valp med vidhängande engagerade uppfödare!

* Köp bara hund som fötts upp på kärlek, sol, tid, engagemang och fundamentala saker som mat, vatten och utevistelse.

* Givetvis med stamtavla, veterinärbesiktning, id märkning, skötselråd och en dolda fel försäkring.

* Att köpa en valp på en parkering, utomhus eller i någons lägenhet där inte hundmamma eller syskon finns är faktiskt att hjälpa till med djurplågeri. Lite som att åka till Asien och utnyttja ett barn. Gör INTE det!

* När du köper en  hund på ovanstående vis vet du inte om den alls är vaccinerad, eller i värsta fall har med sig rabies till vårt land.

* Om man får i sig saliv från en smittad hund (via bett, rivsår eller bara i ett sår man har på sin hand) kan man smittas av rabies som är en dödlig sjukdom !

* Om du känner dig osäker på om din hund verkligen ÄR vaccinerad - gå direkt till din veterinär och ta ett blodprov och få snabbt svar på om din hund är det eller behöver vaccineras på riktigt.

Hjälp INTE hundhandlare att fortsätta plåga hundar!

Bästa vänner

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Det ringer diskret på dörren. Sådär lagom, en signal som tydligt hörs, men heller inte mer. En signal som talar om att här kommer jag, jag kan vänta tills du kommer, så stressa inte.
Det är ganska skönt, jämfört med när en-del-andra-ringarna trycker sina fingrar på klockan, så att det RRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIINGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER så det går genom märg-och-ben-och-alla-hundar-blir-helt-galna-och-skäller-och-vi i huset nästan tappar det vi håller på med i rena förskräckelsen, hämtar oss och tappar andan igen, för de här dörringarna väntar nämligen max 25 sekunder, sedan ringer de igen. Hårt och länge.
RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIING!!!!

Vårt hus är stort, och har man tagit en toa/fika paus så tar det mer än 25 sekunder att avsluta det man gör och ta sig ner till dörren.
Under tiden får de flesta av våra fyrbenta hundkunder spelet i sina boxar.

I alla fall.
Så var det inte nu. Dörrklockan talade försynt om att de var här, och när jag öppnar möter jag de bästaste av vänner.

Fyra bruna ögon, lite ljusa, sådär blekta som riktigt äldre blir, betraktar mig vänligt tillbaka, blinkar lite och när jag har hälsat på mattes lilla tunna och rynkiga hand och välkomnat dem till oss på pensionatet, kliver de båda försiktigt in.

De går långsamt, på bestämda steg båda två, men ändå så att jag har lust att ge dem min hand när de kliver över tröskeln så att de inte ska tappa balansen.
Båda har tunna små ben, och fötter som liksom söker sig fram för att vara säker på att bära upp sin ägare utan att hon ska snubbla.

-Ja, alltså, nu är vi här, säger matte med tunn röst och varma ögon som ömsom betraktar mig och ömsom det andra paret bruna ögon, och jag ser att de båda möts i något som man bara kan vara i när man känt varandra, och älskat varandra, riktigt länge. Jag inkluderas inte i det, och deras tysta kommunikation tar lite tid.
De låter det ta tid.

Jag väntar lite, plockar bland sakerna matte lagt på disken, tar fram kontraktet och börjar fylla i alla uppgifter vi måste ha för att ta hand om någons hund.
Uppgifter om ägaren, om vaccinationsdatum, om försäkringsbolag och en kontaktperson. Och alla frågor om själva hunden, kön, ras, mat och personliga egenskaper.
Jag skriver och skriver och de båda sätter sig ned medan de väntar. Matte i stolen och den fyrbenta tätt intill.
Tikens smala bakben skakar lätt, nästan i takt med mattes lilla hand som vilar på vännens huvud.

Jag fyller i det jag kan, och resten hjälper ägarinnan mig med, hennes tunna klara röst lotsar mig genom berättelsen om vaccinationer och sen plötsligt barnen som bjudit henne på familjeresa, de busiga barnbarnen och flygplanet som ska ta henne ända till solen, långt bort från hennes fyrbenta bästa lilla vän.

-Men det är klart, jag måste ju göra något, jag kan ju inte bara gå och drälla med en hund. Jag kan ju inte bara göra det, det säger min son, säger hon, och frågar plötsligt vad jag tycker?

- Ja, vad säger du? Är det inte helt onormalt att bara gå hemma och prata med en hund? Jag menar, vi har ju inte världsklass på våra samtal precis. Hennes röst är tunn, vänlig och låter sorgsen.
Medan hon väntar på mitt svar smeker hon sin lilla fyrbentas mjuka kind, följer konturerna på de mjuka, långa öronen och snurrar pälsen som finns kvar längs fingret.

Jag svarar så gott jag kan, att det är svårt att vara utan sin bästis, och ibland ännu svårare att inte delta i familjens samvaro. Att jag tänker att veckan går snabbt, och att jag ska ta hand om hennes ögonsten det bästa jag kan.

Och så ber jag att få påminna om att den lilla brunögda vovven är nästan 16 år, och att mycket kan hända, saker som man kanske inte tänkt, men som är en del av livet.
Att jag inte vill att det ska hända just hos oss, men att jag tänker att matte ändå ska vara medveten om att riktigt gamla hundar inte lever för evigt. 

Jag möter de kloka bruna ögonen och tänker att de en gång för länge sedan nog varit knivskarpa, för jag ser hur det blänker till långt där inne då och då, under samtalets gång. Matte ler mjukt och nickar.

Jojo, Ögonstenen är förvisso gammal, men inte så farligt, hon är lite stel, men inte så farligt, och hon har lite jobbigt med kisseriet, men inte så farligt..... - så allt ska nog gå bra. 
Hon har just varit hos veterinären på kontroll, alla vaccinationer är gjorda och farbror djurdoktor har gett klartecken till hundpensionatssemester. 
Så det där med åldern är inte så farligt.

Hon visar mig bädden, maten, godsakerna och ute täckena som ligger prydligt vikta i vännens väska tillsammans med leksaker, matskål och några fina filtar som luktar hemma. – Hon tycker om att vara hemma förstår du, matte berättar om sin hunds små egenheter så att jag ska känna igen det mesta och inte bli orolig.
- Hon snubblar ibland när vi är ute, men det är ingen fara, och du skulle se hur hon sprang som liten! Hon skrattar lite åt minnet och berättar hur fort hennes hund med de vänliga bruna ögonen växte upp och hur snabbt åren går. -Hon har liksom blivit min bästa vän, och nu ska jag resa ifrån henne, det känns svårt, men jag har förstått att du är snäll och har ett stort hjärta, lägger hon till, och frågar om hon får ringa ibland och höra hur det går.

Vännens kloka ögon hänger vid mattes mun när hon säger hejdå, och hon lyssnar uppmärksamt när hennes ägarinna ber henne vara snäll och sköta sig.

Jag ser att hon förstår.

Och när matte diskret torkar en förlupen tår och vinkar hejdå tassar den lilla gamla-dam-hunden med lätt beslöjad blick i de bruna ögonen, som jag är säker på en gång i tiden var så mörka att de nästan var svarta, med mig in på kenneln.

Nu är det lite sisådär med pälsen, den blänker inte som förr, benen är lite ostadiga, men de mjuka öronen är välkammade, just som jag kan tänka mig att de också var en gång för länge sedan, fast då med en riklig behåring.

Hullet är inte heller som förr, och jag har lovat att truga om hon äter dåligt, så att hon inte blir tunnare än nu.
Hu ett sådant ansvar. 
Jag tittar på lappen jag ska sätta på boxdörren.
Namnet, könet, åldern, tillhörigheter, lite personliga upplysningar och så datumet när hon ska hem.
Det känns magiskt det där datumet, och jag vet att jag kommer ha nedräkning för hämtningen, för det känns nervöst att ta hand som så gamla hundar. Jag vill ju lämna tillbaka dem i lika fint skick som när de kom... Och levande. 

De bruna ögonen betraktar mig fundersamt när jag visar boxen hon ska bo i, den dryga veckan, sängen som jag bäddar åt henne, och vattenskålen, tuggbenen och leksakerna som hon har med sig.

-Det förstår du väl att jag inte leker mer, konstaterar hon lite fundersamt och gäspar och förklarar att hon är trött, men också lite orolig. – För vad ska jag egentligen göra här? När kommer min mamma tillbaka?

Jag påminner henne om att matte bad henne stanna här, och snart kommer tillbaka, och att under tiden ska jag och några till turas om att ta hand om henne, och de andra hundarna.

Så stänger jag boxdörren och fortsätter mitt arbete på pensionatet.
Varje gång jag går förbi möter jag den mjuka bruna blicken, och jag påminner ögonen om att en vecka går snabbt, och så är matte tillbaka.

När tidig kväll kommer börjar telefonen ringa. Ihärdigt och pockande. 
Anna-Lisa är andfådd i andra änden, undrar hur Stella mår? Undrar om hon är snäll? Om vi är snälla mot Stella. Det lovar jag att vi är, och hon skrattar förläget.
Säger med liten röst att det är väldans stort på Arlanda, många människor, myller… och det är tur att hunden inte är med. Hon hade inte gillat det.
Jag håller med, och så pratar vi lite innan Anna-Lisa måste gå. Innan hon får mig att lova igen att jag ska krama hennes lilla vän massa extra från matte. Såklart jag lovar!

Dagen efter är det ett riktigt busväder.
Regnet står som spön i backen, det är kallt ute och alla mina höns ugglar på sittpinnen inne i hönshuset. De ser sura ut, och det gör även husets hundar. Faktiskt ser jag bara hästen vara helt obrydd, hon går där ute i dimman, svänger obekymrat på svansen, mumsar lite på gräset som inte är så saftigt längre, och ser glad ut.

Hundarna på panget är sjövilda känns det som, och radion som alltid står på, överröstas av starka stämmor.
Riesenschnauzrarna VILL UUUUT!!! Varghunden harklar sig med majestätisk röst och får snörvlande hjälp av mopsarna i boxen bredvid. Mallarna mitt emot har många åsikter, och inte bryr de sig om regn heller, och jag tänder, säger god morgon, skyndar på stegen, släpper in och ut hundar, tar en promenad med den som vägrar gå ut och försöker tysta de uppmanande rösterna som skäller att jag ska skynda mig.

Mitt i alltihopa ringer det. Jag svarar inte, känner att jag måste bli klar först med det jag håller på med.
Det känner inte telefonen, och ringer igen, och igen. När signalerna dör ut, dröjer det inte ens en minut innan det börjar ringa igen.
Jag ger upp och svarar.

Försöker urskilja rösten, som är tunn och lite svajjig bland de många skällande hundarna på mitt jobb.

 - God morgon Jeanett och alla hundar, det är Anna-Lisa här, hur mår min lilla Stella, det har väl inte hänt något?

Matte pratar i sin takt, och bekymrar sig inte ett dugg om alla ljud i bakgrunden. Hon talar långsamt om att barnbarnen är vakna sedan länge, de har ätit frukost och solen är varm och lyser överallt i det här landet.
- Maten är god förstår du, och allt är så lyxigt. Hon hämtar andan och lyssnar till svaret om Ögonstenen.
- Jaha, säger hon långsamt, så bra att hon mår bra. Jag saknar henne så. Du vet, vi har varit tillsammans i så många år nu, månader, och dagar. Få se nu, hur många morgnar kan det bli som vi två har haft tillsammans, utan att vara från varandra? Hon räknar på fingrarna och tappar bort sig och börjar om.

Det kryper i mig av stress, och jag ser i vitögat att den unga taxen inte är nöjd med att jag plötsligt väljer att prata i telefonen när han är kissnödig, och han skickar irriterade ögonkast till mig medan han bestämt pinkar det största han kan klämma ur sig så nära box dörren han kan komma.
Det rinner långsamt och i rännilar ut på golvet, och vidare in i nästa box. Som en sista markering till mig om hur dum jag är lyfter han på benet och blöter ner hela sin bädd, filt och balja. Sedan lägger han sig med ryggen mot mig, med det söta huvudet på sina korta tax-armar-ben i andra änden av sin box.

Anna-Lisa pratar vidare och funderar om Stella har fått sina köttbullar? Hon ska ju ha tre stycken smått fördelat i maten till frukost, och på kvällen är det Pasta och pannbiffar som gäller, och visst har jag det i kylen? För det blir dåligt annars.

Jag avbryter henne och säger att allt är bara bra och berättar att jag måste gå för klockan är bara tio över åtta och vi har massor att göra. Matte förstår, och tackar med liten långt-borta röst när jag säger att jag ska krama hennes hund lite extra massor från henne.
När vi lägger på pustar jag ut, och när turen kommer till Stella, som sover och inte hör allt väsen, väcker jag henne försiktigt, sitter en stund och fingrar på kopplet medan hon vaknar och försöker minnas var hon är.

Hon ser förvånad ut när jag påminner henne om att matte är på resa och att vi ska ta hand om henne ett par dagar till.

Regnet ute bryr hon sig inte om, hon sätter försiktigt den ena tassen framför den andra, promenerar i långsam takt på gamla små ben, nosar intresserat på allt, och uträttar äntligen och till sist sina behov och vill tillbaka ganska snart.

När vi är inne igen, torkar jag henne försiktigt torr, och möter de gamla ögonen som blickar in i mina.
De är vänliga, lite oroliga, och funderar nog fortfarande över var matte är. Magen kurrar lite hungrigt, men maten hon fått duger inget vidare. Hon nosar inte ens på det jag serverat, och det går ju inte. En så gammal vovve måste äta. Jag motar bort oron och hämtar lite färskfoder och toppar det med Stellas egna hemmagjorda fiskbullar och pasta/pannbiffar också.
Maten slinker ner när jag gått -Phu!- och strax efter sover vår lilla gamla dam tungt i sin bädd. Hon vaknar inte när resten av gänget skäller och kastar sig ut, leker, busar och vräker i sig frukost.

Hon vaknar inte heller när matte ringer en gång till, och hon sover sött när jag går upp i huset på fika.

Samma procedur upprepas dagen efter, fast då har Stella kissat på golvet. Inte helt ovanligt med gamla hundar, faktiskt mer regel än undantag, så jag är van, men försöker få upp allt innan det rinner in till grannen, och ut under listerna och kanske Stellas egna mjuka säng. Jag hinner förstås inte, och bädden matte skickat med blir plaskblöt trots att jag torkar och svabbar som en galning.

Stella betraktar mig där jag far runt och försöker få rent och torrt och bäddar en ny mjuk säng åt henne samtidigt som jag startar en maskin med alla hennes saker och sen tvättar hela golvet fram till tvättmaskinen, det blev dyblött när jag bar alla sakerna dit.

Phu!!

Så fort jag är klar skyndar jag mig ut med Stella, sätter henne i pensionatets stora och luftiga gräslekhage och skyndar vidare in så att de andra hundarna också får komma ut direkt. Då börjar telefonen ringa.

Idag började jag tidigare, så klockan är inte ens åtta, och mina öron ramlar nästan av när de nås av alla telefonringsignaler, hundskall, morrningar och mitt egna huvud som manar mig att skynda på så alla får sin morgon så bra som möjligt.

Fast det går inte att låta bli att svara, och det går inte att svara. Det finns inte tillräckligt med ro att prata, eller mest lyssna om jag ska vara ärlig.

Jag tar telefonen och springer in på kattavdelningen. Där är det tyst och stilla. Katterna vaknar när jag och mitt bankande hjärta hoppar in, jamar god morgon och undrar om de ska få dagens mjukmatsportion nu?
Det ska de inte.

Jag skakar på huvudet, som för att säga nej till dem, och signalerar att de kan sova vidare medan jag svarar – Vita Husets Hund och Kattpensionat det är Jeanett, god morgon!

-       Men god morgon Jeanett! Det är Anna-Lisa, hur mår min lilla Stella? Jag svarar att Ögonstenen mår bra, och Anna-Lisa blir jätteglad och lyssnar inte när jag ber att vi ska prata senare för vi har så mycket att göra om morgonen.

-       Vet du, igår var det sååå varmt här! Och jag saknade Stella så! Gatuhundarna påminner om henne, tycker du inte det? Hon avbryter sig själv och fnissar, - Nej just det, du vet ju inte hur de ser ut!

-       - Anna-Lisa………………….., du, skulle du kunna ringa

-       Jo, du Jeanett, hon avbryter mig och hör inte en stavelse av att jag vill att hon ska ringa senare, jo, Jeanett, så du lovar att Stella har det bra då?

-        

Jag avbryter mina försök att be Anna-Lisa ringa senare, och svarar på hennes frågor, jo, Stella mår fint, och ja, hon har ätit, nej, inga problem, och självklart ska jag krama henne extra från mamma.

När Anna-Lisas ström av ord börjar sina, just innan hon tar ny sats och vill berätta om hotelles strand, alla katterna som springer lösa ensamma, barnbarnens lek med någon barnklubb och saknaden av Ögonstenen ber jag henne tydligt och klart att hon ska ringa efter tio. För då är alla våra morgonbestyr klara.
När jag bett om det tre gånger, och frågat om hon var med på tåget, ler hon och lovar att hon ska ringa efter tio. Om det ens behövs, hon vet ju att Stella har det bra och att jag är snäll och duktig på att ta hans om andras hundar. För det har hon hört.
Efter att jag lovat att krama Stella extra många gånger lägger vi på.

Jag pustar ut och springer med snabba steg ut i mitt vardagskaos igen. Alla är ganska upprörda och undrar var jag tog vägen egentligen. Bara försvinna sådär mitt i morgonrastning frukost och städa?
Hundarnas ögon betraktar mig faktiskt lite surt.

Jag jobbar lite snabbare, och ursäktar mig lamt. Jo, jag vet, men jag kunde inte strunta i att svara? Här får du en extra godis på maten, och du får vara ute lite längre, dig kan jag gå en dubbel runda med, och du får leka i eftermiddag med bästa kompisen i boxen mittemot. Jag lovar!

Hm, hundarna är nöjda, och dagen fortsätter med alla sysslor på ett hundpensionat. Ut i rastgårdar, två som vill leka, en kissar på golvet och ett par stycken rymmer på tomten – den är STOR- och vi måste ut och leta.
Söka - Organisera oss, för de busiga brukshundungdomarna bara flinar när vi pratar om vår lunch och dagen som går, och halar in sina rosa tungor, pekar finger med sina glittriga ögon och fortsätter leka tittut med oss som inte skrattar ett dugg.
Strax innan vi blir galna och jättearga kommer de lydigt med nedböjda huvuden och skamsna blickar – Förlååååååt, men vi hade så kul! Var inte sura, vi kommer ju nu….. 😊

När vi lämnar dem i boxen hinner jag se några snabba leenden och blinkningar, - Haha, vad kul vi hade!

Eftermiddagen är full av sol och alla är ute. Stella också. Hon ligger på en tjock filt i värmen och hennes gamla ögon betraktar de unga som leker med sitt kloka uttryck.
Vad tänker hon? Minns hon sin egen ungdom och hopp och lek? Jag frågar henne men får inget svar, hon tittar vänligt på mig också, är närvarande en liten stund och så försvinner de lätt beslöjade bruna ögonen någon annan stans.
Hon ligger fint och vilar och funderar ser det ut som.

När jag tar in henne lite senare är hon ganska pigg, och de gamla benen bär henne beslutsamt till boxen, och när jag lämnar henne med middagsmaten ser jag hur hon äter, och sedan mödosamt lägger sig tillrätta för att sova ytterligare en av dagens alla middagslurer.

Ny dag, nya hundar på pensionatet, blandat med de gamla.
Hos oss stannar de flesta 1-2 veckor, ibland mer, ibland mindre. Ibland har vi gamla hundar på besök, ibland unga och oftast vanligt vuxna.
Unga och gamla är oftast kissnödigare än alla andra, och det blir tyvärr också en hel del torka efter dem.
Stella har kissat inne igen. En hel sjö. Och labradorgrannarna har gjort samma lika. De är sex månader och bor hos en busig barnfamilj, busar själva också, dricker massor och vill kissa lika mycket som de vill leka, typ hela tiden. Medan jag funderar på om jag ska rasta labbarna eller de båda supergamla schäfrarna kissar Stella en gång till och telefonen börjar ringa.
Jag svarar inte.
Släpper ut några i rastgårdarna, och några på tomten, tar några på promenad, och svabbar boxar så fort jag kan.
Jag känner mig som en bläckfisk som bekämpar vattnet. 😊

Telefonen ringer och ringer och en del av hundarna blir nog också stressade, och jag är tvungen att svara, fast klockan inte ens är åtta.
Den här gången hinner jag inte ens avsluta min -Hej du har kommit till Vita Huset tirad förrän Anna-Lisa lyckligt hojtar in i luren – GOD MORGON – GOD MORGON!! Idag är det HALVTID!! Är allt bra med Stella? Hon inväntar mitt svar och ber att jag ska krama Stella ännu mer extra, och suckar nöjt i luren att ”det hära Egyptien, det är nog fint och mysigt, men det är så varmt, och här är så många människor på stranden, och här är sånt liv, och maten är så annorlunda och visst mår väl min lilla Stella bra?” Hon ler i luren när jag säger att hennes bästa vän mår fint, att hon nog saknar sin mamma men att maten äts, sömnen sovs och hon går fint med oss på promenaderna.

Jag tror inte hon hör alla hundskall, och att jag känner mig stressad av alla göromål ser hon förstås inte.
Hon babblar lyckligt vidare om kvinnor med hucklen när de badar ”Är det inte väldigt extra varmt månntro? Fast å andra sidan bränner de sig inte, för du vet, här är solen galet effektiv”
Hon hummar lite och funderar vidare om den goda, men konstiga maten, och jag avbryter henne inte. Jag har liksom gett upp.

Smiter iväg, ställer mig ute och lyssnar klart. Himlar med ögonen och tänker att hundarna helt enkelt får överleva och det får jag med som kommer få torka ännu mer när jag ska fortsätta. 
Det får gå.

Så står jag där utanför hundpensionatet och lyssnar till Anna-Lisa som lyckligt berättar för mig om landet Egyptien, om maten, de beslöjade kvinnorna och kvalitén på sängarna. När hon är klar tackar jag för pratstunden och så skiljs vi åt. Jag hinner säga att vi hörs imorgon, innan jag hör hur Anna-Lisa småpratar med sina barnbarn, ler åt något de små säger, och så är hon borta.

Jag städar vidare, tar emot hundar och lämnar ut hundar. Klappar extra på Stella, och är glad varje morgon den gamla hunden sträcker på sig och säger god morgon. 
Jag vill att hon ska gå hem och vara frisk och stark. Anna-Lisa behöver henne. 

Dagarna kommer och går. De är fulla till bredden av göromål, och när de inte är det tar jag en extra sväng i höstvädret.
Stella orkar inte gå så långt, hon snubblar och en dag ramlar hon ordentligt. När jag hjälper henne upp skakar hon lätt på sig, och går sedan väldigt försiktigt resten av vägen hem. Hemma sover hon hela dagen, äter inte sin mat och blinkar trött med sina vänliga, lite beslöjade ögon när jag pratar med henne.
Min mage skriker oroligt att det är två dagar kvar. TVÅ! Jag betraktar den gamla lilla vovven, pratar med henne och tittar till henne så fort jag kan.

Fördelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man kan springa ner ofta, när man inte jobbar, om man vill titta till en hund lite extra.

Nackdelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man springer ner alldeles för ofta och tittar till vissa hundar när man känner sig orolig. Kl 23, mitt i vår deckarserie, kl 00:15 innan sängdags, kl 03 mitt i natten när man bara ska upp och gå på toa och kl 06:15 i samma sekund som morgonen startar. 

Stella märker inte ens att jag är där hälften av gångerna. Hon sover lugnt och stilla, och fast jag står kvar och noterar hennes andetag andas hon bara nya, ett efter ett, och långt där inne drömmer hon sina egna tankar.

Det ser jag ofta, för det rycker i de gamla benen, och tassarna verkar vara ute och springa. Stella är som vanligt, reser sig mödosamt, darrar lite extra i kroppen, sover kanske mer och lyssnar tålmodigt när vi pratar med henne. Och hon lever varenda gång jag tar en vända till hennes box och tittar till henne.
Bra!

Den sista dagen ringer inte Anna-Lisa och så oroar jag mig för det. Tittar om telefonen funkar, dubbelkollar att alla Stellas saker är i ordning, viker hennes filtar snyggt och packar ned i väskan, torkar av den gamla vovven och berättar lugnt att mamma ska komma och hämta snart.
Ögonstenen vilar sina kloka ögon på mig och säger att jag är snäll, men att hon saknar sin mamma. Jag säger att jag förstår det, och berättar igen att hon kommer dagen efter idag. Att det är sista dagen, lunchen, utevistelsen och kvällen här.
För imorgon ska Stella få gå hem.

Mm, den gamla tiken hör nog vad jag säger, men är inte helt med i det jag säger. Hon vill gå hem nu. Genast. Hämta matte!

Jag sätter mig i hennes box, passar på att surfa lite på mobilen, skickar några sms och skrattar åt vad kompisarna lägger upp på Facebook.
Stella somnar på sin näsa och ligger tryggt i sin mjuka bädd när jag smyger ut och vaknar inte ens när boxdörren som jag försöker stänga så tyst jag kan knäpper till när den låser sig.

Och så går den dagen också. Den sista.

Den diskreta ringningen på dörren får mig att flyga ut i foajén och öppna och möta Anna-Lisa som står där utanför med glittrande ögon och leende mun.
Hon stödjer sig mot vår stora blomkruka när hon tar mig i hand och hälsar, och så håller hon hårt i min arm när vi tillsammans går över tröskeln för att inte snubbla. Faktiskt säger hon inte så mycket, bara att hon ska hämta Stella nu, och så vill hon veta att hennes gamla hund mår bra och ja, förstås om allt är bra med mig också?

Medan jag svarar sätter matte sig i stolen, reser sig med det samma, och orkar inte helt, så hon sätter sig igen.

De smala benen skakar lätt precis som sist, och den lilla rynkiga handen darrar lite där den ligger, fint knäppt över den andra. 
Anna-Lisa har blivit brun, och det klär henne.

Hon berättar att hon betalat, att hon har kvittot i handväskan om jag vill se, och om jag kanske kan hjälpa henne ut i bilen med Stellas alla saker?

Det kan jag såklart, men först hämtar jag hennes fyrbenta.

Stella är klarvaken i sin box. Ligger fint i bädden, lyssnar, tittar och betraktar mig lugnt. Stoppar hjälpsamt in huvudet i halsbandet och väntar artigt medan jag kopplar henne. Går sedan på gamla ben och lite ostadiga tassar genom kennelgången, stannar till på tröskeln ut i foajén och vindar lätt med nosen. 
Andas in. Andas ut. 
Tänker lite, fångar doften, och hajjar till. 

Fortsätter bestämt ut förbi disken, och fram till sin människa. Sin allra bästa vän, hon som står där, för Anna-Lisa har rest sig och står också där och vandrar oroligt på stället och söker med blicken, och väntar på henne.

Så möts de, och jag är glömd.

Stella nosar, luktar överallt på sin matte, fladdrar runt med näsan som för att försäkra sig att hon verkligen är där, viftar på sin svans, öronen ligger platt på huvudet, och hon dansar en långsam glädjedans. Ett 16-årigt lyckofnatt får hon där på vår stora matta, allt medan Anna-Lisa smeker varenda del av sin gamla hund, låter händerna fara över hela Ögonstenens kropp. Liksom känner efter att hela hon verkligen är där, och så kramas de båda. Sådär som bara vänner gör.

Jag lämnar dem några minuter, plockar med ingenting bakom disken, och lyssnar till människo-orden från matte och hund-orden som hunden svarar.

-       Jag har saknat dig!

-       Var har du varit?

-       Jag har tänkt på dig!

-       Jag har tänkt på dig också.

-       Du är precis som förr.

-       Du med.

-       Så bra.

-       Vi är som förr!
-    Du och jag 💗

Stellas lilla nos buffar plötsligt på min hand, hon möter mina ögon, ger mig en snabb blick och går på bestämda steg tillbaka till sin matte. Håller fast min blick ända tills jag säger högt att jag ser, jag ser att mamma är här nu, och jag är så glad att hon ska få gå hem!

Stella buffar vänligt på sin mattes hand, och kommer tillbaka till mig bakom disken, slickar en fjärilslätt hälsning på min hand igen, möter mina ögon och är så snabbt tillbaka vid Anna-Lisas sida igen.
Benen vill inte riktigt vika sig i ett sitt, så hon står med lätt darriga ben och lycklig uppsyn vid sin mattes sida.
Svansen går på henne, viftar så snabbt en 16-årig liten hund med stor själ kan, och så säger de båda hejdå, och traskar ut till den lilla gröna bilen.

Jag följer med, bär alla sakerna, öppnar dörrarna och väntar medan de båda damerna installerar sig.
Stella på sin filt bredvid matte, ligger snällt medan Anna-Lisas bruna och rynkiga händer spänner fast henne i selen. Luktar på kappärmen, nosar vänligt på en kind och fastnar i mattes blick.

De skrattar båda där i bilen, och betraktar varandra tills den rynkiga handen smeker den håriga kinden, drar med fingrarna genom de långa öronen och klappar lätt på huvudet innan hon stänger bildörren och går runt för att installera sig själv.

Hon stannar till och tar emot sakerna jag har burit och sen får jag en kram av den lilla damen med det stora hjärtat.

- Tack snälla Jeanett för att du tog hand om Stella, jag har känt mig så trygg och glad att hon fått vara hos dig, du vet, det är ju speciellt att ha en sån fin vän som jag har. 
Det är ju speciellt att lämna henne då.....
- Speciella vänner behöver man vara med, innan tiden tar slut förstår du. För det vet man aldrig när det sker, att tiden tar slut vet du.

Hon nickar lätt och ger mig en snabb klapp på armen innan hon möter de bruna ögonen genom bilrutan, öppnar dörren och kliver in.

Jag tror inte hon hör när jag vinkar hejdå, för jag ser att hon redan är i full prat med Ögonstenen som lyssnar aktivt och pratar tillbaka med sina lätt beslöjade ögon.

De båda är helt upptagna i varann, sådär fint som bara hund och människa ibland kan vara. I det där bästa som finns, värmen i vänskap.

Jag står ett tag och ser när Anna-Lisa backar ut på vägen, och vinkar hejdå när de båda puttrar iväg längs landsvägen från Vita Huset.

Att de blir omkörda av två stressade blå bilar tror jag ingen i den lilla gröna bilen noterar. Jag tror att de har fullt upp att ratta bilen hem, och prata alla ord de måste ta igen.

Så  som det alltid är när vänner möts efter en kort tid som känts som fem långa år.

💗

Några veckor senare får vi ett brev med handskriven text inuti. De sirliga bokstäverna ser ut att vara noggrant skrivna, tänkta på och formulerade innan de satts på pränt.

Orden på pappret tackar för all omtanke och berättar att de båda vännerna har det fint, de gör just det vänner gör, pratar, umgås, ser på TV, strosar ute, äter och kramas. Varenda dag. 

Jag ler för mig själv och hänger brevet på vår spegel så alla kan se det på jobbet.