Ni vet när man har en hund
som har en ätstörning?
Eller, ja, ni vet kanske inte hur det är, så jag kan berätta.
Jo, om man har en hund med en ätstörning – jag preciserar – H.E.T.S.ätningsstörning,
då blir livet ganska jobbigt.
Har man fler sådana små älsklingar blir man ibland typ galen. Jag är ofta helt
jefla galen. På grund av älsklingarna. Mmm.
Vi har flera jobbiga typer hemma, och värst av dem är Saga.
Hon är egentligen mer än värst. (Helt enkelt vidrig, men det kan jag ju inte
skriva i bloggen) Fruktansvärd faktiskt, och när jag tänker efter är det bergis
därför vi fick köpa henne….
Jo, för vem säljer egentligen en så fantastisk hund?? Jag menar, Saga har ju
allt;
Hon är pruttsnygg.
Hon har kanonstamtavla.
Hon är superbra mentalt.
Hon lämnar fantastiska valpar.
Hon är världens bästa kamrat.
Hon är vidrig.
Uppfödaren måste på nåt sätt listat ut detta redan när Saga var en baby, och
bestämde sig för att sälja henne till oss?
För annars säljer man väl inte en sån hund?
Saga är ju p.e.r.f.e.k.t.
Förutom att hon går i soporna.
Hon muddrar soptunnan i köket, soptunnorna i barnens rum, sopor på jobbet.
Förutom att hon älskar godis i skåp (som hon öppnar) frukt i skålar på bord
(hon stjäl) Kattmat (som hon tjyvar och sätter i sig så mkt att hon nästan
storknar) Matrester som någon i familjen inte dukar undan i tid, så stjäl hon
också obehindrat andras mat som de håller på att äta.
Hon dricker med självklar rätt jucie/cola/kaffe latte/the/mjölk ect etc etc
Fikabröd eller personalens (på vårt hundpensionat) medhavda matsäck slinker
också LÄTT ner i den alltid hungriga kinesmagen.
Alltså.
Det här ÄR ett problem.
Den här hunden, hon snor så mycket så hon blir sjuk.
På riktigt.
Och när dottern och jag är borta samtidigt eskalerar det hela och Saga går
bananas och äter upp allt i sin väg.
Och så blir hon sjuk.
Hon får JÄTTEont i magen, och vi blir oroliga och tror hon ska dö. Det tror nog
Saga själv också, och vi har förstått att vi måste begränsa den envisa damens
matintag om inget allvarligt ska hända henne.
Så. Vi har löst problemet!
Saga åker med oss, och maten hemma får vara intakt, likaså vår relation med
mannen som hela tiden misslyckas med att stoppa ätstörningsmonstret från att
härja fritt i form av vrålhungrig, och uppfinningsrik kinestik hemma.
För jag blir ju allvarligt lite sur när jag gång efter annan kommer hem efter
resor och möter en liten hund bred som en ladugårdsdörr, ont i magen, pip och
gnäll och ledsna ögon.
Voila! Saga ska börja åka med oss.
Sagt och gjort – hon debuterar sin
åka-med-Felicia-och-Jeanett-på-hundutställningskarriär-fast-utan-att-ställas-själv-
nu i helgen.
Kanon ju!!
Jag gillar tanken på att Saga ska hålla sig slank och fin. Jag gillar tanken på
att vår äldsta kinestant ska se snygg ut i kroppen….
Och om jag ska vara ärlig så känns det lite hämnigt skönt liksom att hon nu
INTE kan stjäla något.
Och så, på väg mot tävlingen ser jag hennes pigga och
hungriga ögon söka runt i bilen i backspegeln, flinar lite med ge-igen-känsla,
och njuter samtidigt av att köra vår nya bil som går som smäck på vägen.
Nya bilen har jag döpt till Bruno, och jag älskar allt med honom – för det är
en han- förutom det högst irriterande momentet stoppa in alla hundar som ska
ställas ut, inklusive Saga, i nätburar, tygburar och en gallerbur.
Vi måste stoppa in alla vovvarna enligt den här temporära lösningen eftersom
den gamla bilens perfekta stora hundbur nästan gick in i Bruno.
Nästan.
Ni fattar? Typ fem millimeter för brett för att gå in där bak....
Fan också. Men ok, det får gå, inte gnälla. Jag har ju gudbevars fått en NY
bil.
Den luktar gott, (eller mest äckligt, sådär som nya bilar gör, men jag säger
gott bara för att det är så häftigt med en ny bil), den är snygg, superduperren
inuti, blänkande iögonfallande utanpå och full av en massa lullull som är så
avancerad att jag inte ens fattar hur det funkar.
Och den har ingen hundbur…….
I alla fall.
Vi proppar in våra saker – fel, lägger försiktigt in dem på de tomma sätena,
bäddar åt de fyrbenta, kopplar på babblet och tar fram godispåsarna (man MÅSTE
äta godis och babbla när man åker bil till hundutställning) och sen KÖÖÖÖÖÖR
vi! 😊
Knappa fyra
timmar senare är vi trötta på Bruno och allt nytt, som tur är har vi GPS i våra
telefoner, för den i bilen funkar ju inte?!
Radion är vi också rätt lessa på, helst vill vi lyssna på spotify, men det går
inte, för min telefon och Bruno är inte kompatibla.
Jeflar vad tröttsamt det är med nya saker när husse inte är i närheten. Suck. Dessutom
kommer vi på att vi håller på att dö av svält.
Som tur är dör vi inte.
Skara stadshotell bjuder på mat, typ max trestjärnigt, och vi mumsar glatt och
surar när wifin inte funkar och vi faktiskt inte ens kan surfa när vi äter.
Hmpf.
Med belåtna magar beger vi oss till bilen som skäller och gläds åt tanken att
vi bara har några få mil kvar. Phu så skönt!
Vår bil skäller…..? Och den gungar.
Varför då?
Bruno är ny, hur fort kan en brun mersa lära sig hundspråk??
Jag upptäcker en fet blandras med en matte i snöret på andra sidan gatan, och
noterar att innandömet i vår bil också fått syn på skapelsen.
Hela Bruno gungar som ett slagskepp och det skälls åt alla håll och kanter i
honom. Nice..! NOT ☹
Jefla hundar!
Annie är lös därinne, hon fladdrar runt och skäller som en bandhund på den
korpulenta blandrasen, och får hjälp av sina yngre kompisar som inte fattar ett
barr av vad som händer. Men de hjälper förstås gärna till.
Det är galet immigt på rutorna, och bakom det grå diset skymtar upprörda
kinesfejs, arga runda knappnålsögon och hotfullt krökta hundmunnar, ”Kommer du
hit din feting ska vi märka dig!”
”Kom igen bara så ska du få!” Etc etc
Inte så vidare värst trevligt alls känner jag om jag känner efter.
Jag bestämmer mig för att inte känna efter för jag blir så arg...
Det är onödigt slöseri med resurser att
bli arg, så det tänker jag låta bli, och så öppnar jag istället dörren och
kliver in i bilen och så blir jag arg.
Skitjeflajättearg faktiskt!
Fan också!
Saga är förstås lös hon med.
Ögonen rullar som pingpongbollar i skallen på henne, och i munnen har hon en
chokladkaka med papper på. Halvt uppäten såklart.
Magen står i fyra hörn, det brukar bli så när man är en kinesdam (kärring) som
stoppat i sig nästan allt torrfoder för sina fyra resterande kompisar den
helgen, toppat det hela med smågodiset vi lämnat och druckit ur hälften av
dotterns jucie.
Alltså. Allvarligt!
Jag känner mig ruggigt irritrad, och noterar att Saga knappast skäms.
Hon betraktar mig med finurlig min, rapar en praktrap och kryper sen ihop till
en boll för att sova.
Hon behöver förresten inte krypa ihop, för en boll är hon ju redan….
Dagen efter ställer vi ut, varvat med att vi rastar bollen.
Hon bajsar kopiösa mängder. Dricker litervis av vatten, ja man BLIR törstig när
man äter en knapp liter osvälld hundmat, och rapar med jämna mellanrum.
På utställningen skyltar vi inte direkt med vår feta veteran, utan låter henne
ha en bylsig tröja och vila en hel del i sin bur.
Saga – The One And Only
