Parat!

Nu håller vi tummarna och återkommer inom kort med information :-)

Ringen

Man tager en guldring. Ett stycke svanstagel och en häst. Företrädesvis ett sto.
Ett dräktigt sto förstås....

Vi hade alltihop, dessutom en ung dam som har läst på i ämnet hur man gör. Ja, alltså hur man gör när man vill veta könet på sitt lilla föl i magen. Och det vill ju jag.
Så, dottern hängde ringen i taglet, knöt det runt om liksom, höll det hela över hästrumpan och konstaterade med allvarlig min att det hela snurrade på det viset som det ska göra när det är ett litet...... XXX föl i magen :-)

Haha!! Vi får väl se om det stämmer?

Linn har nu talat om vad "det" blir :-) 

Rysslandsresan. Andra delen

LÖRDAG
Lördagmorgon är inbokat att vara sighteeingdag.
Vi ska hämtas upp efter frukosten kl 10:00.
Värsta sovmorgonen tänker jag kaxigt, tills jag kommer på att de ligger två timmar f.ö.r.e oss.
Uhhhhh...........!
Dvs. Guiden hämtar oss klockan 8:00.

Det funkar förstås fint, och vi äter frukost i rask takt för att vara färdiga i tid.

Rysk frukost på det här hotellet består av svart eller grönt te. Eller kaffe. Inte så särskilt god juice eller mjölk om man så också vill.
Små brödskivor med ost eller skinka, någon typ av risotto, pyttesmå pannkakor, gröna oliver eller risgrynsgröt som kokat lääänge. Fast äggen har kokat ännu längre. De är neongröna inuti. Allihop, för jag testar flera i min jakt på ett löskokt, kycklingult ägg.
Hm. Vi hemfaller åt svart te dränkt i socker och mjölk och gröt. Jag testar några oliver också, men där går dotterns gräns iallafall. Inte oliver till frukost!

När vi tar trapporna under glatt fnissande och spänning över den stundande dagen ser jag vakten i restaurangkuren igen. Han har varit hemma och bytt skjorta antar jag, för idag är den ljusblå. Han nickar mot mig som svar på min hälsning, och blinkar mot ljuset när vi öppnar dörren och går ut.

Vi blir hämtade i exakt tid och jag håller hårt i mig själv och morgonmålet i magen när den lilla bilen rusar fram i den enorma stadstrafiken.
Vår guide har bett sin man köra och det kan man säga att han gör i flygande fläng. Han ser glad ut och ber om ursäkt för hur bilen ser ut.
En vanlig bil i en hundfamilj, tänker vi, och funderar inte mer över saken.
När han slirar in på en bensinmack och hojtar åt en vakt som bara står rätt upp och ned att han ska tanka, hinner jag fota några vackra hus genom bilrutan.
De båda männen fyller på bensin, gestikulerar och hojtar till varandra. Vad bensinvaktsgubben gör vet jag inte egentligen, men han verkar gilla vår chaufför som tydligen försöker pruta på priset.  De skrattar och pratar högljudt.
Tankningen är klar och vi krypkör fram till en lucka där man ska betala.
Då kommer vakten igen, ställer sig mellan vår bil och kuren. Tar emot pengen från vår bil och överlämnar till mannen i luckan.
?
Jag blir full i skratt, och passar på att kolla min mobil. Inte skratta.
Gubben i kuren tar växeln, ger till vakten mellan kuren och vår bil som i sin tur ger det till vår chaufför. Som tar emot växeln, vevar upp rutan hejjar hejdå och så sladdar vi vidare på Moskvas gator för att efter en stund vara framme vid Kreml där vi ska få uppleva dagen med allt det ryska vackra.

Vi hoppar av och styr kosan mot ingången. Återigen köer, kontroller av våra biljetter och vi får gå igenom säkerhetsanordningar och våra väskor körs igenom röntgenplåtarna.
Man får inte ha för stora väskor och vår guide trampar oroligt och våndas över dotterns kameraväska ända tills kön är slut och vi äntligen är ”färdigköade” och allra nådigast blivit nickade till av de allvarliga vakterna vid alla stationer man måste gå igenom innan man blir insläppt på plats.
Det är många människor som vill se de vackra ryska byggnaderna och det kan jag förstå.

Husen, palatsen, kyrkorna och katedralerna är häpnadsväckande uppseendeväckande, och flera ser ut som nyutsprungna sagoslott från Tusen och en natt.
Vi promenerar i maklig takt, går in och ut i de intressanta kyrkorna, poserar framför historiska klockor och fastnar i några grupper fulla av glada japaner och ivrigt knäppande paparazzikameror.

När rundan är slut och vi till min stora glädje närmar oss en toalett töms det stora torget och vi får dessutom en uppvisning som heter duga av rysk militär.
De har kanoner, och gevär, batonger och hästar. De marscherar med höga benlyft och spelar trumpet, trumma och allt vad det är för fulla muggar.
Jag vilar ögonen på hästarna och njuter av att få vara här och uppleva allt spännande.

När uppvisningen tar slut kryssar vi genom människor och hittar en ny kö. Toalettkön.
Jag hatar att köa, men förstår att det är ett måste. Vi ställer oss lydigt sist och efter 25 minuter ser jag med skräck den kvinnliga vakten bära ut en skylt som det står CLOSED 12:40 -13:20 på. Ja, såklart det står på ryska först, men under är det faktiskt en engelsk förklaring också.
Alla i kön får panik, och de som har yngre barn tränger sig, diskuterar med arga röster och släpps in före alla andra.
Klockan är 12:35, och vi har stått i evigheters evighet och hinner in två minuter innan den bestämda babusjkan stänger toaletten för alla nödiga turister.
Jag har dessutom fräckheten att gå -springa- in på min toa innan hon sagt varsågod, vilket tydligen är et svårt brott på denna ryska toalett i Moskva.
Damen pekar med hela handen på dörren, pratar upprört i långa haranger, och även om jag inte kan ryska svordomar, förstår jag dem när jag hör dem.
Toalettdamen är upprörd och det får alla i kön höra. Jag ber om ursäkt tusen gånger, gör avbön med ord och kroppsspråk, men när hon pekar på dörren med arga gester och nästan skriker tröttnar jag på att vara kissnödig, går med bestämda steg in och gör vad jag måste.
När jag kommer ut säger jag tack, och får en trumpen blick och en avvärjande gest till hejdå. 
En del har annorlunda tankar kring gästfrihet tänker jag på vägen ut, och är lycklig att jag slipper vara kissnödig. Sänder mina tankar till de stackarna som köar efter klockan 12:41. Det är inte så bra i en toakö i Kreml. 

Vi slutar vår runda med att uppleva Röda Torget, se Leninmausoleet och jag tog slut i räknandet av vakter. De var överallt.
I Moskva har de vakter i vartenda hörn. Och där det inte finns hörn, där är de ändå. Jag tror jag skulle bli galen av att bara stå rakt upp och ned i timmar, med tjock hatt/skinnmössa, gevär, stela stövlar, allvarlig min och ingen att prata med hela dagarna.

Vi besöker ett innecentrum - det vackraste jag någonsin sett, och avslutar vår sighteeing på en fin lunchrestaurang som heter Dr Zjivago.
Vi fattar nog inte helt vad vi beställer, men som all annan varm mat vi hittills fått i Ryssland, smakar det alldeles supergott.

När vi strosar hem passar vi på att besöka en matvarubutik, något jag försöker göra i alla länder vi besöker. Det är jättespännande att se andra länders butiker!

Allt är fräscht, fint och annorlunda.
Det mest annorlunda är att det står vakter vid varje kassa.
Vi betalar, och strosar hemåt till hotellet. Ändrar oss i sista sekunden och hoppar på en buss som vår guide berättar är privatägd.
Den går en någorlunda samma rutt varje dag, men man kan gå av var man vill, chauffören stannar där man vill. Och man kan se TV eller surfa gratis på Wi-Fi om man vill.
Det kan man förresten göra överallt i Moskva. De har Wi-Fi på tunnelbanan, bussar, matställen och ja, överallt helt enkelt. Kul!

De sista metrarna innan hotellet ser jag några som rastar sina hundar. Som de flesta andra i Moskva har de inga koppel, utan alla hundarna går lösa, mitt på gatan. De ser glada ut, hoppar och studsar och jag blir också glad, och saknar våra fyrbenta där hemma lite extra.

Ser fram mot söndagen och alla intressanta hundar som förhoppningsvis kommer.

Fortsättning följer

När livet inte blir som man tänkt sig

Ja, ibland blir inte livet som man tänkt sig. Och så är det hos oss.

Vi skulle haft en kull efterlängtade valpar nu, och både vi själva har längtat massor efter en egen liten tikvalp att spara, och förstås har vi många valpköpare som troget också väntat på en liten.

Av olika orsaker blev det inte så, och Unices små bebisar fick inte växa upp hos oss. Vi är förstås jätteledsna, och kan bara konstatera att gränsen mellan liv och död ibland är hårfin. Och även om det är oändligt roligt att vara uppfödare, kan det också ibland vara oändligt sorgligt.

Unice kommer nu att gå i pension, och efter att jag torkat tårar och besvikelse kommer vi att ta nya tag.

Vi kommer att para vår norska tik Nova nästa vecka med en hane vi använt tidigare och som vi tycker mycket om.
I december planeras det parning mellan vår argentinska tik, Tania och en ännu inte utvald hane.

Unice och Lillmatte
Foto M Lindskog 

Rysslandsresan. Första delen.

Jag har fått massor med frågor om vår spännande resa till Ryssland - och här har ni en bråkdel av hur vi hade det. Allt kommer dock inte samtidigt, för det hinner jag inte. :-)

FREDAG

Vi anländer till ett mulet Moskva en fredagseftermiddag och jag har fjärilar i magen av spänning och lite stress.

Tiden är två timmar före oss, och kanske tanten i säkerhetskontollen är sugen på middag och har blodsockerfall? Hoppas hon snart slutar sitt pass, för hon kan inte må bra, eller så KAN hon inte le kanske?
Hon studerar mitt pass så länge så jag blir alldeles nervös och självmant börjar fundera över om jag verkligen har rent mjöl i påsen, innan hon knappar in en massa saker om mig på sin dator, får ut papper, kontrollerar dem, och slutligen tar fram sin jättestämpel och smäller den med van hand i en mindre lapp som hon lägger i mitt pass.
Hon viftar åt mig att gå utan att dra på munnen det allra minsta, och hon ser dödligt irriterad ut när jag står kvar för att vänta på dottern som också ska genomgå samma procedur.

Även hon undersöks med lupp. Passet vänds och vrids på, hennes utseende kontrolleras mot den nytagna bilden och papper tas emot, läses igenom och så BANG, stämpeln smäller mot dotterns lapp också och våra tacksamma leenden att äntligen få gå möts med ointresserad min och en sur blick. Precis utanför kuren kontrolltanten sitter i, står en vakt med hatt och batong. Han ser allvarlig ut han med, och när jag nickar till honom ser han rakt igenom mig med ilsken blick.

Vi lotsas vidare, och passerar en toalett, den är rosa och fin, luktar gott och har en liten kur med en toalettvakt.

Färdigkissade fortsätter vi mot utgången och passerar vakter vid bagagebandet, vakter halvvägs mot tullen och tre trötta tullare som endast tittar upp och blinkar när dottern går förbi.
Jag tar henne under armen och så skyndar vi ut.
Phu.

Ryssland….
Forna Sovjetunionen…

Jag har alltid varit nyfiken på det stora landet, skräckblandad förtjusning kanske man kan säga. För även om jag är enormt glad att jag bor i ett fritt land, med möjlighet att ha, samt uttrycka alla sina åsikter och vara fri att göra som jag vill, är jag också nyfiket fascinerad av Rysslands kultur, historia och inte minst, sprudlande avelsverksamhet.

För mig som är galet intresserad av avel, är de ryska uppfödarna många gånger ett föredöme med sitt ofta smarta tänk, kloka eftertänksamhet och våga-testa-det-mesta-anda.
De har dessutom ”gröna fingrar” vad gäller uppfödning, och många, många framstående fyrbenta har fötts upp just i Ryssland av duktiga och kunniga kennel och katteriinnnehavare.

Riktigt framstående dobermann finns just här i landet, och de fladdrande fjärilarna ger sig än mer till känna när jag tänker på de 91 dobbisarna jag ska få se under söndagen. :-)

Vi blir hämtade av en engagerad och mycket kunnig tjej som arbetar för den ryska klubb som anlitat mig som domare.
Hon står och väntar med en stor skylt med mitt namn på utanför utgången på flygplatsen, och lotsar oss vant genom människor, bilar och buller till den väntande taxin.
Strax befinner vi oss i en mindre bil med rysk aircondition – nedvevade rutor eller alternativet syre som nästan är slut.

Vi pendlar mellan akut åksjuka och att frysa ihjäl och förstås det tredje alternativet, att storkna i avgasångor från alla andra bilar som trängs med vår taxi längs motorvägen.
De gör inget, för allt är så spännande, och vi pladdrar glatt om dobermann, avel, hundar och våra respektive länder medan vi sitter knappa två timmar i kö för att äntligen anlända utanför hotellet som ligger längs en mindre gata i Moskva.

Vi checkar in och visas upp på rummet.
Rent och snyggt, med en stor platt TV i så långt bort från sängarna man komma. Det gör inget,
de har ändå bara rysk TV. :-)

Några timmar senare bjuds vi på middag i hotellrestaurangen och när vi ytterligare senare stupar i säng är jag full av underbar god middag och glatt hundprat.
För det är ju märkligt.....  - vi träffar människor i alla världens hörn, vi lever och andas helt olika, bor olika och arbetar olika.
Men genom hundarna möts vi i samma intresse och anda, och långa, många timmar kan lätt som plätt slås ihjäl i pratet om vårt gemensamma enorma intresse, Hunden.

Innan jag somnar funderar jag lite på den manliga vakten som satt på restaurangen, ensam, i en mörk liten slags kur strax innan man kom in i kafédelen. 

Det såg ofattbart trist ut.

Fortsättning följer. 

Måste man välja?

Sitter och funderar över vilken bild som är bäst, och kan inte bestämma mig... Vilken tycker ni?
Vovven heter Jean Dark Touch of Pink och är 12 månader på bilden.

I mina ögon är hon urfin, och jag är glad och stolt över att hon bor hos pappa Dark, i Frankrike. :-)

Jean Dark Touch of Pink 

Sire CH Dark De La Valeé De La Seine
Dam Korad Jean Dark Kia Ora 

Trötta fötter i Moskva

Moskva är en otroligt stor stad. 12 miljoner människor....!! Hur många är vi i lilla Sverige? Märklig tanke.

Idag har vi iallafall fått se Kreml, en massa vackra byggnader och Leninmausoleet. Vi har gått i timmar, beundrat och funderat hur människorna för hundratals år sedan kunnat skapa så ofantligt vackra hus, kyrkor och platser....

Vi har sett hästar, militärer och minnesmonument. Avslutet i ett modernt centrum och på restaurang Doktor Zjivago där vi avnjöt en fantastisk lunch, och jag mindes min barndom och de vuxnas snyftanden till den ryska filmen med samma namn som vår restaurang. :-)

Dagen avslutades med rysk T-bana, privat buss och en god middag på hotellet och nu ser vi med spänning fram mot morgondagen och alla fina hundar.




Tänk, hur jag än ser mig omkring, hittar jag hästar, hundar och djur att vila ögonen på :-)

Hustak som en saga

Vilken ingång... Jag kom knappt in,
ville titta i evighet

Vasilijkatedralen
Fantastiskt, otroligt och underbart vackert....!!

Glassbaren i centrumet

Restaurang Dr Zjivago 

Servitrisernas klänningar var söta.
Ja, de också för den delen :-) 

Felicia såg en del killar..... 

Röda torget 

Framme :-)

Vi har landat - och jag dog inte. (Bara nästan) Flyga ÄR inte kul, men man kan ju liksom inte gå till Ryssland. :-)

Passkontrollen var rigorös, och ett tag kände jag mig nästan kriminell, men till slut fick vi de nödvändiga stämplarna, en sur blick från damen i glasburen och så släpptes vi in i landet. Spännande!

Vi blev upphämtade på flygplatsen, instuvade i en taxi som sen skulle visa sig bli vårt hem i ett par timmar.
Moskva i fredagsrusningen får lilla Stockholm att bara likna en svag vindbris kan jag meddela. Vi blev ganska uttråkade, precis som vår chaufför. Han facebookade, och vi svettades samt insöp omgivningarna, och längtade efter vår egen bils aircondition.

Väl framme på hotellet fick vi en god middag och nu vilar vi och laddar inför morgondagen som ska bli en sightseeing-dag i Moskva! Så spännande, ja, allt känns kul, utom möjligen att man i Ryssland ligger två timmar före oss, så när alla ni andra sover sött imorgon bitti ska vi upp och hoppa.

Fortsättning följer... Kram och hej från Moskva

Damtoaletten på flygplatsen var ju ursnygg!
Rosa är ju aldrig fel - mest bara rätt :-) 

Köer är verkligen sååååååååååååå tråkiga.
Och de har verkligen sååååååååååååååååå många bilar i Moskva...! 

Men det här kände vi ju igen!
Svensk stavning, och spännande rysk stavning

Maten var jättegod!! Och alfabetet här ser ganska annorlunda ut än hemma.
Turligt nog är de duktiga att ha med engelska.
Annars kunde det bli spännande.....:-)

Packat och klart!

Imorgon åker vi!!

En dröm för mig har just gått i uppfyllelse. Jag ska få åka till ett spännande, vackert och intressant land.
Ett land som dessutom har fantastiska hundar av just den ras jag tycker så mycket om.

Idag har vi packat, planerat och funderat. Och imorgon förmiddag trotsar jag flygrädslan och lämnar Sverige för att uppleva annat och förstås mest av allt - döma hund!!:-)

58.59,60,61,61,63,64......70,71 och 72. Suck

Ja, jag räknar och räknar. Och jag har inte räknat fel. Jag har koll och blir galen snart av att vänta.
Inga valpar än med andra ord, och den blivande mamman bäddar lite, och tigger mat resten av tiden. När vi tittar på henne, typ tretusen gånger i sekunden, tittar hon tillbaka med sin värsta "jag-vill-ha-grisöron-eller-hundmat-nu" blick och ser irriterad ut när vi inte tycker hon ska äta hela tiden.

Bergis tänker hon att hon inte tänker klämma ut några valpar förrän hon fått äta allt vad hon vill..

Själv tänker jag att förra året när vår T-kull kom var jag utomlands och dömde, vilket är just vad jag ska göra den här helgen också.
Vi har förstås bokat in bästa barnmorskan, IFALL nu mammahund tänker nedkomma när jag rest. Annars hoppas vi att hon får dem NU eller så fort jag landar på svensk mark igen.

Fortsättning följer....

Vill ni se

Våra kattungar? Om ni inte vill..... blunda nu:

Jean Dark Xerxes 15 veckor 

Jean Dark Xyla

Jean Dark Yogi Bear 13 veckor 

Visst är de söta? :-)

Statusuppdatering

Ja.
Nu är jag tillbaka efter en tid utan bloggandet. Ibland behöver man det, iallafall jag. Tack alla för gulliga och peppande meddelanden. :-)

Dagens rapport från Vita Huset:

* Jag har varit hos tandläkaren och mår som en urvattnad trasa.
* Det regnar och ingen vill egentligen gå ut, utom möjligen Twiggy som i skrivandes stund riiiiiiiver huset.
* Blivande dobermannmamman hade D-Day igår och har börjat bädda.......

Fortsättning följer.