Under en tioårsperiod satt jag i Svenska Dobermannklubben och svarade på dobermannägares (eller blivande dobermannägare) alla möjliga och omöjliga frågor om vår ras. Förhoppningsvis hjälpte jag några och själv blev jag också klokare på kuppen - det är nyttigt att fundera över andras tankar och funderingar.
Numera finns inte funktionen "Frågor och svar" kvar i SDK, men fortfarande mailar en del till mig privat med sina tankar och jag svarar i mån av tid.
En fråga fick jag idag, en gammal klassiker som dessutom väcker många åsikter och känslor till liv. Inte hos hundarna men hos oss tvåbenta :-)
Kan man ha två hanhundar ihop?
Svar :
Ja, det kan man. Men det går oftast inget bra när det gäller dobermann.
Ja, det kan man. Men det går oftast inget bra när det gäller dobermann.
Utförligare svar;
Jag tycker det är en mycket dålig idé att skaffa sig en hane om man redan har en dobermannhane. Risken att det inte fungerar är stor och vad gör man då?
Det finns alltid människor som berättar om sin hund, eller andras som har fungerat med hanar, men tyvärr måste jag kontra med att det finns minst lika många, om inte dubbelt, med historier där det hela har slutat med Stockholms Blodbad.
När jag säljer dobermannvalpar till blivande valpköpare undviker jag att sälja hanar till de som redan har en hane. Oavsett ras.
Dobermann är enligt min åsikt en fantastisk hundras! De är pigga, glada, sociala, snälla, gulliga, arbetsdugliga till max, starka, kloka, och alldeles underbara.
Men. De har också negativa sidor, det har såklart alla raser. Ett starka minus enligt min åsikt är att de ofta har svårt att gå ihop med andra hundar - de kräver mycket träning och en konsekvent hand.
Vän av ordning kontrar ofta här med att det gäller att vara ledare i sin flock så löser det sig. Själv berättar jag gärna då om många djur som inte går ihop - Vem sätter två hingstar i en hage? Eller två fertila hankatter i samma rum?
Två tuppar i en hönsgård, eller varför inte två tjurar ihop?
Den som har arbetat med vargar eller hundar vet att de bor ihop i flockar och där finns en ledarhanne. En dag växer hans söner upp och vill ta över. Det blir slagsmål och de blir allvarliga. Den unge tar antingen över eller blir dödad. Eller - han förlorar slagsmålet och blir så kuvad att livet inte fungerar i flocken, och han packar ryggsäcken och flyttar. Hittar en fru och bildar en ny flock.
I vårt urbana samhälle ger vi våra hundar ingen som helst chans att flytta. I stället tvingar vi dem att stanna i en onaturlig konstellation.
Värt att veta är också att i vilt tillstånd har aldrig någonsin ledarhannen (eller tiken) intresse av att lägga sig i hur deras undersåtar sköter sin rangordning.
Ledaren är intresserad av att hans flock lyder honom, låter honom äta först och åtnjuta det en ledare ska. Hur de sedan har sin sociala rang bryr han/hon sig inte om.
Med detta för ögonen, vill jag med mina 30 år som dobermannuppfödare och många erfarenheter i detta med hanhund tillsammans säga LÅT BLI!
Ha inte hanhundar ihop.
Varför måste man?
Risken är så stor att det inte går. Att en av hanarna blir kuvad, får stryk, måste sys, och helt enkelt bara mår dåligt. Det blir dyrt att sy ihop dem, besöka kiropraktor när de slagit varandra sönder och samman eller bara ledsamt och stressande att hela tiden ha ett hököga över de två herrarna som troligtvis inte alls - i kösnmogen ålder- är helt nöjda med situationen.
Jag tycker det är en mycket dålig idé att skaffa sig en hane om man redan har en dobermannhane. Risken att det inte fungerar är stor och vad gör man då?
Det finns alltid människor som berättar om sin hund, eller andras som har fungerat med hanar, men tyvärr måste jag kontra med att det finns minst lika många, om inte dubbelt, med historier där det hela har slutat med Stockholms Blodbad.
När jag säljer dobermannvalpar till blivande valpköpare undviker jag att sälja hanar till de som redan har en hane. Oavsett ras.
Dobermann är enligt min åsikt en fantastisk hundras! De är pigga, glada, sociala, snälla, gulliga, arbetsdugliga till max, starka, kloka, och alldeles underbara.
Men. De har också negativa sidor, det har såklart alla raser. Ett starka minus enligt min åsikt är att de ofta har svårt att gå ihop med andra hundar - de kräver mycket träning och en konsekvent hand.
Vän av ordning kontrar ofta här med att det gäller att vara ledare i sin flock så löser det sig. Själv berättar jag gärna då om många djur som inte går ihop - Vem sätter två hingstar i en hage? Eller två fertila hankatter i samma rum?
Två tuppar i en hönsgård, eller varför inte två tjurar ihop?
Den som har arbetat med vargar eller hundar vet att de bor ihop i flockar och där finns en ledarhanne. En dag växer hans söner upp och vill ta över. Det blir slagsmål och de blir allvarliga. Den unge tar antingen över eller blir dödad. Eller - han förlorar slagsmålet och blir så kuvad att livet inte fungerar i flocken, och han packar ryggsäcken och flyttar. Hittar en fru och bildar en ny flock.
I vårt urbana samhälle ger vi våra hundar ingen som helst chans att flytta. I stället tvingar vi dem att stanna i en onaturlig konstellation.
Värt att veta är också att i vilt tillstånd har aldrig någonsin ledarhannen (eller tiken) intresse av att lägga sig i hur deras undersåtar sköter sin rangordning.
Ledaren är intresserad av att hans flock lyder honom, låter honom äta först och åtnjuta det en ledare ska. Hur de sedan har sin sociala rang bryr han/hon sig inte om.
Med detta för ögonen, vill jag med mina 30 år som dobermannuppfödare och många erfarenheter i detta med hanhund tillsammans säga LÅT BLI!
Ha inte hanhundar ihop.
Varför måste man?
Risken är så stor att det inte går. Att en av hanarna blir kuvad, får stryk, måste sys, och helt enkelt bara mår dåligt. Det blir dyrt att sy ihop dem, besöka kiropraktor när de slagit varandra sönder och samman eller bara ledsamt och stressande att hela tiden ha ett hököga över de två herrarna som troligtvis inte alls - i kösnmogen ålder- är helt nöjda med situationen.
Varför chansa?
Skaffa en tik, och ha en fin, fungerande, sund och lycklig flock hundar.
