Sjukdom och Valborg

Häromdagen blev Grisen sjuk. Och jag blev sjuk av oro.
Det är härligt att älska djur, men ganska så ohärligt när de blir sjuka. 

Världens mest ledsna GulleGris

Vi upptäckte plötsligt att vår lilla nakenfis var halt, totalt blockhalt, och hon var ledsen, frussen och handikappad. Vår vanligtvis så mobila katt tog sig runt på tre ben, och det fjärde hängde ledset, JÄTTEsvullet och blått under magen. Dessutom hade hon ett fult, runt märke, format som en ring (?), och som snabbt bildade sårskorpa där på benet.

Vi bestämde oss för att avvakta lite, gav vår lilla sjukling smärtstillande och bar runt på henne mest hela tiden. Grisen var ledsen, och ville absolut inteinte vara ensam.

Sin vanliga plats under täcket på min arm intog hon också, men kunde förstås inte somna utan vände och vred på sig, sådär som man gör när man har ont.
Efter midnatt bäddade jag ned henne i vår bastu som är varm och go, för att försöka stjäla mig till några timmars sömn själv.
Och vid 04:00 vaknade jag av att den lilla sjuklingen kom haltande och borrade ned sig tätt intill, och lade ett litet ledset ansikte vid min kind. Vi hade förstås telefonkontakt med farbror doktor, och idag fick vi åka in för att kolla på den lilla foten. 

Instängd i en transport är INTE kul...

Ett tilltag Grisen inte tyckte var särskilt skoj, hon var totalt osammarbetsvillig och tjöt mest i högan sky. Usch. Då får man ont i mammahjärtat. I alla fall jag L 

Världens mest osamarbetsvilliga Valborgspatient = Grisen

Röntgen, funderande och klämmande visade att vår lilla katt hade brutit några tår, det var svårt att se på bilderna, så vi fick ta ganska många…
Efter fotograferingen var både personalen, Grisen och jag ganska glada att slippa varandra… 

Aj...

Jag fick den eminenta äran att betala med mina surt förvärvade slantar (det ÄR veterinär man skall vara!) hämta ut medicin på apoteket och fundera över vilka underbara Valborgsmässoaftnar man kan ha som djurägare. 

Nu är vi åter hemma – jag är glad och fattig – och vår lilla vita Läderlappskatt fick kokt torsk som plåster på såren.

Förhoppningsvis är hon snart sitt gamla vanliga jag. 

Läderlappens Lillasyster = Grisen på språng i livet

Knarkarkvarten i Vita Huset

Igår dammsög jag.
Idag såg det ut såhär. Som en knarkarkvart....

 Ibland känns det som om jag bara städar och tjatar.
"Ställ dina skor på plats. Ta med soporna när du går ut. Häng upp jackan. Ställ in i diskmaskinen. Tvätta händerna. Kliv UPP ur sängen. Gå och lägg dig! Duka undan. Maten är klaaaaar! Städa ditt rum. Torka av fötterna."

Det funkar sådär. Och på vissa inte alls.
De bara SKITER i regler och mina önskemål.

River huset, sabbar, spyr där de står om de behöver, stjäl min lunch och hänger i gardinerna. Däremellan ligger de behagligt utslängda på min nytvättade tvätt som skall torka i solen- och sträcker njutningsfullt på sig innan de släntrar vidare i livet och på upptäcktsfärd.

Ibland mördar de på vägen.

Jag hade en gång en palm.

Tagna på bar gärning.
Bara det att de liksom inte bryr sig.
Överhuvudtaget

Och de fortsätter... 

Fölet i magen... Rolig bild

Jo, det är ju så att Juliet har en baby i magen. Tror vi iallafall, för om hon inte har det är hon ruggigt fet....

Så nu går vi här och väntar på våren, som snart är här på riktigt, så vi kan vänta på sommaren för att slutligen invänta vårt föl.

För en tid sedan snubblade jag över den här bilden på nätet, och när jag nu tittar på vår egna blivande mamma ser jag med helt andra ögon på hennes kropp :-)

Dessutom läser jag om hästförlossningar som en besatt. Inte är det som en valpning....
http://www.veterinaren.nu/hast/bra-att-veta/avel/folning-hast/

Rolig bild

"Feather" född 2012
Dotter till vår Juliet och Lady Killer
GISSA om vi önskar oss en Look a Like med Feather...!! :-)

Alamos Sirs Lady Killer - blivande pappa

Lady Killer

Lady Killer

Lady Killer

Hm, när jag ser de här fina bilderna funderar jag på om vi kanske skulle utöka hemsidan med info om våra Amerikanska Miniatyrhästar:::?

Våren är här!

Inte en gnutta snö. Bara sol, lera och tussilago!

Hästarna njuter, de bättrar på kroppen så att vi får mer jobb. :-) 

Med våren kom också vår nya familjemedlem från en liten stad i Sverige.

Blidfari är en islandshäst på dryg fem år, och ägs numera av äldsta dottern.

Så nu har vi tre hästar i Vita Huset, och förstås, en liten plutt på väg.

Juliets fölmage växer..... :-) 

Florida och Juliet 

Blidfari 

Killen med sötaste och snällaste uttrycket man kan hitta på en häst <3 

Handlerkurs

Jag har sådan tur

Jag har sådan tur. 

Jag har sådan tur, för jag har träffat, mött, känt och fått umgås med världens bästa hund. 

Världens bästa ras – helt objektivt – är ju förstås dobermann. Och världens bästa dobermann är en stor brun kille som heter Yang. Vilket betyder att alla som träffat Yang fått äran av att träffa Världens Bästa Dobermann :-)

För en tid sedan såg jag ett program om en mycket känd amerikansk sångerska som gått bort. Hon hade en otrolig röst, stark, mjuk, spännande och med en fantastisk känsla och styrka kunde hon fånga vem som helst med sina fängslande toner. Jag kände mig ledsen över att hon fått sluta sina dagar så pass ung, och att hennes underbara stämma nu aldrig mer skulle få ljuda ut live över njutande människor. Och sorgsen att hon helt enkelt gått bort och lämnat sina nära och kära i bottenlös sorg och saknad.

Så höll jag ett öga på TV:n när det var dags för begravningen, och förvånades över hur hennes familj bestämt att begravningen för stjärnan skulle bli en avskedsfest istället.
En adjö-ceremoni, men också en hyllning till livet.

Jag har just skrivit om vår Virvelvind som lämnat oss, och jag tror jag skulle kunnat fylla en hink med mina tårar.
Idag skall jag skriva om ytterligare en Stjärna på Hundhimlen. En av de allra största som finns. -Som funnits. 

Och jag har bestämt mig för att INTE gråta (jag försöker) utan glädjas över att jag har haft en sådan tur att jag fått uppleva en hund som Yang.

Yang föddes en tidig höstdag tillsammans med sin bruna bror, Yardely Gold (som också var en alldeles speciell själ i en hundkropp).

Min första kontakt med den där bruna, blöta och lite kalla saken var när jag lyfte upp honom i handen, och konstaterade att jag fått två sälbjörnar på ca ett halvt kilo vardera, båda med snopp. Jag fick alltså ingen tik och besvikelsen rasade i kroppen.

Sälbjörnarna växte upp, strosade runt i huset och lekte var det passade dem, och sov när de blev trötta.
Eftersom vi bara hade två, fick de väldigt fria tyglar, och både katter, hundar och människor lärde sig älska de båda truliga, tjockbröderna.

När de var åtta veckor flyttade de till sina familjer, och när de var ett år blev de båda omplacerade. Märkligt egentligen, för så trevliga, sociala och snygga dobermannhanar fick man leta efter.

Båda hamnade hos härliga familjer. Familjer som vi blivit nära vänner med, och fortfarande umgås familjevis med.
Yang flyttade till Maria och Robert, ett beslut jag alltid har ångrat.
Jag har ångrat och ångrat att jag släppte ifrån mig en så fantastisk hund. Hur kan man göra det?
Jo, man träffar världens bästa valpköpare, såklart världens bästa hund skall bo där!

Yang fick alltså sitt nya hem, ett hem fullt med kärlek, tid och engagemang. Han fick utvecklas på bästa vis, och visade också framtassarna något alldeles enormt. Yang blev dobermannkändis i Sverige, och sedermera också i Europa.

Yang själv tog uppståndelsen med ro. Han vann championat i flera länder. Han vann dobermannspecialer än här, än där. Han vann kennelklubbarnas stora utställningar och han vann de flestas hjärtan.
Även en del damers, och så kom det sig att hans ungar på bygden fortsatte traditionen att vinna.

Men förutom sitt helt fantastiska yttre var Yang en dobermann av absoluta världsklass tycker jag. Han var otroligt snäll. Otroligt social och stabil. Och alldeles otroligt balanserad, arbetsglad och klok. Han gav järnet när det behövdes, och slappnade av när han förväntades ta det lugnt.
Aldrig att han pep, trampade, stissade eller hade överslagshandlingar.
Aldrig att han var stygg mot stora eller små, människor eller andra hundar.
Han ställde upp på allt du bad honom om, och han gjorde sitt bästa, alltid glad och vänlig.

Att få leva med en sådan hund måste vara fantastiskt. Och att mista en sådan vän är förfärligt.
Det är få förunnat att ens träffa sådana härliga och kompletta dobermann som Maria och Robert med barn har haft runt sig i så många år. Och jag tänker att mitt i sorgen vill jag minnas att vi haft sådan tur.
Att fått ynnesten att föda upp en hund som Yang.
Att få dela vardag med honom, se honom växa upp, busa, utvecklas, leva och sedermera åldras.

Yang levde ett härligt liv. Han var högt älskad varenda sekund och älskade hela sin familj tillbaka. Han levde helt enkelt ett sådant liv alla hundar borde få göra. Som Kungar.

I nästan 11 år fick han vara Marias finaste vän, vapendragare och ögonsten. Förlusten är tung att bära, men inte minnet av en sådan personlighet. Och om inte Yang hade funnits – då hade vi aldrig blivit vänner Maria ;-)

Alla mina tankar idag till hela familjen Kostic, där stora och små känner att något fattas dem. Finaste Bang Bang som nu flyttat till Nangijala.

Jag skall försöka bevara minnet av Er underbara Yangster med sitt vänliga ansikte
i mitt hjärta för alltid. 

KORAD NUCH LP II SDV ungh-04 NDV-05  Neumünstersieger 05 & 06 SDV-06 ScandV-06 SV-06 FDV-08 Jean Dark Yang   2002 - 2013 E. KORAD KBHV-03 KBHV-04 SDV Avel-04 & 07 Come As You Are Dalli U. Korad Such Nuch Intuch Nord V-98 NV-02 Sph I SDV avel-03 Jean Dark Gucci-Gasoya

KORAD NUCH LP II SDV ungh-04 NDV-05 

Neumünstersieger 05 & 06 SDV-06 ScandV-06 SV-06 FDV-08

Jean Dark Yang 

 2002 - 2013

E. KORAD KBHV-03 KBHV-04 SDV Avel-04 & 07
Come As You Are Dalli
U. Korad Such Nuch Intuch Nord V-98 NV-02 Sph I SDV avel-03
Jean Dark Gucci-Gasoya 

Virvelvind....

Korad VDHCH Jean Dark In Canto

Han föddes i en ganska liten kull, och hade bara systrar. Det passade sig bra, för redan som mycket liten såg jag att han var en Prins. En speciell Prins, där bland brudarna.

Jag vet inte om valpar kan skratta. Fast jag tror det. Svarta pepparkornsögon, en liten fuktig nos, ett lyckligt leende och alltid piggt uttryck där i ansiktet. Små knubbiga ben som bar honom på hans dagliga upptäcktsfärd genom Vita Huset. 

För han var alltid på väg någonstans. 

Han skulle reta någon inackordering. Han ville försöka stjäla någons mat. Han ville bita sig fast likt en krokodilunge i våra jeansbyxor helst och mest hela tiden.
Och han ville döda alla kvastar han såg.
Knappa 5 kilo tung hängde han likt en högutbildad skyddshund i sopborstarna och gjorde livet surt för oss som ville städa. En underbart söt liten skyddshund. :-)

När han var åtta veckor flyttade han till sin nya familj som helst ville ha en brun tik. Men nu blev det en svart hane med snopp och det gick lika bra det.
Tyckte han själv i alla fall. 
Han virvelvindade sig in i sitt nya liv som om han aldrig gjort annat, och snabbt blev han högt, högt älskad. Förstås. 

Vem kan inte älska en alltid-glad-och-leende-lycklig ung herre med ett jättesmajl i ansiktet.
För han log alltid.

Han jagade rådjur i skogen. (Förbjudet förstås)
Han sprang efter cyklister och ville säga hej (Också no no)
Han kastade sig över staketet och ut på vägen och träffades av en bil, fór ut över rutan och landade platt fall. Fortsätter le… kanske lite ansträngt, men han håller god min.
Brutna revben och ganska vimmelkantig fick han bekanta sig med det stora djursjukhuset som han charmade. Såklart.
Han drog i kopplet så matte fick långa armar (Stackars matte)
Han gick sina mentaltester och njöt av varenda sekund. KUL när det händer något!
Han fick sina vinster på utställning både i Sverige men framförallt utomlands. Matte och husse var stolta och Prinsen solade sig i alla främmandes uppmärksamhet.
Han intog Vita Husets Hund och Kattpensionat (Han var en ganska välkänd gäst hos oss) med bus och aktivitet. Hände inget kul uppmanade han oss i personalen att hitta på något. Virvelvinden ville leka och ha skoj.

Fånga dagen!

Glada Prinsen lekte gärna och mycket med allt som fanns och lite till. Människor, leksaker tikar, stora och små. Valpar, försiktigt och med nyfiket intresse. ”Hej, vem är du?”

Han åkte hem med husse i familjens öppna cab och självklar min.
Klart hundar åker cab! Och de sitter fram i passagerarsätet, givetvis. Med öronen lättsamt fladdrande samt kroppen klädsamt placerad likt en människa i sätet. Och förstås det glada ansiktet med det stora smajlet.

Träna var också härligt, och utmanande.
För matte.

Den glada Prinsen exercerade gärna, och med fart. Sitt, ligg, fot, apport, plats, marsch! JÄTTEkul! Hopp – och jag tar en repa och skrattar lite, Virvelvinden.:-)

Tur matte är utrustad med en Ängels tålamod och en äkta hundägares kärlek till sin levnadsglada hund. Han med det stora leendet i ansiktet.

Häromdagen när solen sken och fåglarna kvittrade blev vår vackraste Virvelvind en stjärna i Nangijala.
Han skuttade glatt här på jorden, tränade med matte och plötsligt befann han sig där borta. På andra sidan.
Såklart han skulle lämna oss så. 

Likt en Virvelvind.

Samtalet från matte. Prinsen med det glada leendet som aldrig kommer att försvinna ur mitt hjärta eller minne. Det är så tungt ibland att vara uppfödare. 

Och jag vet ju hur svårt, trist och ekande tomt det blir när de där, speciellaste av speciella lämnar oss ensamma kvar på jorden. Hur det känns att nästan inte kunna andas, för sorgen kniper kring ens hjärta med svart, stark hand så den lilla luften som kommer in i ens kropp nästan inte går att hushålla med.

Våra Hjärtebarn.

Jag kommer aldrig, aldrig att glömma vår Virvelvind. Hur han tränade, tävlade, busade och Älskade. Livet och sina nära och kära.

Bästa Lilla Stora Canto.  Såklart att Änglarna behövde en sådan som dig. Fast det var alldeles, alldeles för tidigt för oss på jorden att ta adjö.

Alla våra tankar och tårar hos Er, Lisa och Jean-Claude. 

Hjälten i Vita Huset

Ja, vi har en hjälte i Vita Huset.

För några dagar sedan fick yngsta dottern sällskap av en korpulent herre i mörk kostym när hon kvällsfodrade hästarna.
Han smet in genom dörren, och passade på att förse sig med mat trots att dottern, häpen stod och tittade på. Hennes chockade "Men...!" struntade han totalt i, och glad i hågen tryckte han i sig ännu mer av den goda hästmaten.

Han brydde sig inte om att hon tog fram mobilen och filmade honom just i stöldraiden. Fångad på film mitt i akten åt han sig mätt, tog det sista under armen, nä, i munnen, och sprang ut genom ett hål i dörren. Eller, tryckte sig ut, för fetare rått/sork med glansigare päls har jag sällan sett! Och det är vi som betalar hans välmående och uppehälle. :-(

Dottern lade ut filmen på Facebook, och den delades med mig och gruppen Kennel Jean Dark för den som vill se. (Jag fattar inte hur jag skall få in den här, tyvärr...)

Jag fick förstås KRUPP! En RÅTTA i stallet!!
Jag ville ha bort den genast. Dottern informerades om att råttan skulle-måste dö. Råttan sprider sjukdomar. Råttan gör nya råttor. Råttan är äcklig.
Råttan har dessutom förstört våra övervintrade och kärleksfullt planterade tulpaner. Som är No More Tulpaner. Det lilla äcklet hade boat ned sig i samtliga krukor, dragit ned sådant där gult kliande isolering, hö och plast och byggt värsta Zlatanlyxet i MINA tulpaner. Fast tulpanlökarna hade han sparkat ut. Kul den där råttan....:-(
Råttan måste bort.

Dottern tyckte råttan var söt. Och hon tyckte vi var stygga, hade mördartendenser och att vi gott kunde bjuda lite på vårt överflöd.
Och ja, okej, vi kan väl hjälpa andra och så. Men inte RÅTTOR!?

Hursomhelst hörde jag inget mer om råttan. Barnen teg och skakade nekande på de blonda huvudena. Nej, de hade inte sett något mer av Herr Råtta.
Sanning eller konsekvens?

Häromdagen såg jag honom själv när han vaggade iväg med en morot under armen och hästmat under den andra. Munnen full av kaninens godis. Snyltaren!! Jag försökte kasta kvasten på honom, men inte ens värsta tjejkastet hjälpte. Kvasten gick sönder och Herr Råtta satt och skrattade gott i sitt -MITT- Tulpanhus medan jag rasade av ilska.

Idag sken solen både i sinne och på himlen.
Efter en lång hundpromenad låg vovvarna och premiärslappade i solen medan jag sopade och planterade blommor på tomten.
Jag märkte att min lilla trotjänare satt så stilla och nöjd och iakttog mig med pillemarisk blick och glad uppsyn. Hon hade något som dinglade i munnen.

Lilla STORA Ivy!! Vita Husets ÄKTA Hjälte tog saken i egna tassar och löste problemet. :-))))

CH Ivy V Kösslbachtal, snart 10 år
Mattes bästaste lilla Vovsegull <3 

"Den är MIN! Bara min...!" 

"Men hur skall jag äta upp den?"

Kastar lite med den, slänger lite med den, smaskar lite på den.
CH Jean Dark Mango ser längtansfullt på... 

Ivy är vår egen mesta hjälte här i Vita Huset.
Här nedan finns några till av hennes hjälteinsatser på pränt:


http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

Äpplet faller inte långt från trädet

Ända sedan vår argentinske Älskling anlänt från sitt hemland till oss i Sverige har hon avgudat kuddar. Runda, fyrkantiga, avlånga, svarta, vita, mjuka och luddiga. Ja, alla slags kuddmodeller går bra, och de stoppas med lätthet in i den bruna munnen.
Där hänger de och dinglar tills Tania börjar suga på dem, eller i värsta fall, tugga lite... Ibland förstör hon dem helt, till stor irritation för mig som gärna vill ha kuddar i soffan och våra sängar, och inte i ett dobermanngap.

Jag har ju förstått att vår hund måste ha en brist någonstans, eller så har jag brustit i min uppfostran av henne.
Det är också vad omgivningen anser, och i all välmening har jag fått en hiskans massa råd;
Motionera henne. Motionera mindre. Hon är stressad. Hon är uttråkad. Hon är ouppfostrad. Hon är understimulerad - överstimulerad.
Hon behöver stryk, hon måste avledas, du måste sätta gränser!

Träna mer lydnad. Ta bort alla kuddar. Doppa dem i något som smakar illa. Och så vidare och så vidare. I all oändlighet.
Och medan vi försöker stoppa henne njuter Tania bara vidare, av alla sina kuddar. 

Som hon inte får ha.

KUDDAR is the shit

Jag bara sitter här med min kudde

Blixtstilla

Den här är min. Jag hittade den! 

Ibland går de sönder....

jÄtTeSönDeR.......

Sitter och funderar med en kudde i munnen.
Life is good 

Sitter

Och sitter

Husse testar att byta mot en köttbulle.
Tania ääälskar köttbullar, men vill inteinteinte släppa sitt "byte" 

Tania och ALLA kuddarna

      --------------------------------------------------------------------------------------------------

 Häromdagen ramlade jag över lite bilder av Tanias vackra pappa Trotyl. Han är en underbar hund på alla vis, och jag är en stor fan av honom. Titta bara så snygg han är;

CH Trotyl De Black Shadow

Men så snubblade jag över en privat bild. En bild av den fina herrn med matte i soffan. Och plötsligt såg jag ju var hon har det ifrån.

Jag känner minsann igen det fåniga, lite lätt drogade uttrycket......!!

Man kan ju fundera över vad som väger mest.
Arv eller miljö........!

Kattungar till salu

Häromdagen blev våra kattungar i Q och R-kullen fotograferade. Linn fick underbara bilder av dem, och självklart måste vi visa upp dem :-)

Några av småttingarna är till salu, och kanske hittar Du din bästaste lilla chokladmaskade siames här? Vill du veta mer - kontakta oss kennel@jeandark.com

Jean Dark Rosie SIA b

Rosie

Jean Dark Roxanne SIA b

Roxanne

Roxanne

Jean Dark Rosetta SIA b

Rosetta

Jean Dark Rosa Pantern (Stannar hos oss) 

Jean Dark Queenie (Stannar hos oss) 

Jean Dark Roger Rabbit 

Roger