Titlar är kul:-)

Ja, jag får erkänna att jag ju faktiskt tycker det är kul med titlar. Varför vet jag inte, för jag tillhör dem som är väl medveten om att de inte nedärvs. Det betyder att en helt omeriterad hund kan vara lika så bra som en med en busslast framgångar. Vem som är bäst som avelshund vet man först efteråt.

Men förstås. Titlar är det mått vi har på att -i det här fallet- hunden funkar att arbeta med.
Och arbeta, det måste en brukshund som dobermann kunna.

Idag lyfter vi stort på hatten för Jean Dark Mexx Pure Life som just klarat av sitt ZTP med betyget SG1B. JÄTTEGRATTIS till matte Anette och husse Magnus. Jag vet att ni jobbat hårt och mycket, strongt gjort!

En kvar

Vi har en liten kattfröken kvar från vår L-kull. Lilla Jean Dark Lulubelle är en mjuk tjej som ääälskar kel och bara mys. Hon tycker människor är bäst på att klappa, och spinner värre än den värsta skördetröska så fort vi smeker henne.

Helst vill hon komma till en familj med en kattkompis, men finns det mycket sällskap och tid för henne duger det fint också.

Sista dansen :-)

Sådär.

Nu är de små bebbarna flygfärdiga. 

De är åtta veckor, vaccinerade, veterinärbesiktigade, vaccinerade och noga utvalda av sina nya familjer. 

Våra femlingar blev just förevigade för sista gången här hos oss, och jag ser med stor spänning fram emot deras framtid. De är prydliga, välsvarvade och har jättefina detaljer. S-valparna har varit en härlig kull, matglada, framåt och superbusiga. 

Vi på Jean Dark önskar alla valpköpare STORT lycka till, och välkomnar er nya till oss i gänget, och inte minst till dobermannvärlden! 

Jean Dark Sweetheart

Jean Dark Salming

Jean Dark Snö Of Sweden

Jean Dark Storm

Jean Dark Signature

Bröllop, Gudbarn och Traditioner

Jag gillar bröllop.
Jag gillar vita, långa prinsessklänningar. Böljande släp, spetsar och hemlighetsfulla slöjor.
Jag gillar romantik.
Jag gillar vackra kyrkor, ringar på fingrarna, gäster och häst och vagn.
Jag älskar helt enkelt bröllop!

I många år har jag hoppats få gå, njuta, uppleva och gråta en skvätt när någon närstående gifter sig, men det verkar inte inträffa. Inte än i alla fall.
Mest skiljer de sig. Folket jag känner. Eller bara är sambo, särbo, delsbo och allt vad det nu heter.
De lever i synd helt enkelt. :-)

När jag nu funderar efter så gillar jag också detta med barn, släkt och allt annat som hör till också. Traditioner helt enkelt. Kanske därför jag tycker det är skoj med monarki, där bjuds det ju på inslag av allt detta….

Hursomhelst. För ett tag sedan blev jag upplyst om att jag skulle bli Gudmor.
G.U.D.M.O.R.
Wow, det kändes stort! Äntligen skulle jag få ta del så där lite extra av en liten parvel. Låna ibland, njuta av och bara lämna tillbaka när det blev jobbigt.
Spännande kändes det. Och kul!

Hans pappa berättade det sådär i förbigående att jag var utsedd. Till och med väldigt förbigående. På Facebook faktiskt. Hmm…
Men nu har jag inget annat Gudbarn, så jag hängde inte upp mig i detaljer. Mina döttrar börjar bli stora, de tycker jag är töntig om jag vill pussa dem, kramas offentligt eller bara frågar för mycket. Tjatar, som de säger.
Det skulle ju bara bli fantastiskt att få rå om en liten, och dessutom en kille!!

Jag såg fram emot det, njöt av tanken och spänningen att få ta hand om och vara bredvidansvarigextra för en kille som jag alltid drömt om. Jag har ju inga egna sådana.

Så närmade sig dagen, eller rättare sagt helgen, han skulle komma för första gången.
Hans pappa hörde av sig, och vi diskuterade mat, skötsel och bara sådär allmänt hur den lille Prinsen skulle ha det för att må bäst medan han var hos oss.
Faktiskt skulle han få bo hos mig i två nätter, och det kändes skoj!

Jag hämtade honom vid tåget en eftermiddag. Liten, världsvan och tillitsfull bar jag honom in i bilen, och även om han blev lite rädd när våra stora dobbistjejer skällde gick det bra.
Han såg glad ut när jag pratade hela vägen hem, och smekte honom på det ulliga lilla huvudet.
Tänk att pojkar kan vara så söta? Med långa ögonfransar? Han såg ut som en liten tjej nästan, sockersöt, mjuk och babygo. Jag kände att jag aldrig ville lämna tillbaka honom.
Alltid ha den där mjuka kroppen här, alltid det duniga huvudet och de sötaste av söta ögonfransarna att titta på.
Att han skulle bli en finnig tonåring med långa ben och egen vilja slog mig inte. I alla fall inte just då.
Jag njöt istället av att bara få vara Gudmor. :-)

Den Lilla Prinsen tillbringade sina två dygn i godan ro hos oss. Han vandrade från famn till famn (alla ville ju pussa, krama och bara njuta av den lilla sötaste ungen) han lekte på den sommargröna gräsmattan och sov tungt mellan bus, mat och kel.
När helgen var slut (och jag med) åkte han hem till sin trygga pappa igen, och vi i Vita Huset längtar redan till nästa Gudmorsstund.

Tusen tack Martti för att jag får ha din Dustin - även om jag nog mest är en tjejmamma, så är det fantastiskt att få låna sina drömmars drömmar då och då. Och din lilla plutt är alldeles underbar!

Foto Sofia Lemmeke

Dagens Tromb

Ja, tiden går -flyger- med raketfart. Knappt hinner ögonen upp på morgonen, så är det dags att stänga dem vid kvällskvisten. Time flies indeed....

Vår lilla argentinska Tania växer, utvecklas, växer och mognar. På alla vis.
Hon är fortfarande HeMSk vissa dagar... Busig, uppfinningsrik, glad, otröttlig, oborstad och alldeles underbar. :-)
Vår Tromb far fram här i Vita Huset som aldrig förr, och hennes upptåg finns det knappt hejd på. 

Nu har hon bott hos oss i tre och en halv månad, hon är snart åtta månader och väger ganska så exakt 30 kilo.
Yngsta dottern Sofia förevigade henne i förrgår, då Tromben stod still några hundradelar av sekund, fundersam över vad hon skulle hitta på härnäst.
Klick! Så här amerikansk ser hon ut just nu:-)

BIR RULLE!

I helgen har Jean Dark Rare Gold varit i farten. Förutom att han tydligen grävt gropar, hängt i utemöblerna, jagat katterna, hoppat på familjens gäster och stulit mat hann han med en blixtvisit i Köping.

Där samlade han ihop sig, stod, gick och travade supersnyggt och blev BIR!! Inne i finalringen blev han glatt överraskad och vi kunde nog alla se vad han tänkte; "WOW!! Massamassa kompisar! När släpper de oss lösa allihop...?"
Haha, knasRullen har massor att lära om livet:-)

Duktiga dottern Felicia visade honom, och det gjorde hon med bravur. Själv är jag stolt som en tupp - som lyckats föda upp en superhandler OCH en sNyGgRuLLe:-)

Grattis Ammi och Anders - er BusRulle är jättefin!

Hundpensionatet

1 afghan
1 amstaff
1 bassethound
2 beaglar
1 chihuahua
1 dansk svensk gårdshund
1 dobermann
1 drever
1 dvärgschnauzer
1 hamiltonstövare
1 hoffe
1 labbe
2 mopsar
1 pinscher
2 schäfrar
2 springrar
1 tax
1 welsh
1 wheaten
1 whippet

Sådär.
Kvällsrastningen på jobbet är färdigt och hotellets alla fyrbenta gäster har sträckt på benen, varit på toaletten och nattas efter en lång dag. Ibland är det kul att ha mitt jobb. Det är kul när solen skiner sådär glittrigt över åkrarna, när luften -fast det är sen kväll- är sommarvarm och fåglarna sjunger så de nästan trillar ur träden. Det är kul med fint väder, fina vovvar och att veta att TV:n snart hägrar… :-)

Polishunden är stark, man får hålla i för kung och fosterland när han drar. Kungen och fosterlandet får vara kvar ett tag till, för hoffen och beagelkillarna är lika starka de.
Den kortbenta, truliga bassettanten strosar i sin egen takt, och jag skyndar på henne lite - ”hallå, andra vill också ut” :-)
Den lilla afghanen är underbar. Han dansar fram på långa spindelben, jagar en fjäril, tittar med sitt polisongbeklädda huvud på allt och inget och känns lätt som en fjäder att gå med.
När jag tar den bastanta amstafftanten på sista promenaden förvånas jag som alltid, över hur olika hundar faktiskt kan vara.

God natt!

Nu är vi officiella

Idag fick valparna sina registreringsnummer och registreringsbevis hos Svenska Kennelklubben. Fint som snus, fast med stavfel. Lilla Börje fick skicka tillbaka sin stamtavla, för inte vill han heta Salmung. Låter som Samsung:-)

Fotat har vi också gjort, men den här gången var det lite knepigare, valparna tyckte det var roligare att vara på golvet än att stå och vara snygga. Vi har fått bassning, skall träna, och återkommer nästa vecka:-))

Regnr Namn Kön Födelsedatum Faderns regnr Faderns namn SE43139/2012 Jean Dark Salmung H 20120601 EST00140/08 Yacheero's Pando Pandero SE43140/2012 Jean Dark Signature H 20120601 EST00140/08 Yacheero's Pando Pandero SE43141/2012 Jean Dark Storm H 20120601 EST00140/08 Yacheero's Pando Pandero SE43142/2012 Jean Dark Snö Of Sweden T 20120601 EST00140/08 Yacheero's Pando Pandero SE43143/2012 Jean Dark Sweetheart T 20120601 EST00140/08 Yacheero's Pando Pandero

Jean Dark Signature

Jean Dark Storm

Jean Dark Salming

Jean Dark Sweetheart

Jean Dark Snö of Sweden

Sommarnostalgi

I år har vi som vanligt haft en fantastisk, underbar och härlig dansk vecka på Själland. Somrarna där är speciella, och tar slut alldeles för fort.

Här hemma regnar det. Och regnar. Och ja, det regnar. Mest hela tiden. Hundarna slokar, blommorna har möglat, gräsmattan ser ut som ogräs och snart får kaninerna ta simborgarmärken.

Man kan säga att årets sommarlov suger. För att trösta mig själv tar jag nu en nostalgitripp in i några av årets Danmarksbilder....

Tania och Jenna

Vårt lilla Bustroll Äääälskar vatten! 

"Hej, kan man äta dig?"
Saga funderar

Gossip/Loch Ness

En Argentisk Tromb

Jenna in action

Gossip

Lillebror Rulle simmar som aldrig förr

Luna torkar i solen

Jenna som bara älskar att bada/bada/bada/bada<3

Det här med babianarmar....

Jag har tänkt på en sak.
Människokroppen är ju en finurlig grej. Alla har en, och den är uppbyggd på samma vis. Små detaljer skiljer oss, färger, vikter, längder etc etc. Men i det stora hela är vi lika. Extremiteter på samma vis, två fötter, händer, öron, en näsa och för många, kärleken till hunden.

När jag var sex år gammal fick jag min första hund. En sheltie, hett efterlängtad. Och även om det inte var en sådan ras jag mest av allt ville ha, dög hon fint att ha som sin alldeles egna bästa vän.
Där och då började också mina allra första hundpromenader, något min kropp vant sig vid och inte klarar sig utan, sedan dess.

Mina hundar och jag har promenerat över stock och sten. På ängar och i skog, längs och i vatten. I kallt och varmt väder, i regn och i sol.
Vi har promenerat i hela Skandinavien, många delar av Europa men mest av allt varendaste dag hemma i de stora skogarna.
Om jag någon gång, missar, eller avstår ett par tre dagar får jag nästan abstinens. Att leva utan att gå hundpromenad kan jag inte tänka mig!

Med lite hjälp från svärsonen fick jag fram att timmarna sedan Sascha kom, den där första lilla truliga sheltien som flyttade in i vår familj, har jag promenerat 13 870 dagar.
Nästan 21 000 timmar. (Skottår inräknat)

Minst hälften av dessa timmar har jag haft en glad dobermann med mig. Och mer än hälften av alla gånger kan inte en glad dobermann gå ordentligt i koppel. De drar.
De drar än hit, och än dit.
De rycker och gör okordinerade rörelser.
De kastar sig framåt, eller bara springer i stora lovar runt en.
Eller bara segdrar någonstans…

Hela tiden sitter min arm fast i andra änden. Mest högerarmen.
Ibland får jag ont i armbågen, axeln och handen. Men det är inte så farligt:-)

Jag har dock funderat på en sak. Hur lång kan en arm bli? Om den blir dragen i mer än den andra?
Om den blir dragen i i typ 42 000 timmar (baserat på att jag lever dubbelt så länge till…) mer än den andra armen jag har?
Kanske måste jag ha en kista som är specialdesignad när jag dör? Med extraplats för en längre arm?
Fast vid närmare eftertanke har jag aldrig sett en medmänniska med längre högerarm, och det finns ju många hundägare därute.
Men kanske inte så många med tokiga dobbisar?

Tja, så kan tankarna gå hos en hundägare som jag. Nu skall jag ut på ytterligare en 1.5 timmars tur. Och fundera mera på onyttigt vetande. :-)

Samsons dementi

Kan katter läsa? Har de ett sjätte sinne? Eller var han däruppe bara god?
Inför skräckscenariot att ”alla katter på stan” skulle få reda på att vår Samson egentligen var en regnbågskille tog han väl helt enkelt mod till sig, och visade sig vara en riktig Casanova.

Bara sådär dagen efter min högludda bloggklagan  gjorde han vår bruna chokladpingla lycklig, och tonårsdottern plirar med den stoltaste mammalooken på sin katt. Klart han kan! Det visste hon hela tiden:-)

Tjuren Ferdinand

Hemma hos oss finns en hel del djur. Vi har katter och hundar av olika raser, alla är högt älskade och underbara familjemedlemmar. Flera går i avel, och det är otroligt spännande att få följa dessa linjer, personligheter och försöka förbättra och lära sig mer varefter tiden går.

Det är väl ingen hemlighet att på hundsidan ligger rasen dobermann mig varmt om hjärtat. Jag har levt med dessa hundar i snart 30 år, och hoppas på minst lika många till:-).
Parallellt med alla mina dobermann har en annan kärlek också alltid funnits med - siamesen/orientalen. Dessa vackra, kloka, roliga, trogna och fantastiska katter har funnits med nästan lika länge, och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Givetvis har jag dem inte ”bara” - de får bland annat ungar nu och då också, till stor glädje för oss alla i familjen.

Vi har flera härliga individer hemma, alla med sin speciella personlighet, utseende och stamtavla.
Nästan alla är tjejer, men efter en massa besvär när vi måste åka land och rike runt i jakten på passande kavaljerer, bestämde jag mig för att vi nu skulle ha en egen Prins här hemma.

Som vanligt är det så att jag bara tycker det bästa är gott nog, knappt, och med denna devis för ögonen letade jag under något år efter en passande hane.
Till slut hittades han, ända borta i Ungern, på ett trevligt, ambitiöst och -i mina ögon- sunt katteri.
Där fanns den holländske honan Koosje Van Tuttes Sweet Nothings, och tillsammans med Imladris egna ungerska fina hane var jag säker på att där skulle finnas en kanonkille till oss:-)
Och det gjorde det.

Brunmaskade, prydliga Imladris Indil Forseti anlände till Vita Huset och tog alla med storm. Han själv tog allt med ro.

Äldsta dotter började så smått släpa runt på honom, och vips blev de de tu. Hon döpte om honom till Samson, och när vår brunmaskade hane inte åt eller gick på kattoaletten,  återfanns han på hennes rum. Han flyttade helt sonika in där.

Samson älskar äldsta dottern. Han älskar också snören.
Skosnören. Snören i hundfiltarna. Gardinsnören. Sytrådar, eller smala trådar från en ballong…. Allt som liknar snören går fint, och han suger, leker och släpar omkring på allt i trådväg man kan hitta.
När leken är klar slocknar han inne under dotterns duntäcke.

Samson gillar de andra katterna också. Såklart. Han är ju kille.
Happy är hans favorit, och han sover gärna med henne så länge hon är normal.

Med normal menas att hon inte får löpa.
Samson gillar inte löpande katter. Han brukar titta på dem med fundersam min. Tjejerna. När de ålar omkring, ropar och vrålar, skriker och beter sig.
Gärna i hallen. Där är det bra akustik, och Samson, precis som oss, brukar bums fly fältet.
Grejen är ju bara att kattdamer som är på det humöret ropar på hanar. Samson är en hane. Fertil dessutom. Han både sjunger själv och kissar en del. Så fertil är han, det känns på lukten.
Han är snygg, PRA fri, brunmaskad och har en dunderstamtavla. Det är liksom bara ett litet aber.
Han fattar inte grejen med sex.

När brudarna han delar hus med blir sådär åliga/skrikiga/slampiga/efterhängsna/översexiga, brukar han ta reträtt till dotterns rum, och sedan ser vi inte röken av honom förrän han tycker tjejerna är någorlunda normala igen.

Några skrattar åt honom. Några har kommit med goda råd;
”Stäng in honom ensam så han får längta”
”Stäng in honom med en hona”
”Låt honom gå med alla tjejerna, så han vet exakt när de löper”
”Låt honom gå med en fröken i taget”
”Låt honom sitta bakom lås och bom och SUKTA på brudarna”
”Håll i en hona som löper och hjälp honom kliva på”
Blablabla.
Vi har provat allt. Isolerat. Varit sociala. Mutat. Hotat. Pratat. Hållt i. Bönat och bett. Inget hjälper.
Och jag känner mig som matadorerna i Tjuren Ferdinand. Den DUMMA katten tar sina snören och trallar in på dotterns rum. Bergis håller han sig för öronen också, så han skall slippa (!!) höra damernas skönsång efter en Casanova. För de sitter utanför dörren och ropar med höga, sockersöta, ljuva stämmor.

Nu har vi gett upp. Jag har gett upp. Den stängda dörren till dotterns rum talar sitt tydliga språk. För Samson vill inte ut. Han bankar med sina vackra, välformade fötter om han råkar hamna på fel sida, dottern öppnar och så ser jag bara den flyende svanstippen och en guppande bak. Ja, några kattungar lär det inte bli än i alla fall.

Och dottern ser med glädje fram emot att åka upp i bostadskön, snartsnartsnart (?) få en lägenhet, ta med sig sin (???!!) katt och flytta.

Själv har jag börjat spana så smått efter en avelshane igen. Suck.

Vår dyra, fina avelshane, Imladris Indil Forseti, alias Samson.
 Fast helst utan sin Delilah....

"Samson" 

Jag kan simma!

Den lilla hunden tittade fundersamt ut över det oändliga. Det luktade annorlunda. Det var grönblått ungefär. Det rörde sig i ett böljande svep, och rullade upp över hennes tassar. 
Hon smakade på det, och förvånades ytterligare - det smakade salt! Inte alls gott. Så märkligt att hon var tvungen att smaka lite till. Fortfarande lika illa. Hennes människor skrattade högt och pekade på henne; ”Titta, hon dricker!” ”Titta, vad söt hon är!” 

Den lilla hunden såg sina andra fyrbenta vänner bli helt vilda av lycka. Ja, hon hade förstått redan för någon kilometer sedan, att de rörde sig mot något angenämt, den stora svarta började nämligen studsa på toppen av klorna, gå sidlängs och stressa för att komma framåt.
Mattes armar for än hit, än dit, och de mindre hundarna hade nästan leenden i ansiktena. De vindade alla åt samma håll, hon också, men hon kände inte igen den annorlunda doften.

De andra hundarna tog sats i sanden, sådär så det yrde kring tassarna och sprang ut i vattnet. De plaskade, hoppade, dök och simmade! Det såg roligt ut och den lilla hunden ville också prova. Hon drog i kopplet för att komma efter sin stora svarta kompis som redan simmade världsvant bland vågorna.
Människorna skrattade och kopplade loss henne. För ”Nåja, hur långt kan en valp som aldrig sett havet komma?” Den lilla hunden sprang så fort hennes bruna små fötter bar henne, hoppade över de brusande vågorna, och kastade sig ut i Kattegatt. Stora fyrfota språng bar henne framåt, och hon jublade ”JAG KAN SIMMA! JAG KAN SIMMA!!” Och så försvann botten under henne och hon sjönk under ytan. Hennes tvåbenta matte ropade lönlöst däruppe på land, och husse kommenterade torrt att ”dyra importvalpar kanske borde vänja sig vid det vilda havet i långkoppel”.
Äldsta dottern gjorde sig redo att kasta sig i och simma efter den lilla hunden när hennes huvud dök upp igen. Med världsvana tag simmade den lilla hunden med högt huvud och pigga ögon efter sin kompis ut i havet. Letade efter pinnar, njöt av livet, vattnet och att bara vara.
Så ”lärde” sig den argentinske Tromben att simma.

Eller. Ja, det kunde hon ju redan:-)

Dagar med Jenna

Så kom då det jag väntat på. Det jag väntat, fruktat och avskytt. Diagnosen. Jenna Sammetsöga som från början hade det friskaste av friska dobermannhjärta, scannades rutinmässigt och kallades plötsligt EQ.
Equivocal. Gränsfall.
Jag fick en chock, min hund var ju frisk? Hon skulle ju paras?
Det blev förstås ingen parning, istället bokades en Holtertest och Jenna Sammetsöga fick genomgå ytterligare försök. Resultatet blev dock samma; just nu är din hund EQ.

Vad gör man med den informationen? Hon har ju inte DCM…. Para ändå? Leva som vanligt? Vara glad? Ledsen? Orolig?
“Vi vet inte, sade expertisen. Hon kanske inte har DCM, hon kanske bara ser annorlunda ut på sitt hjärta”

Men eftersom vi scannat våra hundar under en längre tid nu, visste jag ju att Jennas vänliga hjärta gått från UA-Superfint till EQ-Inte alls Lika Fint, på bara få år. Det kändes inte bra.

För en tid sedan scannades hon så igen, för fjärde gången i ordningen, och så kom domen. DCM.

Finaste Jenna Sammetsöga skall lämna oss. Hon skall flytta till Nangijala och aldrig mer får jag träffa henne. Många av mina älskade fyrbenta bor redan där, ja, faktiskt så många att man kan tycka jag borde vara van vid det här laget.
Fast det är jag inte. Det är jag inte alls.

En stor, ful, ledsenklump finns inne i magen, den gnager där varje dag, ofta, ofta. Jag intalar mig själv att det är bra att vi inte hunnit avla på min finaste svarta skugga. Att hon i alla fall inte hunnit bli mamma och kanske drabba fler hundar med sin defekt. Jag intalar mig att det kommer att gå bra, hon skall bara vara i Nangijala en kort tid, och jag kommer att träffa henne snart igen.
Jag intalar mig att om jag ser henne djupt in i de Sammetsbruna ögonen, luktar på hennes hals och känner på hennes varma kropp, kommer jag aldrig att glömma henne. Mina händer kommer aldrig att glömma hur min finaste Jenna Sammetsöga känns. Fast jag vet av erfarenhet att mitt minne så småningom kommer att svika mig, att Sammetsögonen, den varma mjuka lukten av just Jenna kommer att blekna och hon kommer att bli ett lyckligt minne.
Jag kommer att minnas min svarta, underbara, snälla och vänliga dobermann. Hon som alltid fanns där bakom mig, låg vid mina fötter, väntade i bilen eller mjukt sade God morgon med sin nos på min kind.

Men just nu känns livet tungt, orättvist och uppgivet.
Det är alltid så svårt att ta adjö.

Valparna växer

Våra små S-valpar växer så det knakar. Från att mest ha legat i valplådan och varit små inaktiva kåldolmar, fladdrar de nu omkring på knubbiga, lite ostadiga ben och hittar på bus.
De äter fyra gånger om dagen, biter sin mamma överallt och slåss med varandra om de inte får som de vill. Det är inte konstigt att den ömma modern gärna slipper sina telningar och går med på långpromenader varje dag. Sylvassa tänder i en vacker uppsättning FEM munnar kan jag förstå är tröttsamt. :-)

Vi har stulit oss till några dagars semester och även om det är underbart med sovmorgon och öändliga stränder, längtar jag hem till våra små trulvalpar och all deras utveckling.

Mentaltester och Lydnad

Häromdagen fick jag glada rapporter från duktiga valpköpare. De har deltagit på prov, och som uppfödare blir jag förstås alltid glad och stolt över bra rapporter. :-)
STOOORT GRATTIS till Jean Dark Noa Perle som klarat sitt MH med fina resultat, Jean Dark Naomi Campbell som genomgått korningen med godkänt resultat -och på så vis fick en titel!- och Korad CH Jean Dark In Canto som med matte Lisa tävlade lydnads ettan och fick ett hedrande andra pris. Hatten av för er alla - jättespännande att se vad ni hittar på mer i framtiden!

Tromben i Malmö

Vi är på semester. På underbar, lat resande fot. Solen lyser med sin frånvaro, regntunga skyar hänger i trädtopparna och morgondimman står tät över Malmös gator när våra hundar fint travar vid min sida på morgonrastningen.

De vuxna tittar ganska intresserat på alla nya saker, men lilla frk Argentinas ögon far som pingpongbollar i skallen på henne.
Hon har lång svanhals, tittar nogsamt på allt och alla, och vrider sitt bruna huvud snabbt efter varje ovant ljud.

Vi på Jean Dark bor på en leråker i Sigtuna, långt ute på landet.
Den här morgonen vaknar vi hos goda vänner i centrala Malmö, bara ett ögonkast från havet, Turning Torso och en total stadsmiljö.

Ute på gatorna är det asfalt. Allt är platt, välskött och rabatterna är prunkande, vackra och fulla av växtlighet som inte finns i vår klimatzon. Gräsmattorna kantas av små välmålade skyltar (den som gjort dem skulle nog kunna sälja sina alster) med överkryssade hundar och arg text som talar om att hundar INTE får finnas på gräsmattorna.
När vi går förbi en för att komma ned till vattnet och Hundparken rycker Tania med sig en av bara farten, och vi måste snabbt stanna och trycka ned den igen. (Hoppas ingen såg oss!)
Hundparken, är vacker. Ändlösa, stora gräsmattor jämte havet med milsvidd utsikt. Eftersom även klasar av Canadagäss trivs här njuter jag inte så mycket av utsikten, utan försöker mest hålla mina skor rena och avstyra vår busiga valp från att stoppa alla gässens avträden i munnen………….

Medan vi försöker få våra fyrbenta att förstå att de skall rasta sig i koppel, möts vi av än den ena, än den andra vilda, glada friaren.
Hej hopp! Kommer en skuttande husky med tungan som en slips. Han är vackert svart/silverfärgad, ser glad ut, och har inga som helst betänkligheter att rusa fram och hälsa på våra tjejer.
Kineserna biter honom i näsan, och Jenna morrar irriterat över hans burdusa fräckhet. Vår lilla argentinska Tromb gillar dock den vilda skåningen och uppmuntrad över hennes glada uppsyn bestämmer han sig för att han skall bli hennes förste.

Nu känner nog jag i alla fall att min förste hundsvärson knappast skall bli en husky (!!) och den glade friaren blir nedlyft från Tanias rygg med ett stadigt nackgrepp. Där dinglar han förvånat tills hans ägare dyker upp från ingenstans, mumlande ursäkter på skånska.
Vi styr kosan hemåt, det blir inte mer rasta än såhär..
Jag är nöjd över vetskapen att vår nykomling skall få träna på att komma in i ett höghus, höra de ovana ljuden, gå i marmortrappor, och åka den minimala, pyttelilla, trånga hissen upp till vånngen ovanför molnen. Inte alla hundar tycker det är skoj.
Vår Tania har svårt att vänta medan våra ovana fingrar skall komma ihåg och fatta portkoden. När vi äntligen kom på knepet mumsar hon glatt på en stor, fin rabattrododendhron och vi flyr snabbt in med vår vilda baby.
Hon ser nyfiket, förvånad ut, och visar inga tecken på det nya hon ser. På stadiga ben hänger hon glatt med uppför trapporna, och jag hinner se hur hon viftar på svansstumpen i den lilla hissen uppåt.
Inne i vännernas lägenhet tackar vi översvallande över deras gästfrihet, goda middag, samvaro och inte minst över gästfriheten att de fyrbenta fick följa med.
Sedan tar Tromben fatt och visar Malmö hur en äkta, glad och busig Argentinsk Sigtunadobermann kan vara. ..

Våra gästfria vänners egna lilla hund hade ringar under ögonen av trötthet när vi gick. Jag kände mig som en tjatig småbarnsmamma och lägenheten bar spår av tjo och tjim även fast vi försökte hålla vår bruna busunge lugn.

Tromben gäspade stort, och stängde sina bruna klockan 02:00 efter en händelserik dag i Malmös stadsliv.
Hon älskade att bli miljötränad!

Inlägg som berör

Mitt förra inlägg fick stort gensvar. Många andra delade mina tankar kring våra tvåbentas vardag. Det är bra.
Det visade sig att många fler än jag har ont i magen över tanken på ensamma, själsligt illa behandlade hundar.
Att hundar som inte får sin dagliga, självklara skötsel upptar mångas tankar.

Jag såg också att vi tvåbenta har tankar kring andras olikheter i hundägande. Och det är förstås svårt att komma ifrån.
Vi människor är olika. Och vi har inte samma sätt att arbeta.
Jag tillhör också dem som ibland lämnar bort en vovve för att jag vill föda upp och tävla. Min tid räcker inte till att ha förtioelva hundar hemma. Det har vi nästan ändå….

Hundarna hos oss måste vara HD-fria, patella fria, ögonspeglade UA, friska etc etc. För annars är det svårt att avla på dem, och jag är uppfödare. De måste också fungera i flock.
Vi kan inte ha en som slåss, eller bara vantrivs med många kompisar, då funkar inte vardagen.
Ibland händer det att ev av våra älsklingar får ett nytt hem, Det är alltid svårt, och vi saknar alltid den som lämnat oss.
Men när bra rapporterna kommer, och vi ser att vår fyrbenta har det fint och trivs känns det bra.

Mina tankar med förra inlägget var mest att belysa det faktum att många, många hundar inte har det bra.
Och det är många hundar i vår alldeles nära närhet.

Det kan vara några vi känner på hundträningen. Det kan vara några vi köper hund av. Och det kan vara grannen i utställningstältet.

Och ve och fasa; Det kan vara så nära att se som att gå till en spegel…

Våra fyrbenta får gärna vara tävlingshundar. Men aldrig objekt eller föremål för vår egen jakt på Fame and Fortune.
Jag önskar att vi alla blir mindre svenska på den punkten, och faktiskt kan våga säga till.

Fortsatt Glad Sommar - Och Tack för alla Era tankar. Roligt med så stort engagemang!

Hundliv

Jag har funderat på en sak.
Jag har funderat ganska mycket på den här saken. Men det är svårt att sätta på pränt. Helst vill jag knappt inte tänka på det. För jag tycker att jag får ont i halva mig när jag gör det.

Jag tycker det är skoj med hundar. Faktiskt så kul att det gränsar till besatthet.
Mitt liv består av hund.
Jobba med hund, hobby hund, mysa hund, sport hund, träna hund, tävla hund. Prata hund. Ja, andas hund. Det går inte över, och det är en aldrig sinande källa till glädje.
Jag Ä.L.S.K.A.R hundar. .-)

Hundarna i vår i familj är våra familjemedlemmar. De lever med oss i den dagliga vardagen, de är älskade vänner, som vi alla har ansvar för, ett ansvar att se till att dessa bästaste vänner har ett gott, lyckligt och anständigt liv.
Detta betyder inte att de är människor. Det betyder inte att de måste sova i sängen (fast de gör det) Det betyder inte heller att de måste få göra vad de vill.

Men det betyder att de skal ha mat, motion, social samvaro och en innehållsrik vardag.

Ibland i min egen vardag stöter jag på kollegor som har hund på ett annat vis än jag. Det är väl okey. Vi är alla olika, och vi lever våra liv på olika sätt.
Men länge levde jag den blåögda Blondiens liv;
“Alla hundar hos oss hundidioter har det bra”
“Alla hundar hos oss tävlingsdårar är omhuldade, och omhändertagna”
“Alla hundar hos ambitiösa och duktiga hundfolk är fint omskötta och välmående”

Jag har upptäckt och sett att så icke är fallet.
Många brukshundar lever åtskilda från social samvaro. Totalt. De bor i bur. Ensamma och amputerade. Själsligt.
Varför då - jo, de skall PRESTERA på plan. Och det gör de. De jobbar som FAN. För att få uppmärksamhet. För att få beröm. För att få kontakt.
De ger allt de kan, och så när de kommer hem igen får de bo i en bur. Eller - om de har tur - ensamma i ett rum. Ensamma i ett rum….
Ett fåtal lever med andra - de får vara "sociala". De bor flera hanar ihop, men går med munkorg. För att inte bitas när de slåss..? :-(

Många små utställningshundar åker kors och tvärs överallt. De är vackra, välskötta, kammade och trimmade.
Men de blir sällan rastade. De körs i burarna, Ställs ut, fixas, blåses och borstas. Sällan får de uträtta sina behov, de får helt enkelt vara kissnödiga.
De blir intryckta i transportburar, flera stycken. Trångt. Kallt ibland. Varmt ibland. Medan människan fikar i tältet, babblar med kompisar, funderar över kläder, väder domare och konkurrenter.

Gamla hundar glöms bort. De blir feta, bubbliga i kroppen och får nästan aldrig gå ut. Motion… ? Varför då… Platsen viks åt en yngre förmåga. “Man har ju bara två armar. Man kan ju bara träna ett visst antal hundar. Man behöver ju inget när man blivit så gammal”.
Trotjänaren får stå tillbaka.

Det är faktiskt inte okey. Vi som älskar hundar får inte glömma vilka vi är. Hundens bästa vän.

?

Hundar är hundar. Men de har en själ. Och de är fantastiska varelser. Och våra bästaste vänner.
Det är väl klart de förtjänar bättre.

Rastas.
Ha kompisar.
Omplaceras och få bli ÄLSKADE, OMSKÖTTA OCH LEVA VÄRDIGT om vi tvåbenta inte hinner.
Det är varje individs rätt tycker jag.

Glad sommar - och pussa på era hundar!

Mina två hjärtan

Alldeles i dagarna fyllde mina två hjärtan år. Lilla, söta och världens mest trogna Ivy fyllde NIO år. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det. För hur gammal kan hon bli? Knappast 37...? 

Ivy är den trognaste av trogna. Hon finns alltid, alltid vid min sida. Tittar jag ned i ankelhöjd finns min lilla söta alltid där, plirande upp på mig med sina mörka ögon.
Är jag på jobbet, ligger hon utanför dörren och väntar, och när jag varit bortrest sitter hon i fönsterkarmen och skälljublar av glädje över att höra min bil.
Hon sitter i husses knä på kvällen, bara för att kunna titta på mig mest hela tiden, och hon sover djupt på bästa platsen tätt intill varje natt, under mitt täcke. det är ganska nice att vara dyrkad...:-)
Och ja, jag hoppas hon blir minst 137...

Men mitt största lilla Hjärta, är sötaste Hallon.
En tvärhand hög, inte större än en herrsko, liten, envis och med ett humör värre än jag vet inte vad. Fyra små tunna ben som bär henne allehanda städes, alltid dit det inte passar (grannarna vet alla vem Hallonbåten är..) Och en mage som för evigt hungrar efter kaniner, rådjur, älgar (japp, Hallon har ingen uppfattning om sin egen storlek) vildsvin, igelkottar, duvor etc etc.

Hallon är tuffare än den värsta polishunden, sötare än den sötaste sockertoppen och envisare än sjuttio svåra år.
Hon stjäl, rymmer, jagar allt som rör sig, bits om det vill sig, och vägrar bli bortlämnad om familjen skall på resa. Hon sover hos den där hennes anda faller på, och smyger på dotterns kaniner. Och dem vill hon inte bara leka med....

Hallon har just fyllt 11 år.
Jag kan inte fatta att vi en dag skall leva utan vår minsta, men största personlighet. Varje dag rabblar jag likt ett mantra, "Carpe Diem, Carpe Diem, Carpe Diem"

Idag lever våra båda Trotjänare i godan ro, och vi njuter av varje dag med våra små 3 kilos Hjärtan. Jag sänder ofta en tanke till uppfödarna långt bort som släppt sina flickor, och till de lyckliga omständigheter som gjorde att just de här perfekta, underbara små älsklingarna hamnade hos oss.

För vad hade vi annars gjort… :-)

"Varför tror valpar de har monopol på leksaker??"

"Hmmmmm, när skall jag dra"

"För jag har dödat en mus... (Äckliga Ivy) 

Beachbabe Hallon

"Varför är alla leksaker i dobermannstolek...??"

Prinsessor...

Jul i vårt hus

"När kommer den ut egentligen?"

Ivy Mys

Vinterkvällsysselsättning

Ivy Julevovve

"Kan någon släcka ljuset!"