Alla goda ting är två

För en tid sedan kom nya bilder på vår andra lilla Prinsessa. Söt, brun och prydlig gjorde hon mig jätteglad och spänd på nästa nykomling till vår kennel.

När jag slog på datorn och fick upp bilderna slog det mig också hur otroligt lika de här två är, vår Tania och hennes lilla yngre kennelkamrat.

För mig som uppfödare är det ett bra kvitto på en stark uppfödning. Just att kunna se likheten mellan hundarna, även om de kommer från olika kullar och med helt olika föräldrar, kanske också linjer och stamtavla. Men att hundarna i alla fall är typlika, och har ett arbetsvilligt, tilltalande, framåt, nyfiket och socialt sätt.
Det tyder på en uppfödare som vet och har kunskapen att sätta sin prägel på hundar med sitt eget kennelnamn.

Vi är glada och stolta att ha fått möjligheten att ta hem dessa två fröknar, och jag hoppas mycket på dem för framtiden.

Jag vet att många -precis som jag- har varit, och är, nyfikna på världens övriga dobbisar. De skiljer sig en del från våra europeiska, men kanske ändå inte så mycket som jag trott. Vår egna Tania har en härlig, frimodig och nyfiken karaktär, hon har ett aldrig sinande intresse för arbete och samarbete och med det för ögonen blir jag förstås ännu mer nyfiken på de bästa hundarna ”over there”. Kanske kan ändå några av dem komma att passa in hos oss.

I dessa DCM tider är jag också glad över den höga åldern på Tanias och Vernas sidor. Äldre föräldrar, nu levande mor och farföräldrar (Tanias farmor fyllde t.ex. just 13 år) bådar ändå gott för mig som försöker avla och tänka mig vägar bort från vår hemska rasbundna sjukdom.

Kanske blir det bra, kanske inte. Jag är dock säker på att nytt blod aldrig skadar en ras, tvärtom!
           

Verna De Akido San

Lugnet har sänkt sig

Igår var vi hos veterinären. Nästan på dagen sex månader förröntgade vi vårt lilla yrväder, för att förhoppningsvis få en fingerpekning om hur det ser ut där inne i den växande valpkroppen.

Vi anlände ganska punktligt, och Tania tyckte det var spännande med lukterna, människorna och de andra hundarna på kliniken.
Hon tyckte också det var skoj när sköterskan klappade om henne och gav en godis, sprutan i nacken tror jag knappt hon kände av.

Rätt omgående blev hon vinglig och trött, och tjugo minuter senare hängde de små pliriga bruna ögonen på tre kvart, och hon kurade ihop sig i min famn och somnade. Trots sina 24.4 kilo får hon fortfarande plats, och hon älskar att sitta i famnen en stund varje dag.
När det blev vår tur orkade hon knappt släpa sig in till farbror doktorn, och jag tror inte hon var särskilt medveten om hur hon fick ligga utsträckt, bli fotograferad, hanterad och inspekterad.

Ganska snart var vi klara, och efter ett samtal om amerikanska/utländska hundlinjer, höfter och leder samt en bunt med goda råd på fickan, vinglade Lilla brun efter mig på ostadiga ben. Jag lyckades baxa in henne i bilen, medan de andra hundarna förvånat stirrade på den Vilda babyn. De har nog aldrig sett henne på det viset. Hon med mottot "Jag Är Inte Trött", var fullkomligt utslagen, och det var nästan så jag kunde se oron över den lilla kompisens väl och ve speglas i Jennas ansikte.

Hemma fick jag släp/stödja Tania in, peppa henne att kissa och sedan fick husse bära upp för trappan. I hundkorgen somnade Busfröet momentalt, och där låg hon tills sista kvällsrastningen. Det var minsann en märklig kväll....

Morgonen har avlöpt väl. Lugn och stilla får jag säga. Och trots att den Argentinske Tromben bara bott hos oss i knappa sex veckor, känns det märkligt ordningsamt och stilla när hon lyser med sin frånvaro. Fortfarande ligger hon nedbäddad i sin korg, bara ut och morgonrastas, och sedan gick hon på egna ben, något ostadigt, men medvetet, raka vägen i säng.

Både döttrar och resterande fyrbenta tittar häpet på henne varje gång de passerar bädden, och jag kan inte låta bli att fundera över Plegicilets under! (Egentligen borde man ha tiggt till sig en sudd att ha när den lilla är helt odräglig, för OJ en sådan lugn kväll vi hade!)

Nå, kanske man skulle städa en skvätt medan "Jag Är Inte Trött" fortfarande sover söta drömmar...:-)

Finaste Saga

Snart fyller Saga tre år, och senare i år har vi tänkt att hon skall bli mamma. Vi har äntligen bestämt oss för en hane, och vi ser med spänning fram mot de kommande små.

Saga är pigg, glad, öppen, busig, social och orädd. Hon är faktiskt allt man kan önska sig, förpackat i ett ytterligt snyggt fodral. :-)
Det är det fler som tycker, och Felicias lilla stolthet har vid två års ålder erövrat hela fem cert i fem olika länder:

Sverige - CAC
Norge - CAC
Danmark - CAC
Tyskland - CAC
Österrike - CAC

Tusen TACK Helena på Sun Hee´s för världens bästa lilla hund - vi kunde inte ha fått en bättre!

Men hur gick det?

Men hur gick det nu då?
Ja, det är några som ha funderat över våra hundars resultat i Österrike, och det talar vi gärna om;

World Winner Show

NORDJV-10 Sun-Hee´s Im A Marionette "Saga"
EX och 3.a i ÖKL

Jean Dark Lady In Red "Luna"
EX och 6:a i JUNKL (Domaren plockade ut sex av hela 17 (!!) deltagande små tikar


CLUBSHOWEN

Luna EX och tvåa bästa juniortik. 

Saga CERT och tvåa bästa tik!!!

Tänkvärt

Idag hörde jag en intressant sak.
En uppfödare uttryckte sin irritation över andra uppfödare som använder dobermann i aveln där det finns DCM i linjerna.
Den här uppfödaren talade kraftfullt om att hon absolut inte kunde tänka sig använda DCM hundar i sin avel.
Att hon inte kunde tänka sig para på sjuka djur.
Hennes avelstik var DCM testad UA, inga sjuka syskon hade hon och allt kändes fint.

Jag håller med om allt. Det gör vi väl alla.

Men.

DCM har ett fult ansikte. Det är så fult som få, och halt som en tvål.
DCM debuterar sent många gånger. DCM kan man testa för, en, två, tre, fyra, fem gånger. Och så plötsligt, har hunden fått det ändå. :-(
DCM kan debutera så sent som när en hund blir veteran. Och då har vi uppfödare redan hunnit avla på våra avelsdjur.
DCM fria syskon och släktingar kan man BARA hävda att man har om djuren är testade UA, eller gått bort i gammal ålder.

I den bästa av världar skall hundar med DCM bort från vår avel. Men bort kommer de inte för att vi skriker åt varandra och pekar finger åt andras kombinationer och avelsdjur.
Som uppfödare blir jag inte större bara för att jag kliver på en annan.

Jag tänker att de uppfödare som säger att de inte har DCM i linjerna inte helt har torrt på fötterna.
DCM är en rasbunden sjukdom. Tyvärr. Vi måste hjälpas åt att få bort den. Hjälpas åt att testa.
Hjälpas åt att inte peka och baktala de som testar.

Jag tänker att vi inte har helt fria linjer på vår ras. Men vi kan få.
Om vi samarbetar.

Rödtotten i Vita Huset

Jean Dark I Do I Do I Do I Do I Do

"Doddo" är nu nio veckor, och den sötaste lilla Rödtotten jag sett på länge. Han charmar oss alla, och när han hittar sin nya familj och skall flytta kommer det att bli tomt... 

Förutom att han är sötaste lilla gullisen, är han busig, pigg, framåt och social. 

World Winner Dog Show 2012 (Varning, lååångt)

Just hemkommen från World Winner Dog Show i Österrike.

Vi flög till Munchen och körde hyrbil de sista milen till Salzburg -och lite till- till den sömniga, lilla staden Anif, omgärdad av skyhöga berg, så vackra att jag nästan tappade andan av att se dem.

Skräckresan
Med oss på resan hade vi tre hundar, varav två egna, kinestikarna Saga och Luna. De är vana små globetrotters redan, och vi kände oss trygga med det när vi troppade upp på Arlanda för att checka in oss själva och de fyrbenta på flyget.
Efter en stund vid disken kändes det varmt. Efter ytterligare väntan nervöst. Och när damen på andra sidan krasst meddelade att hundarna inte fanns inbokade på planet höll jag på att svimma.
Tur klockan bara var fem på morgonen och vi inte hunnit äta frukost, då gör det nämligen inget att magen vänds ut och in. Nästan i alla fall.

Efter ett hysteriskt anfall, och ett ännu mer apoplektiskt utbrott från min medresenär, även hon hundägare, fick hundarna till slut följa med. OM vi hann få alla papper inordning;
Kopiera alla pass (?)
Skriva i alla uppgifter
Försäkra att hundarna hade ditt och datt
Skriva under på vad allt vägde. Exakt. (Inte visste vi det…?)
Fylla transportlådorna med klistermärken typ ”LIVE ANIMALS”
Klistra på ännu mera ”My name is, I am a dog, I live in Sweden blablablabla”
Skriva att vi hade mat och dryck tillgängligt hela tiden i transporten (Jag menar, vi skulle ju för bövelen till WORLD WINNER DOGSHOW! VILKEN normal kines kan ha fri tillgång till mat i sin transport. I FYRA TIMMAR?!?!) Suck.
Jag skrev att våra hundar hade det, bad en bön och hoppades ingen skulle upptäcka bristen på sanningshalt om de synade buren som lappen hängde på… För då skulle våra hundar förvandlas till tjocka griskineser…. Omöjliga att ställa ut.

Pappren ifyllda, hundbiljetterna betalda, hundarna avlämnade till en låååångsam
Herre i uniform som sävligt först körde våra transportburar genom röntgenapparaten, fyllde i papper -ja, ännu mera!- ringde en kollega och sedan sade åt oss att vi kunde gå.
Och vi SPRANG!
Genom gaten, handväskorna fladdrade och det pep. Det pep i säkerhetskontrollen. Det gör det alltid när jag skall igenom.
Visitation och springa vidare för livet. Andan i halsen, och så satt vi där. Skrattade gott och var nervösa att våra tre guldklimpar inte skulle hamna på rätt flyg. Men det hade de gjort försäkrade en lugn flygvärdinna som också förklarade flygrädda mig att jag inte skulle dö i dag heller. Nehej det kändes ju bra. Eller. Inte.

Några timmar senare landade vi för andra gången. Första var i Amsterdam med stopp ett par timmar, och sedan vidare till Munchen. En nära döden upplevelse om man inte gillar att flyga. Ja, att man får TVÅ starter och Två landningar på samma resa. Two for the price of one typ.
Mörbultade och lite hungriga (maten på KLM är inte precis en gastronomisk upplevelse) kastade vi oss av planet för att hämta våra gullegrisar.
Hundarna skulle hämtas vid en hiss blev vi upplysta om, och när de äntligen kom blev vi själaglada.
Deras burar stod uppradade med en annan hund på en vagn, skjutsad av en allvarlig tysk man, som inte kunde engelska.

Jag böjde mig fram och hälsade lyckligt på våra två hundar.
I buren kikade en glad Saga fram, och jag tittade närmare för att hejja även på Luna. Hon var bakom Saga, för hon syntes inte.
Hon syntes I.N.T.E!!!!!
Faktum var att Luna inte syntes, för hon var inte i sin transport.

Det är märkligt.
Ibland när det händer saker på kort tid hinner man tänka massor. Sådär liksom kilometer av tankar. De flyger genom huvudet med en faslig fart, massormassormasor, fast det bara går någon ynklig, hundradels sekund.
Medan jag stod där, framåtlutad funderade jag på vad jag skulle säga till dottern, om att vi nu endast hade en kines med oss till Österrike. Att vår andra hade blivit en millimeter stor och krupit ut genom gallret och sprungit bort. Eller blivit en hund-ande och flugit sin kos? Eller hade hon dött och de hade kastat henne i Amsterdam?
ELLER VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD HADE HÄNT MED VÅR HUND???????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderade ytterligare lite på om Luna kanske hade blivit platt och låg under filten?
Fast det gick inte att titta, för någon hade låst hela transportburen med sådana där långa plaststroppar, heter de buntband? Säkert tio stycken. Någon som var ordentlig hade ansträngt sig att låsa in vår -numera ena kinses- Och nu gick det inte att öppna. Jag fick panik och bestämde mig för att svimma. Det har jag aldrig gjort någon gång vad jag vet, så det kändes nytt. Hela golvet gungade under mig i alla fall.

Vi kollade den andra buren, och kompisens lilla Vickan satt allvarligt och tittade tillbaka på oss. Phu, då hade vi två av tre hundar i alla fall!
Och så upptäckte vi den tredje buren, där en sur hund studsade runt.
Vår hund!
Luna hade fått en egen transportbur i Amsterdam, och nu tronade hon så liten hon var, i en rymlig, egen bur med tidningspapper i botten. Jag blev förstås sur som ättika. Sätta min hund utan filt, på äckliga tidningspapper!

Nåväl. Hundarna fanns hos oss, bagaget var med. Alla var hela. Ingen död. Att den hundtransporterande personalen allvarligt erbjöd oss 1000 euro för Luna (present till hans lilla dotter?) viftade vi bort och styrde kosan mot hyrbilen.

Här är vovvarna på väg hem, och den resan gick helt smärtfritt

Hotellet
Två timmar senare rullade vi in på det österrikiska hotellets parkering, tumlade ut ur den grymt packade bilen - och insöp den mjuka, varma luften. Det var hett, luktade hö, duvorna kuttrade exotiskt och de enorma bergen tornade högt över oss, ända upp i himlen, fulla med snö.
Rummen var underbara, och det kändes inte svårt att veta att vi skulle tillbringa fyra dygn på det här stället:-)

Medan vi packade upp anlände Norska Landslaget i Lydnad, glada, spralliga och med fina hundar.
De njöt som vi av naturen, och passade på att ta gruppfoto och låta sina hundar busa lite på de stora ängarna utanför hotellet.

Andäktigt vackert utanför vårt hotell

4 kilometer. 2 timmar…….
Så var det utställningsdags. Vår unga junior skulle in i ringen klockan 10 och vi startade i ottan för att inget skulle gå fel. Vår fina tyska Mercedes såg ännu en gång ut som en fullpackad japansk tunnelbana….. Men bara fyra kilometer gör inte ont att sitta trångt, så den korta biten oroade oss inte.
En timme senare hade jag ont i magen, och stresstittade ideligen på klockan. Motorvägen var galet full, och vi såg varken fram eller bak. Det tutades, pekades fingrar och osade svordomar i var och varannan bil. Två bilister krockade precis framför oss i en rondell, och jag kände mig mig plötsligt dödsnervös över att någon mer stressade än vi, skulle bonka in i vår bak och mosa våra hundar som satt i sina burar därbak.
Tjugo minuter i tio stannade vi dock utanför utställningsplatsen och fick instruktioner av polisen (!!) hur vi skulle ta oss in på platsen.
Det vill säga; packa av hundar och spriiiinga in, och mer eller mindre kasta sig in i juniorringen med andan i halsen. Det kändes mindre skoj, även om vi var glada att hinna - för det var det många som inte gjorde denna dag…

Resultatet blev ganska bra, båda våra tjejer fick fina placeringar, och även om vi ju helst -alltid- vill vinna, känns det fantastiskt att få så fina placeringar med en -för oss- helt ny ras. :-)

I andra länder finns andra sorters hundar. Vi såg en hel hööög varg/hund/blandningar. Black and Tan pudlar, svartvita pudlar, och här, en tigrerad mops! Hans matte berättade stolt att hon specialbokat just en randig mops, och att han kostat en förmögenhet. Mamma var gul och pappa var amerikan, och även han tigrerad. 

Rolig statistik på antal deltagarländer

Glädje och ofattbar sorg
På samma hotell som oss bodde många hundmänniskor. Det var roligt, för här fanns alla sorts vovvar; stora, små, mörka, ljusa, lugna, spralliga och många adjektiv till:-)
Alla hade engagerade och duktiga ägare, och inga kisspölar, högar av pälsar eller skälliga hundar störde.

Några vi lade extra märke till var det norska landslaget i lydnad. De var så glada, entusiastiska och hade så fina och uppmärksamma hundar. Dessutom var de så typiskt norska… Flaggan var alltid med, de tjattrade i munnarna på varandra nonstop, och var de än gick så såg man dem i sina färger -röda, vita och blå.

En av kvällarna märktes de lite mer.
Just som vi gått till sängs hörde vi dem efter vår sista kvällsrastning, och deras kallande efter en av hundarna.
Ropandet tilltog, och många var det som letade efter den lilla vovven hela natten. Och när gryningen kom hörde vi den förtvivlade ägaren som mottog besked av den lilla byns poliser. Hennes sorg och smärta där i rummet alldeles bredvid vårt…..
Det kändes förskräckligt, och jag tror ingen på hela hotellet sov den natten.

Sista dagen deltog det norska landslaget med nästan fullt lag. En fyrbent fattades, och det var ekande tomt vid ägarens vänstra sida.
Samtliga hade sorgeband på, och där var  blommor och tyst minut för den lilla saknade på hela stora World Winner 2012.
Och vi var nog många som rös av skräck och sorg och samförstånd med den olycklige ägaren. För vi vet alla så väl hur ont det gör att mista sin bästa vän.

Våra mesta tankar den här resan har gått, och går till denna händelse och de drabbade. Jag är mycket imponerad över hur starka de var, och hur mycket de höll ihop, hjälpte varandra och stöttade varandra.
I med och i motgång.


Clubshowen - och CERT!
Söndagen använde vi till att ställa hund på en annan utställning, och det var en klibbig, dyr och rolig tillställning!
Våra anmälningsavgifter hade tydligen inte kommit klubben tillhanda, och mer än hälften av alla vi såg fick betala ytterligare för sina hundar. Inte sådär värst kul, det kostar ju en slant att betala dubbelt...

Värmen låg som en härlig, varm kub runt oss, och vi förstod tidigt att vi skulle bli solbrända. Trevligt, när man är van vid regnigt, svenskt vårväder..:-)

Utställningsplatsen låg fint utanför en slottspark, nedbäddad mellan berg, sol och blå, blå himmel. Ingen endaste i princip hade egna utställningstält, utan stora, vita JÄTTEtält fanns över samtliga ringar, lunchställen samt finalring.

Luna och Saga

Det visade sig vara ett smart drag - istället för att sitta och kura i sina egna tält, rådde en fin gemenskap, och vi såg också mycket mer än bara ett guppande tältland.

Dagen visade sig bli lyckad - Saga fick sitt femte cert, i ett femte land! Hon slutade som tvåa bästa tik totalt, endast slagen av Juniorvärldsvinnaren från lördagen. :-)
Lilla Luna blev tvåa i sin klass, slagen av samma snygga ryska juniorvinnare.

Ett av alla megastora tält på utställningsplatsen

Saga - CERT och TVÅA bästa tik!

Luna, tvåa bästa juniortik

Fantastiska Skandinavien
1:a och 2:a och 3:a och TOTAL WORLD WINNER!!! 

Summa summarum var det en härlig upplevelse. Österrike är andäktigt vackert och det är otroligt att få uppleva så många vackra hundar på ett och samma ställe.

Den alldeles totala VÄRLDSVINNAREN blev ju faktiskt en SVENSK hund, en superprydlig och extremt välvisad saluki.

Och första pris på lydnads VM gick till Finland, andra priset till Sverige och tredje platsen till Norge.

Hatten av för oss skandinaver - vi är ju ganska bra på hund:-)

Tusen TACK Cathrin, Liselotte och Felicia, för en alldeles underbar, härlig och spännande resa!
TACK Felicia, för alla fina bilder!

Luna, Vickan och Saga

Saga på utställningsplatsen, med vackraste bergen i bakgrunden

Skriva inlägg och Privilege

Så är vi hemma från Österrike. Kramar de hett efterlängtade vovvarna som inte fick följa med denna gång. packar upp, tvättar, och njuter av alla glada minnen. rensar upp i huvudet, och sätter tankarna på pränt. Så många tankar och upplevelser tar lite tid.

Vi bryter, träffar Wille och tar foto idag.
Wille är nu dryga året och har utvecklats enormt. Den lilla knubbiga babyn växte, blev en slanig valp, lite tunn tonåring, och så plötsligt en man!
SNYGG blev han också!!

GRATTIS Jonathan, och TACK för att du förvaltar din prins så fint.
Nu väntar jag bara på fortsättningen:-))

Jean Dark Privilege 20 månader
e. KORAD CH Jean Dark In Canto
u. Smart Wood Hill´s Vivre Vivien

Bästaste Valpen och FEL FEL FEL

Vi har bästaste valpen.
En valp som älskar människor. En valp som äter med god aptit, sover tryggt om natten och försöker göra sina behov ute.
Bästaste valpen är ganska orädd, framåt och nyfiken.

Alla som träffar vår lilla plutt tycker det är bland det sötaste de sett. Jag håller med. Vår valp är faktiskt hjärtknipande söt. Trulig, tillitsfull uppsyn. Knubbig kropp och stora uttrycksfulla ögon.
I munnen finns det små riskorn till tänder, och kroppen är naken. Cresten är lysande röd och lilleman har en vit hårtofs i pannan, format som ett hjärta.
Han är pigg som ett popcorn, och snabb som en skogsmus. Lite tafatt som en babyvalp och med risk för att bli tjatig - så söt att man smälter!

Bästaste valpen har ett stort allvarligt fel.
Han har snopp. Han är en han. Han kommer att kära ned sig i flickor.
I Vita Huset finns mest tjejhundar, och vi har bestämt att inga hanar äga något längre tillträde. För det blir enklast så.
Att ha en vuxen hane med en massa tikar på en kennel blir liksom dumt. Och alldeles för jobbigt.

Men vi suckar längtansfullt, dottern och jag.
Lilla Jean Dark I Do I Do I Do I Do I Do är underbar. Och vi skulle så gärna ha honom kvar. Pussa på, träna med, ställa ut och helt enkelt bara njuta av.

Men det går inte. Bästaste lilla Valpen behöver sin egen familj. Kanske du?

Österrike

"Saga" 

Vi är på väg till Österrike och World Dog Show.
Ett gäng kompisar, några hundar och ett redigt gott humör!

Snart hemma igen. Underbart är kort. Jag vet.
Men tills dess tänker vi njuta:-)

17 Maj

Sjuttonde maj är en speciell, härlig och sprudlande glad dag. En dag att vara stolt över, en dag att njuta av.
Sjuttonde maj längtar jag alltid tillbaka till Norge, och Oslos gator.
Sjuttonde maj väcker nog härliga minnen hos alla som har sina rötter i Norge, även hos mig. I Vita Huset hissar vi norska flaggan, och varje år såhär dag längtar jag tillbaka till min norska barndom.

Sjuttonde Maj på Karl Johan.
Här firas det i massor, norskt, stolt  och patriotiskt.
Helt underbart. :-)

Syttende mai er jeg så glad i,moro jeg har fra morgen til kveld!
Da er det så du, om vi er små du,
er vi med likevel.
Jeg roper hurra dagen så lang,
synger for Norge mangen en sang.
Og jeg, jeg kan du elske mitt land du,
det skal du se en gang.


17 mai sang for barn. Populär i Norge bland de minsta på just Nationaldagen

Hon finns inte kvar

Jag har en valp. Men ändå inte.

För nästan exakt en månad sedan hämtade vi vår hett efterlängtade dobermannvalp på Arlanda.
Hon hade rest långt, ända från Argentina, och ännu längre under hela den tid jag planerat, letat och väntat på henne.
Så anlände hon då. Liten, knubbig, stora tassar, tillitsfulla ögon och sådär babyvalpig som bara en dryga 3.5 månaders liten dobermannunge kan vara.

Tania tog vår hem med storm, och likt en argentinsk tromb for hon runt i huset, skrämde slag på de inneboende fyrbenta, lekte hårt med husses tålamod och möblerade om lite här, och lite där. Mest överallt när jag tänker efter.
Största knuffen fick mitt eget hjärta - jag är hejdlöst förälskad i min lilla chokladtjej!

Häromdagen blev vår bruna nykomling fotograferad. Vi ställde upp henne efter konstens alla regler, för att föreviga vår busiga Tromb. Och jag upptäckte att min valp inte finns längre.
Hon har växt. Och växt.
Och växt bort.

Nästan helt borta är hon, och även om det är oerhört spännande att följa med på resan i argentinska dobbisars utveckling, så är det också lite vemodigt att tiden går så fort.
Så där som det är med alla små barn…

Tania, 23 kilo tung. Låååånga ben och babyhullet bortblåst. 

Tania med den långa snoken.
Alltid redo att äta, stjäla, bära saker med världens största gap. Fast här ser hon ju riktigt presentabel ut:-))

Vita Husets rabbitar

Kaninbebbarna växer!
De har öppnat ögonen, öronen är långa och fina och de hör. Pälsen växer tät och fin på de de knubbiga babykropparna, och barnen är i extas över de sötaste djurbabysarna Vita Huset haft på länge. :-)

Till och med husse erkände häromdagen att han blev alldeles tagen - de där fem ungarna var ju JÄTTEsöta…?
Och det är de. Annorlunda mot vad vi är vana vid, och fantastiskt spännande att följa. Så här såg de ut häromdagen, vid två och en halv veckas ålder.
Bilderna har jag fått av Felicia, vår egen hovfotograf:-)

Rörigt. Jättterörigt..

Vi brukar inte ha sådär jättevälstädat. Vårt hus är alldeles normalt, med normala saker i. Eller, förut var det ganska normalt. Nu har vi grejer drällandes överallt känns det som. Den stora röda mattan i vardagsrummet är full; Pipdjur i alla möjliga och omöjliga former. Mjukisdjur. Strumpor. Petflaskor. Tuggben. Smala tuggben. Tjocka tuggben. Runda tuggben. Mera mjukisdjur.

I Biabädden är wetbedsen hopkrafsade i en salig röra. Några pipdjur hänger på sniskan och yngsta dotterns jeans skymtar i röran.

I soffan ligger den argentinske tromben och gnager på en kulspetspenna. Det har runnit bläck från den på det vita skinnet, och korken är hackad i småflis.

Vad är det med hundar nuförtiden. Kan de inte bara leka med sina egna leksaker…????

God natt.

Den lilla debutanten

Idag har Rulle debuterat i uställningsringen. Han gjorde det med den äran, och får säkert en skvätt skumpa hemma i kväll. Eller kanske Frolic tårta, vad vet jag:-)

Bäst i rasen, bäst i gruppen och 3:a BÄST I SHOW ÄR superbraaaaaaaa!!!!!!

Jean Dark Rare Gold som han egentligen heter, har alltså idag, fyra månader och en dag ung, varit på sin första hundutställning.
Dömde gjorde A. Munkvall på Häverö Brukshundsklubb.

Lilla söta Rullegull klev glatt in i ringen på bångliga ben, trubbnosig och fortfarande med valpknubbig kropp. Som alltid glad i sinnet och redo med en puss till alla - domaren fick en stor!

JÄTTEGRATTIS till matte och husse - vilken liten kille ni har!

Jean Dark Rare Gold "Rulle"
4 månader och en dag

Skall man vara fin får man lida pin

-Jag har en idé!
Så har min goda vän Linda sagt några gånger. Och när hon har en idé, ja då har hon verkligen det. Oftast roliga infall, som slutar på pränt så alla kan se, prydligt, fint och proffsigt.

Min väninna är mångsysslare. Mamma, hustru, kvinna, hundägare, optimist, fotograf och en oerhörd kreativ person.
Hon har haft ansvaret för att många av oss fått se vackra hundkläder på Stockholmsmässan flera år i rad, fått fina, varma kläder till våra fyrbenta, men mest av allt - vackra bilder av hundar, katter, eller människor.
Linda är fotograf, och som sådan har hon tagit fantastiska bilder av vår familj, både två samt fyrbenta. Flera av hennes alster har jag visat här i bloggen, och på hennes hemsida finns ännu fler.

Idén, den senaste bestod i att forografera en (galen) hundmänniska och en massa hundar. I soluppgång. Vet ni hur tidigt solen går upp..?? Det vet jag! 04:28.
Och om fotografen prompt vill ha alla som skall fotas på en kulle var det bara att reka först, och när platsen hittats kliva upp låååångt före ottan.
Rättare sagt strax efter 03:00.
I samlad tropp körde vi sedan till det utvalda stället, och hjälpte fru fotograf med blixten (japp, hon hade en stoooor sådan) och alla attiraljer man måste ha när man har Lindas jobb. Strax före soluppgången började vi bli nervösa att inte hinna - och medan vi hackade tänder i kylan fick vi de sista uppgifterna klara.
Hundarna kom ut, och vi försökte -utan att riva vårt hår- att styra de tio glada busarna upp och nedför kullen, helst åt det håll Linda dikterade. Solen steg sakta upp på himlen, i ett mäktigt, rosa skimrande sken.
Det var vackert, imponerande och storslaget.

Efter en catwalk som kändes lååång som tåget, förfusna tår (det är MINUSgrader mitt i natten, trots månaden Maj) och söndergnagda fingertoppar - hundarna upptäckte glatt allt godis jag försökte muta dem med, och min oförmåga att styra dem allt för mycket. Resultatet blev att de ystra busarna hoppade och for likt pingpongbollar på mig, mot mig och över mig, allt medan jag gick där och försökte se oberörd ut.

Några av resultaten kan skådas nedan, och även om vi var trötta som sengångare resten av dagen, blev bilderna superfina, och minnesbanken påfylld med skratt och knasigheter igen.
TACK Ammi och Linda för en utmanande, rolig och spännande natt/morgon.

Se mer här:
http://lindaberggren.com/HEM.html
http://www.linaochlinda.com/
Lina och Linda finns också på Facebook

Sist och minst

Men med stor vinst. Ja, det fick finaste Zikko förra helgen!
Med Zandra som handler slog han alla dvärgpinschrar i ringen, slutade som BIR och klev sedan in i gruppen och blev TVÅA!

Grupp två är en av de största grupperna hos SKK och konkurrensen är alltid stor och tuff.
Riktigt skoj med en pinne i topp. Och ännu mera skoj att den pinne var just vår Zikko!

SEUCH EEUCH NORDV-11 SEV-11 Impala Zen Zikko

IPO II !!!

I helgen som varit tävlade ytterligare en framgångsrik K-hund.
Jean Dark Kingdom var ute med matte Tessan, och duon hade rejält med framgång. BÄSTA lydnad totalt -av samtliga ekipage och samtliga klasser!!

Med poängen 99-95-87 och totalen 281 visade Kinge framfötterna rejält, och matte Tessan fick ett fint kvitto på rätt och bra träning.

Som uppfödare blir jag förstås hur glad som helst, och det är så oerhört skoj och tillfredsställande att veta hur glad, trygg och välmående KingeKung är, och hur mycket han älskar att jobba, träna och tävla. TACK Tessan för att du genom dina flinka fingrar och träning, gör så fin reklam för rasen, sport och Jean Dark!