Frågor och svar

Sedan 2006 har jag jobbat med ”Frågor och svar” inom Svenska Dobermannklubben. Det har varit roligt, intressant och oerhört givande att få ta del av alla de kluriga, annorlunda och många gånger personliga frågor, medlemmar och rasintresserade ställt.

Jag har gjort mitt bästa, och jag hoppas att de flesta som haft funderingar fått svar på sina funderingar.

Efter fem års arbete med detta, känner jag dock att jag behöver ta tag i annat i livet, och kanske prova på andra saker.
Jag tänker också att det kan vara bra med andra förmågor som svarar på alla de frågor som dyker upp för de som är intresserade av rasen dobermann. Utveckling är alltid bra, och med tanke på alla peppade och ambitiösa nya förmågor som nu vill jobba med klubben känns det som ett passande tillfälle att låta någon annan ta vid, och fortsätta svara på kluriga frågor.

Jag vill också passa på att TACKA alla positiva människor som mailat och pratat med mig om just Frågor och Svar.
Det har varit jättekul att möta Er!

Solen upp och en stjärna tänds

Efter en lång natt - jag har varit uppe varannan timme för att titta till våra nykomlingar - såg jag tyvärr efter att par timmar att den finaste lilla honan inte mådde bra.
Hon ville äta, men fick inte till det, och blev tröttare och tröttare varefter natten gick.

Jag gav henne lite extra mjölk, men lillan blev snabbt sämre. Kanske hade hon fostervatten i lungorna? Kanske någon missbildning? Kanske,kanske,kanske. Ja, det där får vi aldrig svar på, det har jag lärt mig efter många gånger, och när solen gick upp gick vår lilla fröken vidare till Nangijala.

Det är alltid ledsamt att mista små nyfödda, även om vi inte hunnit lära känna dem, eller ens få en relation till dem. Men för mig känns det snöpligt och orättvist att ta adjö, innan vi ens knappt fått välkomna till livet.
Men så är det att vara uppfödare, och ikväll när jag kvällsrastar kanske jag ser vår kattbaby uppe i stjärnhimlen.

Magen ut och in

Så har Grejens mage kommit ut…. Fyra babysar fanns där inne, två hanar och två honor. Som vanligt gick det snabbt för vår ryska, duktiga supermamma, och på bara få timmar låg hennes lilla kvartett ungar fint på rad, som pärlor på ett band.

Två döttrar och jag själv fick andäktigt följa de smås entré till världen, och trots alla förlossningar jag fått vara med om, tycker jag det är lika magiskt varje gång.

Tystnaden, lugnet och stillheten kring en blivande mamma får man inte uppleva var dag. Inte heller en nybliven mammas klokhet, tålamod och oro för de små. Minsta ljud och hon är uppe och tittar till dem. Minsta bök i lådan, och hon vänder på alla, tvättar lite här och putsar lite där. Minsta pip och hon slår krull på sig själv för att hennes små skatter skall ha det bra.
Det känns som en ynnest att få följa en blivande liten familj, att få se sin familjekatt, plötsligt bli en målmedveten, vaksam och engagerad mamma.

Ute lyser stjärnorna, starkt och många, och den mörka marsnatten bidrar till att med alla sina vackra stjärnor, göra en natt som jag lätt kommer att minnas. När våra små marskatter föddes:-)

Några dagar innan de små skall födas

Alldeles nykläckta

Holtertest

För en tid sedan blev ytterligare en dobermann från oss hjärttestad genom Holtermetoden.

I 24 timmar fick Kanonen bära väst och elektroder, som sedan avlästes av experterna. Kanonen själv tog det hela med ro, precis som med det mesta i livet. :-)

I dagsläget är vår Kanon fullt frisk, precis som kennelkompisen Curre, som också nyligen testades. Ytterligare Jean Darkare har undersökts, och fler tester är inplanerade. Vi kommer givetvis att skriva mer om varje hund och dess undersökningar.

Läs mer om Kanonen och hans liv här www.knorrsvans.se

Födelsedagsbarn

Födelsedagsbarn

Idag är det hela ett år sedan vår första chinese crested kull föddes! Det var en rolig och härlig resa, att få följa niolingarna (!! Ja, så många var de faktiskt), från planering-parning-valpning ända fram till de små skruttarna flyttade från oss, till sina nya hem.

STORT GRATTIS alla gullisar, vi här hemma hoppas ni alla har det bra och trivs med livet och era nya härliga familjer!

Jean Dark :
Fields of Gold
Fernando
Flipp Flopp and Fly
Forever And a Day
For Your Eyes Only
Fame and Fortune
Fantasi
Fairytale
Friday I´m in Love

Årsmötet och tankar

Debatten har rasat kring årsmötet och Svenska Dobermannklubben. Många rader har skrivits på alla möjliga och omöjliga ställen. Tankarna flödar, orden likaså.

Det är nu ett par veckor sedan kuppen genomfördes. (Om man slår upp ordets betydelse hittar man bl.a. detta; Hastig och Överraskande handling, Djärv och riskfylld handling, Manöver, Spratt)

För mig är det fortfarande trist att de inblandade valde att göra detta i det tysta, och inte låta samtliga av Svenska Dobermannklubbens medlemmar ta del av det planerade. Nu blev det istället en liten klick på i runda slängar 10- 15 stycken som plötsligt styrde hela klubbens och resterande medlemmars åsikter.

Jag kan tänka mig att de flesta tittade in på klubbens sida, såg valberedningens förslag, och tänkte att, ok så får det bli. Hade det hela fått gå rätt till, kanske fler hade tagit sig till mötet för att faktiskt få vara med att bestämma. Vad vet jag?
Klart är att jag tycker styrelsearbete inom vår klubb bör skötas på bästa möjliga sätt.

För mig är det märkligt att detta inte fick gå just genom valberedningen, och på det vis som sig är brukligt.
Jag kan bara hoppas att det resterande styrelsearbetet kommer att skötas på ett korrekt sätt, och att medlemmarna inte förs bakom ljuset mer, utan får insyn i vad som händer och sker.

Det skall hursomhelst bli spännande att se hur klubben får utvecklas under året, jag hoppas förstås att nya styrelsen kan komma att entusiasmera fler uppfödare att vilja ta tag i rasens utveckling och inte minst i att föda upp. De sjunkande registreringssiffrorna är mycket oroväckande.
Att arbetet mot DCM, dåliga ryggar samt knäledsfel fortsätter och att en positivare marknadsföring av vår ras får komma fram.

Givetvis hoppas jag också på en bättre samvaro, och ökad vilja att samarbeta för rasens bästa.

Fler borde få uppleva en underbar dobermann - en ras som har massor att ge. :-)

Tankeverkstaden på banan igen!

TACK Ammi som hjälpt till att byta från Blogtown till Blogspot. Jag är så innerligt trött på allt strul, försvunna bilder och tankar på vift.

Mycket annorlunda känns det med helt ny design och lite svårt med allt som inte är som förr…. Men jag lär mig nog:-)

Minnen och lite annat

 Eftersom vi har tankar om att eventuellt inseminera en av våra tikar under året, har jag plöjt igenom en hel del i ämnet. 

 

En intressant hemsida är professor Catharina Linde-Forsbergs www.canirep.com

Mycket matnyttigt kan man hitta här, och för uppfödare finns många bra svar på ens funderingar. 

 

Själv har jag träffat professor Catharina Linde Forsberg flera gånger under mitt aktiva ”uppfödarliv”, och hon är otroligt kunnig inom sitt område. 

1995 inseminerade hon vår första tik, Jean Dark Elisabeth Arden, med resultatet 15 (!!) friska fina valpar. 

Efter det har vi gjort flera försök, men tyvärr utan resultat. 

 

Sista gången var för några år sedan, då vi försökte få till en kull från vår ryska tik, och den i mina ögon, underbara avelshanen Jaqcues V Roveline.

 (Pappa till kennel Jean Darks J och E kull, samt en radda framstående ungar här och var i landet)

 

Jag hade med mig vår yngsta dotter, och hon följde våra förehavanden med stora ögon. 

Hon tittade allvarligt på när tiken lyftes upp på undersökningsbordet, hon rynkade pannan när blodprov togs, och funderade varför doktortanten helat tiden kollade vår hund där bak? Eftersom hon var (och är) en frågvis ung dam bombarderade hon fru doktor med sina frågor; Vad gör ni? Varför måste Laran vara på bordet? Varför sticker du henne, det gör ju ont! Varför petar du henne i rumpan? Varför…Varförvarförvarför? ...... 

Veterinären svarade lite kort i tonen på någon av frågorna, tittade på dottern, och sade ” Vi försöker göra valpar här. Jag hjälper din mamma så att er tik skall få valpar i magen”. 

 

Upplysningen fick tyst på fröken frågvis, och hon tittade fundersamt ett tag till. När Catharina gick iväg för att hämta behållaren med spermier, teaterviskade hon ”Mamma, är det jättejättedyrt att gå här? Hon vet ju inte ens hur valpar blir till!” 

 

Jag skrattade tyst för mig själv, jag hann se professorns blick på det pratsamma barnet, och kände att inte alla älskar småbarn överallt. Men uppfödare har ju också privatliv, och tikar som skall insemineras, eller för all del paras på naturlig väg, gör det när det passar. Oftast har man inte alls barnvakt då:-)

 

Hursomhaver, den stora behållaren rullades in, och vår frågvisa dotter blev faktiskt knäpptyst. Hon gjorde stora ögon när locket togs av, och röken steg upp och ringlade sig mot taket. 

Hon följde veterinären med blicken, och när hon petade med en lång sticka ner i tanken, utbrast hon;

”Nu vet jag!! Du är i alla fall INTE veterinär. Du är ju en äkta häxa!!” 

 

Vår allvarliga veterinärprofessor drog knappt på munnen, men själv svimmade jag nästan av skratt….. 

Tyvärr blev det inga valpar.  Jag är säker på att de hade blivit underbara… Om inte om hade varit, och allt det där.

 

Men minnet av den där dagen kommer jag alltid att bära med mig. :-)

En dum dag

Idag har vi haft en dum dag. Ibland är dagar bra, ibland mindre bra. Idag var det en sådan där ledsam, trist dag. 

Som uppfödare får man följa många liv, och det är en ynnest att få se liv komma till jorden, utvecklas och bli fantastiska djur som skänker sina familjer och ägare en massa glädje. 

Oftast får vi själva ta del av den där glädjen, vi har ju också fyrbentingar hemma. Men, ibland möter sorgen och de svåra besluten oss, och då är det svårt. 

Min farmor sade alltid att man måste kunna mista för att också få älska. 

Det är så sant. 

Ja, äntligen har jag bestämt mig för namn på våra oriental och siameskillar. Fat Cat, Figaro, Filurkatten och Flin får det bli. Roliga och fina namn, fast ingen Felicia…. Det blev ju bara pojkar. 

 

Vi har sedan länge tänkt att vi skall behålla en liten siameshona, men kattguden har tänkt annorlunda, och spelat oss ganska fula spratt till och från.  Det sista var att bara skicka pojkar till oss:-)

 

Kvartetten gossar är hur som helst gudasöt, och vi njuter av dem varje dag. Nu är de exakt fem veckor gamla, och jag såg dem gå på kattlådan och knapra torrisar för första gången igår. 

 

Felicia har just förevigat dem, och så här ser de ut i skrivandes stund; 

Jean Dark Flin SIA b

Jean Dark Filurkatten SIA b

Jean Dark Figaro OSH b 24

Jean Dark Fat Cat OSH d 24

Korad LP SPH I Jean Dark Kiss and Tell

 Idag har bästaste ELLA tävlat med matte Mia, och det gick såå bra! Jag är urstolt och glad över vår fina chokladpingla som gjort så bra ifrån sig, det går ju nästan som på räls för Ellabellan! 

Idag har Brunnäsan deltagit i en lydnadsklass 2 tävling i Fagersta på den lokala brukshundsklubben.  18 deltagare, totalt, fanns på plats och av samtliga duktiga ekipagen, var vårt det bästa!  Ella och Mia fik ihop hela 175.5 poäng och vann hela balunsen!!!! Att dessutom få 9.5 poäng av en kräsen domare på fria följet är fantastiskt. 

En inte alls lätt bedrift. 

Grattis Mia, det var så skoj att läsa ditt långa mail, och ingen kan vara gladare än jag över de fina framsteg Ella gjort, och gör på kort tid. 

När katter är borta dansar råttan på bordet

När jag kom hem idag efter en lång resa tur retur till Jönköping fick jag höra om min knasiga hund. 

Juni har njutit av vädret, solen och livet. Ensam hemma med barnen är en dröm, speciellt när man kan sola, njuta och bättra på brunfärgen. Det gör man bäst där solen lyser mest, och idag var det på………… VARDAGSRUMSBORDET! 

 

Men Juni….? Jag kan inte fatta hur min välartade, uppfostrade och duktiga hund kan ta sig sådana friheter. 

Men det gör hon tydligen, i alla fall när jag inte är hemma. Barnen skrattade gott, och fotade mammas knasiga hund. :-)

 

 

 

Förövrigt blev det bara hem, knapra alvedon och ta nässpray. Med 38.2 i feber kändes det ganska tufft att måste åka 75 mil på några timmar. 

 

Ännu mer tufft var det att se gamla trotjänare behandlas illa av nya hungriga. 

 

För mig som brinner för rasen är det sorgligt att se att endast 25 medlemmar mötte upp på vårt årsmöte, och att måste ta ett så abrupt adjö av många som jobbat hårt, länge och mycket för alla oss andra utan en blomma, knappt ett tack och ett handslag för gångna år. 

Så bör ingen lönas, även om man har olika åsikter. Tycker jag. 

 

Det blev en annorlunda styrelse än vad valberedningen lagt ut på klubbens sida, inte helt otippat kanske, då jag noterat att samma valberedning uppmanat medlemmar att komma på mötet och gärna lägga fler förslag och rösta annat än de liggande personer just valberedningen tagit fram……. 

 

För mig är detta ett märkligt sätt att arbeta på, och jag tycker det känns konstigt att vara en av de tillfrågade, men sedan upptäcka att valberedningen jobbat parallellt…

 

Jag tycker också det är tråkigt att man som medlem och blivande del i styrelsen, tar plats genom en såkallad kupp. 

För mig känns det mer genomtänkt med en ledning i klubben som går genom valberedningen och har en dialog med andra intresserade, tillfrågade och engagerade i klubben. 

 

Jag hoppas nu i alla fall att den nya styrelsen får ro att arbeta för klubbens, medlemmarnas och rasens bästa för ögonen. Jag hoppas också att vi på sikt blir en starkare klubb, får friskare hundar och mer positiv reklam för våra fina dobermann. 

 

Mest önskar jag att vi inom en snar framtid kan mötas på ett vänligare sätt, att vi inom en överskådlig framtid kan jobba med rasens bästa för ögonen och inte minst att dobermann blir en ras som ökar i våra svenska hem. Inte fortsätter att minska. 

 

Jag hoppas också att fler medlemmar hittar till årsmötet nästa år, till medlems och uppfödarmöten under 2011 och att tongångarna alla dobermannägare förhoppningsvis kan bli positivare.