Hinner liksom inte med

Ja, det här med att blogga gillar jag skarpt. Jag släpar gärna fram datan i tid och otid och skriver ur mig alla tankar. Skönt!

Men just nu hinns det liksom inte med - jag har fullt upp att leva.
Och det är inte så illa det heller :-)
Men, för er som ville ha en (kort) resumé - här kommer den;

Fredag - Dottern fick följa med som sällskap (fantastiskt härligt att inte behöva åka själv) och vi flyger till Paris.
På flygplatsen möts vi förstås av självaste Tornet med stort E, och förstås är det RÅSA :-)
(?)

Broschyrställ. Väldigt passande :-) 

Vi hämtas av klubbens ansvariga och körs till hotellet efter en härlig middag, umgänge och dobermannprat på restaurangen.

Pizzorna var väldigt små och låg alla på en bädd av sallad.
BRA idé faktiskt. Och goda var de med! 

Lördag träffar vi Pink som egentligen heter Jean Dark Touch Of Pink och bor med sin snygga pappa Dark utanför Paris.
Vi blev väldigt glada att se vår lilla valp, som plötsligt blivit så stor och välväxt. Helst ville jag ha med henne hem igen, fast det ville förstås inte hennes husse... :-)

Vi körs till ett annat hotell, nära utställningen jag ska döma under söndagen, och stannar till vid en hundklubb där det är lördagsträning.

JÄTTEspännande och intressant att få se alla fina dobbisar jobba, och höra hur livet med världens bästa ras funkar i ett land långt bort från vårt.

Vår chaufför har med sig sin hund i bilen, och han står envist
med huvudet ut genom fönstret när vi kör på bumpiga små
franska väger och när vi susar fram på motorvägen. 

Lördag kväll är det stor middag, och jag kan säga att den med råge kompenserade den uteblivna frukosten dagen innan.
Språket haltar fortfarande, men den ofattbart gästvänliga dobermannklubben hade anordnat privata översättare, så det var absolut inga som helst problem med att förstå varandra, och de stod på huvud och fötter för att vi skulle trivas.
Maten var dessutom otroligt god!

Söndag är det dags att döma hund, och jag upptäcker att någon hemma stulit en del av mitt viktigaste smink och jag får nästan en hjärtattack.
GUD att behöva stå en hel dag alldeles naken och FUL så alla kan se! Jag är på dåligt humör tills jag anländer till utställningsplatsen, stället skiner i strålande sol och jag ser tältet med flaggan fransoserna hängt upp.

Resten av dagen var jag ganska osminkad, men stolt och glad!

Jag vet inte om man får fota sina utställare, jag frågade iallafall och fick ja. Så här kommer en bild på min sötaste handler, som jag förstås bara var tvungen att föreviga!

Hon stod blickstilla, och nickade bara allra nådigast när jag dömde och sedan tog bilden. Och hon rörde sig inte ur fläcken.
Söt va? :-)

Här är Elsa snart åtta år och hennes dobermann :-) 

Dagen blev lång och alldeles underbar!
Jag såg hundar av blandad kvalitet, många riktigt fina - och bilder kommer sen. Dottern jobbar på dem :-)

Efter agilityuppvisning, gemensam lunch för samtliga inblandade i utställningen fick jag ge en handlerlektion innan vi avslutade utställningen framåt seneftermiddagen med härliga finaltävlingar och generösa priser.

Den soliga dagen avslutades med röda ansikten, brända ben och en fantastisk middag i samkväm med de ansvariga i klubben.

Sent omsider tumlade vi i säng, och måndag morgon var det underbart att få låna domarkollengan Lynns hundar för en morgonpromenad.
(jag veeeeet - man kan ha sovmorgon när ens egna hundar inte är med, men jag vill hellre gå en prommis med fyrbenta)

Eisntein poserade gärna bland
de fina vallmoblommorna 

Kiki och Einstein
Mina morgonpromenerare

Sen var det dags för frukost och den intogs med glada dobermannfolk från Irland, England och Scottland. Vi tvingade oss att sluta strax efter lunch, packade det sista och styrde bilen mot Belgien.

Vi var i staden Champagne, och såklart husse gjorde en
beställning av just champagne. Raddan att välja på
 i stadens lokala supermarket gjorde mig svettig! 

Vi har en liten roadtrip med Lynn på kennel Gaindyke och besöker härliga, gamla dobermannvänner som jag känt i över 20 år, men sällan hinner se och prata med.
De drygt fyra timmarna från Frankrike till Belgien gick i ett huj, och plötsligt befann vi oss hos underbara människor där god mat, skratt och umgänge fortsatte.

Några snabba bilder av vår beligske värdfamiljs fina hus.
På baksidan hade e både minigrisar, hästar, duvor och höns. 

Nu befinner vi oss på ett fantastiskt litet, personligt hotell. Natten är här och vi laddar batterierna för morgondagen då ytterligare besök hos olika kennlar och vänner väntar.

Vem sade att man blev inskränkt, låst och tråkig av att ha hund...?

Nattinatt alla