Om man gråter ganska mycket, har man ändå massa tårar kvar

 

Juliet med baby Blixten

För ganska så precist ett år sedan blev vår familj med häst. En gammal flickdröm jag haft gick i uppfyllelse, och den drömmen delade jag förstås med mina döttrar som också älskar hästar.

Eftersom vi har lite ont om plats, men ändå vill dela vardag, gnägg, hödoft och umgänge med våra hästar föll valet på den ytterligt trevliga Amerikanska Miniatyrhästen som ras. De är ju dessutom otroligt vackra djur, vilket är ett stort plus för mig som älskar att vila ögonen på skönhet.

Så kom Florida och Juliet. De hämtades i Danmark hos fantastiska och härligt engagerade uppfödare på Gallehöjgård.
Florida var tre år, liten och fräck och med bus i blick. Hon var glad i folk och fä och genast blev hon bästa kompis med vår ena hund. Juliet var lite större, lite äldre, smäcker som en arab, vacker rödfux och elegant i varenda linje på sin kropp. Jag såg henne direkt, första gången jag surfade in på stuteriets hemsida och genast var jag förlorad.
Jag fortsatte vara förlorad, och hemskt glad att dessa två små fina ston fick komma till oss och förgylla vår vardag. 

Hästar är fantastiska djur!

Våra dagar förgylldes ytterligare, för under sommaren nedkom Juliet med en liten, liten baby som husse döpte till Blixten.

BabyBlixten blev allas ögonsten här i Vita Huset och snabbt utvecklade han en stor kärlek till samtliga tvåbenta i familjen, men mest av allt husse och äldsta dottern. Så fort han såg dem gnäggade han högt med sin lilla, ljusa röst och jag är säker på att den hårdaste av hårda inte kan annat än att smälta över den lilla ungen med den barnsliga rösten och de långa ögonfransarna.
Gladast blev han när husse bussprang med honom, eller dottern kastade boll.

Som alla små barn älskade han förstås sin mamma. Och som alla mammor älskade förstås Juliet sitt lilla barn över allt på jorden.
Ibland var vi lite fula, för om den envisa rödtotten vägrade komma in om kvällen, tog vi helt sonika hennes föl under armen och lyfte in honom i stallet. Mammahäst kom surt gnäggande efter.

Blixten blev bästaste vän med Florida som fick vara extratant. Han var nog lite busig med sin tålmodiga mamma som aldrig hade ett ont ord eller spark att ge sin lite ouppfostrade son. Ofta gick hon i andra änden av hagen och betade och lillaman hade party med stackars Florida som förstökte avstyra de värsta busstrecken.
På det stora hela gick allt bra och vår lilla trio levde i fin harmoni både i den stora sommarhagen och vårt lilla nybyggda stall på tomten. Dagarna gick till att äta gräs, mysa med tjejerna, köra oss tvåbenta i en rockard eller bara mysa under äppelträdet. Jag tror det är ganska bra att vara häst. I alla fall har vi haft det väldigt bra med att ha våra hästar runt oss. 

En del av gänget
September 2013 

Mor och son
Oktober 2013 

Häromkvällen sade äldsta dottern att Juliet var lite låg då hon kom in i stallet under kvällen. Bara lite sådär, inget att ta på och vi behövde nog inte oroa oss. Hon hade ingen feber och hade som vanligt ätit med stor, glad och god aptit.
Jag gick ändå upp lite tidigare nästa morgon, och tänkte pyssla lite extra i stallet och njuta av lugnet.

Redan när jag öppnade stalldörren kände jag att något var fel. Floridas oroliga ögon tittade under lugg på mig, och liksom försökte säga att kompisen var sjuk.

 ”Hjälp henne!” Juliet själv stod mest med halvöppna ögon och såg ledsen ut. Hon ville inte ha sin mat, bara lite pellets och annars mest vila. Vi fick hjälp av grannen som konstaterade samma som jag – Juliet var sjuk. Jättesjuk. Veterinär konsulterades och tyckte att vi kanske skulle avvakta lite? Hm. Svårt.
Vårt fina sto var inte helt stadig på foten upptäckte vi och jag blev JÄTTErädd. 

Lilla Blixten, bara en skrutt på knappa fyra månader fick ingen träning i att lastas, utan puttades/lyftes in i transporten och mammahäst stöddes upp och in bakom honom. Vi körde så försiktigt vi bara kunde och snabbt var vi framme på Ultuna, Sveriges stora lantbruksuniversitet.

Trots massa engagemang, mediciner, undersökningar, blod, dropp, böner till han där uppe och lite till hände det som inte får hända.
Vi fick ta adjö av Juliet bara dygnet efter att vi anlänt.

Vår finaste lilla mammahäst klarade inte detta onda, svarta och fula. Hon fick flytta till Nangijala.

Och jag som trodde jag inte hade tårar kvar efter att min lilla ögonsten Hallonbåten flyttade från oss för knappa två veckor sedan upptäckte att där fanns ett hav och oceaner av ledsna tårar.
Tårar som svämmade över av sorg att mista en man håller kär. Och tårar och sorg över att vår lilla Baby Blixt mist sin mamma.
För mammor skall inte dö. Mammor får INTE dö.
Små barn måste ha sin mamma. Det vet ju alla. Utom han där uppe, som oåterkalleligt tagit vår finaste lilla häst till sig och inget kunde vi göra för att stoppa det.

Tidigt, tidigt en morgon flyttade Juliet till hästhimlen, och ganska snabbt därpå var vi på plats för att ta hand om allt det praktiska.
Papper. Försäkringar. Telefonsamtal. Fax. Deltagagande sköterskor. Korrekta veterinärer. Goda råd. Mer försäkringar. Utfodringsråd. Babyskötsel. Betala.
Och gå.
Juliet skulle inte med hem.
För hon finns inte mer.

Hur kan man finnas ena dagen och vara borta nästa?
Det är så svårt att förstå.

Jag hade med mig Florida till sjukhuset. Hon var förstås pigg och glad. Det är hon alltid. Tyckte det var spännande med alla människor, och gick fint bredvid mig likt en hund som tränar fot. Spetsade öron och pliriga ögon som insöp alla intryck, ljud, hästar och människor.

Framme vid stallet klev hon kavat in och gnäggade lugnande till vår lilla baby som skrek när vi kom. Han puttade lite på sin mamma som låg bredvid honom i halmen. Och mitt hjärta gick nästan sönder av sorg när han tittade på mig.
För små barn måste ju ha sin mamma.

Jag visade Florida hennes kompis och hon tittade stillsamt och allvarligt, buffade lite och tänkte? Ja, vad vet jag. Förstår djur att en älskad vän är borta? Jag tror det.
Vi tog alla adjö av Juliet där, klappade hennes mjuka mule och önskade henne lycka till på färden. Sov så gott lilla hästmamma, vi skall ta hand om ditt Hjärtegull, så han växer upp och gör dig rättvisa.

Blixten gick på stillsamma steg ut bakom oss. 

Han brukar hoppa hoppsasteg, bita oss i baken och småsparka när vi promenerar. Rycka i grimskaftet, kasta med sitt lilla huvud och låtsas att han är Svarta Hingsten.
Nu var han en liten ensam kille, ledsen utan mamma, trött efter en lång, lång natt och fick åka transporten med bästa kompisen hem och lära sig bli stor och äta mat på egen hand.

Hemma grät han småbarnstårar. Ensam är inte kul.
Husse gjorde hål i väggen – tant Florida är nära fast ändå inte.

Döttarna och jag gör schema, ofta mat, ofta kram, ofta lek, ofta sällis och allt måste passa ihop med jobb, skola, sova och utbildningar.

TACK alla gulliga människor på Facebook som engagerat sig och hjälpt med råd och tankar.
TACK Jessica och Lena – vilka grannar Ni är <3
TACK Anna-Lena S och Lotta J, tur jag har er, världens bästa häst/hund och kattkompisar!
Och TUSIND TACK Henriette, Ib og Jeannie. Vi er bare så utrolig kede af at miste Juliet. Men så utrolig glade over det år vi har fået sammen med hende.

Ibland är livet otroligt härligt. Och ibland är livet otroligt outhärdligt.
Men det skall gå. 

Finaste Juliet <3
Hälsa Hallonbåten så gott